Vem är det som tror i kyrkan

ERIK PETREN:
Vem ar det som tror i~kyrkan?
Kan Svenska kyrkan på en gång förbli
en offentlig samhällsinstitution och
ett kristet trossamfund? Jag betvivlar det
och därför är jag skeptisk mot fortsatt statskyrkosystem, skriver lektor Erik
Petren. H an finner kyrkan stå i valet mellan avstatligande och avkristning.
Andra har en annan och för statskyrkasystemet mera optimistisk bedömning. Det är i sin ordning att man utifrån
olika erfarenheter bedömer framtidsutsikter olika. M en det man borde kunna
vara överens om, menar artikelförf.,
är att frågan om Svenska kyrkans möjligheter att förbli ett kristet trossamfund inte får tappas bort i debatten om
dess framtida ställning i samhället.
I 1951 års religionsfrihetslag definieras
Svenska kyrkan som ett trossamfund
Men fungerar denna kyrka i sitt dagliga
liv verkligen som en gemenskap kring en
tro?
Problemet tycks inte ligga i folkkyrkavä-
sendet som sådant. På andra håll i världen
finns nationalkyrkor som har kunnat förbli bekännelsekyrkor även utan den stimulans för det konfessionella medvetandet
som en konkurrerande kyrka inom synhåR
utgör. Det tycks inte ligga i stats- eller
kommunalkyrkasystemet heller. Också så-
dant fungerar på sina håll utan att sudda
ut kyrkans ideologiska profil.
Ändå är det tydligt att båda ingår som
viktiga led i det typiskt svenska sättet att
se på kyrkan. Detta skulle jag vilja karakterisera med två satser, ur vilka jag sluter
en tredje.
l . Kyrkan är i vårt land en offentlig angelägenhet. Det gäller rikskyrkan, som
styrs från utbildningsdepartementets kyrkobyrå, men också den lokala kyrkliga
kommunen som alltmer anpassas efter den
borgerliga. Under de snart tjugo åren sedan religionsfrihetslagen kom till har tendensen snarast förstärkts, och det beror
inte bara på de nya lagar som stiftats,
t. ex. församlingsstyrelselagen av år 1962.
Svåråtkomligt och ovägbart men likväl
betydelsefullt torde det inflytande ha varit som utövas av den s k demokratiska
folkkyrkotanken. Säkert har den bidragit
till att sprida föreställningen om kyrkan
som bara en sida – gärna den ideella –
av det demokratiska svenska samhället.
2. Samtidigt har allt vad tro och övertygelse heter blivit individens privatsak.
nte ens bland radikala religionskritiker
ör det numera till god ton att nedvärdera
eller avhåna någon bara därför att han
ar en religiös tro. Man har accepterat
tt somliga har det. Det är deras privata
ngelägenhet och privatlivet respekteras.
Respekten för individens integritet visar
sig å andra sidan bl a i en tilltagande
obenägenhet att lära barn be till Gud.
Vad skolor och daghem beträffar har saen diskuterats offentligt och i en del fall
r formliga förbud utfärdats. Intressantare är att även många föräldrar, som för
egen del bevarat vissa kristna vanor, uppenbarligen inte anser sig ha »rätt att
tvinga på» barnen ett religiöst handlingsmönster.
Detta är bara några antydningar. Det
kan alltid diskuteras hur långt en tanke
har slagit igenom i den allmänna opinionen. Men att tendensen går i den riktning
·ag här antytt tror jag är obestridligt. Och
kommer alltså till slutsatsen:
3. Om kyrkan är en offentlig angelä-
nhet och tron en privat, då hör de till
ilda sfärer och kan egentligen inte ha
med varandra att göra. Där detta synsätt
drivs någorlunda konsekvent betyder det
bl a att kyrkan som kyrka inte kan ha
någon tro. Den enda tro som finns och kan
finnas är enskilda människors. Kyrkan är
en funktion av samhället och samhället
tror ingenting. På sin höjd kan man göra
en sammanställning av de aktiva kyrkornedlemmarnas individuella övertygelser
och så få fram en opinion inom kyrkan.
