Litteratur Mot maktstaten
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
ERIK ANNERS:
Mot maktstaten?
Talleyrand lär vid ett tillfälle ha inlett en
föredragning för Napoleon med en ursäkt för
att han skulle bli långrandig: »Jag har, Sire,
inte haft tid att fatta mig kort».
När man läser Staffan Burenstam Linders
skrift »Statsmakt eller maktstat» (Gebers, 95
s) inser man att författaren åtminstone tidvis
befunnit sig i ett lyckligare predikament än
Talleyrand; den till omfattningen tämligen
blygsamma skriften ger mycket mera än vad
formatet låter förmoda. Till att börja med
är den en utmärkt orientering om den allt djupare och vidare ideologiska klyftan mellan liberalkonservativa humanister å ena sidan och
den nya maktstatens härskarskikt, socialdemokraterna, jämte deras förvirrade socialistiska
bröder inom den extrema vänstern på den
andra. Redan på grund härav förtjänar skriften största möjliga spridning inom borgerligheten – även socialdemokrater kunde må väl
av att studera den. Vore vänsterextremisterna
läskunniga skulle man rekommendera den till
dem också. ’
Vad som ger Burenstam Linders kritik av
såväl socialdemokrater som vänsterextremister, liksom hans försök att presentera en liberal-konservativ syntes som alternativ, dess
slagkraft är själva framställningssättet. Det är
svårt att skriva enkelt och klart om komplicerade sammanhang. Förf har en naturlig talang
i den riktningen, och när han till på köpet uppenbarligen ansträngt sig att fatta sig kort blir
resultatet förträffligt. Varje talare och debattör på borgerlig sida bör ha hans skrift i rockfickan under valrörelsen; den kommer att gö-
ra skäl för placeringen.
Läser man hans framställning en andra
gång – med penna i hand och kontrollmaterial tillgängligt – får man nöjet uppleva hur
förf på flera punkter dokumenterar ett av originalitet präglat skarpsinne. Även om åtskilligt
i hans tankegångar framstår som välformulerat
allmängods – annat är heller inte att begära
av en skrift med så vid syftning – når han
fram till slående riktiga och nya bilder av t ex
vänsterextremisternas intellektuellt orimliga
och ohederliga argumentation. Än nyttigare
är hans analys av den socialdemokratiska sociologien – så vitt bekant har ingen efter
Tingsten givit en så svidande vidräkning med
den socialdemokratiska typ av maktmänniska
och maktstat, som hotar att stänga in oss likt
får i välbevakade fållor. Han kunde kanske
starkare ha framhållit den historiska förklaringen till att detta överhuvudtaget sker liksom att det sker i all välmening från socialdemokraternas sida. I attityden av välvillig
patriarkalism påminner de slående om forna
tiders godlynta brukspatroner. Det är helt
naturligt att de skall bestämma över sina underlydande; på grund av sin makt och ställning vet ju de socialdemokratiska förvaltarna
av maktstaten bättre än andra hur medmänniskorna bör ha det. Vidare ställer man sig
tveksam till hans terminologi. »Gardet» och
»operatörerna» som beteckning på socialdemokraterna resp borgerlighetens politiker och
företagare ger inte riktigt de illustrativa associationer, som förf tycks eftersträva med sin
infallsvinkel, som är en mild parodi på den aktuella socialdemokratiska ideologin. Det för
socialdemokraterna karakteristiska är ju att
deras parti omvandlats från en folkrörelse till
en maktägande politisk byråkrati. Varför då
inte kalla dem för t ex »samhällsförvaltarna».
Och termen »operatör» är ett för svagt uttryck för socialdemokraternas sätt att betrakta de människor, som är enfaldiga och illvilliga nog att vara deras motståndare. I socialdemokratiska ögon är de ju närmast »folkets
fiender».
En särskilt välkommen punkt i skriften är
förf:s konkreta förslag att utveckla ägardemokratien. »En demokratisk möjlighet är att bolag – även statsägda sådana – ges rätt att om
de så önskar göra nyemissioner till marknadskurs till särskilda stiftelser ägda av de anställda. Emissionerna betalas med medel lå-
nade på kapitalmarknaden mot säkerhet lämnad av företagen. Lånen amorteras dels av do
anställda, dels av företagen med skattefria avsättningar till stiftelserna.»
Bra! Får vi bara be förf om närmare nationalekonomisk och företagsekonomisk analys av
förslagets praktiska konsekvenser i olika riktningar. Praktiska exemplifieringar av detta
slag behövs i valrörelsen – och skulle svårliga plåga socialdemokraterna.
