Karolinska forskningsfärder
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ALF ABERG:
Karolinska forskningsfärder
I sitt inträdestal i Vitterhetsakademien
i december 1969 har Sveriges ambassadör
i Moskva, Gunnar Jarring, belyst det
ännu tämligen okända forskningsarbete
JOm karoliner företog i Turkiet och
Sibirien efter Poltava och Perevolotjna.
Under »lathundsdagarna» i Bender sände
Karl XII bl a ut tre expeditioner för
att studera orter och antikviteter i
Främre Orienten. Långt större inflytande
och uppmärksamher fick dock, påpekar
denna artikel fil dr Alf Aberg, de
karolinska forskningsfärderna i Sibirien.
Det är ingen tvekan om att det var de
tusentals hemvändande karolinska krigsfångarna som gjorde detta land aktuellt för
Europa. Artikelförf understöder kraftigt
ambassadör farrings förslag att man från
svensk sida startar forskningar, som
skulle ge en samlande bild av karolinernas
vetenskapliga och kulturella verksamhet.
Den skulle omfatta en serie nya, vetenskapligt bearbetade utgåvor av deras
arbeten och därjämte en inventering av
annat som de samlat och uträttat.
Den 28 juni 1709 besegrades den karolinska armen vid Poltava, och den första juli
kapitulerade återstoden av truppen vid
Perevolotjna. Det har skrivits oändligt
mycket om slaget vid Poltava och
dess betydelse för Europas politiska historia. Nederlaget i Ukraina innebar slutet på det svenska stormaktsväldet. För
Rysslands del betydde det att de västra
murarna fallit och att vägen nu låg öppen
för en framgångsrik expansion i Västeuropa. Vilken betydelse man i det moderna
Sovjetunionen tillmäter detta slag framgår
av en detalj i det militärhistoriska museet
i Poltava. Där har man vid sidan av enplan
över Poltavaslaget hängt upp en plan över
striderna kring Stalingrad – det andra
världskrigets avgörande slag i uppgörelsen
mellan Tyskland och Sovjet.
Men slaget vid Poltava och den efterföljande kapitulationen fi~k också viktiga
kulturella och vetenskapliga följder. Dessa
händelser inledde en serie karolinska forskningsfärder i Turkiet och Sibirien. Om detta ännu tämligen okända forskningsarbete
har Sveriges ambassadör i Moskva Gunnar
Jarring senast berättat i sitt inträdestal i
Vitterhetsakademien i december 1969.
Det var inalles mer än 20 000 officerare,
underofficerare och soldater som gav sig åt
ryssarna vid katastroferna i Ukraina. Kort
före kapitulationen hade Karl XII tillsammans med ett tusental man gått över
Dnjepr. Han och hans skara tog sig fram
till Turkiet och slog sig ner i staden Bender.
Kontrasten i levnadsförhållanden var
svindlande stor mellan de svenska krigs- 258
fångarna i Ryssland och deras kamrater
som följde sin kung till Turkiet. Fångarna
måste först under svåra strapatser marschera den långa vägen till Moskva för att
deltaga i tsarens stora triumftåg genom
staden, som fullt stilenligt slutade på Röda
torget. Därefter fördes större delen av dem
till Sibirien, där soldaterna måste arbeta i
tsarens gruvor eller som drängar hos godsägarna, medan officerarna fick försörja sig
själva så gott det gick med alla slags arbeten. Vi läser i deras dagböcker om svåra
umbäranden, om förföljelser, misshandel
och psykiska lidanden.
Solen lyste
Hur annorlunda var inte tillvaron för
svenskarna i Turkiet! Ingen av dem
behövde svälta eller frysa. Solen lyste över
sköna och ljuvliga ängder med »allehanda
frukter, med stora, höga, vita och svarta
mullbärsträd», som taffeltäckare Hultman
berättade, och med undantag av den korta
episod, som kallats kalabaliken i Bender,
kunde de röra sig i en främmande men
vänlig omgivning. Svenskarna fick fritt gå
in i moskeerna och upp i minareterna för
att se på utsikten, säger legationsprästen
Sven Agrell. »Där turkarna själva gå in,
tagandes sina tofflor i handen, där gingo
vi med våra svenska skor och klädedräkt,
snart sagt med stövlar och sporrar».
