Dagens frågor

Dagens frågor
Strejken vid LKAB
Det är ännu för tidigt att fälla sammanfattande omdömen om den stora strejken vid LKAB.
Tydligen kommer en gång vetenskapliga institutioner att undersöka strejkens förhistoria
och förlopp. De rena amatörerna bör inte göra
sig besvär. Hur TV-ledningen ens ett ögonblick kunde tänka sig att skicka fru Sara Lidman till Kiruna som reporter vore obegripligt,
om inte så många tidigare exempel på dess
omdöme eller bristande omdöme redan förelegat.
Men några reflektioner kan väl göras. Det
är t ex påfallande med vilken brist på psykologisk förståelse, som LKAB:s egen företagsledning handlagt strejken. Inte vid något tillfälle vid dess utbrott reste företagets verkställande direktör hr Arne Lundberg till Kiruna. I stället meddelade han genom intervjuer, att han befann sig i Stockholm, där han
hade sina telefoner tillgängliga och kunde sitta
i händelsernas centrum. Sämre kunde han
nästan inte ha uppträtt. Kan man föreställa
sig ett privatföretag, stort eller litet, där den
verkställande direktören i ett fall som detta
inte skulle ha talat med arbetarna direkt? Nu
måste ju de strejkande och deras familjer och
f ö hela Sverige få det bestämda intrycket,
att hr Lundberg inte hade någon aning om
de villkor, som gäller för det hårda arbetet
i Norrbottens gruvor. Tyvärr är det också
möjligt, att han inte har det.
När nu den verkställande direktören visade
en sådan svaghet och oförmåga, kunde man
’tro att styrelsens ordförande skulle ingripit.
Så blev inte fallet. Ordförande i styrelsen är
nämligen riksbankschefen hr Åsbrink, och om
någon är känd för att endast ge bryska order
och att inte förstå att tala med människor,
så är det som bekant han. Man frågar sig vad
hr Åsbrink egentligen gjort för insats för sitt
styrelsearvode utom det att han hållit platsen
i socialdemokratiska händer.
Ytterligare en iakttagelse har varit lätt att
göra. Regeringens i vanliga fall så talföra
medlemmar har tryckt tysta som små möss
var och en bakom sin tuva. Hr Wickman,
som under sista året delgivit oss vilka statsföretagens fördelar skall bli, yttrade inte ett
ord. Annars borde just LKAB ha gett honom
illustrationer till de nya förhållanden, under
vilka t ex hela apotekspersonalen nu skall
tvingas att leva. Hr Wickmans handgångne
man, hr Olhede, som av regeringen utan riksdagens hörande gjorts till ordförande i ett de .
statliga företagens samordningsföretag, skickades däremot upp till Kiruna. Men det är
typiskt, att han reste i stillhet för att om möjligt bli oupptäckt och att inte ett ord av vad
han kan ha rapporterat till sin uppdragsgivare har kommit ut. Sannolikt hade han ingenting annat att rapportera än sitt misslyckande.
Att LO har reagerat är däremot självklart,
men därom skall ännu inga omdömen fällas.
För LO har strejken vid LKAB blivit en mycket allvarlig händelse, som aktualiserat frågan
om den centrala makten och därmed ombudsmannaväldet contra de enskilda människorna
på arbetsplatserna. Det skall bli mycket intressant att följa hur LO egentligen tänker
reda upp sina svårigheter. Hr Arne Geijer
gjorde i början vissa uttalanden, som gick ut
på att han försökte lägga skulden till det inträffade på arbetsgivareföreningen. Försöket
var så uppenbart misslyckat, att man snart
slapp höra något mera om den saken. Vad är
egentligen gruvarbetarförbundets alla ombudsmän till för om inte för att sköta arbetarnas
intressen på arbetsplatsen? Nu togs de tydligen
med överraskning, d v s de hade inte skött
sitt jobb.
Det är mycket att rekommendera, att, om vi
skall tvingas till ett alltmera förstatligat samhälle, ledningen för de förstatligade industrierna sätts i händerna på industriledare och
inte på socialdemokratiska politiker, som skall
belönas. Så långt borde man numera vara
överens. Att sedan grundorsaken till hela oron
inom dessa förstatligade företag ligger på ett
annat plan, det är en annan historia, och det ·
är alltså den som bör bli föremål för vetenskapliga och alltså om möjligt objektiva utredningar.
Unga örnar och vapenvägrarna
I en ledare i Svensk Tidskrift nr 9, 1969,
kallad Vapenvägrarna, uppmanade vi försvarsminister Sven Andersson i hans egenskap
av inflytelserik ledamot av regeringen att ingripa mot den statsunderstödda organisationen
Riksutställningar. Denna hade föreslagits skola
hjälpa Vapenvägrarnas centralorganisation
(VCO) att distribuera en utställning, som
skulle propagera mot svenskt försvar. Försvaret är en nationell angelägenhet om vilken
statsmakterna själva beslutar, och skattemedel
borde inte få användas för att bidraga till att
förstöra försvarsviljan bland ungdomar. Den
saken förefaller självklar.
