Litteratur Den omstridda u-hjälpen
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
BIRGER HAGARD:
Den omstridda u-hjälpen
Sedan slutet av 1950-talet har u-hjälpen varit
en uppmärksammad fråga i den allmänna debatten. Till en början dominerades diskussionen av en skola, som man skulle kunna kalla
den sentimentalistiska. Ur en medkänsla för
den fattiga delen av världen, tyvärr ofta parad med en lika stor okunnighet om förhållandena, växte fram krav på Gkade svenska insatser. Under nästkommande budgetår får
u-hjälpen 800 miljoner kr av skattemedel och
beräknas vid mitten av 1970-talet uppgå till
c:a två miljarder kr; u-hjälpen skall enligt
riksdagens beslut från och med 1974/75 uppgå till en procent av bruttonationalprodukten.
Sentimentaliteten bakom resonemangen kom
på ett tidigt stadium att slå följe med professor Georg Borgströms katastrofmålningar och
marxisternas utsugningsteorier. I taktiken ingick att göra allt för att misstänkliggöra enskilda investeringar och förringa betydelsen av
t ex det storartade arbete, som uträttats med
hjälp av de stora privata forskningsfonderna,
enkannerligen de amerikanska. På senare år
har likväl osakligheten och vänstersynpunkterna förlorat gehör. Detta beror inte minst på
de insatser i upplysningsarbetets tjänst, som
utförts av framstående svenska forskare med
u-landserfarenhet. Nestorn bland dessa är professor Torsten Gårdlund, som i tre böcker,
»Att arbeta i u-land» (1966), »Lan1Co i Liberia» (1967) och »Främmande investeringar
i u-land» (1968) kraftfullt bidrog till att hyfsa diskussionen. Professor Gunnar Alexandersson har likaledes lämnat åtskilliga informativa bidrag. I en uppmärksammad artikel,
»Jordbruksrevolution i Asien» (SvD 30/7
1968}, kunde han visa hur två väldiga problem framför andra, befolkningsökningen och
den alltför långsamma höjningen av jordbruksproduktionen, var på god väg att bemästras
främst tack vare amerikanska insatser. Enligt
amerikanska demografer kommer världens
folkökning att vara under kontroll på 1990-
talet. Jordbruksavkastningen har redan höjts
kraftigt i en rad länder, mycket tack vare förädling och användning av nya spannmålssorter – det mexikanska vetet har inneburit en revolution i god bemärkelse för Asien. I Thailand övertar moderna traktorer vattenbuffelns
roll och Filippinerna, som inte varit självförsörjande med ris sedan 1903, kan nu tack
vare nya rissorter förbereda export.
Detta var informationer, som i stort sett var
okända för den svenska allmänheten; att radio och TV skulle ha gått i spetsen för saklig
upplysning hade ingen väntat. Många tvingades sannolikt att tänka om och hade anledning att lägga i synnerhet en sats av Gunnar
Alexandersson på minnet: »Även i denna den
stora ungdomsförvirringens tid har det lugna,
systematiska och långsiktiga arbetet i laboratorierna och på fälten visat sig ge stora och
glädjande resultat.»
En betydande information om den svenska
u-hjälpen och u-ländernas förhållanden ges
också i en skrift, »U-hjälp i utveckling?» (W
& W-serien, 1969, 14:50 kr}, som under de
månader den legat på bokhandelsdiskarna redan hunnit bli något av en klassiker. 14 forskare och samhällsvetare belyser olika sidor av
problemet. Boken har utgivits i samarbete med
SIDA.
Professor Gunnar Myrdal inleder med ett
avsnitt ·om »den mjuka staten», samma synsätt som genomsyrar hans bok Asian Drama.
Med begreppet avser Myrdal den brist på
samhällsdisciplin i de underutvecklade länderna, som tar sig uttryck i brister i lagstiftningen och särskilt i hävdandet av lagen, frånvaron av respekt för regler på olika tjänstemannanivåer och förekomsten av korruption. Bakom detta ligger tendensen i alla samhällslager att dra sig undan varje form av offentlig
kontroll. Enligt Myrdals mening måste man
vid utvecklingsplanering ta ökad hänsyn till
möjligheterna att förändra den mjuka staten i
riktning mot en mera fast.
