Herr Palmes resor
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Herr Palmes resor
statsminister Olof Palme har under årets
första del ägnat avsevärd tid åt utländska
resor. Mindre blygsam än hans företrädare
var i begynnelsen, tycks han ha ansett att
hans ansikte omedelbart skall vara Sveriges ansikte utåt. Har han lyckats? Hr Palme är språkkunnig och har haft lättare
att framställa sig själv på utländsk mark
än hr Erlander hade. Men det är sant att
hr Erlander, vart han kom, möttes med intresse och aktning. Hr Palme har mött ny·
fikenhet. Med aktningen har det ej varit
lika väl beställt.
Ett undantag finns. I Västtyskland mottogs hr Palme av sin partikollega med alla
tecken på uppskattning. Nordiska socialdemokratiska statsministrar är ju numera ej
vanligt förekommande. Egendomligt nog
förefaller det ha gått mindre väl i England. Enligt en tidningsuppgift skall hr
Palme ha undervisat mr Wilson i det permanenta socialdemokratiska regeringsinnehavets teknik. I så fall föll hans ord på hälleberget. I själva verket torde de båda herrarna ha föga gemensamt, utom en stark
vilja till makt och en påfallande arrogant
ton mot politiska motståndare. Måhända
blir likheten i ställning, just nu upphävd,
så småningom åter densamma och de finner varandra som oppositionsledare.
Hr Palmes viktigaste resor denna vår
har gått till Finland och till USA. Till
Finland reste han för att rädda Nordek.
Aldrig har en svensk statsminister, som rest
över till Helsingfors i ett enda ärende, fått
så litet ut av sitt besök. President-Kekkonen fann ingen anledning att ens lyssna
till hr Palme. Detta faktum ändrades ej av
att den senare företrädde en klok nordisk
politik. Han har ännu ej den auktoritet
som skulle ha kunnat påverka presidenten. Han fick återvända med oförrättat
ärende.
En stor svensk dagstidning meddelade
genom sin korrespondent i USA att hr
Palmes framträdande där inneburit en seger för Sverige. Det var en överdrift. Sverige fick publicitet på nyhetssidorna men
knappast större förståelse för vare sig avhoppare eller Vietnampolitik. Hr Palme
höll sina offentliga anföranden i dämpad
ton och gjorde subtila utläggningar om olika slag av neutralitet. Vad som ej ändras
genom fagert tal är att förhållandet mellan
Sverige och USA på senare år försämrats,
därför att svensk neutralitetspolitik ej
längre betraktas som trovärdig, och detta
på grund av statsministerns egna och hans
utrikesministers åtgöranden.
Så blev också hr Palme den ende statsminister jämte Fidel Castro som vid sitt
besök i Washington ej tagits emot i Vita
huset. En amerikansk nyhetstidskrift har
påstått att hr Palme ända sedan i december förra året varit ute efter en sådan inbjudan – »angling for an invitation», fiskat efter en inbjudan, heter det. Ingen så-
dan kom. Den förödmjukelsen kunde statsministern ha besparat både sig själv och
sitt land.
Från USA flög hr Palme praktiskt taget
direkt till Moskva. Det var ett artighetsbesök och skall ej tagas för något annat. Att
det skulle ha haft någon storpolitisk bety·
delse och att hr Palme skulle ha utlagt
Västtysklands sak med sådan framgång att
ryssarna tagit intryck, detta har inte ens
han själv velat göra gällande. Sovjetunionens politik baseras inte på så lös sand.
Att besöket uppfattades endast som rutin
och ej som något mera framgår också därav, att den mest inflytelserika av de ryska
ledarna, hr Bresjnev, ej hade tillfälle eller
anledning att träffa hr Palme. Den enda
upptakten till en incident var att ryssarna
i sista minuten vägrade inresevisum för representanten för tidningen Arbetet
Malmö, alltså för en nära partivän till hr
Palme. Man kan tänka sig vad denne skulle ha sagt om amerikanerna gjort något
liknande.
Vilken har alltså avsikten egentligen varit med reseverksamheten? Att statsministern skulle behöva fara omkring för att gö-
ra reda för Sveriges ställning till EEC är
naturligtvis nonsens. För denna uppgift
finns erfarna diplomater i varje huvudstad. Och att statsministern rest ut för att
förklara sitt eget ungdomsförbunds eller
andras fadäser är föga troligt. Den uppgiften torde överträffa även hr PaJmes språk- 277
liga förmåga. Dock har det naturligtvis
blivit både iakttaget och kommenterat, att
utrikesministerns egna resor minskat i antal och att han alldeles inte tillåtits deltaga i någon av statsministerns.
Förhållandet är, att medan hr Nilsson
använt svensk utrikespolitik för att stärka
sin ställning i Stockholms arbetarkommun,
har hr Palme rest utomlands för att stärka
sin inom sitt parti. Han har medfört en
socialdemokratisk PR-organisation och fått
mottaga intelefonerade hyllningar från utlandet i brist på sådana här hemma. Denna förklaring är den gängse i utlandet. Det
är, anses det, ej för neutralitetspolitikens
skull som hr Palme har varit så aktiv. Det
är för sin egen.
Det fanns en tid då trovärdigheten i
svensk utrikespolitik – den alliansfria linjen – aldrig ifrågasattes. Den diskuterades
knappast mer. Alla visste att den var fastlagd. Hur långt är vi ej från den tiden.
