Dagens frågor
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Sociallön – garanterad levnadsstandard
I mars i år förelades socialnämnden i Stockholms stad ett förslag från nämndens förvaltningschef om införande av normalbelopp – en
garanterad levnadsstandard – inom socialhjälpen i Stockholm. Normalbeloppet skulle bestå
av grundbelopp =samtliga löpande utgifter i
normalfallet samt generella tilläggsbelopp, av
vilket det viktigaste var hela bostadskostnaden.
Inom ramen för detta normalbelopp skulle var
och en äga frihet hushålla efter egna önskemål
och intressen.
Förslaget innebar enligt tjänsteutlåtandet
»fastställandet av en klart uttryckt ekonomisk
minimistandard för samtliga stadens invånare». Stockholmarna skulle också upplysas om
dessa bidragsbelopp och om socialhjälpen som
en rättighet genom annonser och broschyrer.
Centerpartiets representant i socialnämnden
tillstyrkte genast förslaget, då det »sammanfaller väl med Centerpartiets krav på garanterad minimiinkomst». Han ansåg det dessutom
vara en mycket angelägen jämlikhetsfråga.
VPK instämde också med förvaltningschefen
men ansåg bidragsbeloppen vara för låga.
VPK:s förslag till höjningar innebär bl a att
56 000 folkpensionärer i Stockholm finge rätt
till bidrag.
Efter diskussion i nämnden bordlades frå-
gan. Dels ville man inhämta såväl socialstyrelsens lagbyrås som stadsjuristens yttrande om
lagligheten i förslaget – var en garanterad levnadsstandard en kommunal socialhjälpsfråga?
– dels ville man ytterligare utreda bland annat
relationerna mellan normalbeloppen och skattepliktiga inkomster för olika familjetyper.
Lagbyrån underströk i sitt yttrande att den
individuella behovsprövningen och kravet på
att hjälpen om möjligt skall bidra till att göra
den sökande försörjningsduglig, är de enda
villkor som enligt lagen är tvingande.
Under ärendets gång ändrade förvaltningschefen i samråd med lagbyrån sin formulering sålunda »socialhjälpen lämnas på grundval av budgetmässigt beräknad minimistandard, som vid förekommande socialhjälpsbehov garanteras stadens samtliga invånare». Ef.
ter detta förtydligande kom Jagbyrån fram till
att det ej finns några hinder i lag och författning för ett införande av socialförvaltningens
förslag.
Detta förefaller egendomligt, eftersom socialförvaltningen ville undvika just den enligt
uppgift förödmjukande behovsprövningen och
ersätta den med normalbelopp. Dessa normalbelopp skall alltid inkludera t ex kläder (50 kr
Bidrag till äkta makar eller sammanboende (beräknat basbelopp på 6 500 1971).
Antal barn Hyra/mån
2 500-700
3 500-700
4 700-900
5 700-900
Bidrag/år
21 600
24000
24525
26 925
29 850
32 250
33 750
36 150
Motsv. arbetsinkomst
före skatt, här beräknad
att räcka till hyra
30000
36 000
36 000
40000
50000
. 55 000
’~58 000
64000
pr månad) och elström (15 kr pr månad).
Vid korttidshjälp och tillfälligt obestånd är
det inte säkert att den hjälpsökande behöver
klädbidrag. Fastställt bidrag till elström vill
man nu alltid betala, även om mottagaren är
inneboende, och socialnämnden betalar hela
hyran, i vilken elström ingår. Risken för dubbelbetalningar har också framhållits i stadsjuristens yttrande.
Storleken på de föreslagna sociallönerna eller normalbeloppen är intressanta. De visar att
låginkomstproblemet inte egentligen är ett låglöneproblem utan en skattefråga, och att detta låginkomstproblem når mycket högt upp i
löneklasserna. Två budgetkonsulenter hade
oberoende av varandra fått i uppdrag att räkna ut en hygglig minimistandard för olika familjetyper. 465 kr i månaden exkl hyra för
en ensamstående och 775 kr för ett par makar, 155 kr för ett barn i åldern 0-9 år, 235
kr för barn i åldern 10-15 år och 285 för 16-
19-åringar, verkar inte orimligt, men tabellen
med några exempel visar effekterna.
Sociallönen redan för en ensamstående med
två barn överskrider vad en postiljon, trafikeller banbiträde har att disponera för sig och
sin familj, när skatten är fråndragen och då
har han ändå inte hyran betald, vilket hjälptagaren har. Hyrorna får dessutom bli hur hö-
ga som helst, de betalas alltid. Sålunda betalar man nu för fem rum och kök 15 000 kr
inom nyproduktionen i en av Stockholms förorter ink! obligatoriskt garage.
Ärendet avgjordes den 5 maj efter förhandlingar mellan folkpartister och socialdemokrater, som gjorde ett gemensamt uttalande och
förslag till ett beslut, vilket togs av en majoritet med 6 röster mot 3 m-ledamöters.
Beslutet, som skall tillämpas från den l juni
1970 innebär accepterandet av sociallönen som
princip men också en praktiskt taget omöjlig
balansgång mellan att å ena sidan ge stadens
invånare den indexreglerade »budgetmässigt
beräknade minimistandard» de har rätt till
och om vilken de nu skall upplysas, och en
individuell prövning enligt lagen å den andra.
