USAs utrikespolitik under 70-talet
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LASZLO HAMORI:
USA:s utrikespolitik under 70-talet
Den rapport, som president Nixon överlämnat till kongressen och som behandlar
Förenta staternas utrikespolitik, har
berörts mycket knapphändigt i svensk
press. Det är naturligt, ty den består av
119 sidor och innehåller en mängd fraser
och likgiltiga upprepningar. Dr jur
Laszlo Hamori har ur denna rapport dragit fram väsentliga avsnitt, och han konstaterar att dessa förmodligen stammar
från presidentens rådgivare professor
Kissinger. Han citerar den nya Nixondoktrinen, vilken innebär att USA inte
längre är berett att åtaga sig hela försvaret
au världens fria nationer. Men samtidigt
understryks, att USA inte lämnar Europa,
även om NATO måste rekonstrueras. I
övrigt har särskilt avsnitten om Kina och
om Sovjetunionen väckt intresse. Presidenten tycks erkänna, att Sovjetunionen
har berättigade säkerhetskrav i Osteuropa, och i denna fråga har han alltså
en annan åsikt än sin republikanske företrädare på presidentposten, general
Eisenhower.
Richard Nixon, Förenta Staternas president, är inte en särskilt populär person i
Sverige. Inte enbart den vänsterradikala
minoriteten, som skulle hysa ett professionellt hat mot vilken amerikansk president
som helst, utan även den stora demokratiska majoriteten av svenska folket känner en
viss osäkerhet, ja ibland t o m olust beträffande president Nixon. De som sysselsätter sig mer yrkesmässigt med världspolitik har behållit minnesbilder av Nixon som
den svage presidenten Eisenhowers lika
svage vicepresident. Inte heller under sin
drygt ett år långa presidentperiod har
Richard Nixon lyckats övertyga om sina
storpolitiska talanger, men kanske om sin
taktiska skicklighet. Vicepresident Spiro
Agnews ofta pinsamma uppträdande har
inte heller ökat Nixon-regimens prestige
utomlands.
Denna mer eller mindre välgrundade
skepticism gentemot Richard Nixons politiska personlighet kan dock knappast berättiga till den styvmoderliga behandling
som hans rapport till kongressen om Förenta Staternas utrikespolitik under 70-talet fått i den svenska pressen. USA är
fortfarande den ledande världsmakten, och
en programförklaring förtjänar utförligare
observation och kommentar än vad svenska massmedia har givit den.
Som förklaring kan man dock anföra att
president Nixons rapport är en långdragen
och tröttande läsning. Den presidentiella
luntan består av 119 maskinskrivna sidor.
Mer än hälften av denna långa skrift består av ganska tomma fraser och upprepningar. Även om fraserna hos Nixon kan- 194
ske är något mindre oratoriska och patetiska än hos flera av hans föregångare, är
det inte lätt för en svensk att läsa sådana
satser, som t ex »Peace responsive to the
human spirit, respectful of the divinely
inspired dignity of man, one that lifts
the eyes of all to what man i brotherhood
can acco~plish and that now, as man
erosses the threshold of the heavens, is
more necessary than ever.»
Amerikanska och västeuropeiska kommentatorer är överens om att rapportens
stomme och konkreta teser härstammar
från professor Henry Kissinger, presidentens officiella utrikespolitiska rådgivare.
Han är en högtstående intellektuell, en
kännare och realistisk tänkare i världspolitiken och han har bevisat dessa sina
egenskaper i en hel rad skrifter. Man kan
förmoda att Nixon överlämnade Kissingers koncisa uppsats till en av Vita husets
pressekreterare för utvidgning och glamourisering. Resultatet har blivit att den
i presidentens namn utgivna skriften återkom~ande citerar presidenten själv.
Trots alla dessa störande »tillskrifter>>
innehåller dock rapporten mycket av vikt.
En av de mest intressanta analyserna hittar man redan i inledningskapitlet.
En förändrad världssituation
Rapporten konstaterar kort och koncist att
efterkrigsperioden i världspolitiken har tagit slut. Länder som Japan och Västeuropa, vilka led stora förluster i andra världskriget och som efteråt behövde USA:s
hjälp, har återvunnit sina ekonomiska
krafter, sin politiska vitalitet och sitt nationella självförtroende. Nu är dessa nationer redan i stånd att spela en större roll
i världspolitiken.
Den andra viktiga förändringen har
skett i samband med de nya nationerna.
De har visat en ökande nationell självmedvetenhet och därmed avvärjt hotet att bli
grogrund för kommunistisk penetration.
Nationalismen och de enstaka nationella intressenas sammandrabbning har upplöst den kommunistiska världens monolitiska sammanhållning. »Sovjetunionen har
använt den Röda armen efter andra
världskriget endast mot sina egna bundsförvanter: 1953 i Östtyskland, 1956 i
Ungern och 1968 i Tjeckoslovakien. Den
marxistiska drömmen om en internationell
kommunistisk enhet upplöstes».
