Namn att minnas – Gunnar Fredriksson
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Gunnar Fredriksson
Gunnar Fredriksson framstår som ett intressant fall av politisk och professionell deformation, eller varför inte lika gärna kalla det
miljöskada. När han för snart tio år sedan
som nybliven licentiat i filosofi kom från
Lund till den stockholmska tidningsvärlden,
närmare bestämt Aftonbladet, där han anställdes som politisk medarbetare, gjorde
han intryck av att vara en person med vissa krav på intellektuell redlighet. Han utgav påföljande år en bok om »Det politiska språket», varav man tyckte sig kunna dra
den slutsatsen att författaren själv var intresserad för en sanering av detta språk.
Sedan han 1966 utsetts till chefredaktör
för Aftonbladet, har emellertid denna publikation utvecklat sig till den mest ohöljt
demagogiska av alla svenska dagstidningar.
Fredrikssons insats förefaller framför allt bestå i att den demagogi, som alltsedan hans
tillträde varit så utmärkande för ledar- och
kulturspalterna efterhand lämnats fritt spelrum även på nyhetsspalterna. Man kan ofta
ur så att säga rent teknisk synpunkt uppskatta denna demagogi, särskilt sådan som den
av och till utformas i den s k Innerspalten.
Men nog är det en tragikomisk ödets ironi
att en det politiska språkets renhållningsman gått i spetsen för den avsiktliga sammanblandning av news and views, av nyheter och åsikter, som är det kanske allra
olustigaste förfallssymptomet i svensk press
just nu.
När Fredriksson kritiserats för detta har
han svarat med en typisk undanflykt. Han har
förklarat sig missförstådd. Hans bok om det
politiska språket var avsedd som en objektiv
analys inte som någon subjektiv programförklaring. Men ingen har heller påstått
någonting annat. Det enda som påståtts har,
som framgått, varit att man av boken tyckte
sig kunna dra den slutsatsen att författaren
själv var intresserad av en sanering av detta språk. I den mån Fredriksson vill förneka
detta, motsäger han sig själv. Med verklig
indignation, ja med tanke på stämmans darr
skulle man nästan vara frestad att tala om
moralische Entriistung, har han nämligen
vänt sig mot det politiska språkets urartning.
Det skedde i en intervju för Veckans
Affärer, som gavs för ganska precis ett år
sedan. Där spelade Fredriksson något överraskande rollen av den förföljda oskulden.
Han uttalade bl a att »borgerlig press ljuger
rakt upp och ner om våra åsikter. Man förvandlar oss till kommunister och pådyvlar
oss vänsterextremister, som inte har någon
täckning i tidningens innehåll (sic!). Jag
finner det bedrövligt att följa tidningsdebattens förslumning på senare år. Man pratar
förbi varandra, växlar invektiv . Ovig raljans
och mögliga sarkasmer. Slappt käbbel i stället för hederlig argumentering och orädda resonemang.»
Så talar inte en person som är ointresserad av det politiska språkets sanering. Felet är bara det att indignationen verkar så
oäkta, att den moraliska upprördhetens darrning på stämman skorrar så falskt. När man
tar del av Fredrikssons ogenerade inlägg
kan man inte undgå att tänka på det gamla
talesättet om att bita huvet av skam. Det
kunde nästan förefalla som om Aftonbladets
chefredaktör inte läste dess ledarsida, dess
kulturartiklar, innerspalter, krönikor och
porträtt. Icke blott i borgerlig press utan
också i en rad socialdemokratiska tidningar
har man vänt sig mot den kvasikommunistiska propaganda Aftonbladet bedriver – för
vilken exempelvis Jan Myrdal, en av tidningens galjonsfigurer, är en så typisk företrädare – och beklagat den grovt demagogiska ton och uppläggning, som alltför ofta
präglar tidningens innehåll även på nyhetssidorna. Och så beskärmar sig Gunnar Fredriksson över journalistisk förslumning!