215
Moderata samlingspartiet gick inte emot en
höjning och indexreglering av bidragen utan
föreslog t o m en ytterligare höjning på ett par
väsentliga punkter, främst den s k privilegieringen för att stimulera till arbete. M-ledamö-
terna vände sig dock med bestämdhet emot
schablonutbetalningar. Noggranna utredningar i varje fall är en förutsättning för att man
verkligen skall kunna ge individuell hjälp,
som syftar till att göra den hjälpsökande kapabel att själv försörja sig och de sina. En rehabilitering där sådan är möjlig bör vara en
gemensam uppgift för den hjälpsökande och
socialarbetaren. Detta utesluter förmyndarmentalitet. Skulle sådan ändå finnas är detta
ett fel, som bör påtalas. M-ledamöterna underströk också nödvändigheten av en genomgång av långtidsfallen, vilka utgör 15 % av
hjälptagarna. En tidigare sådan genomgång
visade att människor, som i åratal levat på
socialbidrag, kunnat rehabiliteras.
Mot egna intressen
I den knappa marginalsituation, senast 50,5 %,
där socialdemokraterna enligt DN-SIFO:s
opinionsmätningar befinner sig, har de båda
småpartierna framstegspartiet och Kristen Demokratisk Samling (KDS) kommit att bli av
visst intresse. Om kommunisterna, som troligt är, icke når över 4 %-spärren kommer den
socialdemokratiska riksdagsmajoriteten i den
nya enkammaren att hänga på ett hår. Det
skulle rentav kunna gå så att de borgerliga
röster, som ginge förlorade till framstegspartiet resp KDS blev avgörande.
Desto mera tillfredsställande är det att
framstegspartiet av allt att döma endast ställer upp i kommunalvalen. I skrivande stund är
visserligen partiets beslut härom icke definitivt; det har gjorts avhängigt av ett för partiets förhållanden mycket högt satt insamlingsresultat inom en kort tidsfrist. Beloppet-1 milj
kr – tycks vara en självvald spärr; att det skulle nås är så osannolikt att framstegspartiet får
anses realiter ha trätt åt sidan. Det skulle ju
också ha varit märkligt om dessa mera välme- 216
nande än politiskt insiktsfulla förkämpar för
borgerlig samverkan bidrog till att försvåra de
borgerliga partiernas möjligheter att tillsammans vinna valet.
KDS har en annan utgångspunkt. Det vill
framstå som ett specifikt kristet ideparti, och
dess partiledare Birger Ekstedt har ofta upprepat – även efter svåra valnederlag – att partiet kommit för att stanna. Må så vara. Ett
kristet ideparti kan väl behövas i detta land –
nu mer än någonsin. Att partiet hittills inte
nått längre än till de mellan 1 och 2,5 % oscillerande SIFO-siffrorna beror naturligtvis på
vårt partisystems funktion. Ingen väljare vill
gärna se sin röst på förhand bortkastad; så
kommer dock 4 %-spärren obönhörligen att
verka för KDS:s del i höstens val. Därtill har
de kristet inspirerade grupperna av ålder
starka personliga och organisatoriska förankringar i åtminstone tre av de stora partierna,
nämligen moderata samlingspartiet, folkpartiet
och socialdemokraterna. Flertalet väljare med
särskilt stark kristen orientering kommer därför
säkerligen att betrakta KDS:s konkurrens om
riksdagsmandaten som en olycka både för demokratiens utveckling och för de kristna ideeroas möjligheter att vinna gehör i _praktisk
politik. Det lär förhålla sig så att 2/s–’/4 av
KDS:s väljare, om partiet icke ställer upp i
riksdagsvalen, i stället skulle rösta med något
av oppositionspartierna. Man kan då ställa
frågan om partiet icke borde visa samma
självövervinnelse som framstegspartiet och nö-
ja sig med att framträda i kommunalvalen.
Förmodligen skulle KDS ha bättre möjligheter att vinna förståelse och medinflytande hos
en eventuell borgerlig koalitionsregering geno·m ett sådant beslut än om partiet framhärdade i sin än så länge riksdagspolitiskt hopplösa situation. Borde inte för den delen vissa
utfästelser i den riktningen kunna ges genom
en kontakt med de tre oppositionspartiernas
ledningar. Desto större skäl härtill som ett
fortsatt socialdemokratiskt regemente hotar att
bokstavligen talat bli okristligt; socialdemokraternas politik kan genom influensen från
partiets vänsterextremistiska flygel befaras bli
inriktad på att krossa värden, som inte minst
för de kristna själva är heliga, t ex familjen.
Vad nytta gör det då att KDS etablerar sig
som parti bland andra med – såsom förklarats
vid dess riksting – Norrlandsfrågan som en av
partiets huvudpunkter i valrörelsen? Finns det
särskilt kristet inspirerade lösningar på dess
problem?
Förtroendekrisen
I början av detta år präglades i några uttalanden från ledande personer inom det enskilda
näringslivet uttrycket förtroendekris som beteckning för deras reaktion inför regeringens
ekonomiska politik. Allteftersom importöverskottet ökat, valutareserven sjunkit och inflationen blivit allt påtagligare har förtroendekrisen spritt sig. Hr Strängs skattereform, vars
förbättring för låginkomsttagarna snart kornmer att förtäras av inflationen, har köpts till
priset av konfiskatoriska marginalskatter. Den
naturliga följden har blivit att förtroendekrisen
också nått tjänstemännens stora massa, som i
dov förbittring ser hur regeringen engagerat sig
för en klart tjänstemannafientlig politik.
Socialdemokraterna tycks också ha en oroande känsla av förtroendekrisens omfattning.
Men reagerar de så, att de öppet redovisar ett
effektivt program för återställandet av den
ekonomiska balansen? Tydligen otänkbart inför ett snart förestående val. Än mindre ger de
tjänstemännen några utsikter till ett åtminstone på längre sikt förbättrat läge. Tvärtom upp·
lyser LO:s talesmän att det nu är dags att slutgiltigt utjämna skillnaderna i sociala förmåner
arbetare och tjänstemän emellan – går det inte
förhandlingsvägen skall omedelbart lagstiftning tillgripas. Hur det skall gå till utan att
den samhällsekonomiska ramen springer i bitar, har inte upplysts.