Beträffande den nukleära upprustningen har det uppstått balans, och både USA
och Sovjetunionen erkänner det gemensamma intresset att bromsa en vidare
kapplöpning.
Ur denna situationsbild drar sedan rapporten sin slutsats om hur den amerikanska utrikespolitiken skall utformas. De tre
grundprinciperna betecknas i rapporten
vara följande : USA måste omvandla sina
förbindelser med vänliga nationer (partnership), kompanjonerna måste dela den
fredsbevarande uppgiftens alla bördor och
fördelar. USA måste bevara sin styrka och
får minska den endast om dess säkerhet
tryggas genom samarbete i upprustningskontroll. USA måste vara beredd till förhandlingar för att minska spänningen och
minska konfliktmöjligheterna.
I en ganska dold mening framkommer
också en grundtanke i den nixonska utrikespolitiken; fredliga världspolitiska förhållanden kommer att ge större möjlighet
att framdriva ekonomiska ändringar och
social rättvisa.
Nixondoktrinen
Rapporten upprepar vad presidenten uttryckte redan i juli 1969 i sitt tal vid besöket i Guam: USA deltar även i fortsättningen i försvaret och utvecklingen av sina allierade och vänner, men Amerika vill
och kan inte utarbeta alla planer, bestämma alla program, verkställa alla beslut och
överta hela försvaret av världens fria nationer. Amerika skall hjälpa när det gäller
allvarlig sammandrabbning och när det
gäller egna intressen.
Rapporten kallar denna förklaring för
Nixondoktrinen och tillägger att den inte
betyder ett tillbakadragande från världen
utan endast att bundsförvanter och vänner måste dela ansvaret med USA.
Hur som helst, Nixondoktrinen betyder
att Förenta Staterna har förlorat den djupgående övertygelsen om sin egen kallelse
som världens ledande makt, vilken först
dök upp hos president Wilson och sedan
återväcktes efter andra världskrigets slut,
En viss desillusion genomsyrar presidentens rapport, och den verkar vara allmän
hos den amerikanska opinionen. Man har
upptäckt gränser för världsmaktens ekonomiska och militära makt, inte minst under
det psykologiska trycket av Vietnamkriget.
Man kan naturligtvis skämta om amerikanernas ofta naiva tro på USA:s världsräddande mission och vilja att sprida »the
l
\
\
195
americao way of Iife» i främmande länder. Men man får inte glömma att denna amerikanska tro räddade Europa från
Kaiserns och Fiihrerns aggressivitet och
Asien från den japanska militarismen.
Denna tro var grunden för Marshall-hjälpen, den bröt Berlinblockaden och räddade Västeuropa från kommunismen. Visst
förorsakade också amerikanernas världspolitiska kallelsetro allvarliga misstag, som
t ex i Vietnam. Nu verkar det som om
Washington, stödd av den allmänna amerikanska opinionen, börjar avskriva »the
americao dream». Om man vill kan man
bedöma detta positivt, som ett tecken på
en politisk mognadsprocess. A andra sidan
kan minskningen av det amerikanska engagemanget medföra stora risker för Västeuropa och sydöstasien.
Doktrinen i praktiken
Alla doktriner, principer och program har
lika mycket värde som deras användning
i praktiken. President Nixon försummar
inte i sin rapport att skissera hur han tänker använda sin doktrin på olika områ-
den. Rapportens andra och större del är
uppdelad i kapitel om Europa, den västliga hemisfären, Asien och Pacific, Vietnam, Förenta Nationerna. Europakapitlet
börjar med ett konstaterande: »Europas
fred är avgörande för världsfreden.» Senare: »Europa måste vara hörnstenen för
den hållbara fredens struktur.» Det är i
viss mån överraskande att Nixon, som inte
har visat särskilt stort intresse för de europeiska problemen och koncentrerat sin
uppmärksamhet mer på Asien (som hans
196
företrädare också gjorde) nu framhäver
Europas prioritet. Kanske kan man tillskriva professor Kissinger denna prioritering. Han är själv född europe.
Västeuropas försvar måste omprövas
med hänsyn till de nya militärtekniska metoderna. Omställningens börda måste delas i rättvisare proportion mellan USA och
de västeuropeiska bundsförvanterna. Utrikesminister Rogers meddelade vid
NATO:s ministerrådsmöte i Bryssel i början av december, vilket nu också bekräftas
av presidenten, att de amerikanska truppernas antal i Europa inte kommer att
minskas fram till mitten av 1971. Detta
begränsade löfte betyder att inom de fjorton månader, som återstår fram till mitten
av 1971, måste omstruktureringen genomföras inom NATO.
