Bresjnevdoktrinen och dess innebörd
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HENRY M. JACKSON:
Bresjnevdoktrinen och dess
innebörd
Svensk Tidskrift har fått tillfälle att
publicera en artikel av den demokratiske
senatorn Henry M. Jackson, som sedan
1952 representerat sin hemstat Washington
i Förenta staternas senat i Washington,
D C. Senator Jackson påminner om de
augustidagar 1968 då Sovjetunionen med
trupper gick över Tjeckoslovakiens
gränser. Man föreställde sig då i Kreml,
att angreppet skulle kunna motiveras med
att tjeckoslovakiska quislingar »begärt
hjälp». Men om sådana fanns, vågade de
ännu inte framträda. Då tillskapades
den s k Bresjnevdoktrinen, om vilken man
ofta hör talas, och vars innebörd här
blir klarlagd. Den återgår på teorier, som
avskaffades redan på 1930-talet, men
som nu åter kommit till heders, om att
internationell rätt skall vara underställd
klasskampens lagar. Därigenom tillåts
inblandning i andra länders inre angelägenheter. Författaren framhåller, att
denna inblandning från Sovjetunionen
innebär ett hot mot alla s k socialistiska
länder, men i sista hand mot vilket land
som helst. Och ett land, som nu skulle bli
socialistiskt, avhänder sig samtidigt sin
självbestämmanderätt och sin frihet.
När Sovjetunionen i augusti 1968 med militära styrkor invaderade och ockuperade
Tjeckoslovakien, betydde detta ett tillnyktrande för både den kommunistiska och
den f.ria världen.
Sedan dess har Sovjetunionen alltmer
ökat sin press på sin svaga granne, men
långsamt – som en tjeck sagt det – så att
ingen skall höra när det börjar knaka i
skelettet. Tjeckoslovakien, har en annan
sorgsen tjeck sagt, är nu det mest neutrala
land i världen: det intervenerar inte ens
i sina egna affärer.
Jugoslaviens president Tito har talat om
ett nytt spöke som börjat uppträda. Därmed menar han Bresjnevs teori om den
begränsade suveräniteten, som i efterhand
dök upp som Sovjetunionens officiella försvar för sitt sätt att behandla Tjeckoslovakien. Bresjnevdoktrinen gör i själva verket
gällande, att fördrag och löften mellan
kommunistländer kommer att avfärdas som
rena legala abstraktioner, närhelst Sovjetunionen finner att de står i konflikt med
den s k socialistiska utvecklingens lagar,
och att Sovjetunionen har rätt till ensidig
väpnad intervention i alla socialistiska
länder.
Denna doktrin framstår nu som en
skräckbild för varje kommunistiskt land,
och den hotar också resten av Europa och
den fria världen i dess helhet. Hur långt
sträcker sig Sovjetunionens påstådda rätt
till intervention och till undertryckande?
Övriga kommunistiska länder och partier
måste liksom alla andra nu räkna med
Bresjnevdoktrinen när de beräknar Sovjetunionens avsikter. Och de måste taga
hänsyn till den vid en tidpunkt då Sovjetunionens militära kapacitet förstärks och
då dess förmåga att utnyttja sina möjligheter att effektivt ingripa håller på att
öka.
Doktrinens bakgrund
Det är uppenbart att partisekreterare
Leonid Bresjnevs teori om den begränsade
suveräniteten är ett olycksbådande uttryck
för sovjetisk doktrin på den internationella
rättens område – ett skolexempel på den
nuvarande sovjetledningens inställning, att
»gubbe upp så vinner jag, pil upp så förlorar du». Doktrinen är baserad på den förutsättningen, att all lag är ett uttryck för
den härskande klassen och att internationell lag, som utgör en vidareutveckling av
nationell lag, också måste spela sin roll i
klasskampen.