Nu får man räkna med att LO:s vapenskrammel är ett led i den psykologiska krigfö-
ring, som tyvärr blivit ett snart sagt normalt
inslag i debatten före en avtalsrörelse. Ingen
soppa behöver ätas så het som den kokas, och
att LO tagit till med avsevärd prutmån har
hittills blivit klart i varje slutrond.
Mera oroande är egentligen de obehärskade
tonfall, som karakteriserat ett antal ledande
LO-mäns förstamajtal evad de berört »förtroendekrisen». Den hos företagare och tjänstemän högst naturliga oron inför en missriktad
ekonomisk politik utmålas som resultat av nå-
got slags konspiration mellan näringslivets organisationer och de borgerliga partierna. Med
dylika fantasier som bakgrund tycks LO-ledarna uppfatta de betänksamma varningarna från
ekonomisk och näringspolitisk sakkunskap så
som något av ett högförräderi. Att tvivla på regeringens visdom och kloka ledning framstår
för dessa socialdemokratiens självkorade ekonomiska experter som höjden av illojalitet. De
måtte mena att den som har makten också har
rätt att kräva förtroende- av alla.
Så långt har vi dessbättre inte kommit i ett
enpartiväldes konformism att kritik är otillå-
ten. Men nog är det illavarslande när LO:s
andre vice ordförande hotar med att de borgerliga partiernas och näringslivets dolska agitation för att undergräva förtroendet till regeringen skulle kunna leda till en mycket värre
allmän förtroendekris mellan företagare och
anställda över huvud taget. I det ögonblicket
låg han i tonfallen nära en herre som på sin
tid brukade slå ner varje kritik genom att sätta
stämpeln »Nörgler» och »Miesmacker>>på sina
motståndare. Han hette Joseph Goebbels.
Fallet Grigorenko
Allt som oftast slipper rapporter om förföljerser av oliktänkande fram från Sovjetunionen.
;\1ånga är omöjliga att kontrollera: bara den
ena parten blir hörd, och den andra skulle
kunna ge fallet en annan belysning. Det beklagliga är att officiella kommentarer är så
svåra att tro på. Vad som kommer från kommunistiska partifunktionärer, i vilket land de
än hör hemma, skall man inte utan vidare acceptera.
Ett fall som måste betecknas sorrt grov men
samtidigt för regimen typisk förföljelse av en
217
misshaglig person är behandlingen av Peter
Grigorenko. Han var officer, gick igenom
Frunzeakademien, vilket endast de bästa får
tillfälle till, fick Leninorden och blev generalmajor. Men han har vid olika tillfällen upp·
trätt till försvar för förtryckta minoriteter som
Krimtartarema, eller hävdat Tjeckoslovakiens
rätt till sin egen suveränitet, eller försvarat
förföljda författare och intellektuella. Han har
vågat göra allt detta högt och offentligt. Med
andra ord: han har gjort sig misshaglig och
måste tystas.
När en man ej uppträtt lagstridigt och ej
kan ställas inför rätta skickar säkerhetstjänsten i Sovjetunionen honom till ett s k politiskt
sinnessjukhus. Han blir »omhändertagen för
sitt eget bästa». Grigorenko sitter nu inspärrad
för andra gången och på obestämd tid. Hur
han behandlas framgår av utsmugglade dagboksanteckningar, som utan tvivel är autentiska och korrekta. I Sverige har de publicerats
i Dagens Nyheter. De ger intryck av en psykisk tortyr, vars avsikt är att knäcka internerna och som säkerligen ofta gör det.
Mindre kända oliktänkande behandlas på
a1mat sätt än en generalmajor. Det är fortfarande tillåtet att gå i den ortodoxa kyrkan i
Sovjetunionen – fastän det kräver moraliskt
mod åtminstone av ungdomar, som vill tänka
sig en framtid, att göra det. Man har också
rätt att vara muselman, även om ej heller detta uppmuntras. Däremot förföljs av någon anledning baptister. Sedan gammalt har det funnits baptistförsamlingar bl a i Ukraina och i
de baltiska staterna. Från dessa smugglas då
och då ut avskrifter av deras förtvivlade böner
om hjälp, riktade till regeringschefen Kosygin.
och andra och naturligtvis aldrig besvarade.
Deras barn förföljs i skolorna, deras religionsutövning förhindras, aktiva församlingsmed~
lemmar skickas plötsligt och utan rättegång
tiIl arbetsläger.
I de senare kommer till den psykiska tortyr,
som vetskapen om att åratal av oskyldigt lidande väntar, den fysiska misshandel, direkt
218
.eller indirekt, som en fånge får utstå i mer
eller mindre hårda läger.
Hur det går till i dessa kan man inhämta
ur en i dagarna på svenska utkommen bok av
Anatolij Martjenko, Mitt vittnesbörd (Norstedts 1970). Författaren har setat ungefär 8
år i fångläger och gör det fortfarande, nu för
»förtal av Sovjetunionen». Han har berättat
hur han själv och andra behandlats, en fruktansvärd skildring av primitiv grymhet. Man
undrar om allt kan vara sant. Två skäl talar
för detta. Ett är att Sven Vallmark gjort översättningen, och en sådan kännare av ryska
förhållanden bör ha haft tillräckligt många
kontrollmöjligheter. Ett annat är att Martjenkos manuskript, liksom Grigorenkos, cirkulerat
på den underjordiska litterära marknaden i
Sovjetunionen. Denna är allt för farlig att befatta sig med för att falsifikat skulle vara
gångbara.
Sanningen om hur den kommunistiska verkligheten kan gestalta sig måste vara en svår
läsning för entusiastiska vänsteranhängare.
Ingen risk föreligger alltså för att boken skall
rekommenderas i svensk TV.
Fortsatt skövling?
