Vill vi in i EEC

ERIK BRAUNERHIELM:
Vill vi In 1 EEC?
Vad händer med vår handlingsfrihet om
vi kommer in i EEC? Kan vi föra en
självständig ekonomisk politik och
samhällspolitik? Frågorna ställs av
direktör Erik Braunerhielm, Sveriges
Industriförbund. Han konstaterar att vi i
Sverige allmänt har en tämligen övermodig föreställning om hur avancerad vår
egen samhällspolitik egentligen är. I
själva verket ter sig samhällsproblemen
ganska lika i alla västeuropeiska industriländer och de angrips också på
ungefärligen samma sätt. Braunerhielm fastslår vidare att det förhållandet
att över 70 procent av vår export går
till Västeuropa sätter en mycket bestämd
gräns för vad vi kan tillåta oss exempelvis
ifråga om en utbyggnad av den offentliga
servicen här hemma. Förenar sig
Storbritannien, Danmark och Norge med
den europeiska gemenskapen men
Sverige stannar utanför förstärkts detta
beroende ytterligare. Vi måste således
anpassa oss till EEC:s ekonomiska politik
antingen vi går in i Gemenskapen eller
står utanför, men i senare fallet utan att
kunna påverka denna politik.
En opinionsundersökning i England för
någon tid sedan visade att tre fjärdedelar
av det brittiska folket ställde sig negativt
till en brittisk EEC-anslutning. Hur skulle en motsvarande undersökning här i
Sverige utfalla?
Jag tror att många i vårt land har ganska svår~ att ta ställning till EEC-frågan
just nu. Visserligen tycks de flesta numera
vara övertygade om att Sverige av ekonomiska skäl knappast kan isolera sig från en
vidgad västeuropeisk marknad, om England, Norge och Danmark går med. Sverige möts inte heller av samma ekonomiska problem som England vid ett EECinträde. Vi kommer inte att drabbas av
några prishöjningar utan kan i stället vänta oss en ytterligare prispress. Både vårt
jordbruk och vår industri står väl rustade
att tillvarataga de ökade möjligheter, som
tillgången till den fria marknaden kommer
att erbjuda. Även om vårt valutaläge f n
är ansträngt riskerar vår betalningsbalans
inte heller att utsättas för samma påfrestningar på kort sikt som den brittiska.
A andra sidan börjar man upptäcka att
en svensk anslutning till EEC på Romfördragets villkor kommer att innebära djupa
ingrepp i vår ekonomiska politik och i olika sidor av vårt samhällsliv. Vi kommer
inte längre att kunna handla och besluta
som om världen omkring oss inte funnes.
Vi kommer att bli tvungna att ta hänsyn
till andra länders inställning och bindas
av den västeuropeiska gemenskapens beslut. Ju längre integrationen drivs inom
EEC, ju svårare blir det för utomstående
länder att i efterhand anpassa sig till den.
Och så börjar många fråga sig, om vi över
huvud taget kommer att kunna fullfölja
en egen ekonomisk politik, som prioriterar
trygghet och jämlikhet.
Denna oro beror delvis på bristande
kännedom om hur den gemensamma
marknaden ser ut i dag och vart den är på
väg. Tyvärr har den tidigare EEC-debatten här hemma varit alltför litet inriktad
på de ekonomiska och samhällspolitiska
väsentligheterna och alltför lätt urartat till
ett inflammerat gräl kring problemställningar, som vid närmare påseende visar
sig vara tämligen hypotetiska. Dessbättre
tycks vi nu vara mogna att föra en lugnare och mer inträngande debatt. Det
finns onekligen en lång rad frågor om
EEC-anslutningens inverkan på vår ekonomi och vår samhällspolitik som måste
studeras, analyseras och föras ut till opimonen.
Om ett avtal om Sveriges anslutning till
EEC innehåller någon grad av överstatlighet måste avtalet enligt grundlagen godkännas antingen av två riksdagar med nyval emellan eller av en riksdag, varvid
minst fem sjättedelar av de närvarande
och tre fjärdedelar av riksdagens samtliga
ledamöter måste ha instämt i beslutet. Det
betyder att halva svenska folket inte kan
gå in i EEC. Skall Sverige bli medlem av
Gemenskapen måste så gott som hela nationen stå enig. Det är därför det är så
viktigt att opinionen blir informerad och
förberedd i tid.