Aftonbladets publicistiska synder är så
många och så notoriska att det kan förefalla
överflödigt att ingå på dem. Två exempel,
154
hämtade just från nyhetssidorna, må dock
nämnas, därför att de är så typiska för tidningens metod att – under Fredrikssons egid
– kombinera osakliga eller rättare osannfärdiga reportage med en omisskännlig politisk propagandatendens. Aftonbladet är som
bekant inte bara i princip republikansk utan
också i praktiken antimonarkistisk, men tidningen excellerar dessutom i den dubbelmoral som består i att ha fler löpsedelsrubriker om kungligheter än t o m Expressen samtidigt som man bedriver formliga
nålstygnskampanjer mot kungahuset. På en
dylik antimonarkistisk följetong, som publicerades förra året, skall följande smakprov
lämnas. Det började med en rövarhistoria
om kungens slott. Aftonbladet ondgjorde sig
över att svenska folket skulle hålla Bernadotterna med åtta dyrbara slott, över vilka
den kunglige miljonären efter behag kunde
förfoga. I själva verket är det förutom Stockholms slott summa summarum två slott, som
disponeras av monarken. När denna angreppspunkt visade sig förfelad, beskylldes
monarken för att favorisera »gunstlingar»
med gratisbostäder på det allmännas bekostnad. Som ett särskilt avskräckande exempel
på dylika gunstlingar framdrogs professor
Agne Beijer – Drottningholmsteaterns åt~r?-
upptäckare och återuppväckare – mot vilken Aftonbladet riktade en gemen attack.
Det förhöll sig i själva verket precis tvärtemot vad tidningen sökte göra gällande och
redaktionen fick också bekväma sig till att
be Beijer om ursäkt. Chefredaktör Fredriksson borde kanske betänka vådan av att
kasta sten, när man sitter i glashus.
Gunnar Fredriksson är född 1930 i Ystad.
Hans far var sjökapten, hans mor småskollärarinna. Varje sommar följde han med fadern till sjöss och seglade på både Östersjön, Nordsjön och Medelhavet. Kärleken
till havet har han .i behåll. Efter studentexamen började han läsa i Lund. Han hade
estetiska intressen, började med litteraturhistoria och fortsatte småningom med filo·
sofi. Han har i en dagbok i Vi talat om hur
besvärligt det är »att släpa med sig en ständigt ökande bråte gamla löjliga dystra minnem>. Han förklarar detta med att han tyck- . te att han stannade för länge i Lund: hela
åtta år plus ett år i Oxford. »Där var det
ännu värre.»
Han blev fil mag 1954 och fil lic 1961.
Aren 1956- 57 var han redaktör för Lundagård, skrev Q-verser och intresserade sig
för karnevaler och idrott. 1958 var han ordförande i Lunds studentkår och blev små-
ningom mer samhällstillvänd. Han knöts till
Aftonbladet 1961, men övergick 1964 till
Stockholms-Tidningen som ledarskribent. På-
följande år utsågs han till chefredaktör och
politisk redaktör för Stockholms-Tidningen.
lian hann inte mycket mer än träda till
förrän tidningen nedlades. Det vore dock
orättvist att där tala om orsak och verkan.
Fredriksson kan lika litet lastas för att Stockholms-Tidningen gått under som för att Aftonbladet – där han efter att ha varit politisk chef snart blev chefredaktör – gått upp
till över en halv miljon exemplar.
Enligt uppgift är Gunnar Fredriksson en
behärskad, blyg, klartänkt och objektiv person, så det är alldeles uppenbart att han
i ingen mån lyckats sätta sin prägel på sin
tidning. Det påstås att han ingenting hellre
vill än att i lantlig avskildhet vid den sydöstskånska kusten, där han har sitt tusculum,
få ägna sig åt att läsa och skriva böcker. Han
kanske skulle kunna rädda sin själ – låt
vara att det är i sista stund – och Aftonbladet skulle knappast förlora några läsare om
han utan dröjsmål fick tillfälle att förverkliga denna dröm.