Regeringen Palmes nyligen fattade beslut att
inte bygga ut Vindelälven gav – som påpekats
i bl a Svensk Tidskrift – onekligen intryck av
omvändelse under galgen. Våndan bakom socialdemokratins ställningstagande har sedermera framgått rätt klart. Den berodde knappast på någon större omsorg om den norrländska miljön utan var mest partitaktiskt betingad. LO hade ju yrkat på en utbyggnad.
Vindelälven är alltså räddad – nu gäller det
Kalixälven och Kaitumprojektet. Regeringens
planer på att genom tunnlar överföra vatten
från Kaitum genom Sjaunja – även kallad Europas sista vildmark – till Lule älv och att
bygga ut Kalixälven har väckt stor oro bland
dem som känner ansvar för vår miljö. Hr Palme möttes på sin för en tid sedan företagna
norrländska resa av demonstrationer mot så-
dana ingrepp i naturen. Enligt tidningsuppgifter gjorde han sitt bästa för att springa ifrån
demonstranterna och lyckades. Den framgången kanske gladde honom. Men den sakliga
kritiken kan han inte springa ifrån. statsministerns påstående att en utbyggnad av övre
delen av Kalixälven och ödeläggelsen av ett
stort naturvårdsområde skulle bli en »livsinjektion till Kalixbygden» bör tas för vad det
är, d v s »ein laut klingendes Nichts». Ty de
som får sysselsättning är de ambulerande vattenrallarna, inte bygdens folk, utom i viss mån
under själva utbyggnadsperioden.
Folkpartiledaren Gunnar Helen har – också i samband med en norrlandsresa – sagt klart
nej till Kaitumprojektet. Han understryker
med rätta nödvändigheten från naturvårdssynpunkt att Sjaunja-området bevaras opåverkat.
Ifråga om Kalixälven har hans parti ännu inte
tagit ställning. Det hade varit värdefullt om
hr Helen kunnat lämna ett lika otvetydigt besked också på denna punkt. Emellertid talar
det mesta för att man inom oppositionen kan
uppnå enighet i dessa viktiga frågor, vilket
vore mycket betydelsefullt.
Med spänning avvaktas nu naturvårdsverkets agerande. Detta verk motsatte sig en exploatering av Vindelälven. Vågar man förvänta en gentemot regeringen lika självständig
hållning även i fortsättningen?
Vad det gäller är att rädda det vi har kvar
av orörd norrländsk natur. Men också någonting mycket mer. Det gäller att skapa en radikalt annorlunda inställning till vår miljö än
den som regeringen alltfort omfattar. Det gäller att beakta ansvaret inför kommande släkten. Det måste äntligen bli ett slut på skövlingen av oersättliga naturvärden under den
kortsiktiga materialismens täckmantel.
Det fanns optimister som vid beskedet om
Vindelälvens bevarande uttryckte förhoppningen att detta var en avgörande vändpunkt i
miljöpolitiken. Om det vore så väl. Men regeringens planer på Kaitum-projektet och exploateringen av Kalixälven avslöjar obannhärtigt att någon djupgående miljöpolitisk omprövning ännu inte gjorts från det hållet. Trots
det positiva beslutet om Vindelälven kvarstår
därför hotet mot den norrländska miljön.
Silkessnöret till Per Stjernquist
Rektorsvalet vid universitetet i Lund, som
förrättades i slutet av april, fick en uppseendeväckande, men knappast häpnadsväckande
utgång. Professor Per Stjernquist besegrades
av sin motkandidat professor Sven Johansson
med siffrorna 114 mot 75. Det var första
gången i universitetets historia en rektor, som
ställt upp till omval, fallit igenom.
I en kommentar till valresultatet förklarade
professor Stjernquist att orsakerna var politiska. Han hade utan tvivel rätt, fast kanske på
ett annat sätt än han avsåg. Under sin tid som
universitetsrektor har Per Stjernquist i en utsträckning, som dessbättre är ovanlig för att
inte säga enastående i Sveriges akademiska
hävder nonchalerat de krav på en opartisk och
opolitisk hållning, vilka av gammalt och med
allt fog brukat ställas på en innehavare av
detta ansvarsfulla ämbete. Gång på gång har
han engagerat sig i skarpt kontroversiella politiska ståndpunktstaganden. Han hade inte
219
mycket mer än hunnit utnämnas till rektor
förrän han i en kommunistdominerad tidskrift
uppmanade lärarna vid Lunds universitet att
bidra till en studentinsamling till förmån för
den kommunistiska diktaturregimen i Hanoi.
Därefter har han inte försummat något tillfälle att aktivt eller passivt stödja de vänsterradikala kretsarna inom universitetet. Pinsam
uppmärksamhet väckte inte minst att han vid
ett symposium om universitet och näringsliv
tillät vänsterextremistiska element att sabotera förhandlingarna. Den andliga frihet, som
är den akademiska undervisningens och forskningens själva livsluft, har under Per Stjernquists rektorat inte på ett tillfredsställande
sätt hägnats vid universitetet i Lund. Valet av
professor Johansson till rektor måste följaktligen betraktas som en sund reaktion mot förhållanden, som blivit oacceptabla.
När professor Stjernquist beklagade sig över
att valet var politiserat, verkar det närmast
komiskt med tanke på hur han själv politiserat sin ämbetsutövning och när han sedan vägrade att ta emot den traditionella studentuppvaktningen l maj, resp att återgå till juridiska
fakulteten tyder det på att han är en dålig
förlorare.
220
dM1 H~R GL~OJEi’l MEWtU\ l)CLAG-Sl’Ä\1t’11\li
ATT YoR\F~R~\1\>F. G~R. IMGA ~\/
’y~M föRETAG- MtD Yll’\~1!