Att politiker, även kyrkakommunalt
137
verksamma sådana, tänker ungefär så här
är rätt naturligt. Men mycket tyder på att
sådana synsätt breder ut sig också bland
dem som har sin väsentliga kontakt med
kyrkan som mer eller mindre regelbundna
gudstjänstbesökare. Många går i kyrkan
inte för att tillsammans med andra bekänna en gemensam tro – vad de andra
tror kan och bör man inte veta något om
– utan för att få en miljö, i vilken man
kan vårda sitt personliga trosliv. På ett
sätt var det väl så redan under enhetskyrkans tid – när det bara fanns en kyrka
att gå till, fick den bli ram åt alla möjliga sorters religiositet. Men trons privatisering har sannolikt ytterligare accentuerat
detta drag i svenskt kyrkoliv.
Toleransen
Kanske kan man här finna ett stycke av
förklaringen till att gudstjänstlivet i Svenska kyrkan i stort sett har kunnat fortgå
ostört, trots att de inomkyrkliga meningsmotsättningarna på andra punkter brutit
fram i öppen konflikt. Människor har suttit bredvid varandra och hämtat uppbyggelse var för sin tro ur ett skeende som
bara skenbart eller bara delvis varit gemensamt. På många håll har toleransen,
alltjämt i det heliga privatlivets namn,
utsträckts till sådana synliga uttryck för
en individuell trosövertygelse som knäfall
och korstecken. Toleransen gäller också
predikanten. Hans rätt att säga sin mening respekteras lika självklart som åhö-
raren håller på sin rätt att ha sin egen
mening enligt den demokratiska jämlikhetsprincipen »en ann är så god som en
138
ann». Visst finns det fortfarande gudstjänstbesökare och t o m församlingar som
av predikan väntar ett auktoritativt vägledande ord i trons angelägenheter. Men
i stort sett har vi fått behålla predikstolens
frihet till priset av dess auktoritet. För
egen del sörjer jag inte förlusten. Det kan
vara lika bra att evangeliet, där det förkunnas, får verka enbart i kraft av sin
egen inneboende makt utan stöd av nå-
gon utvärtes auktoritet.
Men toleransen har sina gränser. När
övertygelser börjar ta sig uttryck som berör kyrkolivets organisatoriska yttersida, är
den inte längre självklar. Låt oss t ex
se på stridigheterna om vissa kollekter. Utgångspunkten är tanken att kollekten är
en integrerande del av själva gudstjänsten
och att kollektändamålet inte kan strida
mot den tro som gudstjänsten gestaltar.
Problemet uppstår som bekant när en
präst inte bara har övertygelsen att ett
visst kollektändamål är oförenligt med
kyrkans rätta tro utan handlar efter den
och som ansvarig ledare för gudstjänsten
vägrar att i denna ta upp kollekten. Att
handlingssättet möts med häftiga reaktioner är inte så märkvärdigt. Det intressanta är att reaktionerna ofta inte gäller
prästens ståndpunkt i och för sig, även om
man tar skarpt avstånd från den. Han
får ha vilken åsikt han vill, menar man,
bara han håller den för sig själv. Vad som
upprör människor är att en bestämd övertygelse gör anspråk på att få påverka
gudstjänstens utformning. »Kollekten är
ju påbjuden» säger man som om därmed
alla problem vore ur världen. Att åberopa
en trosståndpunkt mot ett påbud från
överheten tycks av reaktionens häftighet
att döma betraktas som liktydigt med att
viija kasta hela den lagliga ordningen över
ända. Och det kan ju naturligtvis inte
tolereras. Ännu intressantare är att om
en diskussion i ämnet alls tas upp, görs
det nästan alltid utifrån frågan vilka dispenser hänsyn till en enskild tjänsteinnehavares personliga övertygelse kan motivera. Frågorna om kyrkans tro, vilken
den skulle vara och vilket uttryck den
skulle ta sig, berörs inte, vare sig det nu
beror på att de saknar intresse eller på
att de anses alltför brännbara.