Hur väl behövs det ej att nya män återställer vårt internationella anseende.
statsminister Olof Palme har under årets
första del ägnat avsevärd tid åt utländska
resor. Mindre blygsam än hans företrädare
var i begynnelsen, tycks han ha ansett att
hans ansikte omedelbart skall vara Sveriges ansikte utåt. Har han lyckats? Hr Palme är språkkunnig och har haft lättare
att framställa sig själv på utländsk mark
än hr Erlander hade. Men det är sant att
hr Erlander, vart han kom, möttes med intresse och aktning. Hr Palme har mött ny·
fikenhet. Med aktningen har det ej varit
lika väl beställt.
Ett undantag finns. I Västtyskland mottogs hr Palme av sin partikollega med alla
tecken på uppskattning. Nordiska socialdemokratiska statsministrar är ju numera ej
vanligt förekommande. Egendomligt nog
förefaller det ha gått mindre väl i England. Enligt en tidningsuppgift skall hr
Palme ha undervisat mr Wilson i det permanenta socialdemokratiska regeringsinnehavets teknik. I så fall föll hans ord på hälleberget. I själva verket torde de båda herrarna ha föga gemensamt, utom en stark
vilja till makt och en påfallande arrogant
ton mot politiska motståndare. Måhända
blir likheten i ställning, just nu upphävd,
så småningom åter densamma och de finner varandra som oppositionsledare.
Hr Palmes viktigaste resor denna vår
har gått till Finland och till USA. Till
Finland reste han för att rädda Nordek.
Aldrig har en svensk statsminister, som rest
över till Helsingfors i ett enda ärende, fått
så litet ut av sitt besök. President-Kekkonen fann ingen anledning att ens lyssna
till hr Palme. Detta faktum ändrades ej av
att den senare företrädde en klok nordisk
politik. Han har ännu ej den auktoritet
som skulle ha kunnat påverka presidenten. Han fick återvända med oförrättat
ärende.
En stor svensk dagstidning meddelade
genom sin korrespondent i USA att hr
Palmes framträdande där inneburit en seger för Sverige. Det var en överdrift. Sverige fick publicitet på nyhetssidorna men
knappast större förståelse för vare sig avhoppare eller Vietnampolitik. Hr Palme
höll sina offentliga anföranden i dämpad
ton och gjorde subtila utläggningar om olika slag av neutralitet. Vad som ej ändras
genom fagert tal är att förhållandet mellan
Sverige och USA på senare år försämrats,
därför att svensk neutralitetspolitik ej
längre betraktas som trovärdig, och detta
på grund av statsministerns egna och hans
utrikesministers åtgöranden.
Så blev också hr Palme den ende statsminister jämte Fidel Castro som vid sitt
besök i Washington ej tagits emot i Vita
huset. En amerikansk nyhetstidskrift har
påstått att hr Palme ända sedan i december förra året varit ute efter en sådan inbjudan – »angling for an invitation», fiskat efter en inbjudan, heter det. Ingen så-
dan kom. Den förödmjukelsen kunde statsministern ha besparat både sig själv och
sitt land.
Från USA flög hr Palme praktiskt taget
direkt till Moskva. Det var ett artighetsbesök och skall ej tagas för något annat. Att
det skulle ha haft någon storpolitisk bety·
delse och att hr Palme skulle ha utlagt
Västtysklands sak med sådan framgång att
ryssarna tagit intryck, detta har inte ens
han själv velat göra gällande. Sovjetunionens politik baseras inte på så lös sand.
Att besöket uppfattades endast som rutin
och ej som något mera framgår också därav, att den mest inflytelserika av de ryska
ledarna, hr Bresjnev, ej hade tillfälle eller
anledning att träffa hr Palme. Den enda
upptakten till en incident var att ryssarna
i sista minuten vägrade inresevisum för representanten för tidningen Arbetet
Malmö, alltså för en nära partivän till hr
Palme. Man kan tänka sig vad denne skulle ha sagt om amerikanerna gjort något
liknande.
Vilken har alltså avsikten egentligen varit med reseverksamheten? Att statsministern skulle behöva fara omkring för att gö-
ra reda för Sveriges ställning till EEC är
naturligtvis nonsens. För denna uppgift
finns erfarna diplomater i varje huvudstad. Och att statsministern rest ut för att
förklara sitt eget ungdomsförbunds eller
andras fadäser är föga troligt. Den uppgiften torde överträffa även hr PaJmes språk- 277
liga förmåga. Dock har det naturligtvis
blivit både iakttaget och kommenterat, att
utrikesministerns egna resor minskat i antal och att han alldeles inte tillåtits deltaga i någon av statsministerns.
Förhållandet är, att medan hr Nilsson
använt svensk utrikespolitik för att stärka
sin ställning i Stockholms arbetarkommun,
har hr Palme rest utomlands för att stärka
sin inom sitt parti. Han har medfört en
socialdemokratisk PR-organisation och fått
mottaga intelefonerade hyllningar från utlandet i brist på sådana här hemma. Denna förklaring är den gängse i utlandet. Det
är, anses det, ej för neutralitetspolitikens
skull som hr Palme har varit så aktiv. Det
är för sin egen.
Det fanns en tid då trovärdigheten i
svensk utrikespolitik – den alliansfria linjen – aldrig ifrågasattes. Den diskuterades
knappast mer. Alla visste att den var fastlagd. Hur långt är vi ej från den tiden.
Hur väl behövs det ej att nya män återställer vårt internationella anseende.