Bolagsstämma
-~;/;;
1~
Sociallön – garanterad levnadsstandard
I mars i år förelades socialnämnden i Stockholms stad ett förslag från nämndens förvaltningschef om införande av normalbelopp – en
garanterad levnadsstandard – inom socialhjälpen i Stockholm. Normalbeloppet skulle bestå
av grundbelopp =samtliga löpande utgifter i
normalfallet samt generella tilläggsbelopp, av
vilket det viktigaste var hela bostadskostnaden.
Inom ramen för detta normalbelopp skulle var
och en äga frihet hushålla efter egna önskemål
och intressen.
Förslaget innebar enligt tjänsteutlåtandet
»fastställandet av en klart uttryckt ekonomisk
minimistandard för samtliga stadens invånare». Stockholmarna skulle också upplysas om
dessa bidragsbelopp och om socialhjälpen som
en rättighet genom annonser och broschyrer.
Centerpartiets representant i socialnämnden
tillstyrkte genast förslaget, då det »sammanfaller väl med Centerpartiets krav på garanterad minimiinkomst». Han ansåg det dessutom
vara en mycket angelägen jämlikhetsfråga.
VPK instämde också med förvaltningschefen
men ansåg bidragsbeloppen vara för låga.
VPK:s förslag till höjningar innebär bl a att
56 000 folkpensionärer i Stockholm finge rätt
till bidrag.
Efter diskussion i nämnden bordlades frå-
gan. Dels ville man inhämta såväl socialstyrelsens lagbyrås som stadsjuristens yttrande om
lagligheten i förslaget – var en garanterad levnadsstandard en kommunal socialhjälpsfråga?
– dels ville man ytterligare utreda bland annat
relationerna mellan normalbeloppen och skattepliktiga inkomster för olika familjetyper.
Lagbyrån underströk i sitt yttrande att den
individuella behovsprövningen och kravet på
att hjälpen om möjligt skall bidra till att göra
den sökande försörjningsduglig, är de enda
villkor som enligt lagen är tvingande.
Under ärendets gång ändrade förvaltningschefen i samråd med lagbyrån sin formulering sålunda »socialhjälpen lämnas på grundval av budgetmässigt beräknad minimistandard, som vid förekommande socialhjälpsbehov garanteras stadens samtliga invånare». Ef.
ter detta förtydligande kom Jagbyrån fram till
att det ej finns några hinder i lag och författning för ett införande av socialförvaltningens
förslag.
Detta förefaller egendomligt, eftersom socialförvaltningen ville undvika just den enligt
uppgift förödmjukande behovsprövningen och
ersätta den med normalbelopp. Dessa normalbelopp skall alltid inkludera t ex kläder (50 kr
Bidrag till äkta makar eller sammanboende (beräknat basbelopp på 6 500 1971).
Antal barn Hyra/mån
2 500-700
3 500-700
4 700-900
5 700-900
Bidrag/år
21 600
24000
24525
26 925
29 850
32 250
33 750
36 150
Motsv. arbetsinkomst
före skatt, här beräknad
att räcka till hyra
30000
36 000
36 000
40000
50000
. 55 000
’~58 000
64000
pr månad) och elström (15 kr pr månad).
Vid korttidshjälp och tillfälligt obestånd är
det inte säkert att den hjälpsökande behöver
klädbidrag. Fastställt bidrag till elström vill
man nu alltid betala, även om mottagaren är
inneboende, och socialnämnden betalar hela
hyran, i vilken elström ingår. Risken för dubbelbetalningar har också framhållits i stadsjuristens yttrande.
Storleken på de föreslagna sociallönerna eller normalbeloppen är intressanta. De visar att
låginkomstproblemet inte egentligen är ett låglöneproblem utan en skattefråga, och att detta låginkomstproblem når mycket högt upp i
löneklasserna. Två budgetkonsulenter hade
oberoende av varandra fått i uppdrag att räkna ut en hygglig minimistandard för olika familjetyper. 465 kr i månaden exkl hyra för
en ensamstående och 775 kr för ett par makar, 155 kr för ett barn i åldern 0-9 år, 235
kr för barn i åldern 10-15 år och 285 för 16-
19-åringar, verkar inte orimligt, men tabellen
med några exempel visar effekterna.
Sociallönen redan för en ensamstående med
två barn överskrider vad en postiljon, trafikeller banbiträde har att disponera för sig och
sin familj, när skatten är fråndragen och då
har han ändå inte hyran betald, vilket hjälptagaren har. Hyrorna får dessutom bli hur hö-
ga som helst, de betalas alltid. Sålunda betalar man nu för fem rum och kök 15 000 kr
inom nyproduktionen i en av Stockholms förorter ink! obligatoriskt garage.
Ärendet avgjordes den 5 maj efter förhandlingar mellan folkpartister och socialdemokrater, som gjorde ett gemensamt uttalande och
förslag till ett beslut, vilket togs av en majoritet med 6 röster mot 3 m-ledamöters.
Beslutet, som skall tillämpas från den l juni
1970 innebär accepterandet av sociallönen som
princip men också en praktiskt taget omöjlig
balansgång mellan att å ena sidan ge stadens
invånare den indexreglerade »budgetmässigt
beräknade minimistandard» de har rätt till
och om vilken de nu skall upplysas, och en
individuell prövning enligt lagen å den andra.