I början på 1930-talet fastställde vissa
sovjetiska jurister existensen av en särskild
»socialistisk» internationell rätt i motsats
till en »bourgeoisistisk» eller »kapitalistisk»
sådan. Nationell suveränitet angavs vara
ett »abstrakt legalt begrepp». Vid 1930-
talets mitt fick Sovjetunionen nytt internationellt ansvar som medlem av Nationernas Förbund och som en allierad till
Tjeckoslovakien och till Frankrike. Men
utländska kritiker gjorde fortfarande gäl:.
!ande att anspråken på att det skulle finnas en »socialistisk» internationell rätt tilllät Moskva att göra vad som helst, att fastställa sina egna normer för sitt uppträdande och att gå hur långt som helst när det
gällde att bryta mot allmänt vedertagen
internationell moral.
181
För att tilltron till Sovjetunionen som
medarbetare i internationella sammanhang
skulle förbättras och för att själv vinna
stöd i den internationella rättens fastställda principer började Moskva understryka
både föreställningarna om den nationella
suveräniteten och om icke-inblandning i
självständiga staters inre angelägenheter.
Maxim Litvinov förklarade 1934, då han
var Sovjetunionens utrikesminister, att
detta land var berett att ingå förbund
med andra stater under förutsättning att
båda parter förband sig till icke-inblandning i förhållande till den andra. – Det äv
en ödets ironi att Litvinovs sonson, Pavel
Litvinov, efter invasionen i augusti dömdes till fem års förvisning till Sibirien därför att han försvarat Tjeckoslovakiens rätt
till icke-inblandning!
Icke-inblandning i teori …
Efter 1930-talets mitt var principen om
ömsesidig icke-inblandning i andra staters
egna affärer en återkommande del av sovjetisk doktrin. När antalet länder som kallade sig kommunistiska ökade och när
motsättningarna mellan dem blev uppenbara, visade sovjetiska avtal, deklarationer
och offentliga publikationer en allt starkare tendens att understryka alla socialistiska staters »absoluta likställdhet» och hur
de strikt iakttog respekten för självständighet och nationell suveränitet.
Samma principer kom också till uttryck
i 1943 års tjeckoslovakisk-sovjetiska vänskapsavtal, i Warszawapakten av år 1955,
i de tolv kommunistpartiernas deklaration
i november 1957 och i de åttioen kommu- 182
nistpartiernas deklaration år 1960. Under
1960-talets början hade dessutom tanken
på »skilda vägar till socialismen» blivit respektabel i diskussioner mellan Sovjetunionen och dess allierade inom Warszawapakten.
Så sent som den 3 augusti 1968 utfärdade Tjeckoslovakien och fem av dess allierade inom Warszawapakten och bland dessa i första rummet Sovjetunionen en korumunike i Bratislava där de uttryckte »sitt
fasta beslut att göra allt som stod i deras
makt för att fördjupa samverkan mellan
deras länder på basis av principerna om
jämlikhet, respekt för suveräniteten samt
nationell självständighet och territoriell in..
tegritet».
. . . och i verklighet
Sjutton dagar senare, den 20 augusti, Invaderades Tjeckoslovakien utan förvarning en natt och ockuperades av militära
styrkor från sina fem allierade, med Sovjetunionen i spetsen. Alla fördrag och löften visade sig blott vara värda papperet
som de skrivits på.
Under några veckor surrade det i luften av motsägande sovjetiska förklaringar
och rationaliseringar. Sedan skrev Sergei
Kovalev den 25 september en artikel i
Pravda där han lade fram de principer,
som sedan blivit kända som Bresjnevdoktrinen. Artikeln återvände också till den
tidigare sovjetiska doktrinen om skillnaden
mellan »socialistisk» och »bourgeoisistisk»
internationell rätt.
Skulle detta betyda att de icke klassmärkta lagar, som ingår i Förenta Nationernas stadga och i andra fördrag, nu
inom de socialistiska länderna skall betraktas som allmänt abstrakta principer vilka
är underordnade allt vad Moskva bestämmer vara klasskampens lagar? Det verkar
så.
Det är lätt att förstå att teserna i Pravda utlöste en omfattande kritik inom kommunistvärlden och i världen i övrigt. Men
den 12 november 1968 talade Leonid
Bresjnev i sin egenskap av generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti
vid Polens kommunistpartis kongress, och
han strök under den linje som först publicerats i artikeln i Pravda och gav sitt
namn åt doktrinen om begränsad suverä-
nitet.