Rapporten betonar Washingtons vilja
och beredskap till förhandlingar med Sovjetunionen. Men för att kunna åstadkomma något system av säkerhet måste Moskva först ’normalisera sitt förhållande till
Östeuropa, upphäva sin anakronistiska
rädsla för Tyskland och begripa nödvändigheten av försoning. Nixon själv skriver
i rapporten att han inte har några illusioner om att alla dessa förutsättningar
snart blir förverkligade.
Kapitlet om den västliga hemisfären kan
här förbigås.
Beträffande Asien innehåller rapporten
samma principer som presidenten uttryckte i sitt Guamtal. Det är påfallande hur
stora uppgifter Washington ämnar överlämna till Japan. Utan tvivel är Japan i
stånd att ta på sig dessa, och vilja saknas
inte heller hos Tokyoregeringen. Fråga är
bara om koreaner, filippiner, malaysier
och burmaner kommer att acceptera Japan som ledare. De glömmer inte så lätt
och det har ännu bara gått 25 år sedan
den japanska ockupationen.
Kapitlet om Vietnam innehåller en sammanfattning av vad Nixon redan under
sin valkampanj och efteråt som president
i flera yttranden utvecklade. Grundteserna blir oförändrade: förhandlingar och
vietnamisering. De amerikanska truppernas tillbakadragande beror av fiendens
aktivitet, förhandlingarnas framgång och
vietnamiseringstakten. Om man på kommunistsidan har hoppats att propagandakampanjer världen runt och demonstrationer inom Amerika skulle leda till att Nixon
skulle överge Sydvietnam, förstärks detta
hopp inte av rapporten. I detta sammanhang är president Nixon varken bättre eller sämre än Johnson var – men säkerligen mycket skickligare.
Förhandlingarnas era
Rapporten slutar med ett sammanfattande
kapitel i vilket fredsstiftaodets strategi beskrivs. Målet för den nixonska politiken
består i att stifta varaktig fred, först och
främst med de två andra supermakterna,
Sovjetunionen och Kina. »Peace must be
far more than the absence of war».
I det sista kapitlet med titeln »Förhandlingarnas era» framhävs varför Förenta
Statemas utrikespolitik måste koncentrera sig på att förbättra den världspolitiska
atmosfären. Terrorbalansen och kärnvapnens förintelsekapacitet tvingar stormak·
tema att avhålla sig från konfrontation
och att lösa problemen förhandlingsvägen.
Inte bara de direkta sammanstötningarna
måste avvärjas utan även de lokala konflikterna. Stormaktema har, som erfarenheten visar, lätt att bli engagerade i lokala konflikter, men efter inblandningen förlorar de ofta kontrollen över sina stridande mindre partners.
Med utgång från dessa premisser säger
rapporten: »Our first task in that dialogue
is fundamental – to avert war.» Beträffande dialoger lovar USA:s president att de
inte från amerikansk sida skall utnyttjas
till det kalla krigets gräl eller till ideologiska debatter. Med hänvisning till den
Moskvaplanerade europeiska säkerhetskonferensen säger rapporten att förhandlingarna måste vara noggrant förberedda.
Deltagarna måste sitta vid bordet med inställningen att en överenskommelse kan
grundas endast på »ge och ta»-principen.
Förhandlingarna får inte tjäna som propaganda.
Analysen, som denna del av rapporten
innehåller, är vad logiken beträffar felfri.
Men den verkar mer som en tanke från
en akademiskt disciplinerad och teoretiserande hjärna än från en politiker med
realistisk syn på saken.
Sovjet och Kina
Pragmatismen kommer dock till sin rätt,
när rapporten går in på ämnen och möjligheter för förhandlingar med Sovjetunionen och Kina. Faktum är att efter
tvisten med Kina och de polycentristiska
197
tendensernas uppdykande talar sovjetledningen inte längre om kommunismens aspiration på seger över hela världen. Är
det endast en taktisk reträtt – det leninistiska »ett steg bakåt för att kunna ta två
steg framåt» – eller är det verkligen så att
Moskva har blivit realistiskt inställt? Frå-
gan besvaras av president Nixon med försiktig optimism. Rapporten konstaterar att
1969 var en bra början. Förbud mot kärnvapens spridning har ratificerats, förhandlingarna om kontroll över vapen på havsbotten har gjort framsteg och förberedelser är i gång för en överenskommelse om
kemiska och biologiska vapen. Båda stormakterna är engagerade i samtal om fred
i Mellersta östern. Dessutom har sALTförhandlingarna börjat, förhandlingarna
som Nixon kallar de mest betydande vapenkontrollförhandlingarna i USA:s historia.
Trots dessa framgångar betraktar rapporten förhållandena mellan USA och
Sovjetunionen som långt ifrån tillfredsställande. Moskva har underlåtit att utöva
inflytande på de nordvietnamesiska förhandlarna i Paris och fortsätter med vapenleveranser till Nordvietnam. Därmed
bär Moskva ansvaret för fortsättningen på
kriget. Sovjetunionens politik i Syrlöstasien
kastar skuggor över förhållandena mellan
Washington och Moskva.
