Skolan utan arbetsro

BARBRO NOR~.N:
Skolan utan arbetsro
Det svenska skolväsendet har under de
senaste decennierna genomgått upprepade
förändringar. Detta har inte undgått att
sätta sin prägel på skolsituationen, som
idag uppvisar påtagliga tecken på bristande anpassning. Det gäller både lärare
och elever, även om bristen tar sig olika
uttryck. Undervisningsresultaten har
också försämrats i vissa delar, främst då
det gäller svenska språket och kunskaper
som räknas till allmänbildning. Redaktör
Barbro Noren redovisar här samtal med
lärare och skolledare om hur de upplever
dagens skola. Bortsett från vissa gemensamma drag är situationen mycket olika
i grundskola och gymnasium och den kan
också skifta mellan olika orter och skolor,
främst beroende på storleken. D en bristande arbetsron, de stora skolenheterna
och betygssystemet bidrar var och en på
sitt sätt att äventyra skolans mål.
En utländsk lärare som studerat skolor bå-
de i Europa och USA förklarade efter sitt
besök i Sverige: Ni har de finaste skolor
jag sett, men Ni har inte de lyckligaste
eleverna. Och han skulle kunna ha tillagt:
Ni har inte heller de lyckligaste lärarna.
Samtal med lärare och erfarna skolledare bekräftar i stort denna iakttagelse. Speciellt gäller det grundskolan, men även
gymnasiet innebär växande problem för
både elever och lärare. Och hur skulle det
kunna bli annorlunda då det förefaller
som om statsrådet Sven Mobergs ord: »Arbetsro skall man aldrig ha i en skola» blivit ledstjärnan för skolpolitiken. En studierektor gjorde sig till tolk för många då
han kommenterade: Moberg har som po·
litiker en helt annan uppfattning om skolan, än vi som arbetar i den.
Rektor Erik Sandberg på Rudbeckianska skolan i Västerås framhåller att ett visst
mått av förändring i skolan är en fördel.
Skolan hålls därigenom levande. Ett visst
mått av förändring är också en nödvändighet. Vi måste anpassas till andra ändringar i mänsklig samvaro. Men man kan
fråga hur ofta det är livgivande att tvingas till förändringar.
Under min 20-åriga rektorstid har vi
på åldersstadiet 13-16 år upplevt 5-årig
realskola, 3-årig realskola, enhetsskola,
grundskola och fr o m i höst den nya lgr
69, säger han. På gymnasiet har vi upplevt 1933 års, 1954 års och 1966 års gymnasium under samma period. Var och en
av dessa åtta genomgripande läroplansförändringar genomförs successivt och är
alltså en procedur på tre år. Varje ny
294
bilmodell har vissa nybörjarsvagheter som
inte övervinns förrän efter ett par år. För
min del tror jag att vi har fått för mycket
av sådana nybörjarsvårigheter också i skolan genom alla dessa läroplansförändringar.
Uodervisningstraditionens betydelse
Av den anledningen har vi också vissa försämrade resultat både i humanistiska och
naturvetenskapliga ämnen, fortsätter Erik
Sandberg. Det tar en viss tid att bygga
upp en undervisningstradition med allt
vad därtill hör: metodik, läroböcker, hjälpmedel, rutiner, betygskrav m m. Undervisningsresultaten kan inte bli så bra de
första åren efter en omläggning. Både innovatörer och kritiker bör förstå det.
En lärare som inte får tid att bygga upp
en undervisningstradition känner sig yrkesbesviken. För gamla skickliga lärare betyder alla dessa omläggningar att de plötsligt förlorar sin skicklighet. Det blir som
att gå provår igen. Naturligtvis kan man
säga att det är nyttigt, men man ska inte
glömma att det är ansträngande. Lärarna
har yrkesambitioner. Att ofta uppleva
skarvsituationer, som de fått göra på senare tid, tröttar.
Då det gäller lärarutbildningen vill jag
på en punkt framföra mycket bestämd kritik, fortsätter Erik Sandberg. Jag kan inte
tänka mig att tre terminer vid universitetet räcker för att utbilda gymnasielärare i
blockäfunet svenska. Gyronasielärarutbildningen är i mina ögon den svagaste punkten i den nya skolan, slutar han.