GU
Gunnar Fredriksson
Gunnar Fredriksson framstår som ett intressant fall av politisk och professionell deformation, eller varför inte lika gärna kalla det
miljöskada. När han för snart tio år sedan
som nybliven licentiat i filosofi kom från
Lund till den stockholmska tidningsvärlden,
närmare bestämt Aftonbladet, där han anställdes som politisk medarbetare, gjorde
han intryck av att vara en person med vissa krav på intellektuell redlighet. Han utgav påföljande år en bok om »Det politiska språket», varav man tyckte sig kunna dra
den slutsatsen att författaren själv var intresserad för en sanering av detta språk.
Sedan han 1966 utsetts till chefredaktör
för Aftonbladet, har emellertid denna publikation utvecklat sig till den mest ohöljt
demagogiska av alla svenska dagstidningar.
Fredrikssons insats förefaller framför allt bestå i att den demagogi, som alltsedan hans
tillträde varit så utmärkande för ledar- och
kulturspalterna efterhand lämnats fritt spelrum även på nyhetsspalterna. Man kan ofta
ur så att säga rent teknisk synpunkt uppskatta denna demagogi, särskilt sådan som den
av och till utformas i den s k Innerspalten.
Men nog är det en tragikomisk ödets ironi
att en det politiska språkets renhållningsman gått i spetsen för den avsiktliga sammanblandning av news and views, av nyheter och åsikter, som är det kanske allra
olustigaste förfallssymptomet i svensk press
just nu.
När Fredriksson kritiserats för detta har
han svarat med en typisk undanflykt. Han har
förklarat sig missförstådd. Hans bok om det
politiska språket var avsedd som en objektiv
analys inte som någon subjektiv programförklaring. Men ingen har heller påstått
någonting annat. Det enda som påståtts har,
som framgått, varit att man av boken tyckte
sig kunna dra den slutsatsen att författaren
själv var intresserad av en sanering av detta språk. I den mån Fredriksson vill förneka
detta, motsäger han sig själv. Med verklig
indignation, ja med tanke på stämmans darr
skulle man nästan vara frestad att tala om
moralische Entriistung, har han nämligen
vänt sig mot det politiska språkets urartning.
Det skedde i en intervju för Veckans
Affärer, som gavs för ganska precis ett år
sedan. Där spelade Fredriksson något överraskande rollen av den förföljda oskulden.
Han uttalade bl a att »borgerlig press ljuger
rakt upp och ner om våra åsikter. Man förvandlar oss till kommunister och pådyvlar
oss vänsterextremister, som inte har någon
täckning i tidningens innehåll (sic!). Jag
finner det bedrövligt att följa tidningsdebattens förslumning på senare år. Man pratar
förbi varandra, växlar invektiv . Ovig raljans
och mögliga sarkasmer. Slappt käbbel i stället för hederlig argumentering och orädda resonemang.»
Så talar inte en person som är ointresserad av det politiska språkets sanering. Felet är bara det att indignationen verkar så
oäkta, att den moraliska upprördhetens darrning på stämman skorrar så falskt. När man
tar del av Fredrikssons ogenerade inlägg
kan man inte undgå att tänka på det gamla
talesättet om att bita huvet av skam. Det
kunde nästan förefalla som om Aftonbladets
chefredaktör inte läste dess ledarsida, dess
kulturartiklar, innerspalter, krönikor och
porträtt. Icke blott i borgerlig press utan
också i en rad socialdemokratiska tidningar
har man vänt sig mot den kvasikommunistiska propaganda Aftonbladet bedriver – för
vilken exempelvis Jan Myrdal, en av tidningens galjonsfigurer, är en så typisk företrädare – och beklagat den grovt demagogiska ton och uppläggning, som alltför ofta
präglar tidningens innehåll även på nyhetssidorna. Och så beskärmar sig Gunnar Fredriksson över journalistisk förslumning!
