Desertörer – från vad
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Desertörer – från vad?
I Sverige lär för närvarande finnas något
över 400 amerikanska »desertörer», vilka
beviljats uppehållstillstånd som vanliga utlänningar. De har aldrig erkänts som politiska flyktingar, vilket de ej heller är.
Svensk Tidskrift kunde i en ledare förra
året (1969, nr 3) påvisa hur få av dem
som var »äkta» vapenvägrare, alltså sådana som av samvetsskäl tagit avstånd från
våld och därför olovligt lämnat sina förband. De allra flesta var och är ungdomar
som aldrig varit i krigstjänst eller som hållit sig undan inkallelse. Ingen hjältegloria behöver omge dem. Några humanitära
skäl för att skydda dem har aldrig funnits.
Men de har kommit hit, och de har fått
stanna.
Det har nu visat sig, att ungefär en fjärdedel av dessa desertörer åtalats och dömts
för brott, från snatteri till mycket grova
narkotikabrott. Det är en påfallande stor
procent. Men man får ej generalisera: det
är skillnad mellan felsteg och brott. Uppenbarligen skall den som gjort sig skyldig till ett enstaka snatteri bedömas annorlunda än den som distribuerat knark. Detta är domstolarnas sak, och de tager också
all hänsyn till den enskilda individen och
till hans förhållanden.
Men när domstolarna i en dom låter ingå ett utvisningsbeslut, då bör också detta
respekteras. Socialminister Aspling har i
stället meddelat, att utvisning bara kan
följa på »grövre brott». Det blir mycket
intressant att se var regeringen avser att
draga den gränsen. Man vill tro att socialministern ej tänker sig att överse med narkotikalangning i stor skala. Regeringen
kan i varje fall vara övertygad om att
svenska folket inte önskar se någon amerikansk brottslingskoloni etablerad hos oss
i Sverige. Hur en del av desertörerna ser
på sin ställning framgår för övrigt med all
önskvärd tydlighet av ett uttalande av ett
par av dem som greps i samband med ett
bankrån i Danmark. De hänvisade i sitt
försvar till att de ej fått vad de ansett vara tillräckligt ekonomiskt understöd i Sverige!
Medan här påtalade verksamhet hör
hemma under strafflagen, finns en annan
som bör bedömas och behandlas på annat sätt. Vi har t ex FNL-grupper, där utländska ungdomar samlas, för att inte tala
om autentiska Svarta Pantrar, som här,
underhållna av svenska skattemedel, predikar sitt våldsbudskap. Att föreståndarna
för offentliga institutioner som Moderna
museet och Stockholms stadsmuseum upplåtit dessa som lokaler för sådana gruppers
verksamhet är ej bara omdömeslöst utan
direkt förnedrande. Det är ömkligt att dessa chefer inte av sina överordnade fått bestämda förelägganden att inte driva politik
med allmänna medel. Men någon ändring
i denna fråga kan knappast väntas förrän
en ny regering träder till, en regering som
inte tror att den för sin existens hela tiden
behöver flirta åt vänster.
Från Moderna museet sände Svarta
Pantrarna ut sin förolämpande hälsning
till den nye amerikanske ambassadören i
Sverige, då hans namn blev offentliggjort
och det visade sig att han var av samrna
ras som de men, till skillnad mot dem,
lojal amerikan. Sådant får helt enkelt inte
upprepas. Sveriges förhållande till USA
är besvärligt – statsministern och särskilt
utrikesministern vet bäst besked varför –
men börjar äntligen normaliseras. Det
finns ingen anledning att tolerera nya på-
frestningar, initierade av utländska grupper. Detta bör sägas klart ifrån. Om vederbörande ej förstår på annat sätt bör en eller ett par utvisningar kunna användas
som varnande exempel.
Sverige är ej något Guatemala, där ambassadörer löper fara att kidnappas. Här
skall utländska diplomater kunna röra sig
helt fritt och oskyddade: det är dessutom
önskvärt och viktigt att så sker. De får
bäst kontakt med landet på så sätt. Redan
detta att vissa ambassader i Stockholm
måste specialskyddas är orimligt, för att ej
tala om resebyråer eller dylikt som ej faller vissa ungdomsgrupper i smaken. Israels ambassad måste skyddas mot i Stockholm florerande arabiska ligister, och·skyddet av detta och andra objekt kostar skat- 161
tebetalarna miljoner årligen. Polisen vet,
eller bör veta, vilka som ej förstår att uppträda utan att skada sitt värdland. Finns
det något skäl, juridiskt eller humanitärt,
som kan anföras mot att personer, som så
grovt missbrukar vår gästfrihet att de anställer skada och kostnader för Sverige,
skickas hem till sina egna länder?
Under andra världskriget tillämpades en
bestämmelse med stöd av ett kungabrev,
kontrasignerat av socialminister Möller;
ärendet torde för övrigt ha handlagts av
dennes statssekreterare, vilken hette Tage
Erlander. Utlänningar beviljades uppehållstillstånd på det villkor att de ej bedrev politisk verksamhet i Sverige. Meddelande härom stämplades in i deras pass.
Det var en mycket klok bestämmelse, helt
i enlighet med svenska neutralitetsintressen. Det vore gott om regeringen ville grä-
va fram detta bortglömda kungabrev och
studera det. Det kunde kanske i vissa fall
komma till välbehövlig användning.