Man kan inte begära av Burenstam Linder
att han på varje punkt i sin kritik eller sin
positiva syntes skulle kunnat ge konkretiseringar. Fältet är för vidsträckt. Fråga är om inte
hans parti borde be honom att arbeta fram
belysande exempel på flera av de områden
han berört. Hans resonemang om riskerna av
en socialisering av konsumtionen, genom byrå-
kratisk tilldelning i stället för en marknadshushållning, där konsumenterna får välja vad
de vill ha och alltså styr produktionen i enlighet med egna önskemål är bara att instämma
i. Men har inte socialiseringen av konsumtioJAN-OLOF SUNDELL:
263
nen redan hunnit långt – nämligen när det
gäller socialisering av fritidssysselsättningarna.
De är nu ofta så beroende av det allmännas
anslag, särskilt de kommunala, att ett magnifikt instrument för välment förmyndarskap
över människornas sätt att hantera sin fritid
redan skapats. Att de människor, som tacksamt tager emot alla dessa anslag, själva får
dyrt betala dem på skattsedeln, tycks vara
föga uppmärksammat – likaså alternativet att
låta folk behålla mera pengar själva och mera
bestämma själva hur de vill tillbringa sin fritid. Här finns ett intressant balansproblem av
den typ förf antytt i andra sammanhang mellan det allmännas uppgifter och enskild frihet,
som bör penetreras.
Staffan Burenstam Linder är att gratulera
till skriften. Den kommer i rätt ögonblick.
Socialdemokraterna inför 70-talet
1968 års val var en av de största socialdemokratiska segrarna i svensk politisk historia. Den
segern vanns genom ett intimt samarbete mellan partiet och fackföreningsrörelsen. Genom
samarbetet lyckades man få fram en stor del
av valskolkarna och öka mobiliseringsgraden
bland de egna väljarna.
I dag står vi inför ett annat läge än 1968.
Partiet har bytt ledare och landet statsminister. Vi har haft en lång rad illegala arbetskonflikter på arbetsmarknaden. Klimatet mellan
stat och näringsliv har kärvat till sig betydligt.
Betalningsbalansen har försämrats kraftigt.
Kredit och penningpolitiken har skärpts. På
nytt mobiliserar arbetarrörelsen sina tunga kohorter i kampen mot oppositionens splittrade
styrkor. Även årets val skall präglas av ett nä-
ra samarbete mellan parti och fackföreningsrörelse hoppas man.
Ändå är stämningen inte densamma som för
två år sedan. Tilltron till den egna styrkan är
sämre i dag. Ett vittnesbörd om detta är en
nyutkommen bok av Jan Lindhagen och Macke Nilsson, Hotet mot Arbetarrörelsen. Lindhagen, som tidigare varit knuten till SIFO,
är sedan några år tillbaka SAP:s egen valso- 264
ciolog. Macke Nilsson har varit redaktör för
SAP:s veckotidning Aktuellt men är numera
frilansjournalist. Båda två är väl förtrogna
med SAP:s problem. Lindhagen och Nilsson
är oroliga för socialdemokratiens framtid i
Sverige. Och de är det av alldeles speciella
och även för utomstående intressanta skäl. Det
är inte kritiken från oppositionen, motsatsställningen till näringslivet eller diverse vänstergruppers ideologiska krav på mer socialism
som oroar dem. Skälen till deras oro ligger
djupare än så; den återfinns i själva den förändrade samhällsstrukturen i Sverige inför
1970-talet.
I det gamla fattigsamhället, under industrialismens genombrotts- och konsolideringsperiod i vårt land fanns det en gemensam bas
av självklar solidaritet och behov av kollektiva insatser, i vars hägn arbetarrörelsens olika
grenar växte fram. Lindhagen-Nilsson tar
brukssamhällets sociala sammansättning som
ett exempel. Där var det aldrig någon tvekan
om var sympatierna låg. Arbetarna måste hålla ihop gemensamt gentemot arbetsgivarna.
Gemensamt byggdes upp ett på många sätt
slutet system av lojaliteter och social kontroll.
Inte bara arbetet utan större delen av fritiden
försiggick inom »rörelsen».
Den sociala strukturen har förändrats kraftigt under 1950- och 1960-talen. strukturomvandlingen av näringslivet med fusioner och
nedläggningar har lett till att det tidigare
fasta greppet över partiets medlemmar och
sympatisörer har försvagats. Människor har
flyttat från glesbygder till tätorter och inte
minst till storstäder. Det tidigare systemet för
sammanhållning och social kontroll fungerar
inte längre som förr.