Tveksamhet bland ungdomen
Vid en analys av opinionen bör också no- 171
teras att Europa-tanken – om därmed menas iden om en politisk förening av de
västeuropeiska länderna på västerländsk,
demokratisk grundval – har svårt att få
gehör i Sverige. I synnerhet tycks ungdomen i gemen inte ha någon förståelse för
sådana ideal. Det är ingenting att förvå-
nas över. Samma avvisande inställning finner man numera också hos ungdomen i
sådana länder som England, Frankrike
och Italien. Den generation, som inte upplevt andra världskriget och uppbyggnadsverket efteråt, saknar naturligt nog känsla
för de ideer, som besjälade de gamla
»europeer», vilka skapade Europarörelsen
och de europeiska gemenskaperna. Det behöver man väl inte nödvändigtvis beklaga.
Tvärtom är det riktigt och viktigt att nå-
gon ställer frågan »varför Europa?» och
»vilket Europa?».
Men även i detta samband måste bedömningen grundas på kunskap. Att som
Bosse Ringholm och hans SSU:are avfärda EEC-frågan med att Sverige hellre bör
vidga handeln med Östeuropa leder ju
ingenstans. Det vore för övrigt skönt om
folk kunde få klart för sig att svårigheterna i öst-väst-handeln inte i främsta rummet beror på skillnader i ekonomiska och
politiska system utan på olika utvecklingsnivå i öst och väst. Det är inte så, att storfinansen av pur illvilja sitter och saboterar
en potentiellt lukrativ östhandeL Förklaringen är i stället till stor del den, att det
varit svårt för Sverige att i östländerna
finna tillräckligt många för oss intressanta
varor som kan erbjudas på konkurrenskraftiga villkor. Vi behöver alltså mera
172
kunskap om vad deltagande i en västeuropeisk stormarknad skulle betyda för Sverige.
Frihandel ej tillräckligt
Vad beträffar skälen till att Sverige bör
ansluta sig till en västeuropeisk marknadsenhet må först konstateras att det för
svenskt vidkommande inte räcker med frihandeln enbart. I våra dagar spelar avancerad teknik och specialiserad behovstillfredsställelse ofta en större roll än det prispåslag, som en tull kan innebära. Detta
gäller i synnerhet vår handel med EEC
efter Kennedy-rundans tullsänkningar,
som nu successivt genomförs och som omformar den gemensamma marknaden till
ett ganska utpräglat lågtullområde.
Med detta har jag inte velat säga att
tullhindren blivit betydelselösa. Tvärtom
har bl a utvecklingen av de nordiska ländernas handel lärt oss att tullfriheten under i övrigt gynnsamma betingelser leder
till ett kraftigt ökat varuutbyte. Men erfarenheterna av den nordiska handeln har
också lärt oss att frihet från tullar inte är
nog. Det finns alltför många andra hinder
kvar mot varuutbytet i form av olikheter
i ländernas säkerhets- och kontrollbestämmelser (S-märkningen av elektrisk materiel i olika länder t ex) , diskriminering
vid statlig upphandling, skatte- och valutabestämmelser och mycket annat. Det är
inte heller frågan om att enbart frigöra
utbytet av varor. Det gäller också, och
framför allt, att skapa möjligheter för olika nationers företag att samarbeta inom
en enhetlig stormarknad för att med förenade resurser utveckla ny teknik och nya
produktionsmetoder, bygga effektivare
produktionsenheter och marknadsföra sina
varor på ett rationellare sätt. För detta
fordras en utjämning av olikheterna i nä-
rings- och skattepolitiken, ett friare utbyte av kapital och företagsamhet över gränserna samt en aktiv ekonomisk-politisk
och näringspolitisk samverkan mellan regeringarna.