I Sverige lär för närvarande finnas något
över 400 amerikanska »desertörer», vilka
beviljats uppehållstillstånd som vanliga utlänningar. De har aldrig erkänts som politiska flyktingar, vilket de ej heller är.
Svensk Tidskrift kunde i en ledare förra
året (1969, nr 3) påvisa hur få av dem
som var »äkta» vapenvägrare, alltså sådana som av samvetsskäl tagit avstånd från
våld och därför olovligt lämnat sina förband. De allra flesta var och är ungdomar
som aldrig varit i krigstjänst eller som hållit sig undan inkallelse. Ingen hjältegloria behöver omge dem. Några humanitära
skäl för att skydda dem har aldrig funnits.
Men de har kommit hit, och de har fått
stanna.
Det har nu visat sig, att ungefär en fjärdedel av dessa desertörer åtalats och dömts
för brott, från snatteri till mycket grova
narkotikabrott. Det är en påfallande stor
procent. Men man får ej generalisera: det
är skillnad mellan felsteg och brott. Uppenbarligen skall den som gjort sig skyldig till ett enstaka snatteri bedömas annorlunda än den som distribuerat knark. Detta är domstolarnas sak, och de tager också
all hänsyn till den enskilda individen och
till hans förhållanden.
Men när domstolarna i en dom låter ingå ett utvisningsbeslut, då bör också detta
respekteras. Socialminister Aspling har i
stället meddelat, att utvisning bara kan
följa på »grövre brott». Det blir mycket
intressant att se var regeringen avser att
draga den gränsen. Man vill tro att socialministern ej tänker sig att överse med narkotikalangning i stor skala. Regeringen
kan i varje fall vara övertygad om att
svenska folket inte önskar se någon amerikansk brottslingskoloni etablerad hos oss
i Sverige. Hur en del av desertörerna ser
på sin ställning framgår för övrigt med all
önskvärd tydlighet av ett uttalande av ett
par av dem som greps i samband med ett
bankrån i Danmark. De hänvisade i sitt
försvar till att de ej fått vad de ansett vara tillräckligt ekonomiskt understöd i Sverige!
Medan här påtalade verksamhet hör
hemma under strafflagen, finns en annan
som bör bedömas och behandlas på annat sätt. Vi har t ex FNL-grupper, där utländska ungdomar samlas, för att inte tala
om autentiska Svarta Pantrar, som här,
underhållna av svenska skattemedel, predikar sitt våldsbudskap. Att föreståndarna
för offentliga institutioner som Moderna
museet och Stockholms stadsmuseum upplåtit dessa som lokaler för sådana gruppers
verksamhet är ej bara omdömeslöst utan
direkt förnedrande. Det är ömkligt att dessa chefer inte av sina överordnade fått bestämda förelägganden att inte driva politik
med allmänna medel. Men någon ändring
i denna fråga kan knappast väntas förrän
en ny regering träder till, en regering som
inte tror att den för sin existens hela tiden
behöver flirta åt vänster.
Från Moderna museet sände Svarta
Pantrarna ut sin förolämpande hälsning
till den nye amerikanske ambassadören i
Sverige, då hans namn blev offentliggjort
och det visade sig att han var av samrna
ras som de men, till skillnad mot dem,
lojal amerikan. Sådant får helt enkelt inte
upprepas. Sveriges förhållande till USA
är besvärligt – statsministern och särskilt
utrikesministern vet bäst besked varför –
men börjar äntligen normaliseras. Det
finns ingen anledning att tolerera nya på-
frestningar, initierade av utländska grupper. Detta bör sägas klart ifrån. Om vederbörande ej förstår på annat sätt bör en eller ett par utvisningar kunna användas
som varnande exempel.
Sverige är ej något Guatemala, där ambassadörer löper fara att kidnappas. Här
skall utländska diplomater kunna röra sig
helt fritt och oskyddade: det är dessutom
önskvärt och viktigt att så sker. De får
bäst kontakt med landet på så sätt. Redan
detta att vissa ambassader i Stockholm
måste specialskyddas är orimligt, för att ej
tala om resebyråer eller dylikt som ej faller vissa ungdomsgrupper i smaken. Israels ambassad måste skyddas mot i Stockholm florerande arabiska ligister, och·skyddet av detta och andra objekt kostar skat- 161
tebetalarna miljoner årligen. Polisen vet,
eller bör veta, vilka som ej förstår att uppträda utan att skada sitt värdland. Finns
det något skäl, juridiskt eller humanitärt,
som kan anföras mot att personer, som så
grovt missbrukar vår gästfrihet att de anställer skada och kostnader för Sverige,
skickas hem till sina egna länder?
Under andra världskriget tillämpades en
bestämmelse med stöd av ett kungabrev,
kontrasignerat av socialminister Möller;
ärendet torde för övrigt ha handlagts av
dennes statssekreterare, vilken hette Tage
Erlander. Utlänningar beviljades uppehållstillstånd på det villkor att de ej bedrev politisk verksamhet i Sverige. Meddelande härom stämplades in i deras pass.
Det var en mycket klok bestämmelse, helt
i enlighet med svenska neutralitetsintressen. Det vore gott om regeringen ville grä-
va fram detta bortglömda kungabrev och
studera det. Det kunde kanske i vissa fall
komma till välbehövlig användning.