Vi visste inte då, att det är på långt närmare håll som försvarsministern kunde göra
en insats. Unga Örnar är som bekant en rikligt
statsunderstödd organisation, som står i det socialdemokratiska partiets tjänst. Själv säger
den sig i sina stadgar »ha förankring i arbetarrörelsen», men det är samma sak. I en uppmärksammad broschyr visade Jan-Olof Sundeli 1966 hur alla trådar leder åt ett håll:
Unga Örnar var då, som den är nu, ett socialdemokratiskt partiorgan avsett att dra in barn
och ungdom i partiet. Detta faktum söker man
dölja genom att i stadgarna endast påstå sig
vilja »samla de unga till en partipolitisk och
religiöst obunden fritidsverksamhet» och dessutom vilja fostra dem »till insatser i samhället
och aktning för arbetet».
Hur detta går till framgår av organisationens tidskrift nr 7, 1969, tryckt i 24 000 exemplar, där man upplåtit två helsidor åt hr Per
Kågeson, framträdande medlem av VCO.
Hans artikel heter Vägra värnplikt!, och den
har skrivits i form av ett samtal mellan några
skolpojkar i en av de högre klasserna. De har
7
lyssnat tlill ett föredrag, där de fått höra om
»militärjuntans terrorfasoner» i Brasilien, och
tydligen tror de på vad de hört. »Militärer är
likadana nästan överallt – i Sverige med, sa
Kjell. I Sverige är dom höger nästan allihop.
Tror ni inte dom skulle hjälpa fabriksägarna
mot arbetarna» etc. i samma stil. Helt konsekvent slutar det hela med att Kjell avser att
totalvägra. Vad som är kvar av sidan, där artikeln tryckts, har sedan upplåtits för en annons för VCO. Låt oss gissa att det är en gratisannons, alltså betald av statsmedel.
Det lönar sig naturligtvis inte att här på-
peka för utgivaren av tidskriften Unga Örnar
hur oanständigt det är att misstänkliggöra en
hel kår av svenska tjänstemän, officerarna, för
vilja till »terrorfasoner» eller för att vilja utöva någon slags diktatur mot andra grupper i
samhället. Men det bör löna sig om försvarsministern vill göra det. Han är närmast till att
försvara sina egna underlydande mot lögnaktiga insinuationer, framförda i en tidskrift
som ges ut av hans egna partikamrater.
Han kan då också påpeka för ledningen av
Unga Örnar – dit för inte så länge sedan hörde den nuvarande utbildningsministern – att
man inte fostrar medlemmar till insatser i
samhället genom att söka undergräva vad som
i demokratisk ordning beslutats för samma
samhälles försvar. Vi är ytterligt toleranta,
kan han säga, och vi tillåter att VCO existerar. Men han kan säkerligen få statsministerns
stöd om han tillägger, att tolerans inte är detsamma som larvighet och att staten inte önskar vara med och betala för agita·tion mot statens egen yttre och inre säkerhet.
Charity begins at home, heter det. I detta
fall kan man kanske översätta så, att regeringspartiet bör uppfostra sina egna.
Två slags filmmord
Professorn i straffrätt Alvar Nelson skrev år
1964 i Svensk Juristtidning en artikel med titeln Filmmord, där han ur personlighetsrätts- 8
liga synpunkter med gillande kommenterade
och vidareutvecklade en dom av Norges Höyesteret, som meddelats 1952. Domen innebar
ett förbud mot förevisning av filmen »To
mistenkelige personer», inspelad 1949-50, och
byggd på Gunnar Larsens år 1933 utkomna
bok med samma titel. Denna byggde i sin tur
på det s k Lensmannsmordet 1926, där en
norsk brottsling tillsammans med en svensk
mördade två polismän. Mördaren hade efter
dom på livstids fängelse av nåd villkorligt
frigivits strax före 1949, och det var på hans
talan, som filmen förbjöds. Gärningsmannen
ansågs sålunda trots sitt svåra brott ha ett på
den s k personlighetsrätten grundat anspråk
mot att brottet refererades i form av en film
efter så lång tid, även om återgivandet skulle
ha varit korrekt. Titeln på Nelsons artikel
lämnar – måhända avsiktligt – läsaren i ovisshet om det syftar på en film om ett mord
eller om det syftar på filmbolagets symboliska
mord efter 24 år på gärningsmannens personlighet.
