Om att kasta mat
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
att kasta mat
Knut Hamsuns maka Marie berättar i en
av sina böcker om sitt liv tillsammans med
den norske författaren och Nobelpristagaren följande episod. När hon en gång lagade mat i köket på gården Nörholm råkade
hon tappa en rå ärta på golvet. Hon tog
upp den och slängde den i slasken. Knut
Hamsun stirrade på henne och sade kyligt
att han med egna händer förfärdigat en
låda på vilken det stod »Ärtor». Utan ett
ord tog hans hustru upp ärtan ur slasken,
sköljde av den och lade den bland de andra ärtorna i lådan.
Knut Hamsuns reaktion kan förefalla
besynnerlig. Hans ekonomiska ställning
var vid ifrågavarande tidpunkt god. Hans
böcker såldes bra, han var en etablerad
författare.
Men det var inte medvindsmannen, den
världsberömde, som protesterade mot att
mat kastades bort. Det var den del av honom själv som fortfarande mindes sin ungdoms umbäranden, den tid då föda för dagen var en sällsynt gäst, den tid då han,
plågad av hungerhallucinationer, skrev sitt
stora förstlingsverk »Svält».
Det berättas om hur många amerikanska soldater i Västtyskland uppträdde de
närmaste åren efter 1945. De roade sig
med att inhandla stora partier choklad
och kola från kioskerna, för att sedan kasta det på gatorna. De hade hjärtligt roligt
åt att se hur de svältande tyska barnen
slogs om bitarna. Som de sedan tuggade
i sig – ehuru knappast utan hatkänslor
mot dem som slängt godsakerna.
Nu som när de ovan relaterade händelserna inträffade svälter stora delar av värJ- 222
dens befolkning. Det är långt ifrån allom
givet att försmå mat – eller att använda
mat till annat än förtäring.
En del vänsterradikaler här i landet –
vilka av någon obegriplig anledning kallas samhällstillvända – brukar uttrycka
sin avsky för USA genom att kasta ägg på
denna nations officiella representanter. Senast var det den nyanlände amerikanske
ambassadören som utsågs till måltavla.
Med dessa handlingar är de vänsterradikala framgångsrika i ett avseende. Ingen kan undgå att inse att de tycker illa
om USA. Det är ändå något – så svårt
som de oftast har i sina försök att kommunicera begripligt med dem som tycker annorlunda.
Men ifråga om att markera sin solidaritet med de svältande folken misslyckas de
desto mer. Kan man egentligen föreställa sig en värre utmaning just mot de fattiga människorna i u-länderna än att
»stödja dem» genom denna makabra avart
av överklassmam!r? Den mat som svältande dagligen förmenas, den maten använder svenska vänsterradikaler till att kasta
på andra människor!
Så skulle förvisso aldrig de ha handlat
som verkligen vetat någonting om vad
nöd och svält innebär. Inte Knut Hamsun. Antagligen inte heller de tyskar som
minns hur de som barn slogs om kolabitar
i de sönderbombade ruinstädernas rännstenar.
Men så handlar svenska ungdomar vilka sannolikt aldrig behövt sakna vare sig
ägg eller någonting annat till frukostbordet och vilka aldrig upplevt hunger som
annat än en spänningsfylld retning i gommen.
Det är dessa ungdomar som tror sig
kämpa för bl a det utsvultna barn som
vädjande stirrar mot oss från broschyrer
om u-länderna. Man undrar vad detta
barn tänkt om det fått bevittna hur den
mat han längtar efter och behöver används som tillhygge i undermänskliga
spektakel.
Matti Häggström
Knut Hamsuns maka Marie berättar i en
av sina böcker om sitt liv tillsammans med
den norske författaren och Nobelpristagaren följande episod. När hon en gång lagade mat i köket på gården Nörholm råkade
hon tappa en rå ärta på golvet. Hon tog
upp den och slängde den i slasken. Knut
Hamsun stirrade på henne och sade kyligt
att han med egna händer förfärdigat en
låda på vilken det stod »Ärtor». Utan ett
ord tog hans hustru upp ärtan ur slasken,
sköljde av den och lade den bland de andra ärtorna i lådan.
Knut Hamsuns reaktion kan förefalla
besynnerlig. Hans ekonomiska ställning
var vid ifrågavarande tidpunkt god. Hans
böcker såldes bra, han var en etablerad
författare.
Men det var inte medvindsmannen, den
världsberömde, som protesterade mot att
mat kastades bort. Det var den del av honom själv som fortfarande mindes sin ungdoms umbäranden, den tid då föda för dagen var en sällsynt gäst, den tid då han,
plågad av hungerhallucinationer, skrev sitt
stora förstlingsverk »Svält».
Det berättas om hur många amerikanska soldater i Västtyskland uppträdde de
närmaste åren efter 1945. De roade sig
med att inhandla stora partier choklad
och kola från kioskerna, för att sedan kasta det på gatorna. De hade hjärtligt roligt
åt att se hur de svältande tyska barnen
slogs om bitarna. Som de sedan tuggade
i sig – ehuru knappast utan hatkänslor
mot dem som slängt godsakerna.
Nu som när de ovan relaterade händelserna inträffade svälter stora delar av värJ- 222
dens befolkning. Det är långt ifrån allom
givet att försmå mat – eller att använda
mat till annat än förtäring.
En del vänsterradikaler här i landet –
vilka av någon obegriplig anledning kallas samhällstillvända – brukar uttrycka
sin avsky för USA genom att kasta ägg på
denna nations officiella representanter. Senast var det den nyanlände amerikanske
ambassadören som utsågs till måltavla.
Med dessa handlingar är de vänsterradikala framgångsrika i ett avseende. Ingen kan undgå att inse att de tycker illa
om USA. Det är ändå något – så svårt
som de oftast har i sina försök att kommunicera begripligt med dem som tycker annorlunda.
Men ifråga om att markera sin solidaritet med de svältande folken misslyckas de
desto mer. Kan man egentligen föreställa sig en värre utmaning just mot de fattiga människorna i u-länderna än att
»stödja dem» genom denna makabra avart
av överklassmam!r? Den mat som svältande dagligen förmenas, den maten använder svenska vänsterradikaler till att kasta
på andra människor!
Så skulle förvisso aldrig de ha handlat
som verkligen vetat någonting om vad
nöd och svält innebär. Inte Knut Hamsun. Antagligen inte heller de tyskar som
minns hur de som barn slogs om kolabitar
i de sönderbombade ruinstädernas rännstenar.
Men så handlar svenska ungdomar vilka sannolikt aldrig behövt sakna vare sig
ägg eller någonting annat till frukostbordet och vilka aldrig upplevt hunger som
annat än en spänningsfylld retning i gommen.
Det är dessa ungdomar som tror sig
kämpa för bl a det utsvultna barn som
vädjande stirrar mot oss från broschyrer
om u-länderna. Man undrar vad detta
barn tänkt om det fått bevittna hur den
mat han längtar efter och behöver används som tillhygge i undermänskliga
spektakel.
Matti Häggström