Statlig ersättning för skada av brott

HANS THORNSTEDT:
Statlig ersättning för skada av brott
På olika håll i den engelsktalande världen
har man skapat statliga system för ersättning för våldsbrott. Professor Hans
Thornstedt beskriver i denna artikel det
engelska systemet. Detta betraktades på
många håll med misstro vid tillkomsten.
Att döma av omdömen i den juridiska och
kriminologiska facklitteraturen fungerar
det emellertid nu till allmän belåtenhet.
Härtill tycks bidra att det administreras
på ett smidigt sätt genom ett successivt
beaktande av de praktiska erfarenheter
man gjort under de gångna verksamhetsåren. I Sverige har i riksdagsmotioner
upprepade gånger föreslagits ett mera
omfattande system för ersättning för skada
genom brott, alltså att ersättning skall
ges av det allmänna oöeroende av vem
som begått brottet. De skäl som anförs för
en sådan skadeståndsskyldighet för staten
är övertygande, i varje fall ifråga om ersättning för personskador, anser prof
Thornstedt. De är mest upprörande och
svårast att ersätta. För annan skada kan
det däremot vara rimligt att den enskilde
försäkrar sig.
Det är ett i alla länder välbekant faktum
att de som utsatts för brott i regel inte kan
få skadestånd av gärningsmannen. Orsakerna härtill är av flera slag. Ofta är det
helt enkelt så att gärningsmannen inte blir
funnen och ådömd ansvar för sitt brott. I
de fall där gärningsmannen blir dömd till
straff och skadestånd är det mycket vanligt
att det inte går att få ut skadeståndet av
honom, antingen för att han inte har några tillgångar eller inkomster eller därför
att han kan utnyttja de möjligheter som
exekutiansväsendet lämnar en betalningsovillig gäldenär att undgå att betala sina
skulder. På olika håll i den engelsktalande världen- Kalifornien, New York, Nya
Zeeland och Storbritannien – har dessa
förhållanden lett till att man skapat statliga system för ersättning för våldsbrott.
I Sverige har riksdagsmän motionsvägen
upprepade gånger sökt få till stånd ett liknande system, men hittills förgäves.
Innan detta problem diskuteras med
hänsyn till svenska förhållanden kan det
vara av intresse att först beröra det engelska systemet, vilket är det som jag har haft
lättast att få kunskap om. Det trädde i
kraft den l augusti 1964 och tillämpas i
England, Wales och Skottland, men hade
då föregåtts av många års livliga diskussioner. På allvar började dessa diskussioner 1954, då den kända kriminalvårdsreformatorn Margery Fry lade fram ett
förslag om ett system för ersättning till offer för våldsbrott, liknande det som rådde
för ersättning för yrkesskador och olycksfall i arbetet. Flera initiativ togs också av
enskilda parlamentsledamöter, och frågan
diskuterades bl a i ett betydelsefullt betänkande av år 1959, Penal Practice in a
Changing Society, vilket legat till grund
för viktiga straffrättsliga reformer i Storbritannien. Slutligen framlade inrikesministern och ministern för Skottland år
1964 ett förslag till det administrativa system för ersättning till offer för våldsbrott,
som genomfördes samma år.
Samhället ersätter
Det engelska systemet innebär att staten
ger ersättning ex gratia från ett särskilt
anslag. Anordningen betecknades som ett
experiment och har inte erhållit någon
reglering genom lagstiftning.
I de officiella motiveringarna för infö-
randet av detta ersättningssystem tryckte
man mycket på att staten inte har något
rättsligt eller moraliskt ansvar för att skadestånd utgår på grund av brott, men man
betonade samtidigt att enkla rättviseresonemang talar för att i första hand skada
genom våldsbrott ersättes av det allmänna. Medborgarna i välfärdsstaten saknar
ju i stor utsträckning möjlighet att skydda
sig mot angrepp med våld, och rättsordningen ger dem ju inte effektiva medel
till att få ersättning för skada genom så-
dana aRgrepp. Samhället borde därför ge
uttryck för sin känsla av ansvar och sympati för dem som drabbas av våldsbrott
genom att anordna skadestånd på det allmätmas vägnar. Bakem dessa officiösa uttryckssätt ligger säkert reella kriminalpolitiska värderingar av det slag som skall beröras längre fram.
Beslut om utbetalande av skadestånd på
243
grund av våldsbrott meddelas av en särskild nämnd, Criminal Injuries Gompensatian Board, vars ledamöter alla är jurister i framstående ställning, utsedda av inrikesministern och ministern för Skottland efter konsultation med lordkanslern.
Nämnden har en särskild sekreterare och
ett kansli med ett 60-tal anställda. Förfarandet inför nämnden är informellt och
icke offentligt. Nämnden tillämpar fri behovsprövning och är alltså inte bunden av
de stela engelska bevisreglerna. Förfarandet är till stor del skriftligt, och det övervägande flertalet fall avgöres av en ensam
ledamot med möjlighet för sökanden att
klaga till nämnden i dess helhet. Nämndens avgöranden kan inte överklagas.