Det var därför, som de nordiska regeringarna fann, att EFTA:s frihandelsområde inte räckte till för att Nordens ekonomiska potential skulle bli till fullo utnyttjad. Integrationen inom Norden måste
fördjupas. I Sverige stod snart sagt alla
parter eniga bakom Nordek-förslaget Men
alla de ekonomiska faktorer, som talat för
en nordisk ekonomisk union, gäller med
mångdubbel styrka för upprättandet av en
västeuropeisk gemensam marknad.
Acceptera EEC:s villkor?
Argumenten för ett svenskt deltagande i
en västeuropeisk gemensam marknad är
starka och, som redan antytts, väl numera
knappast bestridda från seriöst håll. Men
därmed är inte utan vidare sagt, att vi vill
acceptera en uppgörelse just på EEC:s
villkor. Här kommer frågan: Vad händer
med vår handlingsfrihet om vi kommer in
i EEC? Kommer vi att kunna föra en
självständig ekonomisk politik och samhällspolitik?
Låt mig till en början notera, att vi i
Sverige allmänt har en tämligen övermodig föreställning om hur avancerad vår
egen samhällspolitik egentligen är. Vi inbillar oss gärna att vår sociala reformpolitik, aktiva arbetsmarknadspolitik, lokaliseringspolitik och försök med företagsdemokrati etc mer eller mindre är svenska uppfinningar och att vi är världsbäst på alla
sådana områden. Omvänt har svenska fö-
retagare en märklig förmåga att ge hals, så
snart de drabbas av näringspolitiskt motiverade statliga ingripanden, som sedan
länge betraktats som vardagsmat i andra
västeuropeiska länder. I själva verket tex
sig de samhällspolitiska problemen tämligen lika i alla västeuropeiska industriländer och de angrips också på ungefärligen
samma sätt i de olika länderna. Låt vara
att vi i Sverige ofta kommit längre i experimentverksamhet och reella lösningar.
Detta gör oss endast så mycket mera intressanta som samarbetspartner för EEC.
Där är man beredd att lyssna till oss. Men
samtidigt har vi mycket att lära av de europeiska industriländernas erfarenheter på
alla dessa närings- och samhällspolitiska
områden.
Man antar ofta i Sverige, kanske särskilt
på regeringshåll, en »holier than thou»-
attityd gentemot EEC, som är ganska
onödig. Man har exempelvis sökt framställa EEC-ländernas u-landspolitik som
reaktionär – detta trots att EEC-länderna
var för sig svarar för en procentuellt högre hjälpinsats än vi själva och dessutom
genomför en solidarisk uppbyggnadsaktion i de afrikanska länderna. Man har
länge kritiserat EEC:s förmenta njugghet i fråga om en utvidgning av handeln
med u-länderna. I själva verket är det
så, att EEC gick i täten genom att sänka
173
tullarna på kaffe, the och andra tropiska
produkter. Sverige måste för skams skull
följa efter. Man har länge hävdat, att en
svensk anslutning till Euratom stötte på
svårigheter därför att Euratom inte ville
erkänna det internationella atomenergiorganets befogenheter. Nu avslöjas, att inte
heller Sverige underkastat sig denna kontroll.
Det vore välgörande om vi lärde oss att
tala med mindre bokstäver om hur bra
vi själva är och på allvar analyserade de
verkliga problemen vid en EEC-anslutning i stället.
Det nya EEC
Den europeiska gemenskap, som vi möter
idag, är inte densamma som vi konfronterades med åren 1961-1962. De sex’ toppmöte i Haag i början på december förra
året innebar en officiell bekräftelse på
att den gemensamma marknaden enligt
Rom-fördragets regler nu ansågs vara fullbordad och att man nu finge inrikta sig
på att gå vidare på integrationens väg mot
en fullständig ekonomisk union. Samtidigt
förklarade sig EEC-länderna även beredda
att ta upp överläggningar om en utvidgning av gemenskapen.
