Oppositionens initiativ
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Oppositionens initiativ
En av den parlamentariska demokratiens
fundamentala svårigheter bottnar i politikernas fångenskap inom det partipolitiska
mönstret. Det medför t ex att vittomfattande och djupgående institutionella reformer sällan kan genomföras annat än av
samlingsregeringar; dylika reformer aktualiserar alltid en sådan mångfald problem och irriterar så starka intressegrupper att både regeringsparti och opposition
skyggar för befarade röstförluster. Det må
råda aldrig så starkt (ehuru outtalat)
samförstånd mellan partiledningarna om
att reformerna egentligen är nödvändiga.
Ingen vågar sig på dem.
En variant av denna problematik är
svårigheten i en demokrati att i tid avvärja en hotande ekonomisk kris. Gång efter
gång och i land efter land upprepas samma irrationella och olycksaliga händelseförlopp. Ett folk konsumerar mer än vad
det producerar. Först försvinner nationens
hushållskassa, valutareserven, sedan kommer – om eventuella avvärjningsmanövrer
med utländska lån och inre åtstramning
inte blir effektiva – inflation och devalvering. Det kan till på köpet hända att devalveringen inte hjälper utan att landets
ekonomi under en ond cirkels tryck fortsätter att försvagas. Resultatet blir i vart
fall att konsumtionen pressas ner – men
inte likformigt och ingalunda rättvist. Det
stora flertalet medborgare, för vilka pengar inte är arbetsverktyg utan ett betalningsmedel, får bära den tyngsta bördan.
Ofta blir det låginkomsttagarna som råkar
särskilt illa ut. Däremot tjänår inte sällan
de som behärskar tekniken att använda
pengar som arbetsverktyg på inflationsprocessen. slutresultatet kan bli svårartade
inre spänningar, produktionsförlamande
oro på arbetsmarknaden och generellt retarderad ekonomisk utveckling.
Att det skulle gå så har alla någorlunda
insiktsfulla politiker i respektive land vetat. Tyvärr har de i regel stått maktlösa.
Maktpolitiska hänsyn, partitaktiska intressen- själva spelet om väljarna- har hindrat dem från att gripa in.
I Sverige upplever vi just nu första akten i detta för medborgarnas stora massa
så sorgesamma skådespel. Kan vi inte bryta överkonsumtionens och inflationsprocessens onda cirkel innan den gått runt sitt
första varv – från penningvärdesförsämring över lönekompensationer till fortsatt
penningvärdesförsämring – blir hr Strängs
skattereform i jämlikhetens tecken bara ett
dåligt skämt – ett bedrägeri mot de låginkomsttagare, som skulle ges större social
rättvisa och som alla vill hjälpa. Fast det
finns bättre metoder än de hr Sträng föreslagit.
Vi har befunnit oss i liknande situationer förut under de senaste två decennierna. Men nu är läget allvarligare än då;
den socialdemokratiska regeringspolitikens
radikalisering och de än hotfulla än vård –
lösa uttalanden, som regeringens och LO:s
talesmän strör omkring sig har skapat en
attityd av olust och passivitet inom det enskilda näringslivet. Regeringen må ännu
ha förtroende hos sitt partifolk. Men den
åtnjuter inte det allmänna förtroende, som
kunde bereda väg för en gemensam politik syftande till att i tid återställa den ekonomiska balansen.
Därtill markerar regeringen en olycksbådande maktfullkomlighet och självtillräcklighet. Liksom i tidigare likartade situationer har oppositionen föreslagit att
regerings- och oppositionspartierna jämte
arbetsmarknadens organisationer skulle
samlas till en konferens inriktad på att finna möjliga vägar till de kompromisser mellan gruppintressena, som är nödvändiga
om inflationsprocessen skall kunna hejdas
i tid. Förslaget har föraktfullt avvisats –
regeringen är sig selv nok. Dess politik är
minsann den enda riktiga, och den behö-
ver ingen hjälp från den hälft av folket,
som den inte representerar.
Likaså gott då att oppositionen skärper
tonen och talar om vad den vill göra i
regeringsställning för att avvärja den
överhängande faran för en inflationsolycka av stora mått. Vore det till att börja
med inte rimligt att de tre demokratiska
oppositionspartierna avgav en gemensam
deklaration om att de i regeringsställning
snarast möjligt skulle inkalla en allmän
ekonomisk stabiliseringskonferens. Man
kunde då med fördel skissera hur en så-
dan konferens skulle vara sammansatt och
211
i vilka former den skulle arbeta. Utöver
de redan föreslagna deltagarna, som utöver SAF och LO även borde omfatta
TCO, SR och SACO, kan man tänka sig
att organisationer som KF, Industriförbundet, Bankföreningen och andra motsvarande instanser borde vara företrädda.
Inte minst kunde det vara nyttigt att ledande vetenskapsmän på ekonomiens olika områden finge tillfälle att medverka.
Som vanligt hoppas socialdemokraterna
att vinna valet på oppositionens splittring;
man räknar med att oppositionspartierna
därigenom- som vanligt – inte skall inge
väljarna tillräcklig trygghetskänsla. En gemensam deklaration, som visar beslutsamhet att skapa en verklig kraftsamling gentemot den förödelse, som hotar både samhällets och så många enskildas ekonomi genom inflation och devalvering, skulle vara
ägnad inge väljarna en större trygghetskänsla inför oppositionen som regeringsalternativ.
Därför att socialdemokraterna nu så
uppenbart framstår som partilivets fångar
skulle det säkerligen inom stora väljargrupper upplevas som en befrielse om oppositionen visade att den frigjort sig från
partinitets trångsynthet.