215
Moderata samlingspartiet gick inte emot en
höjning och indexreglering av bidragen utan
föreslog t o m en ytterligare höjning på ett par
väsentliga punkter, främst den s k privilegieringen för att stimulera till arbete. M-ledamö-
terna vände sig dock med bestämdhet emot
schablonutbetalningar. Noggranna utredningar i varje fall är en förutsättning för att man
verkligen skall kunna ge individuell hjälp,
som syftar till att göra den hjälpsökande kapabel att själv försörja sig och de sina. En rehabilitering där sådan är möjlig bör vara en
gemensam uppgift för den hjälpsökande och
socialarbetaren. Detta utesluter förmyndarmentalitet. Skulle sådan ändå finnas är detta
ett fel, som bör påtalas. M-ledamöterna underströk också nödvändigheten av en genomgång av långtidsfallen, vilka utgör 15 % av
hjälptagarna. En tidigare sådan genomgång
visade att människor, som i åratal levat på
socialbidrag, kunnat rehabiliteras.
Mot egna intressen
I den knappa marginalsituation, senast 50,5 %,
där socialdemokraterna enligt DN-SIFO:s
opinionsmätningar befinner sig, har de båda
småpartierna framstegspartiet och Kristen Demokratisk Samling (KDS) kommit att bli av
visst intresse. Om kommunisterna, som troligt är, icke når över 4 %-spärren kommer den
socialdemokratiska riksdagsmajoriteten i den
nya enkammaren att hänga på ett hår. Det
skulle rentav kunna gå så att de borgerliga
röster, som ginge förlorade till framstegspartiet resp KDS blev avgörande.
Desto mera tillfredsställande är det att
framstegspartiet av allt att döma endast ställer upp i kommunalvalen. I skrivande stund är
visserligen partiets beslut härom icke definitivt; det har gjorts avhängigt av ett för partiets förhållanden mycket högt satt insamlingsresultat inom en kort tidsfrist. Beloppet-1 milj
kr – tycks vara en självvald spärr; att det skulle nås är så osannolikt att framstegspartiet får
anses realiter ha trätt åt sidan. Det skulle ju
också ha varit märkligt om dessa mera välme- 216
nande än politiskt insiktsfulla förkämpar för
borgerlig samverkan bidrog till att försvåra de
borgerliga partiernas möjligheter att tillsammans vinna valet.
KDS har en annan utgångspunkt. Det vill
framstå som ett specifikt kristet ideparti, och
dess partiledare Birger Ekstedt har ofta upprepat – även efter svåra valnederlag – att partiet kommit för att stanna. Må så vara. Ett
kristet ideparti kan väl behövas i detta land –
nu mer än någonsin. Att partiet hittills inte
nått längre än till de mellan 1 och 2,5 % oscillerande SIFO-siffrorna beror naturligtvis på
vårt partisystems funktion. Ingen väljare vill
gärna se sin röst på förhand bortkastad; så
kommer dock 4 %-spärren obönhörligen att
verka för KDS:s del i höstens val. Därtill har
de kristet inspirerade grupperna av ålder
starka personliga och organisatoriska förankringar i åtminstone tre av de stora partierna,
nämligen moderata samlingspartiet, folkpartiet
och socialdemokraterna. Flertalet väljare med
särskilt stark kristen orientering kommer därför
säkerligen att betrakta KDS:s konkurrens om
riksdagsmandaten som en olycka både för demokratiens utveckling och för de kristna ideeroas möjligheter att vinna gehör i _praktisk
politik. Det lär förhålla sig så att 2/s–’/4 av
KDS:s väljare, om partiet icke ställer upp i
riksdagsvalen, i stället skulle rösta med något
av oppositionspartierna. Man kan då ställa
frågan om partiet icke borde visa samma
självövervinnelse som framstegspartiet och nö-
ja sig med att framträda i kommunalvalen.
Förmodligen skulle KDS ha bättre möjligheter att vinna förståelse och medinflytande hos
en eventuell borgerlig koalitionsregering geno·m ett sådant beslut än om partiet framhärdade i sin än så länge riksdagspolitiskt hopplösa situation. Borde inte för den delen vissa
utfästelser i den riktningen kunna ges genom
en kontakt med de tre oppositionspartiernas
ledningar. Desto större skäl härtill som ett
fortsatt socialdemokratiskt regemente hotar att
bokstavligen talat bli okristligt; socialdemokraternas politik kan genom influensen från
partiets vänsterextremistiska flygel befaras bli
inriktad på att krossa värden, som inte minst
för de kristna själva är heliga, t ex familjen.
Vad nytta gör det då att KDS etablerar sig
som parti bland andra med – såsom förklarats
vid dess riksting – Norrlandsfrågan som en av
partiets huvudpunkter i valrörelsen? Finns det
särskilt kristet inspirerade lösningar på dess
problem?
Förtroendekrisen
I början av detta år präglades i några uttalanden från ledande personer inom det enskilda
näringslivet uttrycket förtroendekris som beteckning för deras reaktion inför regeringens
ekonomiska politik. Allteftersom importöverskottet ökat, valutareserven sjunkit och inflationen blivit allt påtagligare har förtroendekrisen spritt sig. Hr Strängs skattereform, vars
förbättring för låginkomsttagarna snart kornmer att förtäras av inflationen, har köpts till
priset av konfiskatoriska marginalskatter. Den
naturliga följden har blivit att förtroendekrisen
också nått tjänstemännens stora massa, som i
dov förbittring ser hur regeringen engagerat sig
för en klart tjänstemannafientlig politik.
Socialdemokraterna tycks också ha en oroande känsla av förtroendekrisens omfattning.
Men reagerar de så, att de öppet redovisar ett
effektivt program för återställandet av den
ekonomiska balansen? Tydligen otänkbart inför ett snart förestående val. Än mindre ger de
tjänstemännen några utsikter till ett åtminstone på längre sikt förbättrat läge. Tvärtom upp·
lyser LO:s talesmän att det nu är dags att slutgiltigt utjämna skillnaderna i sociala förmåner
arbetare och tjänstemän emellan – går det inte
förhandlingsvägen skall omedelbart lagstiftning tillgripas. Hur det skall gå till utan att
den samhällsekonomiska ramen springer i bitar, har inte upplysts.