Efter Poltava, säger Jarring, ägnade sig
svenskarna åt forskning och studier, i det
ena fallet i frihet, i det andra i fångenskap.
Under »lathundsdagarna» i Bender skickade kungen ut inte mindre än tre expeditioner för att studera orter och antikviteter
i Främre Orienten. Den första Orientexpeditionen bestod av tre officerare – Cor·
nelius Loos, Conrad Sparre och Hans Gyl·
lenskepp – som alla var duktiga tecknare.
De ritade av antika minnesmärken och
helgedomar i Turkiet, Egypten och Palestina. Resultatet blev över 250 ritningar,
som de överlämnade till Karl XII. Han
förvarade dem på vinden i kungshuset
Det mesta av vad de samlat förstördes un·
der kalabaliken. Bara en mindre del, som
kungen hade i en låda under sin säng,
blev räddad och förvaras nu i National·
museum.
Efter dem följde Uppsalaforskaren Mic·
hael Eneman, som förde en utförlig dagbok över resan och grundligt studerade
Orientens seder och språk. När han kom
tillbaka till Bender, fick han sitta inne hos
kungen en timme var dag i två månader
och berätta om allt märkväPdigt han sett.
Kungen utnämnde honom till professor i
österländska språk i Uppsala, men Ene·
man var redan bruten av sjukdom och dog
kort efter hemkomsten, innan han hunnit
publicera något av sina forskningar. För
den tredje Orientexpeditionen svarade
språkforskaren Henrik Benzelius, som
stannade ute i tre år. Inte heller han hann
bearbeta sitt stora material från resan.
Forskning i Sibirien
De svenska Orientresenärerna (Eneman
och Benzelius) förde med sig hem
ett rikt vetenskapligt material, men
skilda omständigheter gjorde att dessa
resor inte rönte den uppmärksamhet de
förtjänat hos den samtida Orientforskningen i Västeuropa. Långt större inflytande fick de karolinska forskningsfärderna i Sibirien.
Bakgrunden till detta forskningsarbete
var fängslande och sällsam. Tsar Peter var
vid början av 1700-talet i färd med att
erövra och kolonisera Sibirien och fann
ett stöd för sitt arbete hos de svenska krigsfångarna. Många officerare lärde sig ett
civilt yrke. Det fanns läkare, bryggare och
apotekare bland dem. Andra ägnade sig
åt lärda mödor. Så gjorde deras ålderman,
överstelöjtnanten Bror Rålamb, som utarbetade ett konversationslexikon och en
fransk-latinsk ordbok.
Kaptenen Kurt Friedrich von Wreech
grundade en skola i Tobolsk, som också
stod öppen för ryska barn. På Rålambs initiativ byggdes också en svensk kyrka i staden. Den bekostades genom insamlingar
bland officerarna, och varje år på kungens
födelsedag brukade Rålamb där hålla ett
uppbyggligt tal till menigheten. Avsikten
var att hålla modet uppe bland de fångna,
men denna uppfostrande verksamhet fick
också betydelse när det gällde att höja
folkbildningen i det avlägsna Sibirien. I
Tobolsk och de andra fånglägren utgjorde
svenskarna ett kulturelement, som var av
värde vid tsarens kolonisationsarbete.
Staden Tobobk var ett centrum för
Rysslands förbindelser med Sibirien. Det
var åtskilliga svenskar som under vistelsen
där intresserade sig för det väldiga och
okända landet. En av dem var överstelöjtnanten Philipp Johan von Strahlenberg.
Till Tobolsk anlände handelskaravaner
från Buchara, Tasjkent och andra avlägs- 259
na orter, och Strahlenberg intervjuade personer som följde med karavanerna. Han
blev också bekant med flera forskningsresande och kartografer och fick också bidrag av kamrater som hjälpte honom att
utforska landet.