Tror verkligen president Nixon och hans
rådgivare att Moskva vill utöva inflytande på Hanoiregimen och stoppa, eller vä-
sentligt minska, vapenleveranser dit? Det
är knappast sannolikt att Vita Huset inte
skulle ha tagit med i beräkningen att
198
Moskva inte kan tillåta att Nordvietnam
faller i Pekingregimens händer.
Mer realistiskt är påståendet att Sovjetunionen har överdrivna ambitioner i Mellersta östern. Nixon uttrycker sitt hopp att
Moskva under 1970 kommer att medverka
till en fredlig lösning av detta problemkomplex. Om han har någon grund för
denna förhoppning, så avslöjar han det i
alla fall inte.
Den amerikanska eftergiften
I det underkapitel av rapporten, som bär
titeln Östeuropa, finner man en mycket
intressant del: där erkännes att Sovjetunionen har legitim~ säkerhetsintressen
kring sina europeiska gränser. USA ämnar
inte rubba dessa. Ingen amerikansk politiker har tidigare uttryckt sig så tydligt.
Det är en lång väg från Eisenhowers löfte
om »att rulla tillbaka kornmunismen i
östeuropa» som han gav under sin valkampanj och också upprepade som president.
Man vet faktiskt inte hur man skall betrakta denna eftergift. Var den priset för
SALT -förhandlingarna, eller är det fråga
om förskottsbetalning åt Moskva för framtidens mjukare hållning i Vietnam eller i
Mellersta östern? Det är också påfallande
att på detta ställe nämnes inte Tysklandsfrågan, som dock är kärnan i hela den
europeiska problematiken. Det verkar
som om presidenten givit efter även i detta
sammanhang och i all stillhet accepterat
Moskvas gamla ståndpunkt, att Tysklandsfrågans lösning är en de två tyska staternas
angelägenhet.
Politik med små steg
President Nixon betonar i delen om Kina
att kineserna, »a great and vitål people:.,
inte får vara isolerade från världen. Senare ger presidenten dem än en gång en
komplimang, när han kallar kineserna ett
begåvat och kultiverat folk och framhäver
att Amerika har historiska traditioner av
vänskap till det kinesiska folket. Det ligger
också i USA:s intresse att försöka bygga
upp praktiska förbindelser till Peking.
Rapporten räknar upp de små steg som
hittills vidtagits: amerikanska turister och
museer får nu köpa icke-kommersiella kinesiska varor, och amerikanska journalister, vetenskapsmän, läkare, studenter och
Röda kors-folk får besöka Kina. Det är
verkligen mycket små steg, och Nixon försäkrar också att inga dramatiska gester
kornmer att göras inom den närmaste
framtiden. Dessutom betonar rapporten
att USA ämnar infria sina förpliktelser
om försvar av Republiken Kina, d v s Taiwan, även i fortsättningen.
Det är allom bekant att Taiwanfrågan
är kärnan i det djupfrysta förhållandet
mellan Peking och Washington. Maoregimen betraktar det som ett absolut villkor
för normaliseringen att amerikanerna skall
erkänna att Taiwan är en del av den kinesiska staten. Det verkar därför inte särskilt övertygande, när Nixon uttrycker sin
förhoppning om att Kina förr eller senare kornmer att återvända till den internationella gemenskapen. Mer än alla de vänliga fraserna betyder i praktiken rapportens uttryck att Arnerika inte tänker utnyttja tvisten mellan Kina och Sovjetunionen. »Vi ser ingen fördel i att denna konflikt vidare skärps och vi ämnar inte ta
någons parti i den», säger den. En så betonad tes förpliktar – och verkar kanske
lugnande på både Moskva och Peking.
Bedömningen
President Nixons rapport till kongressen är
ingen propagandaskrift. För propagandasyften är den mycket för lång och på
många ställen för intelligent skriven. Man
måste utgå från att presidenten verkligen
har menat vad han och professor Kissinger har skrivit.
Man kan konstatera att presidenten
verkligen vill föra en avspänningspolitik,
om bara hans motspelare, först och främst
sovjetledningen och Maoregimen, · går
med på det. Det är emellertid inte alls så
säkert, särskilt inte vad Kommunistkina
199
beträffar. Faktum är att den amerikanska
utrikespolitiken redan går och under de
följande åren kommer att gå under desillusionens tecken. Ekonomiska svårigheter och de många samhällsproblemen inom
USA är troligen dock de viktigaste anledningarna till att Washington är mer försiktigt och återhållsamt än tidigare.
Efter president Nixons deklaration skulle det vara svårt för den objektive betraktaren att påstå att hans utrikespolitik har
imperialistiska tendenser, vilket inte betyder att kommunist- och kommunistsympatiserande propagandister kommer att upphöra med detta epitet.
Det verkar snarare som om president
Nixon tar på sig stora risker för att kunna
fortsätta sin avspänningspolitik, t ex när
det gäller de amerikanska trupiJernas närvaro i Europa.