Professor Göran Ohlin behandlar befolkningsexplosionen. Han gör intressanta jämfö-
relser mellan u-länderna i dag och situationen
i Nordamerika och Europa, innan födelsetalen började sjunka. Han påminner om att den
snabba folkökningen främst beror på minskad
dödlighet till följd av förbättrad hälsovård.
Födelsetalen kommer att sjunka också utan
tillgång till moderna preventivmedel men så-
dana kan möjliggöra en snabbare och mindre påfrestande övergång. Sverige borde kunna
göra en insats genom att utbilda och ställa
demografiska experter till u-ländernas förfogande. Vad livsmedelsproblemet angår betonar Ohlin, att någon försämring knappast är
förestående »och allra minst någon världssvält». Tvärtom förutskickar han som så
många andra med ledning av erfarenheterna
på senare tid en mycket snabb utveckling.
Laborator Odd Gulbrandsen avvisar även
katastrofteoretikernas olycksprofetior. Med
tydlig adress till bl a Georg Borgström påpekar han, att det finns en risk för att olycksprofeterna argumenterar så hårt, att det inte
blir någon handlingskraft kvar inför vad som
ser ut som en hopplös uppgift. »De väcker
också oftare det sjuka samvetet och hjälpinstinkten än de stimulerar till konstruktiva insatser. Eftersom deras expertis oftast är biologisk, saknas den ekonomiska dimensionen i
deras problemanalys.»
Beträffande livsmedelshjälp till u-länderna
betonas, att sådan inte alls är särskilt önskvärd.
Regelbundna hjälpsändningar kommer att
konkurrera med den inhemska produktionen,
pressar prisnivån och hämmar därmed den
ekonomiska utvecklingen. Det är alltså helt
verklighetsfrämmande, då man i Sverige och
andra västeuropeiska länder för fram tanken
på att sända överskott till följd av regleringspolitik till u-länderna. I stället bör allt göras
för att öka avsättningsutrymmet för u-ländernas jordbruksprodukter, deras huvudproduktion. Därvid står två vägar till buds, att
i-länderna river sina skyddsmurar och att de
med teknik och kapital hjälper till att bygga
upp näringslivet i u-länderna.
Professor Assar Lindbeck tar avstånd från
den s k utsugningsteorien. Som medel att förbättra situationen i u-länderna föreslår han
201
starkt ökad u-hjälp tillsammans med en liberaliserad handelspolitik i u-länderna och eventuellt selektivt stöd i form av tullar eller subventioner inom vissa näringsgrenar, utvalda
inom u-länderna själva.
I en uppsats om u-ländernas skuldsättning
skriver Göran Ohlin, att återbetalningsskyldigheten förr eller senare kommer att försätta
u-länderna i ett konkurstillstånd, varför i-länderna lika gärna direkt kan efterskänka skulderna. Direktör Holger Nyström, Grossistförbundet, förordar att handelshindren för u-länderna slopas och att en marknad skapas för
u-landsprodukter. Professorerna Börje Kragh,
Sven Brohult och Ingvar Svennilsson och byrådirektör Gåbor Farag6 tar upp olika sidor av
u-landsforskningens och utbildningens problem. U-hjälpens effektivitet och administrationskostnader diskuteras av fil lic Peter Bohm
och lektor Mogens Boserup.
Med tanke på alla de experter, som numera
finns i landet i u-hjälpsfrågor, kan man inte
underlåta att ställa sig undrande till att regeringen uppenbarligen utan hänsyn till deras
åsikter och i strid med SIDA:s rekommendationer är i färd med att politisera u-hjälpen.
Enligt statsverkspropositionen bör nya svenska
insatser främst göras i länder, vilkas regeringar »strävar efter att genomföra sådana strukturförändringar som skapar förutsättningar för
en utveckling präglad av ekonomisk och social
utjämning». Vänsterextremisterna i landet kan
känna sig lugna – Kuba, Nord-Vietnam och
andra kommunistdiktaturer skall prioriteras.
Men det är ju inte säkert att svenska folket i
gemen hyser förståelse för regeringens progressiva sinnelag. Regeringens handlande är
beklagligt, ty som boken »U-hjälp i utveckling?» visar, borde det vara möjligt att få till
stånd ingående sakdiskussioner kring vissa problem av u-hjälpen på basis av en viss värdegemenskap. Äventyras denna värdegemenskap blir risken stor i framtiden för ett ökat
motstånd mot de bördor, som höjningen av
u-hjälpen kommer att medföra.