Partiets karaktär av arbetarparti har försvagats. Fler och fler av medlemmarna – ofta
kollektivanslutna – blir mindre och mindre
medvetna om partiets betydelse. Lindhagen
och Nilsson refererar resultatet av en medlemsundersökning som Metallindustriarbetareförbundet lät göra 1968. Ett statistiskt urval
på 3 000 medlemmar tillfrågades då bl a om
de var medlemmar i en politisk förening. Bara
11 procent besvarade frågan jakande, trots att
det är känt att över hälften av Metalls medlemmar är kollektivanslutna till SAP.
Avståndet mellan den enskilde arbetaren
och den ansvarige beslutsfattaren har ökat. Byråkratiseringen av partiet och sidaorganisationer har tilltagit. storavdelningar med fast anställda ombudsmän har tillkommit i effektivitetens och stordriftens namn. Men det gäller
nu att gjuta liv i de nya formerna. Det är svårt
att nå och personligt engagera människorna i
de nya samhällena.
Lindhagen och Nilsson summerar sin analys på följande sätt: »Det väsentliga i våra
typiska val är . . . den människornas delaktighet i politiken som iår dem att rösta på ’sitt’
parti eller den brist på delaktighet som får
dem att avstå . .. Det typiska för den arbetarrörelsens vardagsmiljö som vi skildrat i tidigare kapitel är hur politiken levde som en
självklar, kanske inte ens uttalad, del av vardagen. Partiet löper enorma risker om inte
detta kan fortleva i det nya samhället. För
partiet måste målet vara inte endast att bygga
ett samhälle präglat av arbetarrörelsens värderingar, utan också ett samhälle där dess ideer
kan leva. De två målen är ett och detsamma.
Blir vi utan det ena så blir vi också utan det
andra» (sid 159) .
Vad herrar Lindhagen och Nilsson kort och
gott vill är att skärpa den ideologiska medvetenheten. Klasskampen måste komma till heders igen: »Först då arbetarrörelsen åter tar
upp kampen för att inom det nedärvda samhället skapa och utvidga den inom rörelsen
framväxande socialismens värld blir det möjligt att rationellt övervinna anhängarnas passivitet» (sid 157).
Frågan är om de lösningar herrar Lindhagen och Nilsson söker anvisa är lika tungt vä-
gande som den analys av socialdemokratiens
problem vilken de presterar. På den frågan
kan bara utvecklingen under 1970-talet ge ett
svar.
ERIK ANNERS:
Mot maktstaten?
Talleyrand lär vid ett tillfälle ha inlett en
föredragning för Napoleon med en ursäkt för
att han skulle bli långrandig: »Jag har, Sire,
inte haft tid att fatta mig kort».
När man läser Staffan Burenstam Linders
skrift »Statsmakt eller maktstat» (Gebers, 95
s) inser man att författaren åtminstone tidvis
befunnit sig i ett lyckligare predikament än
Talleyrand; den till omfattningen tämligen
blygsamma skriften ger mycket mera än vad
formatet låter förmoda. Till att börja med
är den en utmärkt orientering om den allt djupare och vidare ideologiska klyftan mellan liberalkonservativa humanister å ena sidan och
den nya maktstatens härskarskikt, socialdemokraterna, jämte deras förvirrade socialistiska
bröder inom den extrema vänstern på den
andra. Redan på grund härav förtjänar skriften största möjliga spridning inom borgerligheten – även socialdemokrater kunde må väl
av att studera den. Vore vänsterextremisterna
läskunniga skulle man rekommendera den till
dem också. ’
Vad som ger Burenstam Linders kritik av
såväl socialdemokrater som vänsterextremister, liksom hans försök att presentera en liberal-konservativ syntes som alternativ, dess
slagkraft är själva framställningssättet. Det är
svårt att skriva enkelt och klart om komplicerade sammanhang. Förf har en naturlig talang
i den riktningen, och när han till på köpet uppenbarligen ansträngt sig att fatta sig kort blir
resultatet förträffligt. Varje talare och debattör på borgerlig sida bör ha hans skrift i rockfickan under valrörelsen; den kommer att gö-
ra skäl för placeringen.