Även om det är svårt att mäta lärarnas
arbetsbörda – frågan utreds förresten JUSt
nu – så tycks alla både i grundskola och
gymnasium vara eniga om att den är vä-
sentligt större än tidigare. Kursplanerna
spänner över vidare fält, vilket tvingar
läraren att överblicka och sätta sig in i
mera. Det gäller även om urval sker inom
kursplanen för den enskilde eleven. Nya
arbetsmetoder som grupparbete, individuellt studium, långläxor, beting m m, som
förekommer mycket på gymnasiet, pressar
lärarna hårdare både i fråga om planerings- och förberedelsearbeten och på lektionstid. I grundskolan måste man dessutom ofta använda rader av nya hjälpmedel och växla sådana ungefär var tionde
minut för att få eleverna med sig. Till detta kommer att klasserna är mindre homogena än förr. Spridningen i fråga om studieintresse och -förmåga blir större. Dessutom har antalet konferenser och kravet
på kontinuerlig vidareutbildning ökat.
Lärarnas trötthet är också mer märkbar
än förr vid läsårets slut. Den främsta orsaken är kanske trots allt den spänning som
finns mellan nedlagt arbete och resultatet
av arbetet. Rektor Erik Nordeli på Katedralskolan i Linköping uttrycker det så
här: I den mån läraren upplever skolan
som mindre effektiv förslits han i högre
grad. Nedslitning av lärare förekommer.
Men det problemet är mindre på gymnasiet än i grundskolan, där disciplinproblem
tillkommer.
Harmoniskt i gyronasieklasser …
Både gymnasielärare och -rektorer anser
att den allmänna disciplinen på gymnasiet
är god. T o m mycket god, säger Erik Nordel! och fortsätter: »Uppförandefrågor» i
gammal bemärkelse förekommer praktiskt
taget inte. Ordning och uppmärksamhet
under lektionerna är utan anmärkning och
relationerna elev-lärare i normalfallen
god. Samma sak gäller arbetsdisciplinen,
så tillvida att flertalet elever lägger ner
stort arbete och verkligen vill nå ett gott
betygsresultat
Allmänt omvittnas, att det, med vissa
undantag, är en mycket harmonisk stämning i gymnasieskolans klasser. Lärarna talar spontant om hur trevliga klasserna är
att undervisa i. Man samarbetar. Respekten för läraren finns kvar men i en mer
avspänd atsmosfär, som rektor Carl Olof
Bergström på Karolinska skolan i Örebro
formulerar det.
… kaotiskt i grundskolan
Hur annorlunda är inte uttalandena om
förhållandena i klassrummen, då man talar med grundskolans lärare och rektorer.
Umgängestonen lärare-elev har blivit
råare från elevernas sida, sägerrektorCarlGeorg Isacsson, Tumba. Bara för några
år sen var tillmälen och svordomar till lä-
rarna mindre frekventa än idag. Eleverna
vräker ur sig vad som helst. Det förekommer t ex att en lärare kallas nazist därför
att han undervisar i tyska. Ofta blir en
negativ attityd mot ett ämne överförd på
läraren.
Naturligtvis är denna situation mycket
påfrestande för lärarna. Vare sig de kan
skaka det av sig eller de lägger det på sig
förtas arbetsglädjen. Deras hälsotillstånd
295
påverkas också. Hela skalan av psykosomatiska sjukdomar uppträder.
Det finns lärare som gärna reducerar
sin tjänstgöring om de har ekonomiska
möjligheter till det. Det märks också en
större benägenhet att söka förtidspension
än tidigare.
Pressen på lärarna i grundskolan är stor,
framhåller också studierektor Lars Bredberg, Lidingö. Värst ur skolans synpunkt
är att många av de yngre lärarna i sina
bästa år tappar sugen och ger upp. Visst
finns det de som orkar mycket, men de
som begär halv tjänst är fler. Det senare
har blivit så vanligt både bland klass- och
ämneslärare, att vi nu har nästan lika
många anställda på deltid som på heltid,
säger han.
Det är negativt för eleverna i och med
att kontinuiteten i skolarbetet blir sämre.
De får allt fler och fler lärare att lära känna. Det är också påtagligt att många elever far illa vid övergången från klass 6 till
7, då klasslärarsystemet byts till ämneslä-
rarsystem. Och inte får de eleverna det lättare då skolstyrelserna nu ålagts att se till
att klasserna blir »socialt riktigt sammansatta». Det innebär nämligen att om en
7a visar sig få en social snedbelastning
bör eleverna flyttas om. De kanske måste
flytta från den skolan där de gått till en
som ligger längre bort för att den socialgrupp de tillhör är överrepresenterad i
den förra. skolfolket reagerar kraftigt mot
iden att föräldrarnas sociala ställning och
inte pedagogiska hänsyn skall vara avgö-
rande för var eleverna placeras.
296
Skolk och intygsmoral
skolsituationen är mycket olika på olika
orter och även på samma ort i olika skolor, beroende på deras storlek. Överallt
tycks man dock ha besvär med närvaron.