Två attityder
Genomsnittssvenskens inställning till sin,
dvs hela folkets kyrka, präglas av två helt
olika men inte oförenliga attityder. Å ena
sidan hävdar han absolut och oeftergivligt
sin personliga integritet i trosfrågor. »Jag
har min tro för mig» kan han säga, och
det är så sant, även om hans tro skulle
vara praktiskt taget likadan som den tro
de allra flesta i hans omgivning går omkring med, också de var och en för sig.
Å andra sidan gör han, även om han
är kyrkligt aktiv, inget anspråk på att
hans personliga uppfattning skall på något
sätt slå igenom i det gemensamma gudstjänstlivet. Som den lojale medborgare
han är accepterar han de förändringar i
den kyrkliga organisationen som överheten
beslutar om, medan han samtidigt som
kyrkornedlem förblir obegränsat konservativ i liturgiska frågor.
Kyrkfolk är väl alltid konservativt när
det gäller gudstjänstens form. När så mycket förändras både på arbetsplatserna och
i gatubilden, är det skönt, om det är sig
likt någonstans. Men när svenskt kyrkfolk
i gemen är så påfallande lojalt mot alla
påbud uppifrån och så obenäget att ta
initiativ, är det bestämt inte bara vanlig
konservatism, inte heller bara en eftersläpning från den maktägande överhetskyrkans dagar. Har det inte också något
att göra med kyrkasynen – eller snarare
bristen på kyrkosyn?
Att den liturgiska försöksverksamhet,
som lanserades under 1969, på flera sätt
var illa genomtänkt har väl många nu
kommit underfund med. Här är inte platsen att gå in på en sakgranskning av de
publicerade försöksordningarna, utan jag
skall bara fråga vilka föreställningar man
gjort sig om det meniga kyrkfolkets roll
i försöken. Har man tänkt sig att församlingarna skall göra något annat än foga
sig i de nya ordningarna? Lite motvilligt
i början kanske, men lojalt, mot den lokala myndigheten, präst och kyrkoråd,
och mot de centrala, domkapitlet och K
Maj:ts handbokskommitte? Har man alls
tänkt sig att människor skulle komma i
gång med att självständigt och aktivt begrunda den gemensamma gudstjänsten
som uttryck för en gemensam tro? Hur
skulle det gå till – här finns ju bl a en
djupt rotad och ofta överdriven respekt
för fackmännen att övervinna. I kyrkorå-
den har man länge avvisat den sortens
frågor med argument av typen »Här skall
vi väl syssla med praktiska frågor och inte
med teologi», och många präster har i
139
stillhet varit tillfreds med det. Redan församlingsstyrelselagen ålägger emellertid
kyrkorådet att bekymra sig om hur människor skall få del av och sedan växa vidare i den kristna tron – hur man kommer till tro och genom den till himlen
är ju också en »praktisk fråga». I försöksförsamlingarna är nu kyrkorådet direkt
inkopplat på frågan hur gudstjänsten skall
utformas för att bäst tjäna trons liv i församlingen.
Teologisk insikt har alltför länge varit
en specialitet bara för präster. Den liturgiska försöksverksamheten ger nu de förtroendevalda lekmännen ett sällsynt gynnsamt tillfälle att öva och stärka sitt medvetande l) om att kyrkan som kyrka har
en tro, 2) om denna tros innehåll, 3) om
att gudstjänsten tjänar och uttrycker denna~kyrkans tro. Prästernas syn på gudstjänsten behöver kompletteras med en aktiv medvetenhet ur kyrkbänkens och altarringens synvinkel, som inte bara ser till
den enskildes trosliv utan till kyrkans och
församlingens. Komplettering betyder här
just – komplettering. Tanken på mer
teologiskt aktiva lekmän har ibland förbundits med den bisarra föreställningen
om en inneboende motsättning mellan
fackteologernas tro och lekmännens och
med programmet att de senare vid lämpliga tillfällen skulle votera ner de förra.