Läser man hans framställning en andra
gång – med penna i hand och kontrollmaterial tillgängligt – får man nöjet uppleva hur
förf på flera punkter dokumenterar ett av originalitet präglat skarpsinne. Även om åtskilligt
i hans tankegångar framstår som välformulerat
allmängods – annat är heller inte att begära
av en skrift med så vid syftning – når han
fram till slående riktiga och nya bilder av t ex
vänsterextremisternas intellektuellt orimliga
och ohederliga argumentation. Än nyttigare
är hans analys av den socialdemokratiska sociologien – så vitt bekant har ingen efter
Tingsten givit en så svidande vidräkning med
den socialdemokratiska typ av maktmänniska
och maktstat, som hotar att stänga in oss likt
får i välbevakade fållor. Han kunde kanske
starkare ha framhållit den historiska förklaringen till att detta överhuvudtaget sker liksom att det sker i all välmening från socialdemokraternas sida. I attityden av välvillig
patriarkalism påminner de slående om forna
tiders godlynta brukspatroner. Det är helt
naturligt att de skall bestämma över sina underlydande; på grund av sin makt och ställning vet ju de socialdemokratiska förvaltarna
av maktstaten bättre än andra hur medmänniskorna bör ha det. Vidare ställer man sig
tveksam till hans terminologi. »Gardet» och
»operatörerna» som beteckning på socialdemokraterna resp borgerlighetens politiker och
företagare ger inte riktigt de illustrativa associationer, som förf tycks eftersträva med sin
infallsvinkel, som är en mild parodi på den aktuella socialdemokratiska ideologin. Det för
socialdemokraterna karakteristiska är ju att
deras parti omvandlats från en folkrörelse till
en maktägande politisk byråkrati. Varför då
inte kalla dem för t ex »samhällsförvaltarna».
Och termen »operatör» är ett för svagt uttryck för socialdemokraternas sätt att betrakta de människor, som är enfaldiga och illvilliga nog att vara deras motståndare. I socialdemokratiska ögon är de ju närmast »folkets
fiender».
En särskilt välkommen punkt i skriften är
förf:s konkreta förslag att utveckla ägardemokratien. »En demokratisk möjlighet är att bolag – även statsägda sådana – ges rätt att om
de så önskar göra nyemissioner till marknadskurs till särskilda stiftelser ägda av de anställda. Emissionerna betalas med medel lå-
nade på kapitalmarknaden mot säkerhet lämnad av företagen. Lånen amorteras dels av do
anställda, dels av företagen med skattefria avsättningar till stiftelserna.»
Bra! Får vi bara be förf om närmare nationalekonomisk och företagsekonomisk analys av
förslagets praktiska konsekvenser i olika riktningar. Praktiska exemplifieringar av detta
slag behövs i valrörelsen – och skulle svårliga plåga socialdemokraterna.
Man kan inte begära av Burenstam Linder
att han på varje punkt i sin kritik eller sin
positiva syntes skulle kunnat ge konkretiseringar. Fältet är för vidsträckt. Fråga är om inte
hans parti borde be honom att arbeta fram
belysande exempel på flera av de områden
han berört. Hans resonemang om riskerna av
en socialisering av konsumtionen, genom byrå-
kratisk tilldelning i stället för en marknadshushållning, där konsumenterna får välja vad
de vill ha och alltså styr produktionen i enlighet med egna önskemål är bara att instämma
i. Men har inte socialiseringen av konsumtioJAN-OLOF SUNDELL:
263
nen redan hunnit långt – nämligen när det
gäller socialisering av fritidssysselsättningarna.
De är nu ofta så beroende av det allmännas
anslag, särskilt de kommunala, att ett magnifikt instrument för välment förmyndarskap
över människornas sätt att hantera sin fritid
redan skapats. Att de människor, som tacksamt tager emot alla dessa anslag, själva får
dyrt betala dem på skattsedeln, tycks vara
föga uppmärksammat – likaså alternativet att
låta folk behålla mera pengar själva och mera
bestämma själva hur de vill tillbringa sin fritid. Här finns ett intressant balansproblem av
den typ förf antytt i andra sammanhang mellan det allmännas uppgifter och enskild frihet,
som bör penetreras.
Staffan Burenstam Linder är att gratulera
till skriften. Den kommer i rätt ögonblick.
Socialdemokraterna inför 70-talet
1968 års val var en av de största socialdemokratiska segrarna i svensk politisk historia. Den
segern vanns genom ett intimt samarbete mellan partiet och fackföreningsrörelsen. Genom
samarbetet lyckades man få fram en stor del
av valskolkarna och öka mobiliseringsgraden
bland de egna väljarna.
I dag står vi inför ett annat läge än 1968.
Partiet har bytt ledare och landet statsminister. Vi har haft en lång rad illegala arbetskonflikter på arbetsmarknaden. Klimatet mellan
stat och näringsliv har kärvat till sig betydligt.
Betalningsbalansen har försämrats kraftigt.
Kredit och penningpolitiken har skärpts. På
nytt mobiliserar arbetarrörelsen sina tunga kohorter i kampen mot oppositionens splittrade
styrkor. Även årets val skall präglas av ett nä-
ra samarbete mellan parti och fackföreningsrörelse hoppas man.