Genom den ryske guvernören Gagarins
försorg fick Strahlenbeg år 1720 följa med
en tysk vetenskapsman D. G. Messerschmidt på en lång forskningsfärd till östra Sibirien.Han var Messerschmidt till stor
hjälp, eftersom han behärskade språket,
och denne lovordade också honom som sin
»hederlige, gudfruktige, trogne och nitiske
medarbetare». Efter återkomsten fick
Strahlenberg erbjudande att stanna kvar
i Ryssland men valde att efter freden återvända till Sverige. Sin militära bana avslutade han som kommendant i Karlshamn.
Strahlenberg blev Lerömd ivetenskapliga
kretsar, sedan han år 1730 publicerat ett
arbete på tyska om de norra och östra
delarna av Europa och Asien. Med detta
utgav han också en stor karta över Sibirien. Hans arbete följdes av flera europeiska upplagor på engelska, franska och
spanska. Boken har kallats för det första
stora geografisk-etnografiska arbetet över
Sibirien och visade sig användbar för både
praktiska och vetenskapliga ändamålunder
de följande expeditionerna i nordöstra
Asien. Strahlenberg försummade inte heller
språkvetenskapen. Till boken hörde en kalmuckisk ordlista, och han och hans unge
medarbetare Schulman publicerade där
också några fornturkiska runor, som först
260
några hundra år senare kunde tolkas av
den danske forskaren Vilhelm Thomsen.
Andra långfarare
År 1966 publicerades på den sovjetiska vetenskapsakademiens förlag en biografi
över Strahlenberg, författad av geografen
Maria Novljanskaja. Den är tillgänglig på
svenska genom ett berömt initiativ av
Karlstads Mekaniska Verkstad. Författarinnan säger att Strahlenbergs bok är ett
första försök att beskriva Sibiriensolikafolk
och att det han uträttat är tillräckligt för
att placera Strahlenberg bland de märkliga
män som genom sina verk bidragit till utforskandet av Ryssland.
En annan långfarande karolin var ingenjören Lorentz Lange, som gick i tsarens
tjänst och gjorde flera resor till Kina för
att på hans uppdrag ordna handelsförbindelserna med kineserna. Under sina resor
genom Sibirien och Mongoliet förde han
noggranna dagböcker. Flera av dem har
publicerats i boken »Das veränderte Russland», som utkom i Hannover 1729. Den
ryska litteraturen kring hans insatser är rik,
säger Jarring. Helt nyligen har dagböckerna underkastats en kritisk granskning i sista bandet av Strany i Narody Vostoka.
Ryttmästaren Ambjörn Molin ledde en
forskningsexpedition från Tobolsk till
Kamtjatka. Sedan han återkommit till
Sverige skrev han en intressant berättelse
om de tartarer, »som träffas längst nordost i Asien». Och kornetten Johan Kristofer Schnitscher, som av Gagarin sändes
genom kalmuckernas land, utgav år 1744
en berättelse om kalmuckerna, deras gudar och präster, politik och filosofi, som
är av stort etnografiskt intresse.
Ytterligare en karolin som tidigare myc
ket sysselsatt Jarring är styckjunkaren vi
artilleriet Johan Gustav Renat, en man
av judisk börd, som var med om alla
strapatserna i Sibirien och år 1715 tvangs
att inträda i kalmuckisk tjänst under
deras krig med kineserna. Med sig hem
förde han en berömd karta över Central·
asien, som länge okänd förvarades i Uppsala universitetsbibliotek. Först år 1879
publicerades den genom August Strindbergs försorg och efter anvisningar från
kejserliga geografiska sällskapet i Peters·
burg. Renat blev gift med Birgitta
Scherzenfeldt, som också hon blivit fånge
hos kalmuckerna och hamnat som handarbetslärarinna hos en tatarisk chan.
En pionjärinsats
Vad betydde de karolinska forskningsfärderna i Sibirien? Ännu i början av 1700·
talet var detta land praktiskt taget
okänt. Tjugo år senare var situationen
helt förändrad. Då utkom det flera stora
böcker och goda kartor på tyska och
engelska om det väldiga landet bortom
Ural. Det är ingen tvekan om att det var
de tusentals hemvändande karolinska
krigsfångarna som gjorde Sibirien aktuellt
för Europa. Det kom ut en tjock bok på
tyska enbart om staden Tobolsk och den
märkliga skola som svenskarna anlade där.