Nämnden förordnar om ersättning för
personskada på grund av brott. Brottet
kan vara såväl brott mot person, exempelvis mord, dråp, misshandel och sexualbrott, som brott mot egendom i förening
med våld mot person, t ex rån. Ersättning
kan även utgå, om personskada förorsakats av uppsåtlig skada, t ex personskada
till följd av mordbrand. Skadan skall ha
uppkommit av brottslig gärning eller då
den skadade gripit eller försökt gripa en
brottsling, försökt hindra ett brott eller
hjälpt polisen att gripa någon eller hindra
brott.
Till en början var det tveksamt om brott
avsåg handling av en sinnessjuk eller av
ett barn. Numera står det dock klart, att
sådana gärningar skall betraktas som brott
i detta sammanhang.
För att ersättning skall utgå fordras att
skadan anmälts till polisen utan dröjsmål
2H
eller att den varit föremål för brottmålsprocess. Nämnden kan emellertid bortse
från detta krav, om den är övertygad om
sökandens ärlighet. I ett fall har t o m ersättning lämnats för skada genom ett brott,
trots att en fredsdomare frikänt skadegö-
raren. Fredsdomaren ansågs ha dömt fel.
Trafikbrott undantas
Ersättning medgives inte för skada på-
grund av trafikbrott. Skälen därför är uppenbara. Sådana skador bör ersättas genom trafikförsäkring. Ett statligt ersättningssystem för skada genom trafikbrott
skulle bli oerhört dyrt. Endast då ett motorfordon använts vid ett uppsåtligt skadande eller dödande av en person kan
nämnden medge ersättning. Nämnden har
emellertid också givit ersättning åt en
cyklist som påkörts av en bankrånare, då
denna försökte smita från brottsplatsen.
Skadan betraktades i detta fall som ett
resultat av bankrånet och inte av trafikförseelsen.
Undantagna från ersättning är också
skador på grund av brott mot en medlem
av skadegörarens familj, som han sammanbor med. Motiveringen härtill är farhågor för falska krav i samförstånd mellan familjemedlemmar.
Det är inte meningen att nämnden skall
föra regresstalan mot skadevållaren för att
av honom återfå utbetalad ersättning till
den skadade. Om emellertid någon, som
fått ersättning från nämnden, lyckas få
skadestånd från skadevållaren, skall motsvarande belopp återbetalas till nämnden.
Belopp, som återbetalas på detta sätt är
emellertid varken många eller stora.
Nämnden har gjort vissa undersökningar
för att utröna om det skulle löna sig att
stämma skadevållarna på skadestånd. (I
England måste skadeståndsprocessen föras
för sig. Den kan alltså inte som i Sverige
förenas med brottmålsprocessen.) Erfarenheterna pekar emellertid på att man endast i mycket få fall skulle kunna föra en
skadeståndstalan med förtjänst. Bortsett
från trafikförseelser fann man nämligen,
att folk med pengar endast mycket sällan
begick brott som orsakade personskada.
Även där skadevållaren hade vissa förtjänstmöjligheter bedömdes verkställigheten av en skadeståndsdom möta svårigheter, i synnerhet som ofta hänsyn måste tagas till skadevållarens underhållsplikt mot
anhöriga.
Verksamheten
Från det nämnden började sin verksamhet år 1964 hade den till den l april 1969
betalat ut mer än 4 miljoner pund som
ersättning till mer än 12 000 skadelidande.
Man beräknar dock, att antalet personer
som är skadeståndsberättigade är mycket
större. Ersättningsbeloppen var i medeltal 325 pund. Så stora belopp som 10 000
pund har dock betalats ut som ersättning.
I regel blir det fråga om engångsersättning.
Ansökningarna om ersättning avser
mångskiftande situationer. Ett stort antal
avser oprovocerade överfall på gatorna.
Vanliga är också ansökningar om ersättning för skador som tillfogats av pojkar
med luftgevär. Något förvånande för en
svensk, som fått den uppfattningen att engelsmännen i motsats till svenskar kan umgås på ett fredligt sätt i samband med alkoholförtäring, är att 15 % av ansökningarna avser skada genom misshandel i närheten av pubar, danslokaler och klubbar.
Det engelska ersättningssystemet betraktades på många håll med misstro vid dess
tillkomst. Att döma av omdömen i den
juridiska och kriminologiska facklitteraturen fungerar det emellertid nu till allmän
belåtenhet. Härtill tycks bidra att det administreras på ett smidigt sätt genom ett
successivt beaktande av de praktiska erfarenheter man gjort under de gångna
verksamhetsåren.