Aftonbladets publicistiska synder är så
många och så notoriska att det kan förefalla
överflödigt att ingå på dem. Två exempel,
154
hämtade just från nyhetssidorna, må dock
nämnas, därför att de är så typiska för tidningens metod att – under Fredrikssons egid
– kombinera osakliga eller rättare osannfärdiga reportage med en omisskännlig politisk propagandatendens. Aftonbladet är som
bekant inte bara i princip republikansk utan
också i praktiken antimonarkistisk, men tidningen excellerar dessutom i den dubbelmoral som består i att ha fler löpsedelsrubriker om kungligheter än t o m Expressen samtidigt som man bedriver formliga
nålstygnskampanjer mot kungahuset. På en
dylik antimonarkistisk följetong, som publicerades förra året, skall följande smakprov
lämnas. Det började med en rövarhistoria
om kungens slott. Aftonbladet ondgjorde sig
över att svenska folket skulle hålla Bernadotterna med åtta dyrbara slott, över vilka
den kunglige miljonären efter behag kunde
förfoga. I själva verket är det förutom Stockholms slott summa summarum två slott, som
disponeras av monarken. När denna angreppspunkt visade sig förfelad, beskylldes
monarken för att favorisera »gunstlingar»
med gratisbostäder på det allmännas bekostnad. Som ett särskilt avskräckande exempel
på dylika gunstlingar framdrogs professor
Agne Beijer – Drottningholmsteaterns åt~r?-
upptäckare och återuppväckare – mot vilken Aftonbladet riktade en gemen attack.
Det förhöll sig i själva verket precis tvärtemot vad tidningen sökte göra gällande och
redaktionen fick också bekväma sig till att
be Beijer om ursäkt. Chefredaktör Fredriksson borde kanske betänka vådan av att
kasta sten, när man sitter i glashus.
Gunnar Fredriksson är född 1930 i Ystad.
Hans far var sjökapten, hans mor småskollärarinna. Varje sommar följde han med fadern till sjöss och seglade på både Östersjön, Nordsjön och Medelhavet. Kärleken
till havet har han .i behåll. Efter studentexamen började han läsa i Lund. Han hade
estetiska intressen, började med litteraturhistoria och fortsatte småningom med filo·
sofi. Han har i en dagbok i Vi talat om hur
besvärligt det är »att släpa med sig en ständigt ökande bråte gamla löjliga dystra minnem>. Han förklarar detta med att han tyck- . te att han stannade för länge i Lund: hela
åtta år plus ett år i Oxford. »Där var det
ännu värre.»
Han blev fil mag 1954 och fil lic 1961.
Aren 1956- 57 var han redaktör för Lundagård, skrev Q-verser och intresserade sig
för karnevaler och idrott. 1958 var han ordförande i Lunds studentkår och blev små-
ningom mer samhällstillvänd. Han knöts till
Aftonbladet 1961, men övergick 1964 till
Stockholms-Tidningen som ledarskribent. På-
följande år utsågs han till chefredaktör och
politisk redaktör för Stockholms-Tidningen.
lian hann inte mycket mer än träda till
förrän tidningen nedlades. Det vore dock
orättvist att där tala om orsak och verkan.
Fredriksson kan lika litet lastas för att Stockholms-Tidningen gått under som för att Aftonbladet – där han efter att ha varit politisk chef snart blev chefredaktör – gått upp
till över en halv miljon exemplar.
Enligt uppgift är Gunnar Fredriksson en
behärskad, blyg, klartänkt och objektiv person, så det är alldeles uppenbart att han
i ingen mån lyckats sätta sin prägel på sin
tidning. Det påstås att han ingenting hellre
vill än att i lantlig avskildhet vid den sydöstskånska kusten, där han har sitt tusculum,
få ägna sig åt att läsa och skriva böcker. Han
kanske skulle kunna rädda sin själ – låt
vara att det är i sista stund – och Aftonbladet skulle knappast förlora några läsare om
han utan dröjsmål fick tillfälle att förverkliga denna dröm.
GU