Man kan här dra en intressant parallell
med den svenske filmregissören Bo Widerbergs film »Ådalen 31», som i långt högre
grad borde betecknas som ett filmmord, d v s
ett symboliskt mord efter 38 år på annans
personlighetsskydd, närmare bestämt kapten
Mestertons. Skillnaderna är emellertid flera.
Dels var den norska filmen a•tt döma av rättegångsreferaten i det av Nelson återgivna må-
let betydligt mera verklighetstrogen än den
svenska. Vidare behandlade den norska filmen en grov brottsling, medan den svenska
filmen behandlade en oförvitlig man, som
dels hade olyckan att vara officer och dels
i ett ytterst svårt läge sökt göra sin plikt för
att stävja ett uppror, där den olyckliga följden blivit att fem människor förlorat livet.
slutligen hade huvudpersonen i den norska
filmen dömts till lagens strängaste straff, medan Mesterton, som dock endast är en bifigur
i den svenska filmen, visserligen åtalats vid
krigsrätt men frikänts.
· Enligt tidningsuppgifter är hr Widerberg
nu sysselsatt med inspelning av en ny film
av politisk karaktär, nämligen »Joe Hill», där
man har anledning au räkna med att en motsvarande behandling kommer att vederfaras
domaren Ritchie i den distriktsdomstol i Salt
Lake City, som dömde Hill, alias Joseph Hillstram, alias Joel Hägglund, till döden, samt
de tre domarna i staten Utahs högsta domstol Straup, Frick och Mc Carthy, som fastställde domen, och slutligen statens guvernör
Spry, som vägrade att benåda Hill. Eftersom
endast få och spridda röster inskridit till Mestertons försvar mot de grova beskyllningar han
utsatts för, är det att befara, aJtt de fyra
amerikanska domarna och guvernören kommer att få ligga helt ogilla.
Hugade spekulanter bör vara intresserade
av att det finns ett ytterligare brännbart ämne för en film, värdigt att förevigas av en
poliotisk mästare, nämligen Amaltheadådet.
Detta var ett av de hittills lyckligtvis mycket
få politiska morden i Sverige, där tre unga
socialister d~ 12/7 1908 mördade en engelsk
arbetare och skadade ett flertal ombord på
logementsfartyget Amalthea i Malmö hamn.
Brottet uppklarades mycket snart, och två av
dem dömdes av rådhusrätten i Malmö till
döden, medan den tredje dömdes till livstids
straffarbete. Skånska hovrätoten fastställde domen. Högsta Domstolen, dit enligt då gällande bestämmelser samtliga dödsdomar skulle
underställas, nedsatte straffet tilllivstids straffarbete för en av de dödsdömda, med’ån dödsstraffet för den andre fastställdes. Denne i
sin tur blev benådad av Konungen till samma
straff. Efter en intensiv politisk agitation benådades alla tre år 1917 efter en för dåtida
förhållanden exceptionellt kort strafftid. Fallet är också unikt så otillvida att .alla tre skrev
var sin bok om brottet och straffavtjänandet.
Möjlighet finns alltså att i efterhand brännmärka och spika vid skampålen polisen i
Malmö, åklagaren i målet, domarna i rådhusrätten samt majoriteten av domarna i hovrättoo och HD, som ville döma till döden, och
de justitieministrar, som avslog de täta nådeansökningarna. Slutligen kan den mördade,
död sedan över 60 år, framställas hur nedsättande som helst; han lär ej kunna försvara sig.
Nordek och Finland
Ett av de tilltalande dragen i Nordek-projektet var att det fördes så energiskt framåt. Hedern härav tillkom ej minst Nordiska rådet.
Ju längre utredningen framskred, ju klarare
blev det även för de tveksamma i Norge och
Danmark, att fördelarna av ett nordiskt ekonomiskt samarbete var betydligt större än
nackdelarna. Att omställningssvårigheter skulle föreligga var dock uppenbart. Det svenska
lantbruket kom bl a i kläm, och tyvärr därmed
också den svenska beredskapen på försörjningsområdet.
Ett är säkert. Utåt skulle ett ekonomiskt
samarbetande Norden ha betytt en tyngd gentemot EEC, som inte torde ha blivit underskattad.
Mot denna bakgrund kom det plötsliga finländska meddelandet i december, att statsministermötet i Åbo måste uppskjutas, som en
fullständig överraskning. Man gissade först på
att påtryckningar från »utanförstående» skulle
ha förekommit, d v s i klarspråk på att Sovjetunionen skulle ha inlagt veto mot Finlands
deltagande i Nordek. Orsaken härtill skulle i
sin tur varit, att efter det senaste EEC-mötet
i Haag hade möjligheterna till ett vidgat europeiskt samarbete ökat, med förhandlingar om
Storbritanniens inträde redan från i sommar.
Men det finns knappast anledning att tro att
Moskva rest några avgörande invändningar.