USA:s utrikespolitik under 70-talet
Den rapport, som president Nixon överlämnat till kongressen och som behandlar
Förenta staternas utrikespolitik, har
berörts mycket knapphändigt i svensk
press. Det är naturligt, ty den består av
119 sidor och innehåller en mängd fraser
och likgiltiga upprepningar. Dr jur
Laszlo Hamori har ur denna rapport dragit fram väsentliga avsnitt, och han konstaterar att dessa förmodligen stammar
från presidentens rådgivare professor
Kissinger. Han citerar den nya Nixondoktrinen, vilken innebär att USA inte
längre är berett att åtaga sig hela försvaret
au världens fria nationer. Men samtidigt
understryks, att USA inte lämnar Europa,
även om NATO måste rekonstrueras. I
övrigt har särskilt avsnitten om Kina och
om Sovjetunionen väckt intresse. Presidenten tycks erkänna, att Sovjetunionen
har berättigade säkerhetskrav i Osteuropa, och i denna fråga har han alltså
en annan åsikt än sin republikanske företrädare på presidentposten, general
Eisenhower.
Richard Nixon, Förenta Staternas president, är inte en särskilt populär person i
Sverige. Inte enbart den vänsterradikala
minoriteten, som skulle hysa ett professionellt hat mot vilken amerikansk president
som helst, utan även den stora demokratiska majoriteten av svenska folket känner en
viss osäkerhet, ja ibland t o m olust beträffande president Nixon. De som sysselsätter sig mer yrkesmässigt med världspolitik har behållit minnesbilder av Nixon som
den svage presidenten Eisenhowers lika
svage vicepresident. Inte heller under sin
drygt ett år långa presidentperiod har
Richard Nixon lyckats övertyga om sina
storpolitiska talanger, men kanske om sin
taktiska skicklighet. Vicepresident Spiro
Agnews ofta pinsamma uppträdande har
inte heller ökat Nixon-regimens prestige
utomlands.
Denna mer eller mindre välgrundade
skepticism gentemot Richard Nixons politiska personlighet kan dock knappast berättiga till den styvmoderliga behandling
som hans rapport till kongressen om Förenta Staternas utrikespolitik under 70-talet fått i den svenska pressen. USA är
fortfarande den ledande världsmakten, och
en programförklaring förtjänar utförligare
observation och kommentar än vad svenska massmedia har givit den.
Som förklaring kan man dock anföra att
president Nixons rapport är en långdragen
och tröttande läsning. Den presidentiella
luntan består av 119 maskinskrivna sidor.
Mer än hälften av denna långa skrift består av ganska tomma fraser och upprepningar. Även om fraserna hos Nixon kan- 194
ske är något mindre oratoriska och patetiska än hos flera av hans föregångare, är
det inte lätt för en svensk att läsa sådana
satser, som t ex »Peace responsive to the
human spirit, respectful of the divinely
inspired dignity of man, one that lifts
the eyes of all to what man i brotherhood
can acco~plish and that now, as man
erosses the threshold of the heavens, is
more necessary than ever.»
Amerikanska och västeuropeiska kommentatorer är överens om att rapportens
stomme och konkreta teser härstammar
från professor Henry Kissinger, presidentens officiella utrikespolitiska rådgivare.
Han är en högtstående intellektuell, en
kännare och realistisk tänkare i världspolitiken och han har bevisat dessa sina
egenskaper i en hel rad skrifter. Man kan
förmoda att Nixon överlämnade Kissingers koncisa uppsats till en av Vita husets
pressekreterare för utvidgning och glamourisering. Resultatet har blivit att den
i presidentens namn utgivna skriften återkom~ande citerar presidenten själv.
Trots alla dessa störande »tillskrifter>>
innehåller dock rapporten mycket av vikt.
En av de mest intressanta analyserna hittar man redan i inledningskapitlet.
En förändrad världssituation
Rapporten konstaterar kort och koncist att
efterkrigsperioden i världspolitiken har tagit slut. Länder som Japan och Västeuropa, vilka led stora förluster i andra världskriget och som efteråt behövde USA:s
hjälp, har återvunnit sina ekonomiska
krafter, sin politiska vitalitet och sitt nationella självförtroende. Nu är dessa nationer redan i stånd att spela en större roll
i världspolitiken.
Den andra viktiga förändringen har
skett i samband med de nya nationerna.
De har visat en ökande nationell självmedvetenhet och därmed avvärjt hotet att bli
grogrund för kommunistisk penetration.
Nationalismen och de enstaka nationella intressenas sammandrabbning har upplöst den kommunistiska världens monolitiska sammanhållning. »Sovjetunionen har
använt den Röda armen efter andra
världskriget endast mot sina egna bundsförvanter: 1953 i Östtyskland, 1956 i
Ungern och 1968 i Tjeckoslovakien. Den
marxistiska drömmen om en internationell
kommunistisk enhet upplöstes».