En av den parlamentariska demokratiens
fundamentala svårigheter bottnar i politikernas fångenskap inom det partipolitiska
mönstret. Det medför t ex att vittomfattande och djupgående institutionella reformer sällan kan genomföras annat än av
samlingsregeringar; dylika reformer aktualiserar alltid en sådan mångfald problem och irriterar så starka intressegrupper att både regeringsparti och opposition
skyggar för befarade röstförluster. Det må
råda aldrig så starkt (ehuru outtalat)
samförstånd mellan partiledningarna om
att reformerna egentligen är nödvändiga.
Ingen vågar sig på dem.
En variant av denna problematik är
svårigheten i en demokrati att i tid avvärja en hotande ekonomisk kris. Gång efter
gång och i land efter land upprepas samma irrationella och olycksaliga händelseförlopp. Ett folk konsumerar mer än vad
det producerar. Först försvinner nationens
hushållskassa, valutareserven, sedan kommer – om eventuella avvärjningsmanövrer
med utländska lån och inre åtstramning
inte blir effektiva – inflation och devalvering. Det kan till på köpet hända att devalveringen inte hjälper utan att landets
ekonomi under en ond cirkels tryck fortsätter att försvagas. Resultatet blir i vart
fall att konsumtionen pressas ner – men
inte likformigt och ingalunda rättvist. Det
stora flertalet medborgare, för vilka pengar inte är arbetsverktyg utan ett betalningsmedel, får bära den tyngsta bördan.
Ofta blir det låginkomsttagarna som råkar
särskilt illa ut. Däremot tjänår inte sällan
de som behärskar tekniken att använda
pengar som arbetsverktyg på inflationsprocessen. slutresultatet kan bli svårartade
inre spänningar, produktionsförlamande
oro på arbetsmarknaden och generellt retarderad ekonomisk utveckling.
Att det skulle gå så har alla någorlunda
insiktsfulla politiker i respektive land vetat. Tyvärr har de i regel stått maktlösa.
Maktpolitiska hänsyn, partitaktiska intressen- själva spelet om väljarna- har hindrat dem från att gripa in.
I Sverige upplever vi just nu första akten i detta för medborgarnas stora massa
så sorgesamma skådespel. Kan vi inte bryta överkonsumtionens och inflationsprocessens onda cirkel innan den gått runt sitt
första varv – från penningvärdesförsämring över lönekompensationer till fortsatt
penningvärdesförsämring – blir hr Strängs
skattereform i jämlikhetens tecken bara ett
dåligt skämt – ett bedrägeri mot de låginkomsttagare, som skulle ges större social
rättvisa och som alla vill hjälpa. Fast det
finns bättre metoder än de hr Sträng föreslagit.
Vi har befunnit oss i liknande situationer förut under de senaste två decennierna. Men nu är läget allvarligare än då;
den socialdemokratiska regeringspolitikens
radikalisering och de än hotfulla än vård –
lösa uttalanden, som regeringens och LO:s
talesmän strör omkring sig har skapat en
attityd av olust och passivitet inom det enskilda näringslivet. Regeringen må ännu
ha förtroende hos sitt partifolk. Men den
åtnjuter inte det allmänna förtroende, som
kunde bereda väg för en gemensam politik syftande till att i tid återställa den ekonomiska balansen.
Därtill markerar regeringen en olycksbådande maktfullkomlighet och självtillräcklighet. Liksom i tidigare likartade situationer har oppositionen föreslagit att
regerings- och oppositionspartierna jämte
arbetsmarknadens organisationer skulle
samlas till en konferens inriktad på att finna möjliga vägar till de kompromisser mellan gruppintressena, som är nödvändiga
om inflationsprocessen skall kunna hejdas
i tid. Förslaget har föraktfullt avvisats –
regeringen är sig selv nok. Dess politik är
minsann den enda riktiga, och den behö-
ver ingen hjälp från den hälft av folket,
som den inte representerar.
Likaså gott då att oppositionen skärper
tonen och talar om vad den vill göra i
regeringsställning för att avvärja den
överhängande faran för en inflationsolycka av stora mått. Vore det till att börja
med inte rimligt att de tre demokratiska
oppositionspartierna avgav en gemensam
deklaration om att de i regeringsställning
snarast möjligt skulle inkalla en allmän
ekonomisk stabiliseringskonferens. Man
kunde då med fördel skissera hur en så-
dan konferens skulle vara sammansatt och
211
i vilka former den skulle arbeta. Utöver
de redan föreslagna deltagarna, som utöver SAF och LO även borde omfatta
TCO, SR och SACO, kan man tänka sig
att organisationer som KF, Industriförbundet, Bankföreningen och andra motsvarande instanser borde vara företrädda.
Inte minst kunde det vara nyttigt att ledande vetenskapsmän på ekonomiens olika områden finge tillfälle att medverka.
Som vanligt hoppas socialdemokraterna
att vinna valet på oppositionens splittring;
man räknar med att oppositionspartierna
därigenom- som vanligt – inte skall inge
väljarna tillräcklig trygghetskänsla. En gemensam deklaration, som visar beslutsamhet att skapa en verklig kraftsamling gentemot den förödelse, som hotar både samhällets och så många enskildas ekonomi genom inflation och devalvering, skulle vara
ägnad inge väljarna en större trygghetskänsla inför oppositionen som regeringsalternativ.
Därför att socialdemokraterna nu så
uppenbart framstår som partilivets fångar
skulle det säkerligen inom stora väljargrupper upplevas som en befrielse om oppositionen visade att den frigjort sig från
partinitets trångsynthet.