Det råder numera intet tvivel om att
männen i Kreml är de som kommer att bestämma om en ny militär intervention skall
göras i ett socialistiskt land. Moskva säger
i själva verket till varje land, som lutar åt
att bli kommunistiskt: om du tror att du
har rätt till självständighet, tänk då om!
Du kan ha självständighet och självbestämmanderätt endast så länge som vi
anser det vara lämpligt, och detta inte bara i internationella utan också i nationella,
interna frågor.
Sovjetunionens påstådda rätt att militärt intervenera i socialistiska länder på-
verkar tydligen alla medlemmar av War,
szawapakten. Rumäniens president Nicolae Ceausescu har förstått detta. Den 21
augusti 1968 fördömde han invasionen i
Tjeckoslovakien som en »flagrant kränkning av en broderlig, socialistisk, fri och
självständig stats nationella suveränitet»,
och i februari 1969 höll han ett tal där han
uttryckligt förkastade tesen om begränsad
suveränitet.
Hänför sig den nya tesen till Jugoslavien? President Tito, som under tjugo år
motsatt sig alla sovjetiska försök att kontrollera hans parti och hans land, har varnande förklarat att om sovjetiska trupper
skulle invadera Jugoslavien kommer de att
bli invecklade i ett långt och bittert guerillakrig. Och sträcker sig Bresjnevdoktrinen till Albanien och till andra socialistiska länder? Även premiärminister Fidel
Castro på Cuba har kritiserat Sovjetunionen för dess »illegala» handlingar motJ
Tjeckoslovakien.
Doktrinens innebörd
Logiskt tycks följa av Bresjnevs tes att vilket land som helst som i fortsättningen
lägger sig till med en kommunistisk regering, vare sig genom en revolution eller i
val, automatiskt blir en del av den »socialistiska gemenskapen» och som sådan riskerar att kunna bli föremål för sovjetisk
intervention, militär eller annan, även mot
ett regerande kommunistpartis vilja.
Det är föga förvånande, att de flesta
västeuropeiska kommunister genomskådade Moskvas rationalisering av sitt ingrepp
i Tjeckoslovakien. Kreml kunde aldrig bevisa sitt första påstående att interventionen skedde sedan tjeckiska partiledare be-·
gärt hjälp, och några quislingar, som skulle ha inbjudit de utländska trupperna,
kunde man aldrig visa fram.
183
Franska, österrikiska, italienska och brittiska kommunister har i särskilt hög grad
förkastat Moskvas imperialistiska krav.
Det är tydligen så att Sovjetunionens aggression och Bresjnevdoktrinen innebär direkta utmaningar mot västvärldens och
andra länders kommunistiska partier. De
flesta västeuropeiska kommunistpartierna
försöker vinna makt och inflytande på
parlamentarisk väg, och de påstår att de
tänker sig en socialistisk demokrati som
skulle kunna bevara medborgerlig frihet.
För att de fortfarande skulle kunna bibehålla sin trovärdighet föreföll det nödvändigt att helt förkasta den imperialistiska kommunismens både teori och praktik.
Och hur reagerade det kommunistiska
Kina på Tjeckoslovakiens öde? Så tidigt
som den 23 augusti beskrev premiärminister Chou En-lai anfallet som »det mest
öppna och typiska exempel på fascistisk
maktpolitik». Det är betecknande att Peking senare har fördömt doktrinen om den
begränsade suveräniteten som fascistisk
och imperialistisk och sammanställt den
med Sovjetunionens påstådda aggression
mot Kinas gränser.
Hur Kreml i fortsättni~gen kommer att
utnyttja sin överlägsna militära positionför
att tillfredsställa sina politiska ambitioner
är naturligtvis svårt att förutsäga. Men
minnena från augusti 1968 talar emot alla
självbedrägliga antaganden, att förnuft och
omdöme med nödvändighet alltid kommer
att taga överhand när Sovjetunionens politbyrå fattar sina beslut.