BIRGER HAGARD:
Den omstridda u-hjälpen
Sedan slutet av 1950-talet har u-hjälpen varit
en uppmärksammad fråga i den allmänna debatten. Till en början dominerades diskussionen av en skola, som man skulle kunna kalla
den sentimentalistiska. Ur en medkänsla för
den fattiga delen av världen, tyvärr ofta parad med en lika stor okunnighet om förhållandena, växte fram krav på Gkade svenska insatser. Under nästkommande budgetår får
u-hjälpen 800 miljoner kr av skattemedel och
beräknas vid mitten av 1970-talet uppgå till
c:a två miljarder kr; u-hjälpen skall enligt
riksdagens beslut från och med 1974/75 uppgå till en procent av bruttonationalprodukten.
Sentimentaliteten bakom resonemangen kom
på ett tidigt stadium att slå följe med professor Georg Borgströms katastrofmålningar och
marxisternas utsugningsteorier. I taktiken ingick att göra allt för att misstänkliggöra enskilda investeringar och förringa betydelsen av
t ex det storartade arbete, som uträttats med
hjälp av de stora privata forskningsfonderna,
enkannerligen de amerikanska. På senare år
har likväl osakligheten och vänstersynpunkterna förlorat gehör. Detta beror inte minst på
de insatser i upplysningsarbetets tjänst, som
utförts av framstående svenska forskare med
u-landserfarenhet. Nestorn bland dessa är professor Torsten Gårdlund, som i tre böcker,
»Att arbeta i u-land» (1966), »Lan1Co i Liberia» (1967) och »Främmande investeringar
i u-land» (1968) kraftfullt bidrog till att hyfsa diskussionen. Professor Gunnar Alexandersson har likaledes lämnat åtskilliga informativa bidrag. I en uppmärksammad artikel,
»Jordbruksrevolution i Asien» (SvD 30/7
1968}, kunde han visa hur två väldiga problem framför andra, befolkningsökningen och
den alltför långsamma höjningen av jordbruksproduktionen, var på god väg att bemästras
främst tack vare amerikanska insatser. Enligt
amerikanska demografer kommer världens
folkökning att vara under kontroll på 1990-
talet. Jordbruksavkastningen har redan höjts
kraftigt i en rad länder, mycket tack vare förädling och användning av nya spannmålssorter – det mexikanska vetet har inneburit en revolution i god bemärkelse för Asien. I Thailand övertar moderna traktorer vattenbuffelns
roll och Filippinerna, som inte varit självförsörjande med ris sedan 1903, kan nu tack
vare nya rissorter förbereda export.
Detta var informationer, som i stort sett var
okända för den svenska allmänheten; att radio och TV skulle ha gått i spetsen för saklig
upplysning hade ingen väntat. Många tvingades sannolikt att tänka om och hade anledning att lägga i synnerhet en sats av Gunnar
Alexandersson på minnet: »Även i denna den
stora ungdomsförvirringens tid har det lugna,
systematiska och långsiktiga arbetet i laboratorierna och på fälten visat sig ge stora och
glädjande resultat.»
En betydande information om den svenska
u-hjälpen och u-ländernas förhållanden ges
också i en skrift, »U-hjälp i utveckling?» (W
& W-serien, 1969, 14:50 kr}, som under de
månader den legat på bokhandelsdiskarna redan hunnit bli något av en klassiker. 14 forskare och samhällsvetare belyser olika sidor av
problemet. Boken har utgivits i samarbete med
SIDA.
Professor Gunnar Myrdal inleder med ett
avsnitt ·om »den mjuka staten», samma synsätt som genomsyrar hans bok Asian Drama.
Med begreppet avser Myrdal den brist på
samhällsdisciplin i de underutvecklade länderna, som tar sig uttryck i brister i lagstiftningen och särskilt i hävdandet av lagen, frånvaron av respekt för regler på olika tjänstemannanivåer och förekomsten av korruption. Bakom detta ligger tendensen i alla samhällslager att dra sig undan varje form av offentlig
kontroll. Enligt Myrdals mening måste man
vid utvecklingsplanering ta ökad hänsyn till
möjligheterna att förändra den mjuka staten i
riktning mot en mera fast.
