Den stora illusionen

THORSTEN BENGTSSON:
Den stora illusionen
Bankdirektör Thorsten Bengtsson, som
tidigare varit ordförande i styrelsen för
Göteborgs Bank, påminner i denna artikel
om att det en gång fanns en socialdemokratisk finansminister som hette T horsson
och som hade tillräckligt både ekonomiskt
omdöme och personligt mod att stå emot
vår tids onda, penningvärdeförsämringen.
Hr Sträng, som är en god politiker men
en dålig hushållare, har varken haft
omdöme eller mod att göra detsamma.
H an visade detta redan på Arosmässan
1955, då riksbankschefen Asbrink kritisemde arbetsmarknadens parter för deras
orealistiska sätt att bevilja sig själva löneförmåner. Något stöd av hr Sträng fick
han inte, varken då eller senare. Förr
fanns det också nationalekonomer som
satte en ära i att informera allmänheten
i ekonomiska frågor. Författaren nämner
bl a Eli Heckscher, välkänd för Svensk
Tidskrift. Nu får medborgarna sakna all
sådan handledning.
Under 1900-talets första decennier fanns
det i vårt land ett flertal framstående nationalekonomer, som satte en ära i att
genom informerande artiklar i de stora tidningarna skapa en upplyst opinion i aktuella ekonomiska frågor. För professorerna
Gustaf Cassel, Eli Heckscher, Knut Wicksell, Sven Brisman och Gunnar Westin·
Silfverstolpe var det angeläget att på ett
lättfattligt sätt för allmänheten klargöra,
vad som verkligen skedde i det som syn·
tes ske. En dylik handledning har medborgarna tyvärr fått sakna under de senare decennierna.
När inflationen pågick som bäst under
och efter det första världskriget utan att
något väsentligt åtgjordes från statsmak·
ternas sida för att hejda densamma, drog
nationalekonomerna, som med oro följde
denna utveckling, sig ej för att i klartext
kalla den pågående penningvärdeförsäm·
ringen »ett grovt brott mot allmänheten
och ett direkt svek mot alla, som ingått
penningengagement på längre sikt», nå-
got som den ju också var.
Man kan räkna som en av den socialdemokratiske finansministern Thorssoru
ovanskliga förtjänster, att han bromsade
upp detta olyckliga fortskridande av pen·
ningsvärdeförsämringen. Han var en man
med ett utmärkt ekonomiskt omdöme, en
personlig resning och ett moraliskt mod,
som man tyvärr ej har kunnat återfinna
hos de följande finansministrarna i vårt
land.
Efter moget övervägande beslöt han sig
för att vårt svenska näringsliv skulle deltaga i den deflation, som efter första
världskrigets slut gick fram i de stora industriländerna. Det blev för vårt ekonomiska liv en veritabel hästkur, men
prisstegringen ersattes av ett prisfall, som
drev ned partiprisindex (med 1914 =
100) från 365 i augusti 1920 till 173 år
1922.
Medicinen mot inflationen blev exceptionellt stark och läkemedelsmetoden naturligt nog långt ifrån populär. I de övriga nordiska länderna kunde de styrande
tyvärr ej uppbringa tillräckligt mod för att
följa den svenska linjen.
Belöningen för Thorssons kärva ekonomi ka politik uteblev ej. Den svenska ekonomin kom i balans sedan man tagit de
med prisfallet sammanhängande förlusterna, och i april 1924 kunde Sverige som det
för.;ta landet i Europa återgå till guldmyntfoten. De ekonomiska förhållandena
förbättrades överraskande snabbt, sparandet ökade sedan penningvärdet stabiliserats och vårt land kunde redan år 1925
lämna betydande krediter till utlandet i
form av obligationslån.
De övriga nordiska länderna ansåg sig
ej kunna följa den svenska ekonomiska
politiken. Deras växelkurser gick snart
nog under pari, och den 6 oktober 1924
upplöstes den sedan 1873 i kraft varande
myntunionen.
Den pågående inflationen
Efter det andra världskriget har utvecklingen blivit en helt annan än efter det
första. I stället för ett allmänt prisfall har
vi fått en ständigt fortgående inflation,
som vi i dag ej kan se slutet på. Enligt
299
Statistiska Centralbyråns konsumentindex
har penningvärdeförsämringen i realiteten gått så långt, att l 000 kronor, som
utlånades eller sparades år 1939, år 1969
endast hade kvar en köpkraft, d v s ett
reellt penningvärde, av 290 kronor. Skillnaden, 710 kronor, har till spararnas stora oro och förvåning försvunnit i tomma
intet.
Ingen vill naturligt nog ta på sig skulden för denna minst sagt oroväckande
nedgång i den svenska kronans köpkraft,
vilken gör sparare, långivare och egendomslösa allt fattigare, medan ägare av
realkapital blir allt rikare i kronor räknat.