Bresjnevdoktrinen och dess
innebörd
Svensk Tidskrift har fått tillfälle att
publicera en artikel av den demokratiske
senatorn Henry M. Jackson, som sedan
1952 representerat sin hemstat Washington
i Förenta staternas senat i Washington,
D C. Senator Jackson påminner om de
augustidagar 1968 då Sovjetunionen med
trupper gick över Tjeckoslovakiens
gränser. Man föreställde sig då i Kreml,
att angreppet skulle kunna motiveras med
att tjeckoslovakiska quislingar »begärt
hjälp». Men om sådana fanns, vågade de
ännu inte framträda. Då tillskapades
den s k Bresjnevdoktrinen, om vilken man
ofta hör talas, och vars innebörd här
blir klarlagd. Den återgår på teorier, som
avskaffades redan på 1930-talet, men
som nu åter kommit till heders, om att
internationell rätt skall vara underställd
klasskampens lagar. Därigenom tillåts
inblandning i andra länders inre angelägenheter. Författaren framhåller, att
denna inblandning från Sovjetunionen
innebär ett hot mot alla s k socialistiska
länder, men i sista hand mot vilket land
som helst. Och ett land, som nu skulle bli
socialistiskt, avhänder sig samtidigt sin
självbestämmanderätt och sin frihet.
När Sovjetunionen i augusti 1968 med militära styrkor invaderade och ockuperade
Tjeckoslovakien, betydde detta ett tillnyktrande för både den kommunistiska och
den f.ria världen.
Sedan dess har Sovjetunionen alltmer
ökat sin press på sin svaga granne, men
långsamt – som en tjeck sagt det – så att
ingen skall höra när det börjar knaka i
skelettet. Tjeckoslovakien, har en annan
sorgsen tjeck sagt, är nu det mest neutrala
land i världen: det intervenerar inte ens
i sina egna affärer.
Jugoslaviens president Tito har talat om
ett nytt spöke som börjat uppträda. Därmed menar han Bresjnevs teori om den
begränsade suveräniteten, som i efterhand
dök upp som Sovjetunionens officiella försvar för sitt sätt att behandla Tjeckoslovakien. Bresjnevdoktrinen gör i själva verket
gällande, att fördrag och löften mellan
kommunistländer kommer att avfärdas som
rena legala abstraktioner, närhelst Sovjetunionen finner att de står i konflikt med
den s k socialistiska utvecklingens lagar,
och att Sovjetunionen har rätt till ensidig
väpnad intervention i alla socialistiska
länder.
Denna doktrin framstår nu som en
skräckbild för varje kommunistiskt land,
och den hotar också resten av Europa och
den fria världen i dess helhet. Hur långt
sträcker sig Sovjetunionens påstådda rätt
till intervention och till undertryckande?
Övriga kommunistiska länder och partier
måste liksom alla andra nu räkna med
Bresjnevdoktrinen när de beräknar Sovjetunionens avsikter. Och de måste taga
hänsyn till den vid en tidpunkt då Sovjetunionens militära kapacitet förstärks och
då dess förmåga att utnyttja sina möjligheter att effektivt ingripa håller på att
öka.
Doktrinens bakgrund
Det är uppenbart att partisekreterare
Leonid Bresjnevs teori om den begränsade
suveräniteten är ett olycksbådande uttryck
för sovjetisk doktrin på den internationella
rättens område – ett skolexempel på den
nuvarande sovjetledningens inställning, att
»gubbe upp så vinner jag, pil upp så förlorar du». Doktrinen är baserad på den förutsättningen, att all lag är ett uttryck för
den härskande klassen och att internationell lag, som utgör en vidareutveckling av
nationell lag, också måste spela sin roll i
klasskampen.
I början på 1930-talet fastställde vissa
sovjetiska jurister existensen av en särskild
»socialistisk» internationell rätt i motsats
till en »bourgeoisistisk» eller »kapitalistisk»
sådan. Nationell suveränitet angavs vara
ett »abstrakt legalt begrepp». Vid 1930-
talets mitt fick Sovjetunionen nytt internationellt ansvar som medlem av Nationernas Förbund och som en allierad till
Tjeckoslovakien och till Frankrike. Men
utländska kritiker gjorde fortfarande gäl:.