Professor Göran Ohlin behandlar befolkningsexplosionen. Han gör intressanta jämfö-
relser mellan u-länderna i dag och situationen
i Nordamerika och Europa, innan födelsetalen började sjunka. Han påminner om att den
snabba folkökningen främst beror på minskad
dödlighet till följd av förbättrad hälsovård.
Födelsetalen kommer att sjunka också utan
tillgång till moderna preventivmedel men så-
dana kan möjliggöra en snabbare och mindre påfrestande övergång. Sverige borde kunna
göra en insats genom att utbilda och ställa
demografiska experter till u-ländernas förfogande. Vad livsmedelsproblemet angår betonar Ohlin, att någon försämring knappast är
förestående »och allra minst någon världssvält». Tvärtom förutskickar han som så
många andra med ledning av erfarenheterna
på senare tid en mycket snabb utveckling.
Laborator Odd Gulbrandsen avvisar även
katastrofteoretikernas olycksprofetior. Med
tydlig adress till bl a Georg Borgström påpekar han, att det finns en risk för att olycksprofeterna argumenterar så hårt, att det inte
blir någon handlingskraft kvar inför vad som
ser ut som en hopplös uppgift. »De väcker
också oftare det sjuka samvetet och hjälpinstinkten än de stimulerar till konstruktiva insatser. Eftersom deras expertis oftast är biologisk, saknas den ekonomiska dimensionen i
deras problemanalys.»
Beträffande livsmedelshjälp till u-länderna
betonas, att sådan inte alls är särskilt önskvärd.
Regelbundna hjälpsändningar kommer att
konkurrera med den inhemska produktionen,
pressar prisnivån och hämmar därmed den
ekonomiska utvecklingen. Det är alltså helt
verklighetsfrämmande, då man i Sverige och
andra västeuropeiska länder för fram tanken
på att sända överskott till följd av regleringspolitik till u-länderna. I stället bör allt göras
för att öka avsättningsutrymmet för u-ländernas jordbruksprodukter, deras huvudproduktion. Därvid står två vägar till buds, att
i-länderna river sina skyddsmurar och att de
med teknik och kapital hjälper till att bygga
upp näringslivet i u-länderna.
Professor Assar Lindbeck tar avstånd från
den s k utsugningsteorien. Som medel att förbättra situationen i u-länderna föreslår han
201
starkt ökad u-hjälp tillsammans med en liberaliserad handelspolitik i u-länderna och eventuellt selektivt stöd i form av tullar eller subventioner inom vissa näringsgrenar, utvalda
inom u-länderna själva.
I en uppsats om u-ländernas skuldsättning
skriver Göran Ohlin, att återbetalningsskyldigheten förr eller senare kommer att försätta
u-länderna i ett konkurstillstånd, varför i-länderna lika gärna direkt kan efterskänka skulderna. Direktör Holger Nyström, Grossistförbundet, förordar att handelshindren för u-länderna slopas och att en marknad skapas för
u-landsprodukter. Professorerna Börje Kragh,
Sven Brohult och Ingvar Svennilsson och byrådirektör Gåbor Farag6 tar upp olika sidor av
u-landsforskningens och utbildningens problem. U-hjälpens effektivitet och administrationskostnader diskuteras av fil lic Peter Bohm
och lektor Mogens Boserup.
Med tanke på alla de experter, som numera
finns i landet i u-hjälpsfrågor, kan man inte
underlåta att ställa sig undrande till att regeringen uppenbarligen utan hänsyn till deras
åsikter och i strid med SIDA:s rekommendationer är i färd med att politisera u-hjälpen.
Enligt statsverkspropositionen bör nya svenska
insatser främst göras i länder, vilkas regeringar »strävar efter att genomföra sådana strukturförändringar som skapar förutsättningar för
en utveckling präglad av ekonomisk och social
utjämning». Vänsterextremisterna i landet kan
känna sig lugna – Kuba, Nord-Vietnam och
andra kommunistdiktaturer skall prioriteras.
Men det är ju inte säkert att svenska folket i
gemen hyser förståelse för regeringens progressiva sinnelag. Regeringens handlande är
beklagligt, ty som boken »U-hjälp i utveckling?» visar, borde det vara möjligt att få till
stånd ingående sakdiskussioner kring vissa problem av u-hjälpen på basis av en viss värdegemenskap. Äventyras denna värdegemenskap blir risken stor i framtiden för ett ökat
motstånd mot de bördor, som höjningen av
u-hjälpen kommer att medföra.