Även i de andra arbetena åberopas karolinernas vittnesbörd.
Utforskningen av Sibirien och Central·
asien är ett mycket aktuellt ämne inom de
sovjetiska humanistiska vetenskaperna och
allt som oftast kommer man in på de karolinska fångarnas forskningsarbete. Det
är också tydligt att det finns ett stort och
okänt material i de sovjetiska arkiven.
Museet och arkiven i Tobolsk bör ha mycket att ge. Just nu håller man på att publicera en väldig handskriftskatalog från
Tasjkent, och samtidigt pågår utgivningar
av kataloger över andra handskriftssamlingar i Centralasien.
I detta sammanhang framför Gunnar
Jarring ett intressant förslag. Han vill att
man från svensk sida skall sätta i gång
forskningar, som skulle ge en samlande
bild av karolinernas vetenskapliga och kulturella verksamhet. Den skulle omfatta en
serie nya, vetenskapligt bearbetade utgå-
vor av deras arbeten och därjämte en in- 261
ventering av annat som de samlat och uträttat.
Jarrings förslag till ett sådant tvärvetenskapligt forskningsprojekt förefaller synnerligen behjärtansvärt. Det var karolinerna som visade frihetstidens svenskar vägen
till Österlandet. Deras kartor, ritningar
och anteckningar stimulerade intresset.
Carl von Linne skulle också livligt uppmana sina lärjungar att dra ut i karolinernas spår. Åtminstone fjorton av hans elever sökte sig ut till främmande världsdelar, och av dem for fem till Fjärran Östern. Deras forskningar var så märkliga
att karolinernas pionjärinsatser på ett
oförtjänt sätt sjunkit i glömska. Karolinernas upptäcktsresor öppnade Sibirien och
vidgade Europas kunskaper om norra och
mellersta Asien.
Karolinska forskningsfärder
I sitt inträdestal i Vitterhetsakademien
i december 1969 har Sveriges ambassadör
i Moskva, Gunnar Jarring, belyst det
ännu tämligen okända forskningsarbete
JOm karoliner företog i Turkiet och
Sibirien efter Poltava och Perevolotjna.
Under »lathundsdagarna» i Bender sände
Karl XII bl a ut tre expeditioner för
att studera orter och antikviteter i
Främre Orienten. Långt större inflytande
och uppmärksamher fick dock, påpekar
denna artikel fil dr Alf Aberg, de
karolinska forskningsfärderna i Sibirien.
Det är ingen tvekan om att det var de
tusentals hemvändande karolinska krigsfångarna som gjorde detta land aktuellt för
Europa. Artikelförf understöder kraftigt
ambassadör farrings förslag att man från
svensk sida startar forskningar, som
skulle ge en samlande bild av karolinernas
vetenskapliga och kulturella verksamhet.
Den skulle omfatta en serie nya, vetenskapligt bearbetade utgåvor av deras
arbeten och därjämte en inventering av
annat som de samlat och uträttat.
Den 28 juni 1709 besegrades den karolinska armen vid Poltava, och den första juli
kapitulerade återstoden av truppen vid
Perevolotjna. Det har skrivits oändligt
mycket om slaget vid Poltava och
dess betydelse för Europas politiska historia. Nederlaget i Ukraina innebar slutet på det svenska stormaktsväldet. För
Rysslands del betydde det att de västra
murarna fallit och att vägen nu låg öppen
för en framgångsrik expansion i Västeuropa. Vilken betydelse man i det moderna
Sovjetunionen tillmäter detta slag framgår
av en detalj i det militärhistoriska museet
i Poltava. Där har man vid sidan av enplan
över Poltavaslaget hängt upp en plan över
striderna kring Stalingrad – det andra
världskrigets avgörande slag i uppgörelsen
mellan Tyskland och Sovjet.