EEC har således upprättat en tullunion
(det skedde redan den l juli 1968) och
avvecklat alla tullar och andra gränshinder mellan länderna. Frånsett en tvist
om handeln med vin, som i skrivande
stund inte är löst och som kan ställa till
med en hel del trassel, har man infört en
gemensam jordbruksreglering, sådan den
nu är. Man har satt igång en apparat för
174
att så smidigt som möjligt undanröja de
tekniska handelshindren. U tlänningsdiskriminerande bestämmelser i medlemsländernas lagstiftning om rätten att idka nä-
ring, förvärva fast egendom och bilda
bolag (etableringsrätten) har i stor omfattning slopats. En fri gemensam arbetsmarknad har skapats. En gemensam konkurrenslagstiftning har införts. Kapitalrö-
relserna har inte frigjorts helt men i varje
fall så mycket som under nuvarande omständigheter kan anses nödvändigt och
försvarligt. Utredningar pågår om ändringar i lagstiftningen för att underlätta
samarbetet mellan företagen (exempelvis
Europa-patent, en gemensam aktiebolagslag). En rad andra åtgärder har vidtagits
för att utjämna konkurrensförhållandena
mellan länderna både för handeln och
produktionen. De sex har samordnat sitt
uppträdande gentemot utomstående länder och internationella organisationer och
bedriver numera en gemensam handelspolitik.
Bortsett från några luckor och skönhetsfläckar har EEC således uppnått sitt
första mål: att upprätta en gemensam
marknad både för varor och för produktionsfaktorer. Men EEC-länderna har alltid vetat att de inte skulle kunna nöja sig
med detta. För att belysa detta kan jag citera tre punkter i Rom-fördragets ingress:
»beslutna att gemensamt trygga sina
länders ekonomiska och sociala framåtskridande genom att undanröja de barriä-
rer som delar Europa,
medvetna om ’att avvecklingen av befintliga hinder fordrar ett gemensamt uppträdande ägnat att garantera stabilitet i
den ekonomiska utvecklingen, balans i varuutbytet samt sunda konkurrensförhållanden,
angelägna att stärka den ekonomiska
gemenskapen mellan sina länder och trygga en harmonisk utveckling genom att
minska klyftan mellan olika områden och
eftersläpningen för mindre gynnade områden.»
EEC kan sägas i stort sett ha uppfyllt
den första punkten, om man läser »Europa» som »Väst-Europa» vilket ju tyvärr
fortfarande är nödvändigt. (Jag vill här
inskjuta, att när Rom-fördragets författare talade om att »undanröja alla barriärer
som delar Europa» så menade de verkligen hela Europa. I denna punkt i fördragets ingress ligger således också en viljeförklaring från De sex’ sida att verka för
en utjämning av klyftan mellan Väst- och
Öst-Europa.)
Men de andra och tredje punkterna
säger att avvecklingen av hindren mot
handeln och produktionssamarbetet inte
kan äga rum om man inte kan garantera stabilitet i den ekonomiska utveckling~n och balans mellan olika länder
och områden. Den fria varuhandeln och
den fria rörligheten för produktionsfaktorerna får inte leda till att den ekonomiskt starkare får ett övertag över den
svagare. Om länderna utan att kunna kontrollera varu- och kapitalströmmarna var
för sig för en ekonomisk politik som drar
åt olika håll uppstår ofelbart balansrubbningar och valutakriser – det har ju de
senare årens erfarenheter just från EEC
givit drastiska exempel på. Därför måste
den ekonomiska politiken samordnas. Det
gäller inte bara den kortsiktiga konjunkturpolitiken – det är framför allt på lång
sikt som en inbördes balans och en likartad utvecklingstakt måste upprätthållas.
Det innebär bl a stabila valutarelationer,
en någorlunda likartad målinriktning för
ländernas tillväxttakt, samordnade insatser för industriell utveckling och för den
regionala utvecklingspolitiken.
Mot en ekonomisk union
Det är just detta som EEC nu ser som sin
närmaste arbetsuppgift – en fastare samordning på vägen mot den ekonomiska
umonen.
Redan de sista åtgärderna för den gemensamma marknadens fullbordande innebar ett intressant steg mot en fastare
samordning. Man enades nämligen om ett
nytt system för gemenskapens finansiering.