Nu får man räkna med att LO:s vapenskrammel är ett led i den psykologiska krigfö-
ring, som tyvärr blivit ett snart sagt normalt
inslag i debatten före en avtalsrörelse. Ingen
soppa behöver ätas så het som den kokas, och
att LO tagit till med avsevärd prutmån har
hittills blivit klart i varje slutrond.
Mera oroande är egentligen de obehärskade
tonfall, som karakteriserat ett antal ledande
LO-mäns förstamajtal evad de berört »förtroendekrisen». Den hos företagare och tjänstemän högst naturliga oron inför en missriktad
ekonomisk politik utmålas som resultat av nå-
got slags konspiration mellan näringslivets organisationer och de borgerliga partierna. Med
dylika fantasier som bakgrund tycks LO-ledarna uppfatta de betänksamma varningarna från
ekonomisk och näringspolitisk sakkunskap så
som något av ett högförräderi. Att tvivla på regeringens visdom och kloka ledning framstår
för dessa socialdemokratiens självkorade ekonomiska experter som höjden av illojalitet. De
måtte mena att den som har makten också har
rätt att kräva förtroende- av alla.
Så långt har vi dessbättre inte kommit i ett
enpartiväldes konformism att kritik är otillå-
ten. Men nog är det illavarslande när LO:s
andre vice ordförande hotar med att de borgerliga partiernas och näringslivets dolska agitation för att undergräva förtroendet till regeringen skulle kunna leda till en mycket värre
allmän förtroendekris mellan företagare och
anställda över huvud taget. I det ögonblicket
låg han i tonfallen nära en herre som på sin
tid brukade slå ner varje kritik genom att sätta
stämpeln »Nörgler» och »Miesmacker>>på sina
motståndare. Han hette Joseph Goebbels.
Fallet Grigorenko
Allt som oftast slipper rapporter om förföljerser av oliktänkande fram från Sovjetunionen.
;\1ånga är omöjliga att kontrollera: bara den
ena parten blir hörd, och den andra skulle
kunna ge fallet en annan belysning. Det beklagliga är att officiella kommentarer är så
svåra att tro på. Vad som kommer från kommunistiska partifunktionärer, i vilket land de
än hör hemma, skall man inte utan vidare acceptera.
Ett fall som måste betecknas sorrt grov men
samtidigt för regimen typisk förföljelse av en
217
misshaglig person är behandlingen av Peter
Grigorenko. Han var officer, gick igenom
Frunzeakademien, vilket endast de bästa får
tillfälle till, fick Leninorden och blev generalmajor. Men han har vid olika tillfällen upp·
trätt till försvar för förtryckta minoriteter som
Krimtartarema, eller hävdat Tjeckoslovakiens
rätt till sin egen suveränitet, eller försvarat
förföljda författare och intellektuella. Han har
vågat göra allt detta högt och offentligt. Med
andra ord: han har gjort sig misshaglig och
måste tystas.
När en man ej uppträtt lagstridigt och ej
kan ställas inför rätta skickar säkerhetstjänsten i Sovjetunionen honom till ett s k politiskt
sinnessjukhus. Han blir »omhändertagen för
sitt eget bästa». Grigorenko sitter nu inspärrad
för andra gången och på obestämd tid. Hur
han behandlas framgår av utsmugglade dagboksanteckningar, som utan tvivel är autentiska och korrekta. I Sverige har de publicerats
i Dagens Nyheter. De ger intryck av en psykisk tortyr, vars avsikt är att knäcka internerna och som säkerligen ofta gör det.
Mindre kända oliktänkande behandlas på
a1mat sätt än en generalmajor. Det är fortfarande tillåtet att gå i den ortodoxa kyrkan i
Sovjetunionen – fastän det kräver moraliskt
mod åtminstone av ungdomar, som vill tänka
sig en framtid, att göra det. Man har också
rätt att vara muselman, även om ej heller detta uppmuntras. Däremot förföljs av någon anledning baptister. Sedan gammalt har det funnits baptistförsamlingar bl a i Ukraina och i
de baltiska staterna. Från dessa smugglas då
och då ut avskrifter av deras förtvivlade böner
om hjälp, riktade till regeringschefen Kosygin.
och andra och naturligtvis aldrig besvarade.
Deras barn förföljs i skolorna, deras religionsutövning förhindras, aktiva församlingsmed~
lemmar skickas plötsligt och utan rättegång
tiIl arbetsläger.
I de senare kommer till den psykiska tortyr,
som vetskapen om att åratal av oskyldigt lidande väntar, den fysiska misshandel, direkt
218
.eller indirekt, som en fånge får utstå i mer
eller mindre hårda läger.
Hur det går till i dessa kan man inhämta
ur en i dagarna på svenska utkommen bok av
Anatolij Martjenko, Mitt vittnesbörd (Norstedts 1970). Författaren har setat ungefär 8
år i fångläger och gör det fortfarande, nu för
»förtal av Sovjetunionen». Han har berättat
hur han själv och andra behandlats, en fruktansvärd skildring av primitiv grymhet. Man
undrar om allt kan vara sant. Två skäl talar
för detta. Ett är att Sven Vallmark gjort översättningen, och en sådan kännare av ryska
förhållanden bör ha haft tillräckligt många
kontrollmöjligheter. Ett annat är att Martjenkos manuskript, liksom Grigorenkos, cirkulerat
på den underjordiska litterära marknaden i
Sovjetunionen. Denna är allt för farlig att befatta sig med för att falsifikat skulle vara
gångbara.
Sanningen om hur den kommunistiska verkligheten kan gestalta sig måste vara en svår
läsning för entusiastiska vänsteranhängare.
Ingen risk föreligger alltså för att boken skall
rekommenderas i svensk TV.
Fortsatt skövling?