Men slaget vid Poltava och den efterföljande kapitulationen fi~k också viktiga
kulturella och vetenskapliga följder. Dessa
händelser inledde en serie karolinska forskningsfärder i Turkiet och Sibirien. Om detta ännu tämligen okända forskningsarbete
har Sveriges ambassadör i Moskva Gunnar
Jarring senast berättat i sitt inträdestal i
Vitterhetsakademien i december 1969.
Det var inalles mer än 20 000 officerare,
underofficerare och soldater som gav sig åt
ryssarna vid katastroferna i Ukraina. Kort
före kapitulationen hade Karl XII tillsammans med ett tusental man gått över
Dnjepr. Han och hans skara tog sig fram
till Turkiet och slog sig ner i staden Bender.
Kontrasten i levnadsförhållanden var
svindlande stor mellan de svenska krigs- 258
fångarna i Ryssland och deras kamrater
som följde sin kung till Turkiet. Fångarna
måste först under svåra strapatser marschera den långa vägen till Moskva för att
deltaga i tsarens stora triumftåg genom
staden, som fullt stilenligt slutade på Röda
torget. Därefter fördes större delen av dem
till Sibirien, där soldaterna måste arbeta i
tsarens gruvor eller som drängar hos godsägarna, medan officerarna fick försörja sig
själva så gott det gick med alla slags arbeten. Vi läser i deras dagböcker om svåra
umbäranden, om förföljelser, misshandel
och psykiska lidanden.
Solen lyste
Hur annorlunda var inte tillvaron för
svenskarna i Turkiet! Ingen av dem
behövde svälta eller frysa. Solen lyste över
sköna och ljuvliga ängder med »allehanda
frukter, med stora, höga, vita och svarta
mullbärsträd», som taffeltäckare Hultman
berättade, och med undantag av den korta
episod, som kallats kalabaliken i Bender,
kunde de röra sig i en främmande men
vänlig omgivning. Svenskarna fick fritt gå
in i moskeerna och upp i minareterna för
att se på utsikten, säger legationsprästen
Sven Agrell. »Där turkarna själva gå in,
tagandes sina tofflor i handen, där gingo
vi med våra svenska skor och klädedräkt,
snart sagt med stövlar och sporrar».
Efter Poltava, säger Jarring, ägnade sig
svenskarna åt forskning och studier, i det
ena fallet i frihet, i det andra i fångenskap.
Under »lathundsdagarna» i Bender skickade kungen ut inte mindre än tre expeditioner för att studera orter och antikviteter
i Främre Orienten. Den första Orientexpeditionen bestod av tre officerare – Cor·
nelius Loos, Conrad Sparre och Hans Gyl·
lenskepp – som alla var duktiga tecknare.
De ritade av antika minnesmärken och
helgedomar i Turkiet, Egypten och Palestina. Resultatet blev över 250 ritningar,
som de överlämnade till Karl XII. Han
förvarade dem på vinden i kungshuset
Det mesta av vad de samlat förstördes un·
der kalabaliken. Bara en mindre del, som
kungen hade i en låda under sin säng,
blev räddad och förvaras nu i National·
museum.
Efter dem följde Uppsalaforskaren Mic·
hael Eneman, som förde en utförlig dagbok över resan och grundligt studerade
Orientens seder och språk. När han kom
tillbaka till Bender, fick han sitta inne hos
kungen en timme var dag i två månader
och berätta om allt märkväPdigt han sett.
Kungen utnämnde honom till professor i
österländska språk i Uppsala, men Ene·
man var redan bruten av sjukdom och dog
kort efter hemkomsten, innan han hunnit
publicera något av sina forskningar. För
den tredje Orientexpeditionen svarade
språkforskaren Henrik Benzelius, som
stannade ute i tre år. Inte heller han hann
bearbeta sitt stora material från resan.
Forskning i Sibirien
De svenska Orientresenärerna (Eneman
och Benzelius) förde med sig hem
ett rikt vetenskapligt material, men
skilda omständigheter gjorde att dessa
resor inte rönte den uppmärksamhet de
förtjänat hos den samtida Orientforskningen i Västeuropa. Långt större inflytande fick de karolinska forskningsfärderna i Sibirien.