!ande att anspråken på att det skulle finnas en »socialistisk» internationell rätt tilllät Moskva att göra vad som helst, att fastställa sina egna normer för sitt uppträdande och att gå hur långt som helst när det
gällde att bryta mot allmänt vedertagen
internationell moral.
181
För att tilltron till Sovjetunionen som
medarbetare i internationella sammanhang
skulle förbättras och för att själv vinna
stöd i den internationella rättens fastställda principer började Moskva understryka
både föreställningarna om den nationella
suveräniteten och om icke-inblandning i
självständiga staters inre angelägenheter.
Maxim Litvinov förklarade 1934, då han
var Sovjetunionens utrikesminister, att
detta land var berett att ingå förbund
med andra stater under förutsättning att
båda parter förband sig till icke-inblandning i förhållande till den andra. – Det äv
en ödets ironi att Litvinovs sonson, Pavel
Litvinov, efter invasionen i augusti dömdes till fem års förvisning till Sibirien därför att han försvarat Tjeckoslovakiens rätt
till icke-inblandning!
Icke-inblandning i teori …
Efter 1930-talets mitt var principen om
ömsesidig icke-inblandning i andra staters
egna affärer en återkommande del av sovjetisk doktrin. När antalet länder som kallade sig kommunistiska ökade och när
motsättningarna mellan dem blev uppenbara, visade sovjetiska avtal, deklarationer
och offentliga publikationer en allt starkare tendens att understryka alla socialistiska staters »absoluta likställdhet» och hur
de strikt iakttog respekten för självständighet och nationell suveränitet.
Samma principer kom också till uttryck
i 1943 års tjeckoslovakisk-sovjetiska vänskapsavtal, i Warszawapakten av år 1955,
i de tolv kommunistpartiernas deklaration
i november 1957 och i de åttioen kommu- 182
nistpartiernas deklaration år 1960. Under
1960-talets början hade dessutom tanken
på »skilda vägar till socialismen» blivit respektabel i diskussioner mellan Sovjetunionen och dess allierade inom Warszawapakten.
Så sent som den 3 augusti 1968 utfärdade Tjeckoslovakien och fem av dess allierade inom Warszawapakten och bland dessa i första rummet Sovjetunionen en korumunike i Bratislava där de uttryckte »sitt
fasta beslut att göra allt som stod i deras
makt för att fördjupa samverkan mellan
deras länder på basis av principerna om
jämlikhet, respekt för suveräniteten samt
nationell självständighet och territoriell in..
tegritet».
. . . och i verklighet
Sjutton dagar senare, den 20 augusti, Invaderades Tjeckoslovakien utan förvarning en natt och ockuperades av militära
styrkor från sina fem allierade, med Sovjetunionen i spetsen. Alla fördrag och löften visade sig blott vara värda papperet
som de skrivits på.
Under några veckor surrade det i luften av motsägande sovjetiska förklaringar
och rationaliseringar. Sedan skrev Sergei
Kovalev den 25 september en artikel i
Pravda där han lade fram de principer,
som sedan blivit kända som Bresjnevdoktrinen. Artikeln återvände också till den
tidigare sovjetiska doktrinen om skillnaden
mellan »socialistisk» och »bourgeoisistisk»
internationell rätt.
Skulle detta betyda att de icke klassmärkta lagar, som ingår i Förenta Nationernas stadga och i andra fördrag, nu
inom de socialistiska länderna skall betraktas som allmänt abstrakta principer vilka
är underordnade allt vad Moskva bestämmer vara klasskampens lagar? Det verkar
så.
Det är lätt att förstå att teserna i Pravda utlöste en omfattande kritik inom kommunistvärlden och i världen i övrigt. Men
den 12 november 1968 talade Leonid
Bresjnev i sin egenskap av generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti
vid Polens kommunistpartis kongress, och
han strök under den linje som först publicerats i artikeln i Pravda och gav sitt
namn åt doktrinen om begränsad suverä-
nitet.