I storstadsområdena tycks skolket vara
mest utbrett. Rektor Carl-Georg lsacsson,
Tumba, berättar att en del elever i 9an
över huvud vägrar att komma till skolan.
Bland dessa har det också skett en attitydförändring. Förr ville de arbeta i stället,
men nu är de oftast håglösa, vill ingenting.
Skolket är ett uttryck för vilsenhet, svårigheter att över huvud anpassa sig. Och det
är vanligare nu än för ett par år sedan.
De som helt uteblir från skolan är som regel sådana som tidigare haft perioder av
skolk. Det har alltså accentuerats undan
för undan.
Inte heller på gymnasiet är skolk någon
sällsynt företeelse. Tvärtom, det är ett problem. Systematiska undersökningar visar
att om eleverna vet om ett prov är en tredjedel av dem borta dagen före. De omdisponerar arbetet, men det går inte ihop
med klassundervisning och skolans schema. Till bilden hör att de också visar upp
sjukintyg. Intygen har inte blivit hederligare än då föräldrarna skrev dem. Intygsmoralen är låg. Det finns anledning fråga
sig hur det är med skolk och intygsmoral
i samhället i övrigt. Tendenserna där återspeglas ofta i skolan.
Vilken än anledningen till frånvaron är
– att man vill förbereda prov, att man anser sig ha rätt att läsa in vissa kursmoment
hemma och bara redovisa kunskaperna vid
prov eller att man är trött eller finner en
lektion tråkig – så drabbas arbetet i skolan
hårt. Genomgångar blir meningslösa, redovisning av grupparbeten omöjliggörs då
flera inom en grupp är borta, över huvud
rycker hög frånvaro undan förutsättning•
arna för ett planerat arbete i klassen.
Kunskapernas medelnivå lägre
Hur blir då undervisningsresultaten? Rek·
tor Carl Olof Bergström i Örebro svarar
på denna fråga att förslaget om ett läroplansforskningsinstitut är mycket väl motiverat. I vissa fall, säger han, ger den nya
skolan inte samma kunskapsnivå som den
gamla, men i vissa ger den högre. Det omdömet ger många.
Både på högstadiet och i gymnasiet har
mängden av preciserade kunskaper minskat, säger Carl Olof Bergström. Namngeografi och artkunskap, t ex, har försvunnit.
Eleverna vet inte var länder och städer
ligger, vad blommor och djur heter. Förr
drevs kanske dessa kunskaper litet väl intensivt – kunskapen blev isolerad. Men nu
lär de sig endast fragment. Man diskuterar t ex tredje världens sociala problem i
Guatemala, men man vet inte var Guatemala ligger. Allmänbildningsidealet borde
komma till heders igen. Jag skulle vilja sä-
ga att det borde vara en hederssak att man
för att tala om fakta i samband med ett
problem vet vilka fakta är. Även i litteraturhistorien märks denna brist.
I språkundervisningen är jag en övertygad anhängare av direktmetoden, men
även där vill jag en kompromiss. Den bör
kombineras med grammatik på det främmande språket, fortsätter Carl Olof Berg·
ström. Det är inte säkert att bristen på
grammatik leder till sämre språkkunskaper – engelskkunskaperna har trots allt
ökat – men grammatik som kunskap
om språkets väsen finns inte längre.
Då det gäller utbildningsresultaten kan
inga entydiga svar ges. Det intygas från
många håll. I vissa ämnen är resultatet
lättre än tidigare, i andra sämre. Men när
30 proc av en årskull går till gymnasiet
blir med nödvändighet kunskapernas medelnivå lägre än då bara 10- 15 proc gick
till gymnasiet. Till det kommer att sämre
förkunskaper, läroplanens underbetoning
av faktakunskaper och tyngdpunkt på studiefostran och -träning samt det heterogena elevmaterialet innebär risk för resultatförsämring. Som svårast upplever
många de nya studenternas brister när
det gäller det svenska språkets behandling. De kan inte längre med precision
297
och med känsla för ordens valörer tala
svenska.
Betygsystemet motarbetar samverkan
Det nya betygsystemet har inte slagit väl
ut, åtminstone inte på gymnasiet. Erik
Nordeli sammanfattar dess verkningar:
Det är frapperande att det direkt motarbetar vad den nya skolan ville ge, nämligen skolning till samarbete och hänsynstagande. Vi som arbetar i skolan upplever
dagligen att betygsystemet skapar konkurrensinställning, stress och mindre öppenhet elever emellan och elever contra lä-
rare.
Så nog kan man konstatera att de som
arbetar i skolan har en annan uppfattning
om skolsituationen än dagens ledande
skolpolitiska teoretiker.