Bakgrunden till detta forskningsarbete
var fängslande och sällsam. Tsar Peter var
vid början av 1700-talet i färd med att
erövra och kolonisera Sibirien och fann
ett stöd för sitt arbete hos de svenska krigsfångarna. Många officerare lärde sig ett
civilt yrke. Det fanns läkare, bryggare och
apotekare bland dem. Andra ägnade sig
åt lärda mödor. Så gjorde deras ålderman,
överstelöjtnanten Bror Rålamb, som utarbetade ett konversationslexikon och en
fransk-latinsk ordbok.
Kaptenen Kurt Friedrich von Wreech
grundade en skola i Tobolsk, som också
stod öppen för ryska barn. På Rålambs initiativ byggdes också en svensk kyrka i staden. Den bekostades genom insamlingar
bland officerarna, och varje år på kungens
födelsedag brukade Rålamb där hålla ett
uppbyggligt tal till menigheten. Avsikten
var att hålla modet uppe bland de fångna,
men denna uppfostrande verksamhet fick
också betydelse när det gällde att höja
folkbildningen i det avlägsna Sibirien. I
Tobolsk och de andra fånglägren utgjorde
svenskarna ett kulturelement, som var av
värde vid tsarens kolonisationsarbete.
Staden Tobobk var ett centrum för
Rysslands förbindelser med Sibirien. Det
var åtskilliga svenskar som under vistelsen
där intresserade sig för det väldiga och
okända landet. En av dem var överstelöjtnanten Philipp Johan von Strahlenberg.
Till Tobolsk anlände handelskaravaner
från Buchara, Tasjkent och andra avlägs- 259
na orter, och Strahlenberg intervjuade personer som följde med karavanerna. Han
blev också bekant med flera forskningsresande och kartografer och fick också bidrag av kamrater som hjälpte honom att
utforska landet.
Genom den ryske guvernören Gagarins
försorg fick Strahlenbeg år 1720 följa med
en tysk vetenskapsman D. G. Messerschmidt på en lång forskningsfärd till östra Sibirien.Han var Messerschmidt till stor
hjälp, eftersom han behärskade språket,
och denne lovordade också honom som sin
»hederlige, gudfruktige, trogne och nitiske
medarbetare». Efter återkomsten fick
Strahlenberg erbjudande att stanna kvar
i Ryssland men valde att efter freden återvända till Sverige. Sin militära bana avslutade han som kommendant i Karlshamn.
Strahlenberg blev Lerömd ivetenskapliga
kretsar, sedan han år 1730 publicerat ett
arbete på tyska om de norra och östra
delarna av Europa och Asien. Med detta
utgav han också en stor karta över Sibirien. Hans arbete följdes av flera europeiska upplagor på engelska, franska och
spanska. Boken har kallats för det första
stora geografisk-etnografiska arbetet över
Sibirien och visade sig användbar för både
praktiska och vetenskapliga ändamålunder
de följande expeditionerna i nordöstra
Asien. Strahlenberg försummade inte heller
språkvetenskapen. Till boken hörde en kalmuckisk ordlista, och han och hans unge
medarbetare Schulman publicerade där
också några fornturkiska runor, som först
260
några hundra år senare kunde tolkas av
den danske forskaren Vilhelm Thomsen.
Andra långfarare
År 1966 publicerades på den sovjetiska vetenskapsakademiens förlag en biografi
över Strahlenberg, författad av geografen
Maria Novljanskaja. Den är tillgänglig på
svenska genom ett berömt initiativ av
Karlstads Mekaniska Verkstad. Författarinnan säger att Strahlenbergs bok är ett
första försök att beskriva Sibiriensolikafolk
och att det han uträttat är tillräckligt för
att placera Strahlenberg bland de märkliga
män som genom sina verk bidragit till utforskandet av Ryssland.