Hittills har nämligen de gemensamma utgifterna – huvudsakligen bidragen till
jordbrukets stödkassor men också utgifter
för Euratoms forskning, Socialfonden,
kommissionens personalstat etc – täckts
genom år från år bestämda anslag från
medlemsländernas budget enligt en viss
fördelningsnyckeL Nu har man beslutat att
gradvis övergå till en ordning, som innebär att medlemsländerna från och med
1975 automatiskt inlevererar till gemenskapen alla sina tullintäkter, alla intäkter
av importavgifter på jordbruksimporten
samt viss del av respektive länders inkomster av mervärdesskatten, dock högst en
procentenhet. Att märka är att detta prin- 175
cipbeslut bygger på förväntningen att
momsen i medlemsländerna 1975 skall ha
harmoniserats på ungefärligen samma nivå.
Samtidigt införde man det första steget mot en demokratisk kontroll över gemenskapens transnationella myndigheter
genom att ge det gemensamma parlamentet makt att i sista hand besluta om anslagsfördelningen inom EEC:s utgiftsstat.
Parlamentet får visserligen med en del
mindre betydande undantag inte vidga
den totala budgetramen, men det kan däremot ändra anslagen inom denna ram efter eget skön.
Under de första tre månaderna av innevarande år har flera händelser inträffat,
som satt ytterligare fart i debatten om den
ekonomiska unionen. I enlighet med den
s k Barreplanen (efter EEC :s »finansminister» Raymond Barre) beslöt således centralbankerna att införa ett system för kortfristigt valutastöd, vilket innebär att de
båda största länderna Frankrike och Tyskland vardera får en dragningsrätt på de
övriga ländernas centralbanker om trehundra miljoner dollar; ett land som Belgien däremot hundra miljoner dollar.
Vidare har man börjat diskutera ett
program och tidsschema för övergång till
en fullständig ekonomisk union. Enligt nu
föreliggande förslag skulle man c:a 1975
ha kommit så långt att man infört ett mera långsiktigt system för valutastöd, fastställer en gemensam målsättning för den
ekonomiska politiken i stort, utfärdar gemensamma riktlinjer för budgetpolitiken,
harmoniserar den indirekta beskattningen
176
och grunderna för bolagsskatten samt skapar en gemensam kapitalmarknad. Någon
tidtabell för fortsättningen vågar man inte nu göra upp men i förlängningen av
detta ligger – mot slutet av 70-talet eller
i början av 80-talet – upprättandet av en
europeisk reservfond och fixa växelkurser,
kanske t o m en gemensam myntenhet.
Industripolitik
Långtgående ambitioner kännetecknar
också det nyligen offentliggjorda förslaget
rörande EEC :s industriella utvecklingspolitik, som innehåller följande punkter
l. Tekniska handelshinder måste undanröjas snabbt (under 1969 framlade
kommissionen 44 förslag till harmoniseringsåtgärder men ministerrådet fattade beslut blott i ett fall).
2. All diskriminering när det gäller övriga medlemsländers rätt att delta i
offentlig upphandling måste upphä-
vas. Trots att diskriminering i detta
hänseende är förbjuden enligt Romfördraget förekommer den fortfarande
allmänt.
3. Harmonisering av all lagstiftning som
berör företagssamarbetet; bl a en lag
som gör det möjligt att bilda transnationella »Europabolag», avveckling av
bestämmelser i skattelagstiftningen som
försvårar fusioner, harmonisering av
bolagsskatter, återigen upprättandet av
en gemensam kapitalmarknad och en
modernisering av bankväsendet.
4. Insatser för att uppmuntra bildandet
av transnationella bolag i Europa. Det
gäller att motverka den nuvarande
trenden, som går ut på att företagskoncentrationen och fusioner inom
EEC nästan uteslutande genomförs på
nationell basis samtidigt som stora koncerner utanför gemenskapen- huvudsakligen amerikanska ~ köper upp allt
flera företag i EEC-länderna. Den europeiska investeringsbanken borde kunna finansiera omstruktureringar över
gränserna inom industrin. Vidare fö-
reslås att inte blott de nationella myndigheterna utan även Gemenskapens
organ skall kunna lägga ut utvecklingskontrakt på individuella företag.
Man förutser också en rad åtgärder för
att främja utvecklingen av teknologitunga industrier och för att omstrukturera stagnerande industrigrenar.
