Om att försämra för tjänstemän
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
att försämra för
tjänstemän
Tidigare har de makthavandes målsättning
varit att ingen skulle behöva förlora på
att vissa samhällsgrupper på olika sätt kom
i åtnjutande av en större andel av välståndsökningen än andra. Därom var alla
de politiska partierna i princip överens.
Den målsättningen har regeringen nu
övergivit. Den är för närvarande i full färd
med att skotta upp en skyttegrav tvärs
igenom hela samhället. På den ena sidan
graven befinner sig de som skall få det
bättre. På den andra de som skall få det
sämre. Socialdemokraterna kommer under 1970-talet att sträva efter att sänka
den privata standarden för stora inkomsttagargrupper. Detta är en medveten ambition. Och denna ideologiska nyskapel e
är långt mer betydelsefull och genomgripande än man på många håll har klart för
sig.
Vilka grupper vill man då försämra levnadsstandarden för? Det är bl a de statligt, kommunalt och enskilt anställda tjänstemännen, givetvis undantagandes de som
är organiserade i det LO-anslutna och alltså regeringen närstående statsanställdas
förbund. Dess ordförande Gustaf Kolare,
LO-ordföranden Arne Geijer, m fl talar
numera i klartext: Under det här decenniet skall standarden sänkas för betydande tjänstemannakategorier!
Man imponeras djupt av storslagenheten och medmänskligheten i dessa fackliga
och kanske framför allt politiska visioner.
Men från dessa för ett ögonblick tillbaka
till den obekväma verkligheten!
För det första: Hur mycket får de lågavlönade av detta planerade pungslående
av tjänstemännen?
De får knappast någonting alls. Kapas
alla lönedelar över 50 000 kr om året skulle dessa pengar räcka till några tior per år
åt de lägst avlönade. Mer blir det inte,
och ännu mindre blir det naturligtvis om
man även beaktar de negativa samhällsekonomiska följderna av en sådan åtgärd.
För det andra: Har man någon garanti för att en sänkt privat standard för stora tjänstemannagrupper skulle komma de
lägst avlönade till godo?
Ingen alls.
För det tredje: Varför är man ute efter
just tjänstemannagrupperna? Vältrar de
sig i lyx och överflöd?
Det görde – men bara i de makthavandes vulgärpropaganda.
Det är knappast obekant för hrr Geijer
och Palme att en procents ökning av nationalprodukten per år betyder ett tillskott
av ungefär l 500 miljoner kr. Det är där
pengarna till de sämst ställda finns att ta.
Men att bereda dessa en standardhöjning
tycks vara mindre viktigt för regeringen än
att försämra levnadsvillkoren för andra
medborgare. Med denna metod vill regeringen skapa förståelse och gemenskap mellan olika yrkesgrupper, forma ett broderskap inkomsttagarna emellan. Man bort- 285
ser bara från att detta broderskap får ett
Kainsmärke i pannan om regeringen slår
ner den ene broderns välståndsutveckling.
Vi har sådana väldiga inkomstklyftor
här i landet, brukar det heta i regeringsretoriken. Men man ljuger som en högtidstalare om man försöker få det därhän att
skillnaderna skulle vara stora internationellt sett. Det är de inte. Att TCO, SACO
och SR förklarat sig villiga att låta merparten av standardtillväxten gå till de
lägst avlönade är därför ett gott betyg åt
dessa organisationers- och medlemmarssolidaritetskänsla. Det tycker man att LO
och regeringen borde uppskatta.
Men de framsträckta tjänstemannahänderna möts med knytnävar. Alla dåliga regeringar brukar förklara sin inkompetens
med andra länders skurkaktighet. LO:s interna misslyckande med sin solidariska lö-
nepolitik skylls nu på utomstående grupper och organisationer. Det är beklagligt,
även om det lätt kan förklaras psykologiskt.
Makthavarna har nu sin lystna blick riktad mot tjänstemännen. Dessa bör dra sig
tillbaka på sin kant. Ty den kärlek de har
att vänta består, som Strindberg säger, enbart i att ta.