En annan långfarande karolin var ingenjören Lorentz Lange, som gick i tsarens
tjänst och gjorde flera resor till Kina för
att på hans uppdrag ordna handelsförbindelserna med kineserna. Under sina resor
genom Sibirien och Mongoliet förde han
noggranna dagböcker. Flera av dem har
publicerats i boken »Das veränderte Russland», som utkom i Hannover 1729. Den
ryska litteraturen kring hans insatser är rik,
säger Jarring. Helt nyligen har dagböckerna underkastats en kritisk granskning i sista bandet av Strany i Narody Vostoka.
Ryttmästaren Ambjörn Molin ledde en
forskningsexpedition från Tobolsk till
Kamtjatka. Sedan han återkommit till
Sverige skrev han en intressant berättelse
om de tartarer, »som träffas längst nordost i Asien». Och kornetten Johan Kristofer Schnitscher, som av Gagarin sändes
genom kalmuckernas land, utgav år 1744
en berättelse om kalmuckerna, deras gudar och präster, politik och filosofi, som
är av stort etnografiskt intresse.
Ytterligare en karolin som tidigare myc
ket sysselsatt Jarring är styckjunkaren vi
artilleriet Johan Gustav Renat, en man
av judisk börd, som var med om alla
strapatserna i Sibirien och år 1715 tvangs
att inträda i kalmuckisk tjänst under
deras krig med kineserna. Med sig hem
förde han en berömd karta över Central·
asien, som länge okänd förvarades i Uppsala universitetsbibliotek. Först år 1879
publicerades den genom August Strindbergs försorg och efter anvisningar från
kejserliga geografiska sällskapet i Peters·
burg. Renat blev gift med Birgitta
Scherzenfeldt, som också hon blivit fånge
hos kalmuckerna och hamnat som handarbetslärarinna hos en tatarisk chan.
En pionjärinsats
Vad betydde de karolinska forskningsfärderna i Sibirien? Ännu i början av 1700·
talet var detta land praktiskt taget
okänt. Tjugo år senare var situationen
helt förändrad. Då utkom det flera stora
böcker och goda kartor på tyska och
engelska om det väldiga landet bortom
Ural. Det är ingen tvekan om att det var
de tusentals hemvändande karolinska
krigsfångarna som gjorde Sibirien aktuellt
för Europa. Det kom ut en tjock bok på
tyska enbart om staden Tobolsk och den
märkliga skola som svenskarna anlade där.
Även i de andra arbetena åberopas karolinernas vittnesbörd.
Utforskningen av Sibirien och Central·
asien är ett mycket aktuellt ämne inom de
sovjetiska humanistiska vetenskaperna och
allt som oftast kommer man in på de karolinska fångarnas forskningsarbete. Det
är också tydligt att det finns ett stort och
okänt material i de sovjetiska arkiven.
Museet och arkiven i Tobolsk bör ha mycket att ge. Just nu håller man på att publicera en väldig handskriftskatalog från
Tasjkent, och samtidigt pågår utgivningar
av kataloger över andra handskriftssamlingar i Centralasien.
I detta sammanhang framför Gunnar
Jarring ett intressant förslag. Han vill att
man från svensk sida skall sätta i gång
forskningar, som skulle ge en samlande
bild av karolinernas vetenskapliga och kulturella verksamhet. Den skulle omfatta en
serie nya, vetenskapligt bearbetade utgå-
vor av deras arbeten och därjämte en in- 261
ventering av annat som de samlat och uträttat.
Jarrings förslag till ett sådant tvärvetenskapligt forskningsprojekt förefaller synnerligen behjärtansvärt. Det var karolinerna som visade frihetstidens svenskar vägen
till Österlandet. Deras kartor, ritningar
och anteckningar stimulerade intresset.
Carl von Linne skulle också livligt uppmana sina lärjungar att dra ut i karolinernas spår. Åtminstone fjorton av hans elever sökte sig ut till främmande världsdelar, och av dem for fem till Fjärran Östern. Deras forskningar var så märkliga
att karolinernas pionjärinsatser på ett
oförtjänt sätt sjunkit i glömska. Karolinernas upptäcktsresor öppnade Sibirien och
vidgade Europas kunskaper om norra och
mellersta Asien.