Klarar EEC detta?
Både förslaget om den ekonomiska unionen och om industripolitiken – men särskilt det förra – pekar hän mot en långtgående samordning av EEC-ländernas politik. Man kan då fråga sig om dessa vidlyftiga program faktiskt kommer att kunna förverkligas. Det finns skäl att tvivla.
EEC har skakats av många kriser tidigare, som lett till förseningar på flera år.
Man har misslyckats med sina harmoniseringssträvanden på många områden, så-
som energipolitiken, trafikpolitiken och de
tekniska handelshindren. Just nu kan man
hänvisa till det mycket svårbemästrade
problemkomplex, som EEC:s jordbrukspolitik utgör. Det regleringssystem, som
man hittills upprätthållit, har lett till en
enorm överproduktion. Samtliga EEC-länder måste, för att komma in på sundare
vägar, drastiskt skära ner sin egen produktion. Alla länder tycks vara ense om att
de andra bör genomföra en sådan nedskärning, men därvid stannar det. Krisen har
nu kommit så långt, att man inte längre
kan komma överens om prissättningen ens
för nästa skördesäsong – man får inskränka sig till att förlänga tidigare prisöverenskommelser, och smörbergen växer.
Man kan sannolikt se fram mot en ganska dramatisk utveckling av De sex’ jordbrukskris. Det är möjligt att man kommer
att finna att det inte går att upprätthålla
gemensamma prissystem för hela EECområdet och att jordbrukspolitiken måste
regionaliseras. En sådan regionalisering
kan leda till ett orotänkande inom EEC
även inom andra områden.
Det är m a o inte lätt att nu förutse
EEC:s utveckling under de närmaste åren
och man gör antagligen klokt att räkna
med stora förseningar i det program som
gemenskapen själv tänkt sig.
Sveriges ställningstagande
När Sverige skall ta ställning till en EECanslutning kan vi emellertid inte utgå från
att EEC :s planer inte skulle förverkligas.
Tvärtom måste vi grunda vår bedömning
på antagandet, att EEC :s maximala förväntningar går i lås.
Man bör då till en början komma ihåg
att hela denna marsch mot en ekonomisk
union går utöver Rom-fördragets ordinarie ram och att därför nya anordningar
måste stadfästas i en mellanstatlig traktat, som i vanlig ordning skall ratificeral>
177
av respektive länders parlament. Varje
land har vetorätt. Däremot kan länderna
i traktaten bestämma, att framtida beslut
om genomförandet och tillämpningen skall
kunna fattas genom majoritetsbeslut eller
i andra överstatliga former. slutsatsen av
detta måste bli, att det är viktigt att Sverige kommer med i beslutsprocessen så
tidigt som möjligt och medan vi fortfarande har vetorätt.
Den långtgående integrationen kanske
verkar skrämmande på många bedömare.
Självfallet måste en grundlig analys göras
av integrationens konsekvenser för vår
egen handlingsfrihet. Sannolikt kommer
man då att finna att vår bundenhet inte
blir så stor som man i förstone kanske befarar. Den ekonomisk-politiska samordningen kommer i första hand att avse tillväxtfaktorerna, resursfördelningen och
kreditmarknadspolitiken. Om fördelningspolitiken berörs blir det mera indirekt
och så att säga oavsiktligt. Man kommer
i främsta rummet att diskutera sådana frå-
gor som hur mycket bör vi satsa i investeringar i framtida tillväxt och hur mycket
kan vi avdela för offentlig konsumtion.
Och härvidlag ter sig problemen redan
idag relativt lika i alla europeiska industriländer.
Ett grundläggande syfte med integrationen är att hindra att något land skaffar
sig konkurrensfördelar på de andras bekostnad genom att ta ut lägre skatter, betala lägre löner o d. Intet hindrar emellertid i princip något land från att åtaga sig
större bördor, om det därmed inte skadar
de andra. Vi kan således alltid hålla hög- 178
re löner, högre skatter, mera jämlikhet om
vi anser oss ha råd med det.