Att man där noga följer utvecklingen är naturligt, men alla vet att Finlands medverkan
i ett större europeiskt sammanhang alltid måste förutsättas ske på speciella villkor.
Inom Finlands regering tycks hr Karjalainen ha framfört invändningar på centerns vägnar. Just han borde ju som utrikesminister och
agrar/centerman långt tidigare ha sett om
9
några svårigheter för Finland kunde uppslå.
Och eftersom han brukar vara talesman för
president Kekkonen, vilken enligt det finländska systemet ytterst leder utrikespolitiken, vore det ju besynnerligt, om båda dessa
herrar först på detta sena stadium upptäckt
för andra osedda hinder för Finlands samarbete med övriga nordiska länder i en vä-
sentlig fråga.
På sina håll har det antytts, att hr Koivisto
växt litet för högt i presidentens ögon under
de ideliga statsministermötena och att hr
Kekkonen helt enkelt gjorde slut på dessa och
satte hr Koivisto på plats. Inrikespolitiska
hänsyn, såsom ett framtida presidentval, skulle ha fått gå före de allmännordiska. Man
vill ogärna tro detta. Skulle emellertid så vara
fallet, måste frågan ställas om inte Nordek
bör inskränkas till de länder, som är samarbetsvilliga. Hänsynen till den förvirrade inrikespolitiska situationen i Finland bör kanske
inte utsträckas längre än vad som för det övriga Norden anses vara alldeles nödvändigt.
Könskvotering
När hr lagernund Bengtsson utnämndes till
jordbruksminister utan att tidigare nämnvärt
ha sysslat med agrara frågor hette det, att
han skulle lära sig problemen på fjorton dagar. Denna förklaring framställdes i efterhand
från regeringshåll som ett skämt. Inte desto
mindre tycks hr Bengtssons regeringskollega
sedan några månader, utbildningsminister
Ingvar Carlsson, knappast ha sett det så. Istället har han av allt att döma känt sig pressad
att i sin tur så snabbt som möjligt komma
med något uppseendeväckande utbildningspolitiskt utspel, det må sedan innehålla vad som
helst.
På annat sätt är det nämligen svårt att förklara några av de uttalanden hr Carlsson gjorde som telefonväktare i radio i november i
fjol. Den nyutnämnde utbildningsministern
beklagade där den i vissa fall sneda könsfördelningen som råder vid en del utbildningsan- 10
stalter. Som exempel nämnde han teknisk utbildning, där den manliga dominansen är på-
taglig, och förskollärarutbildningen, till vilken
nästan enbart kvinnor tas in. För att ändra på
detta kommer »hårdhänta metoder att tas
till», sade han. Som smakprov på sådana
nämnde han könskvotering.
Kvotering innebär att man håller undan ett
visst antal platser vid en utbildning till en särskild kategori sökande. Utbildningsministern
menade alltså, att man bestämmer att exempelvis 50 procent av de intagna till förskollä-
rarutbildningen skall vara män, oavsett om det
finns kvinnor med bättre meriter. På så sätt
skulle en jämnare könsfördelning inom yrket
så småningom kunna uppnås.
Hr Carlssons förslag är alldeles för lite radikalt. Eftersom denna snedvridna könsfördelning redan funnits ett antal år, måste det givetvis till en än mer genomgripande kvotering
– exempelvis att 100 procent av de intagna
skall vara män – om man inom rimlig tid
skall lyckas åstadkomma den önskade nivelleringen mellan könen. Men SSU har kanske
ännu inte bestämt hr Carlsson definitivt ännu,
så osvuret är bäst!
Det är uppenbart att mäns och kvinnors val
av utbildningsvägar fortfarande i viss mån följer föråldrade värderingar. Men för att ändra
på det förhållandet finns inga patentmediciner. Allra minst är kvoteringen en sådan. Kvotering med avseende på bakgrundsutbildning
förekommer nu vid flera utbildningsvägar, t ex
gymnastiklärar-, sjuksköterske- och sjukgymnastutbildningen. Resultatet har blivit att personer med längre utbildning, t ex genomgånget
gymnasium, konkurreras ut av sådana med enbart grundskola i bagaget. Gymnasister utsätts
sålunda för en regelrätt diskriminering som i
sak innebär att man förnekar värdet av deras
utbildning.
Könskvotering är knappast en lyckligare
metod. Konsekvenserna blir desamma: mindre kvalificerade slår i kraft av sått kön ut
bättre meriterade. Också detta system är djupt
orättfärdigt. Man vill därför hoppas att hr
Carlsson, nu när han blivit en smula varmare
i kläderna, skall kunna hitta på bättre utspel
än sådana som går ut på att driva ut djävulen
med Belsebub.
11
Svensken i spegeln