Matti Häggström
tjänstemän
Tidigare har de makthavandes målsättning
varit att ingen skulle behöva förlora på
att vissa samhällsgrupper på olika sätt kom
i åtnjutande av en större andel av välståndsökningen än andra. Därom var alla
de politiska partierna i princip överens.
Den målsättningen har regeringen nu
övergivit. Den är för närvarande i full färd
med att skotta upp en skyttegrav tvärs
igenom hela samhället. På den ena sidan
graven befinner sig de som skall få det
bättre. På den andra de som skall få det
sämre. Socialdemokraterna kommer under 1970-talet att sträva efter att sänka
den privata standarden för stora inkomsttagargrupper. Detta är en medveten ambition. Och denna ideologiska nyskapel e
är långt mer betydelsefull och genomgripande än man på många håll har klart för
sig.
Vilka grupper vill man då försämra levnadsstandarden för? Det är bl a de statligt, kommunalt och enskilt anställda tjänstemännen, givetvis undantagandes de som
är organiserade i det LO-anslutna och alltså regeringen närstående statsanställdas
förbund. Dess ordförande Gustaf Kolare,
LO-ordföranden Arne Geijer, m fl talar
numera i klartext: Under det här decenniet skall standarden sänkas för betydande tjänstemannakategorier!
Man imponeras djupt av storslagenheten och medmänskligheten i dessa fackliga
och kanske framför allt politiska visioner.
Men från dessa för ett ögonblick tillbaka
till den obekväma verkligheten!
För det första: Hur mycket får de lågavlönade av detta planerade pungslående
av tjänstemännen?
De får knappast någonting alls. Kapas
alla lönedelar över 50 000 kr om året skulle dessa pengar räcka till några tior per år
åt de lägst avlönade. Mer blir det inte,
och ännu mindre blir det naturligtvis om
man även beaktar de negativa samhällsekonomiska följderna av en sådan åtgärd.
För det andra: Har man någon garanti för att en sänkt privat standard för stora tjänstemannagrupper skulle komma de
lägst avlönade till godo?
Ingen alls.
För det tredje: Varför är man ute efter
just tjänstemannagrupperna? Vältrar de
sig i lyx och överflöd?
Det görde – men bara i de makthavandes vulgärpropaganda.
Det är knappast obekant för hrr Geijer
och Palme att en procents ökning av nationalprodukten per år betyder ett tillskott
av ungefär l 500 miljoner kr. Det är där
pengarna till de sämst ställda finns att ta.
Men att bereda dessa en standardhöjning
tycks vara mindre viktigt för regeringen än
att försämra levnadsvillkoren för andra
medborgare. Med denna metod vill regeringen skapa förståelse och gemenskap mellan olika yrkesgrupper, forma ett broderskap inkomsttagarna emellan. Man bort- 285
ser bara från att detta broderskap får ett
Kainsmärke i pannan om regeringen slår
ner den ene broderns välståndsutveckling.
Vi har sådana väldiga inkomstklyftor
här i landet, brukar det heta i regeringsretoriken. Men man ljuger som en högtidstalare om man försöker få det därhän att
skillnaderna skulle vara stora internationellt sett. Det är de inte. Att TCO, SACO
och SR förklarat sig villiga att låta merparten av standardtillväxten gå till de
lägst avlönade är därför ett gott betyg åt
dessa organisationers- och medlemmarssolidaritetskänsla. Det tycker man att LO
och regeringen borde uppskatta.
Men de framsträckta tjänstemannahänderna möts med knytnävar. Alla dåliga regeringar brukar förklara sin inkompetens
med andra länders skurkaktighet. LO:s interna misslyckande med sin solidariska lö-
nepolitik skylls nu på utomstående grupper och organisationer. Det är beklagligt,
även om det lätt kan förklaras psykologiskt.
Makthavarna har nu sin lystna blick riktad mot tjänstemännen. Dessa bör dra sig
tillbaka på sin kant. Ty den kärlek de har
att vänta består, som Strindberg säger, enbart i att ta.
Matti Häggström