Där ligger just kruxet. Ett land som
måste exportera nära hälften av sin industriproduktion, därav över 70 % till Västeuropa, är naturligtvis oerhört känsligt för
den ekonomiska utvecklingen i de större
avnämarländerna. Detta gör att vi i Sverige alltid måste föra en ekonomisk politik
som håller vårt näringsliv konkurrensmässigt jämnbördigt med de andra industriländernas. Vi vet att detta beroende redan nu sätter en mycket bestämd gräns
för vad vi kan tillåta oss exempelvis ifråga
om en utbyggnad av den offentliga servicen här hemma. Om Storbritannien, Danmark och Norge förenar sig med den europeiska gemenskapen men Sverige stannar utanför förstärks detta beroende ytterligare. Vi måste således anpassa oss till
EEC:s ekonomiska politik antingen vi går
in i Gemenskapen eller står utanför, men i
senare fallet utan att kunna påverka denna politik.
Regeringens hållning
Den svenska regeringen har noterat dessa
förhållanden. Den är fast inställd på att
åvägabringa bästa möjliga lösning av våra
relationer med EEC. Därvid måste den
svenska neutraliteten stå orubbad. Men
utvecklingen i Europa de senare åren gör
att neutralitetsproblemen i detta sammanhang framstår som mindre bekymmersamma än tidigare. statsminister Palme
har också i flerfaldiga uttalanden framhållit Sveriges intresse av att medverka till
en utveckling, som leder till ett starkt Europa och öppnare förbindelser mellan Östoch Västeuropa.
Regeringen har energiskt gått in för att
Sverige skall få förhandla med EEC parallellt med Danmark och Norge. Man
skulle således samtidigt gå igenom de materiella och ekonomiska konsekvenserna av
en EEC-anslutning för de tre länderna.
Först därefter, sedan avtalen med Danmark och Norge i princip skulle vara klara, skulle man ha en avslutande förhandling med Sverige om neutralitetsaspekterna. Fördelen med detta är att EEC under
genomgången av de materiella problemen
kan bilda sig en konkret uppfattning om
vilken (liten) roll neutralitetsförbehållen
i realiteten kommer att spela för det ekonomiska och samhällspolitiska samarbetet
i den vidgade Gemenskapen. Huruvida en
dylik förhandlingsordning kan utverkas
utan en formell förnyelse av vår ansökan
ankommer det på regeringen själv att avgöra.
Man kan f ö fråga sig om det är någon
större skillnad på den svenska inställningen, som går ut på att vi söker förhandlingar för att utröna om medlemskap är
möjligt och den brittiska, som går ut på
att man vill förhandla om medlemskap,
men avstår om det blir för dyrt.
Den svenska regeringen har vidare noterat att associationsformen blivit ytterligt
svår för Sverige att acceptera. Såsom EEC
uppfattat och konstruerat associationen
skulle den leda till en mycket hård bundenhet för vårt land. Vi skulle bara kunna
ansluta oss till eller avvisa i Bryssel redan
beslutade åtgärder. I vissa frågor, såsom
i tullpolitiken, skulle vi vara tvungna att
lyda order från Bryssel. Man kan fråga sig
om associationen går att förena med neutraliteten.
Aterstår handelsavtalet. Om Storbritannien, Danmark och Norge blir medlemmar i EEC är det emellertid svårt att tro
att EEC skulle vara berett att ingå ett avtal om tullfrihet eller tullpreferenser med
ett sådant land som Sverige, utan att vi
helhjärtat deltog i det övriga samarbetet.
Ett avtal, som endast ger tullfrihet, är
som redan framhållits helt otillräckligt för
Sverige.
179
Alternativen tycks således vara antingen
medlemskap i ett utvidgat EEC eller att
stå utanför. Det senare alternativet betyder ekonomisk isolering från Västeuropa,
med en ny tullgräns utmed Kölen och
Öresund, ett neutralt och suveränt Sverige, men utan resurser att föra en självständig politik, utan möjlighet att påverka den
ekonomiska och politiska utvecklingen i
omvärlden.
Allt detta under förutsättning att det
denna gången blir något av med Storbritanniens förhandlingar med EEC, men det
är inte så säkert.