Det råder numera intet tvivel om att
männen i Kreml är de som kommer att bestämma om en ny militär intervention skall
göras i ett socialistiskt land. Moskva säger
i själva verket till varje land, som lutar åt
att bli kommunistiskt: om du tror att du
har rätt till självständighet, tänk då om!
Du kan ha självständighet och självbestämmanderätt endast så länge som vi
anser det vara lämpligt, och detta inte bara i internationella utan också i nationella,
interna frågor.
Sovjetunionens påstådda rätt att militärt intervenera i socialistiska länder på-
verkar tydligen alla medlemmar av War,
szawapakten. Rumäniens president Nicolae Ceausescu har förstått detta. Den 21
augusti 1968 fördömde han invasionen i
Tjeckoslovakien som en »flagrant kränkning av en broderlig, socialistisk, fri och
självständig stats nationella suveränitet»,
och i februari 1969 höll han ett tal där han
uttryckligt förkastade tesen om begränsad
suveränitet.
Hänför sig den nya tesen till Jugoslavien? President Tito, som under tjugo år
motsatt sig alla sovjetiska försök att kontrollera hans parti och hans land, har varnande förklarat att om sovjetiska trupper
skulle invadera Jugoslavien kommer de att
bli invecklade i ett långt och bittert guerillakrig. Och sträcker sig Bresjnevdoktrinen till Albanien och till andra socialistiska länder? Även premiärminister Fidel
Castro på Cuba har kritiserat Sovjetunionen för dess »illegala» handlingar motJ
Tjeckoslovakien.
Doktrinens innebörd
Logiskt tycks följa av Bresjnevs tes att vilket land som helst som i fortsättningen
lägger sig till med en kommunistisk regering, vare sig genom en revolution eller i
val, automatiskt blir en del av den »socialistiska gemenskapen» och som sådan riskerar att kunna bli föremål för sovjetisk
intervention, militär eller annan, även mot
ett regerande kommunistpartis vilja.
Det är föga förvånande, att de flesta
västeuropeiska kommunister genomskådade Moskvas rationalisering av sitt ingrepp
i Tjeckoslovakien. Kreml kunde aldrig bevisa sitt första påstående att interventionen skedde sedan tjeckiska partiledare be-·
gärt hjälp, och några quislingar, som skulle ha inbjudit de utländska trupperna,
kunde man aldrig visa fram.
183
Franska, österrikiska, italienska och brittiska kommunister har i särskilt hög grad
förkastat Moskvas imperialistiska krav.
Det är tydligen så att Sovjetunionens aggression och Bresjnevdoktrinen innebär direkta utmaningar mot västvärldens och
andra länders kommunistiska partier. De
flesta västeuropeiska kommunistpartierna
försöker vinna makt och inflytande på
parlamentarisk väg, och de påstår att de
tänker sig en socialistisk demokrati som
skulle kunna bevara medborgerlig frihet.
För att de fortfarande skulle kunna bibehålla sin trovärdighet föreföll det nödvändigt att helt förkasta den imperialistiska kommunismens både teori och praktik.
Och hur reagerade det kommunistiska
Kina på Tjeckoslovakiens öde? Så tidigt
som den 23 augusti beskrev premiärminister Chou En-lai anfallet som »det mest
öppna och typiska exempel på fascistisk
maktpolitik». Det är betecknande att Peking senare har fördömt doktrinen om den
begränsade suveräniteten som fascistisk
och imperialistisk och sammanställt den
med Sovjetunionens påstådda aggression
mot Kinas gränser.
Hur Kreml i fortsättni~gen kommer att
utnyttja sin överlägsna militära positionför
att tillfredsställa sina politiska ambitioner
är naturligtvis svårt att förutsäga. Men
minnena från augusti 1968 talar emot alla
självbedrägliga antaganden, att förnuft och
omdöme med nödvändighet alltid kommer
att taga överhand när Sovjetunionens politbyrå fattar sina beslut.