Men tron är ju en, »en gång för alla»
given åt hela Kyrkan.
Tröghet
Därmed är v1 mne på den andra stora
fråga som just nu aktualiserar behovet av
140
en vidgad medvetenhet i allt som gäller
kyrkans tro. Också inför ekumeniken, i
synnerhet inför de närgångna frågorna om
något skall hända lokalt, reagerar nämligen de flesta kyrkaförsamlingar med en
påfallande tröghet och brist på vilja.
De förhoppningar om en ekumenisk
väckelse över landet, som spanns kring
världskyrkomötet i Uppsala 1968, har ju
i stort sett svikits. Några studiecirklar har
kommit i gång. I vissa studentgrupper har
en entusiasm förmärkts, vars innebörd,
varaktighet och konsekvenser dock är långt
ifrån entydiga. Ett par frikyrkaledare har
gjort en ny ansträngning för att åter få
i gång ett avstannat samtal mellan samfundsledningar. Men församlingsmedlemmar i gemen tycks vara helt ointresserade
av varje projekt som kunde innebära att
man för enhetens skull började rucka på
församlingslivets ordinarie rutiner.
En sådan tröghet har naturligtvis många
orsaker. Det finns i Svenska kyrkan liksom inom frikyrkligheten riktningar som
är principiellt skeptiska mot all ekumenik,
därför att de menar att en kyrka som förvaltar den rätta tron inte skall ha något
samröre med villolärare. Men jag har
inget intryck av att frånvaron av lokala
ekumeniska initiativ i allmänhet bottnar
i ett sådant nit för den rätta tron. Är
det inte snarare tvärtom? Om det bara
är individer som tror, då är gemenskap
i tron en privatsak dem emellan. Samfundens uppgift i ekumeniken reduceras till
att bereda medlemmarna tillfällen att rå-
kas och känna gemenskap. Ekumenisk aktivitet blir lika med alliansgudstjänster,
från vilka människor återvänder var till
sina församlingar och lever vidare i dem
som om ingenting hänt. Vilket det ju heller inte har. Även de på senare tid så omtalade gemensamma nattvardsgångarna
tjänar ju mer till att dölja skillnaderna
än till att verkligen överbrygga dem och
är därigenom snarast ägnade att konservera den föråldrade samfundsstrukturen i
svensk kristenhet.
Allt ekumeniskt arbete värt namnet växer ur övertygelsen att den ena kristna tro,
som »en gång för alla» gavs åt Kyrkan,
alltjämt är de olika kyrkosamfundens tro,
fast de kommit att utforma den på olika
sätt. Ekumenikens centrala uppgift måste
vara att få kyrkorna att gemensamt söka
sig mot den tro som är deras gemensamma
grund.
Har de iakttagelser jag här redovisat
och de reflexioner jag gjort alls någon
giltighet, ställer de en allvarlig fråga: kan
Svenska kyrkan på en gång förbli en offentlig samhällsinstitution och ett kristet
trossamfund? Jag betvivlar det, och därför är jag skeptisk mot fortsatt statskyrkasystem. Tillspetsat uttryckt finner jag Kyrkan stå i valet mellan avstatligande och
avkristning. Andra har här en annan och
för statskyrkasystemet mer optimistisk bedömning. Det är i sin ordning att man
utifrån olika erfarenheter bedömer framtidsutsikter olika. Men det man borde
kunna vara överens om är att frågan om
Svenska kyrkans möjligheter att förbli ett
kristet trossamfund inte får tappas bort
i debatten om dess framtida ställning i
samhället.