Motsvarighet i Sverige
Den enda motsvarigheten i Sverige till det
engelska ersättningssystemet är det anslag
som sedan slutet av 1940-talet uppförts på
riksstaten till ersättning för skador som
vållas av vissa rymlingar m fl. Från detta
anslag, som ursprungligen kom till som ett
provisorium i avbidan på slutlig lösning
av frågan om det allmännas ansvar för
skadegörelse genom brottslig gärning, lämnas ersättning för skador, som vållats av
personer intagna på fångvårdsanstalter,
ungdomsvårdsskolor och allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare. Ersättning utgår för skada som orsakas av intagen som rymt från anstalten eller lämnat
denna för s k frigång eller haft permission. Vidare lämnas ersättning för skada
som vållats av ungdomsvårdsskoleelever,
som vårdas utom skola, eller av alkoholmissbrukare, som intagits på allmän vård- 245
anstalt men bor på inackorderingshem eller åtnjuter familjevård. Däremot ersättes
inte skador, som vållats av dem som undergår kriminalvård i frihet.
Tidigare kunde ersättning även utgå för
skada som vållats av person som avvikit eller permitterats från psykiatriskt sjukhus
eller som intagits på sådant sjukhus men
utplacerats i kontrollerad familjevård. sedan staten inte längre är huvudman för
dessa sjukhus, kan anslaget inte längre tas
i anspråk för skador vållade av dessa patienter. Landstingsförbundet har emellertid rekommenderat landstingen att fortsätta statens tidigare praxis angående ersättning för sådana skador.
Grunden till att staten åtagit sig denna
ersättningsskyldighet får väl antagas vara
att samhället anses ha ett visst ansvar för
dessa personer, som i princip är omhändertagna för sluten vård. Ersättningen fyller
dessutom det praktiska behovet att dämpa
de negativa reaktioner, som dessa vårdformer kan väcka hos allmänheten, särskilt
på orter där sådana anstalter är belägna
och där skadefrekvensen ibland blir irriterande hög. Det kan nämnas, att det inte
förutsättes att skadan åstadkommits genom brott.
Riksdagsmotioner
Såsom inledningsvis antytts, har i motioner i riksdagen upprepade gånger framförts förslag om ett mera omfattande system för ersättning för skada genom brott,
m a o att ersättning skall ges av det allmänna oberoende av vem som begått brottet. Vissa förslag har gällt enbart person- 246
skador, medan andra tagit sikte även på
rent ekonomisk skada.
De skäl, som anförts för en sådan skadeståndsskyldighet för det allmänna, kan
sammanfattas på följande sätt:
Det är, för det första, inte rimligt att
ett fåtal, som drabbas av skador på grund
av brott, ensamt skall bära de ekonomiska
konsekvenserna av att samhället inte kunnat lösa kriminalitetsproblemet. Såsom
riksdagens första lagutskott uttalade förra
året, talar starka skäl för att samhället i
större utsträckning än hittills bör taga de
ekonomiska konsekvenserna av svårigheterna att upprätthålla lag och ordning.
Särskild styrka får denna tanke då – så-
som nu är fallet – brottsligheten ökar i
omfattning och farlighet och uppklarningsprocenten är låg. Skadestånd på
grund av brott blir med detta betraktelsesätt en del av samhällets kostnader för
kriminaliteten på samma sätt som kostnaderna för polis, domstolar och kriminalvård.
När den enskilde utan stöd av det allmänna får bära den skada som tillfogats
honom genom brott, är det vidare tänkbart att de vedergällningsideer, som alltid
finns latenta hos allmänheten, förstärkes
och tar sig uttryck i ovilja mot en såsom
alltför slapp uppfattad kriminalvård eller
i varje fall mot en ökad humanisering av
det straffrättsliga påföljdssystemet. Denna
aggressivitet mot brottslingar och kriminalvård kan måhända minskas genom att
det allmänna åtager sig att ersätta den enskilde skadan av brott.
Om staten ersätter den skadelidande,
ökas slutligen möjligheterna att rehabilitera skadegöraren. En ekonomisk sanering
är ju i regel ett villkor för social rehabilitering. För en lagöverträdare, som ålagts
skadestånd med stora belopp, kan en så-
dan sanering vara omöjlig, om inte skadeståndet helt eller delvis avskrives. En ersättningsskyldighet för det allmänna skulle
möjliggöra att skadegöraren fick fullgöra
blott en efter hans ekonomiska förhållanden avpassad ersättningsskyldighet i fonn
av ersättning till staten för en del av dess
utlägg för skadestånd.
Övertygande skäl
De skäl som sålunda anförts för en skadeståndsskyldighet för staten för skador genom brott är enligt min mening helt övertygande, i varje fall i fråga om ersättning
för personskador. De är mest upprörande
och svårast att ersätta. För annan skada
kan det vara rimligt att den enskilde försäkrar sig. Utanför ett system för ersättning för skada genom brott bör i alla händelser falla skada som ersättes av den obligatoriska trafikförsäkringen.
Storbritanniens exempel visar, att ett
funktionsdugligt system för ersättning för
skador genom brott är möjligt att genomföra på ett smidigt sätt och utan en alltför
stor byråkratisk apparat.