Regeringen Palmes nyligen fattade beslut att
inte bygga ut Vindelälven gav – som påpekats
i bl a Svensk Tidskrift – onekligen intryck av
omvändelse under galgen. Våndan bakom socialdemokratins ställningstagande har sedermera framgått rätt klart. Den berodde knappast på någon större omsorg om den norrländska miljön utan var mest partitaktiskt betingad. LO hade ju yrkat på en utbyggnad.
Vindelälven är alltså räddad – nu gäller det
Kalixälven och Kaitumprojektet. Regeringens
planer på att genom tunnlar överföra vatten
från Kaitum genom Sjaunja – även kallad Europas sista vildmark – till Lule älv och att
bygga ut Kalixälven har väckt stor oro bland
dem som känner ansvar för vår miljö. Hr Palme möttes på sin för en tid sedan företagna
norrländska resa av demonstrationer mot så-
dana ingrepp i naturen. Enligt tidningsuppgifter gjorde han sitt bästa för att springa ifrån
demonstranterna och lyckades. Den framgången kanske gladde honom. Men den sakliga
kritiken kan han inte springa ifrån. statsministerns påstående att en utbyggnad av övre
delen av Kalixälven och ödeläggelsen av ett
stort naturvårdsområde skulle bli en »livsinjektion till Kalixbygden» bör tas för vad det
är, d v s »ein laut klingendes Nichts». Ty de
som får sysselsättning är de ambulerande vattenrallarna, inte bygdens folk, utom i viss mån
under själva utbyggnadsperioden.
Folkpartiledaren Gunnar Helen har – också i samband med en norrlandsresa – sagt klart
nej till Kaitumprojektet. Han understryker
med rätta nödvändigheten från naturvårdssynpunkt att Sjaunja-området bevaras opåverkat.
Ifråga om Kalixälven har hans parti ännu inte
tagit ställning. Det hade varit värdefullt om
hr Helen kunnat lämna ett lika otvetydigt besked också på denna punkt. Emellertid talar
det mesta för att man inom oppositionen kan
uppnå enighet i dessa viktiga frågor, vilket
vore mycket betydelsefullt.
Med spänning avvaktas nu naturvårdsverkets agerande. Detta verk motsatte sig en exploatering av Vindelälven. Vågar man förvänta en gentemot regeringen lika självständig
hållning även i fortsättningen?
Vad det gäller är att rädda det vi har kvar
av orörd norrländsk natur. Men också någonting mycket mer. Det gäller att skapa en radikalt annorlunda inställning till vår miljö än
den som regeringen alltfort omfattar. Det gäller att beakta ansvaret inför kommande släkten. Det måste äntligen bli ett slut på skövlingen av oersättliga naturvärden under den
kortsiktiga materialismens täckmantel.
Det fanns optimister som vid beskedet om
Vindelälvens bevarande uttryckte förhoppningen att detta var en avgörande vändpunkt i
miljöpolitiken. Om det vore så väl. Men regeringens planer på Kaitum-projektet och exploateringen av Kalixälven avslöjar obannhärtigt att någon djupgående miljöpolitisk omprövning ännu inte gjorts från det hållet. Trots
det positiva beslutet om Vindelälven kvarstår
därför hotet mot den norrländska miljön.
Silkessnöret till Per Stjernquist
Rektorsvalet vid universitetet i Lund, som
förrättades i slutet av april, fick en uppseendeväckande, men knappast häpnadsväckande
utgång. Professor Per Stjernquist besegrades
av sin motkandidat professor Sven Johansson
med siffrorna 114 mot 75. Det var första
gången i universitetets historia en rektor, som
ställt upp till omval, fallit igenom.
I en kommentar till valresultatet förklarade
professor Stjernquist att orsakerna var politiska. Han hade utan tvivel rätt, fast kanske på
ett annat sätt än han avsåg. Under sin tid som
universitetsrektor har Per Stjernquist i en utsträckning, som dessbättre är ovanlig för att
inte säga enastående i Sveriges akademiska
hävder nonchalerat de krav på en opartisk och
opolitisk hållning, vilka av gammalt och med
allt fog brukat ställas på en innehavare av
detta ansvarsfulla ämbete. Gång på gång har
han engagerat sig i skarpt kontroversiella politiska ståndpunktstaganden. Han hade inte
219
mycket mer än hunnit utnämnas till rektor
förrän han i en kommunistdominerad tidskrift
uppmanade lärarna vid Lunds universitet att
bidra till en studentinsamling till förmån för
den kommunistiska diktaturregimen i Hanoi.
Därefter har han inte försummat något tillfälle att aktivt eller passivt stödja de vänsterradikala kretsarna inom universitetet. Pinsam
uppmärksamhet väckte inte minst att han vid
ett symposium om universitet och näringsliv
tillät vänsterextremistiska element att sabotera förhandlingarna. Den andliga frihet, som
är den akademiska undervisningens och forskningens själva livsluft, har under Per Stjernquists rektorat inte på ett tillfredsställande
sätt hägnats vid universitetet i Lund. Valet av
professor Johansson till rektor måste följaktligen betraktas som en sund reaktion mot förhållanden, som blivit oacceptabla.
När professor Stjernquist beklagade sig över
att valet var politiserat, verkar det närmast
komiskt med tanke på hur han själv politiserat sin ämbetsutövning och när han sedan vägrade att ta emot den traditionella studentuppvaktningen l maj, resp att återgå till juridiska
fakulteten tyder det på att han är en dålig
förlorare.
220
dM1 H~R GL~OJEi’l MEWtU\ l)CLAG-Sl’Ä\1t’11\li
ATT YoR\F~R~\1\>F. G~R. IMGA ~\/
’y~M föRETAG- MtD Yll’\~1!
Bolagsstämma
-~;/;;
1~