Beträffande den nukleära upprustningen har det uppstått balans, och både USA
och Sovjetunionen erkänner det gemensamma intresset att bromsa en vidare
kapplöpning.
Ur denna situationsbild drar sedan rapporten sin slutsats om hur den amerikanska utrikespolitiken skall utformas. De tre
grundprinciperna betecknas i rapporten
vara följande : USA måste omvandla sina
förbindelser med vänliga nationer (partnership), kompanjonerna måste dela den
fredsbevarande uppgiftens alla bördor och
fördelar. USA måste bevara sin styrka och
får minska den endast om dess säkerhet
tryggas genom samarbete i upprustningskontroll. USA måste vara beredd till förhandlingar för att minska spänningen och
minska konfliktmöjligheterna.
I en ganska dold mening framkommer
också en grundtanke i den nixonska utrikespolitiken; fredliga världspolitiska förhållanden kommer att ge större möjlighet
att framdriva ekonomiska ändringar och
social rättvisa.
Nixondoktrinen
Rapporten upprepar vad presidenten uttryckte redan i juli 1969 i sitt tal vid besöket i Guam: USA deltar även i fortsättningen i försvaret och utvecklingen av sina allierade och vänner, men Amerika vill
och kan inte utarbeta alla planer, bestämma alla program, verkställa alla beslut och
överta hela försvaret av världens fria nationer. Amerika skall hjälpa när det gäller
allvarlig sammandrabbning och när det
gäller egna intressen.
Rapporten kallar denna förklaring för
Nixondoktrinen och tillägger att den inte
betyder ett tillbakadragande från världen
utan endast att bundsförvanter och vänner måste dela ansvaret med USA.
Hur som helst, Nixondoktrinen betyder
att Förenta Staterna har förlorat den djupgående övertygelsen om sin egen kallelse
som världens ledande makt, vilken först
dök upp hos president Wilson och sedan
återväcktes efter andra världskrigets slut,
En viss desillusion genomsyrar presidentens rapport, och den verkar vara allmän
hos den amerikanska opinionen. Man har
upptäckt gränser för världsmaktens ekonomiska och militära makt, inte minst under
det psykologiska trycket av Vietnamkriget.
Man kan naturligtvis skämta om amerikanernas ofta naiva tro på USA:s världsräddande mission och vilja att sprida »the
l
\
\
195
americao way of Iife» i främmande länder. Men man får inte glömma att denna amerikanska tro räddade Europa från
Kaiserns och Fiihrerns aggressivitet och
Asien från den japanska militarismen.
Denna tro var grunden för Marshall-hjälpen, den bröt Berlinblockaden och räddade Västeuropa från kommunismen. Visst
förorsakade också amerikanernas världspolitiska kallelsetro allvarliga misstag, som
t ex i Vietnam. Nu verkar det som om
Washington, stödd av den allmänna amerikanska opinionen, börjar avskriva »the
americao dream». Om man vill kan man
bedöma detta positivt, som ett tecken på
en politisk mognadsprocess. A andra sidan
kan minskningen av det amerikanska engagemanget medföra stora risker för Västeuropa och sydöstasien.
Doktrinen i praktiken
Alla doktriner, principer och program har
lika mycket värde som deras användning
i praktiken. President Nixon försummar
inte i sin rapport att skissera hur han tänker använda sin doktrin på olika områ-
den. Rapportens andra och större del är
uppdelad i kapitel om Europa, den västliga hemisfären, Asien och Pacific, Vietnam, Förenta Nationerna. Europakapitlet
börjar med ett konstaterande: »Europas
fred är avgörande för världsfreden.» Senare: »Europa måste vara hörnstenen för
den hållbara fredens struktur.» Det är i
viss mån överraskande att Nixon, som inte
har visat särskilt stort intresse för de europeiska problemen och koncentrerat sin
uppmärksamhet mer på Asien (som hans
196
företrädare också gjorde) nu framhäver
Europas prioritet. Kanske kan man tillskriva professor Kissinger denna prioritering. Han är själv född europe.
Västeuropas försvar måste omprövas
med hänsyn till de nya militärtekniska metoderna. Omställningens börda måste delas i rättvisare proportion mellan USA och
de västeuropeiska bundsförvanterna. Utrikesminister Rogers meddelade vid
NATO:s ministerrådsmöte i Bryssel i början av december, vilket nu också bekräftas
av presidenten, att de amerikanska truppernas antal i Europa inte kommer att
minskas fram till mitten av 1971. Detta
begränsade löfte betyder att inom de fjorton månader, som återstår fram till mitten
av 1971, måste omstruktureringen genomföras inom NATO.
Rapporten betonar Washingtons vilja
och beredskap till förhandlingar med Sovjetunionen. Men för att kunna åstadkomma något system av säkerhet måste Moskva först ’normalisera sitt förhållande till
Östeuropa, upphäva sin anakronistiska
rädsla för Tyskland och begripa nödvändigheten av försoning. Nixon själv skriver
i rapporten att han inte har några illusioner om att alla dessa förutsättningar
snart blir förverkligade.