Ändå är stämningen inte densamma som för
två år sedan. Tilltron till den egna styrkan är
sämre i dag. Ett vittnesbörd om detta är en
nyutkommen bok av Jan Lindhagen och Macke Nilsson, Hotet mot Arbetarrörelsen. Lindhagen, som tidigare varit knuten till SIFO,
är sedan några år tillbaka SAP:s egen valso- 264
ciolog. Macke Nilsson har varit redaktör för
SAP:s veckotidning Aktuellt men är numera
frilansjournalist. Båda två är väl förtrogna
med SAP:s problem. Lindhagen och Nilsson
är oroliga för socialdemokratiens framtid i
Sverige. Och de är det av alldeles speciella
och även för utomstående intressanta skäl. Det
är inte kritiken från oppositionen, motsatsställningen till näringslivet eller diverse vänstergruppers ideologiska krav på mer socialism
som oroar dem. Skälen till deras oro ligger
djupare än så; den återfinns i själva den förändrade samhällsstrukturen i Sverige inför
1970-talet.
I det gamla fattigsamhället, under industrialismens genombrotts- och konsolideringsperiod i vårt land fanns det en gemensam bas
av självklar solidaritet och behov av kollektiva insatser, i vars hägn arbetarrörelsens olika
grenar växte fram. Lindhagen-Nilsson tar
brukssamhällets sociala sammansättning som
ett exempel. Där var det aldrig någon tvekan
om var sympatierna låg. Arbetarna måste hålla ihop gemensamt gentemot arbetsgivarna.
Gemensamt byggdes upp ett på många sätt
slutet system av lojaliteter och social kontroll.
Inte bara arbetet utan större delen av fritiden
försiggick inom »rörelsen».
Den sociala strukturen har förändrats kraftigt under 1950- och 1960-talen. strukturomvandlingen av näringslivet med fusioner och
nedläggningar har lett till att det tidigare
fasta greppet över partiets medlemmar och
sympatisörer har försvagats. Människor har
flyttat från glesbygder till tätorter och inte
minst till storstäder. Det tidigare systemet för
sammanhållning och social kontroll fungerar
inte längre som förr.
Partiets karaktär av arbetarparti har försvagats. Fler och fler av medlemmarna – ofta
kollektivanslutna – blir mindre och mindre
medvetna om partiets betydelse. Lindhagen
och Nilsson refererar resultatet av en medlemsundersökning som Metallindustriarbetareförbundet lät göra 1968. Ett statistiskt urval
på 3 000 medlemmar tillfrågades då bl a om
de var medlemmar i en politisk förening. Bara
11 procent besvarade frågan jakande, trots att
det är känt att över hälften av Metalls medlemmar är kollektivanslutna till SAP.
Avståndet mellan den enskilde arbetaren
och den ansvarige beslutsfattaren har ökat. Byråkratiseringen av partiet och sidaorganisationer har tilltagit. storavdelningar med fast anställda ombudsmän har tillkommit i effektivitetens och stordriftens namn. Men det gäller
nu att gjuta liv i de nya formerna. Det är svårt
att nå och personligt engagera människorna i
de nya samhällena.
Lindhagen och Nilsson summerar sin analys på följande sätt: »Det väsentliga i våra
typiska val är . . . den människornas delaktighet i politiken som iår dem att rösta på ’sitt’
parti eller den brist på delaktighet som får
dem att avstå . .. Det typiska för den arbetarrörelsens vardagsmiljö som vi skildrat i tidigare kapitel är hur politiken levde som en
självklar, kanske inte ens uttalad, del av vardagen. Partiet löper enorma risker om inte
detta kan fortleva i det nya samhället. För
partiet måste målet vara inte endast att bygga
ett samhälle präglat av arbetarrörelsens värderingar, utan också ett samhälle där dess ideer
kan leva. De två målen är ett och detsamma.
Blir vi utan det ena så blir vi också utan det
andra» (sid 159) .
Vad herrar Lindhagen och Nilsson kort och
gott vill är att skärpa den ideologiska medvetenheten. Klasskampen måste komma till heders igen: »Först då arbetarrörelsen åter tar
upp kampen för att inom det nedärvda samhället skapa och utvidga den inom rörelsen
framväxande socialismens värld blir det möjligt att rationellt övervinna anhängarnas passivitet» (sid 157).
Frågan är om de lösningar herrar Lindhagen och Nilsson söker anvisa är lika tungt vä-
gande som den analys av socialdemokratiens
problem vilken de presterar. På den frågan
kan bara utvecklingen under 1970-talet ge ett
svar.