Kapitlet om den västliga hemisfären kan
här förbigås.
Beträffande Asien innehåller rapporten
samma principer som presidenten uttryckte i sitt Guamtal. Det är påfallande hur
stora uppgifter Washington ämnar överlämna till Japan. Utan tvivel är Japan i
stånd att ta på sig dessa, och vilja saknas
inte heller hos Tokyoregeringen. Fråga är
bara om koreaner, filippiner, malaysier
och burmaner kommer att acceptera Japan som ledare. De glömmer inte så lätt
och det har ännu bara gått 25 år sedan
den japanska ockupationen.
Kapitlet om Vietnam innehåller en sammanfattning av vad Nixon redan under
sin valkampanj och efteråt som president
i flera yttranden utvecklade. Grundteserna blir oförändrade: förhandlingar och
vietnamisering. De amerikanska truppernas tillbakadragande beror av fiendens
aktivitet, förhandlingarnas framgång och
vietnamiseringstakten. Om man på kommunistsidan har hoppats att propagandakampanjer världen runt och demonstrationer inom Amerika skulle leda till att Nixon
skulle överge Sydvietnam, förstärks detta
hopp inte av rapporten. I detta sammanhang är president Nixon varken bättre eller sämre än Johnson var – men säkerligen mycket skickligare.
Förhandlingarnas era
Rapporten slutar med ett sammanfattande
kapitel i vilket fredsstiftaodets strategi beskrivs. Målet för den nixonska politiken
består i att stifta varaktig fred, först och
främst med de två andra supermakterna,
Sovjetunionen och Kina. »Peace must be
far more than the absence of war».
I det sista kapitlet med titeln »Förhandlingarnas era» framhävs varför Förenta
Statemas utrikespolitik måste koncentrera sig på att förbättra den världspolitiska
atmosfären. Terrorbalansen och kärnvapnens förintelsekapacitet tvingar stormak·
tema att avhålla sig från konfrontation
och att lösa problemen förhandlingsvägen.
Inte bara de direkta sammanstötningarna
måste avvärjas utan även de lokala konflikterna. Stormaktema har, som erfarenheten visar, lätt att bli engagerade i lokala konflikter, men efter inblandningen förlorar de ofta kontrollen över sina stridande mindre partners.
Med utgång från dessa premisser säger
rapporten: »Our first task in that dialogue
is fundamental – to avert war.» Beträffande dialoger lovar USA:s president att de
inte från amerikansk sida skall utnyttjas
till det kalla krigets gräl eller till ideologiska debatter. Med hänvisning till den
Moskvaplanerade europeiska säkerhetskonferensen säger rapporten att förhandlingarna måste vara noggrant förberedda.
Deltagarna måste sitta vid bordet med inställningen att en överenskommelse kan
grundas endast på »ge och ta»-principen.
Förhandlingarna får inte tjäna som propaganda.
Analysen, som denna del av rapporten
innehåller, är vad logiken beträffar felfri.
Men den verkar mer som en tanke från
en akademiskt disciplinerad och teoretiserande hjärna än från en politiker med
realistisk syn på saken.
Sovjet och Kina
Pragmatismen kommer dock till sin rätt,
när rapporten går in på ämnen och möjligheter för förhandlingar med Sovjetunionen och Kina. Faktum är att efter
tvisten med Kina och de polycentristiska
197
tendensernas uppdykande talar sovjetledningen inte längre om kommunismens aspiration på seger över hela världen. Är
det endast en taktisk reträtt – det leninistiska »ett steg bakåt för att kunna ta två
steg framåt» – eller är det verkligen så att
Moskva har blivit realistiskt inställt? Frå-
gan besvaras av president Nixon med försiktig optimism. Rapporten konstaterar att
1969 var en bra början. Förbud mot kärnvapens spridning har ratificerats, förhandlingarna om kontroll över vapen på havsbotten har gjort framsteg och förberedelser är i gång för en överenskommelse om
kemiska och biologiska vapen. Båda stormakterna är engagerade i samtal om fred
i Mellersta östern. Dessutom har sALTförhandlingarna börjat, förhandlingarna
som Nixon kallar de mest betydande vapenkontrollförhandlingarna i USA:s historia.
Trots dessa framgångar betraktar rapporten förhållandena mellan USA och
Sovjetunionen som långt ifrån tillfredsställande. Moskva har underlåtit att utöva
inflytande på de nordvietnamesiska förhandlarna i Paris och fortsätter med vapenleveranser till Nordvietnam. Därmed
bär Moskva ansvaret för fortsättningen på
kriget. Sovjetunionens politik i Syrlöstasien
kastar skuggor över förhållandena mellan
Washington och Moskva.
Tror verkligen president Nixon och hans
rådgivare att Moskva vill utöva inflytande på Hanoiregimen och stoppa, eller vä-
sentligt minska, vapenleveranser dit? Det
är knappast sannolikt att Vita Huset inte
skulle ha tagit med i beräkningen att
198
Moskva inte kan tillåta att Nordvietnam
faller i Pekingregimens händer.
Mer realistiskt är påståendet att Sovjetunionen har överdrivna ambitioner i Mellersta östern. Nixon uttrycker sitt hopp att
Moskva under 1970 kommer att medverka
till en fredlig lösning av detta problemkomplex. Om han har någon grund för
denna förhoppning, så avslöjar han det i
alla fall inte.
Den amerikanska eftergiften
I det underkapitel av rapporten, som bär
titeln Östeuropa, finner man en mycket
intressant del: där erkännes att Sovjetunionen har legitim~ säkerhetsintressen
kring sina europeiska gränser. USA ämnar
inte rubba dessa. Ingen amerikansk politiker har tidigare uttryckt sig så tydligt.
Det är en lång väg från Eisenhowers löfte
om »att rulla tillbaka kornmunismen i
östeuropa» som han gav under sin valkampanj och också upprepade som president.
Man vet faktiskt inte hur man skall betrakta denna eftergift. Var den priset för
SALT -förhandlingarna, eller är det fråga
om förskottsbetalning åt Moskva för framtidens mjukare hållning i Vietnam eller i
Mellersta östern? Det är också påfallande
att på detta ställe nämnes inte Tysklandsfrågan, som dock är kärnan i hela den
europeiska problematiken. Det verkar
som om presidenten givit efter även i detta
sammanhang och i all stillhet accepterat
Moskvas gamla ståndpunkt, att Tysklandsfrågans lösning är en de två tyska staternas
angelägenhet.
Politik med små steg
President Nixon betonar i delen om Kina
att kineserna, »a great and vitål people:.,
inte får vara isolerade från världen. Senare ger presidenten dem än en gång en
komplimang, när han kallar kineserna ett
begåvat och kultiverat folk och framhäver
att Amerika har historiska traditioner av
vänskap till det kinesiska folket. Det ligger
också i USA:s intresse att försöka bygga
upp praktiska förbindelser till Peking.
Rapporten räknar upp de små steg som
hittills vidtagits: amerikanska turister och
museer får nu köpa icke-kommersiella kinesiska varor, och amerikanska journalister, vetenskapsmän, läkare, studenter och
Röda kors-folk får besöka Kina. Det är
verkligen mycket små steg, och Nixon försäkrar också att inga dramatiska gester
kornmer att göras inom den närmaste
framtiden. Dessutom betonar rapporten
att USA ämnar infria sina förpliktelser
om försvar av Republiken Kina, d v s Taiwan, även i fortsättningen.
Det är allom bekant att Taiwanfrågan
är kärnan i det djupfrysta förhållandet
mellan Peking och Washington. Maoregimen betraktar det som ett absolut villkor
för normaliseringen att amerikanerna skall
erkänna att Taiwan är en del av den kinesiska staten. Det verkar därför inte särskilt övertygande, när Nixon uttrycker sin
förhoppning om att Kina förr eller senare kornmer att återvända till den internationella gemenskapen. Mer än alla de vänliga fraserna betyder i praktiken rapportens uttryck att Arnerika inte tänker utnyttja tvisten mellan Kina och Sovjetunionen. »Vi ser ingen fördel i att denna konflikt vidare skärps och vi ämnar inte ta
någons parti i den», säger den. En så betonad tes förpliktar – och verkar kanske
lugnande på både Moskva och Peking.
Bedömningen
President Nixons rapport till kongressen är
ingen propagandaskrift. För propagandasyften är den mycket för lång och på
många ställen för intelligent skriven. Man
måste utgå från att presidenten verkligen
har menat vad han och professor Kissinger har skrivit.
Man kan konstatera att presidenten
verkligen vill föra en avspänningspolitik,
om bara hans motspelare, först och främst
sovjetledningen och Maoregimen, · går
med på det. Det är emellertid inte alls så
säkert, särskilt inte vad Kommunistkina
199
beträffar. Faktum är att den amerikanska
utrikespolitiken redan går och under de
följande åren kommer att gå under desillusionens tecken. Ekonomiska svårigheter och de många samhällsproblemen inom
USA är troligen dock de viktigaste anledningarna till att Washington är mer försiktigt och återhållsamt än tidigare.
Efter president Nixons deklaration skulle det vara svårt för den objektive betraktaren att påstå att hans utrikespolitik har
imperialistiska tendenser, vilket inte betyder att kommunist- och kommunistsympatiserande propagandister kommer att upphöra med detta epitet.
Det verkar snarare som om president
Nixon tar på sig stora risker för att kunna
fortsätta sin avspänningspolitik, t ex när
det gäller de amerikanska trupiJernas närvaro i Europa.