Det är angeläget att betona, att hela
ansvaret ej kan läggas på någon enstaka
person eller grupp, då det är flera orsaker,
som i samverkan åstadkommit denna för
hela samhällslivet nedbrytande hemsökelse. Man har nämligen i diskussionen om
prisstegringen velat lägga hela skulden
på LO, tjänstemannaorganisationerna
och arbetsgivareföreningarna (främst då
Svenska Arbetsgivareföreningen), medan
man bortser från den förda skattepolitiken samt från det ekonomiska stöd, som
statsmakterna lämnat jordbruket. Men
det primära ansvaret för prisstegringen
måste i huvudsak bäras av löntagarorganisationerna samt arbetsgivaresamman-.
slutningarna, de förra för att de ständigt
vid avtalsförhandlingarna kommit med
krav å löneökningar, som avsevärt överstigit den årliga ökningen av näringslivets
produktivitet, de sistnämnda för att de i
syfte att undgå strid å arbetsmarknaden i
det väsentliga gått med på dessa krav.
300
Redan 1951 gjorde man i riksdagen gällande att den av LO och övriga löntagarorganisationer förda lönepolitiken måste
leda till en bekymmersam inflation. Talesmannen för LO i riksdagen framhöll
emellertid med skärpa – och den inställningen har man alltsedan dess strängt
fasthållit vid – att det var statsmakternas
uppgift och ej LO:s att hålla penningvärdet stabilt.
Samma urskuldande svar kan givetvis arbetsgivareföreningarna komma med.
För dessa är f ö en penningvärdeförsämring sällan en oblandad olycka. Ofta kan
företagen ta igen kostnaderna för lönestegringarna genom prishöjningar, som genom
de ökade lönerna får en social motivering.
I de fall att företag är skuldbelastade genom långfristiga lån kan företagsledaren
med tillfredsställelse se, hur lånen genom
penningvärdeförsämringen kontinuerligt
»töa bort».
Man bör också i detta sammanhang
komma ihåg, att kontinuerligt stigande
priser håller köplusten och efterfrågan i
gång på marknaden, enär det allmänt resoneras efter den linjen, att det är billigare att göra de önskade inköpen i dag, då
kostnaderna är relativt låga, och ej vänta tills priserna ytterligare stigit. Ett färskt
exempel härpå har vi i den köprush som
inträdde när det kungjorts, att omsättningsskatten skulle höjas i februari i år.
Det meddelandet ledde som bekant till
att bl a antalet försålda bilar steg till det
dubbla i jämförelse med siffran för samma
period 1969.
Det är emellertid förvånansvärt vilket
enkelspårigt tänkande som behärskar LO:s
och tjänstemannaorganisationernas representanter, när de kommer med sina bety·
dande löneökningskrav. Alla räknar näm·
ligen endast med ökningar i antalet kronor, ej med den reella inkomstförbättring,
som löne- eller inkomstökningen kan för·
väntas medföra. Detta räknande i kronor
blir en parallellhistoria till vad som på sin
tid skett i andra länder. Sålunda har ar·
betarna i Italien på detta sätt blivit lönemillionärer i Lire räknat. Det låter ståtligt,
men den gyllene glansen försvinner, när
man ser, att en million Lire i köpkraft endast motsvarar 8 200 svenska kronor. De
ideliga strejkerna i Italien på olika arbetsområden visar också att lyckan där, trots
de siffermässigt höga lönerna, ej är fullständig.
Det är ostridigt att man bäddar för en
inflation, när man lyckas genomföra löne·
ökningar, som överstiger ökningen av ett
lands samlade produktionsresultat. En
verklig lönestigning betyder, att löntaga·
ren får ökad köpkraft med differensen
mellan den nya lönen och den gamla. Sker
ej detta blir det siffermässigt vackra resultatet av löneförhandlingarna helt eller deJ.
vis en ren illusion. Man kan ej befria sig
från en känsla av att både LO:s och tjänstemannaorganisationernas representanter
ofta rör sig i en värld av fiktioner, när de
talar om lönebeloppen utan att klarlägga,
vilken köpkraft som dessa kommer att re·
presentera.
När en löntagare sålunda gläder sig åt
en genom s k »lyckade förhandlingan
åstadkommen höjning av inkomsten med
säg 10 % och han sedan finner att prisstegringar tar 7 % av ökningen och skatten resterande 3 %, varför han ur ekonomisk synpunkt står på samma fläck som
förut, då må det förlåtas honom, om
han anser sig ha blivit offer för en illuston.
Jag tror att det vore synnerligen välbetänkt, om man i de olika organisationernas sammanträdesrum (även arbetsgivarnas!) på en väl synlig plats placerade den
engelske socialpolitikern William Beveridges uttalande i detta ämne. Denne Beveridge, som sannerligen ej kan misstänkas för att gå arbetsgivarnas ärenden,
betonar i samband med en undersökning
om lönepolitiken:
»Det finns en allvarlig risk för att de
skilda arbetargruppernas lönerörelser drivna utan hänsyn till verkningarna å prisnivån, kommer att leda till en besvärande
inflationsspiral med penninglöner, som
ständigt jagar priserna, utan att arbetarklassen som helhet uppnår någon reallöneförbättring. Om löntagarna oansvarigt tillgodoser sina gruppintressen kan
detta medföra en inflationsutveckling, som
inte kan skänka arbetarklassen några fördelar, men som innebär en expropriation
från pensionärer och småsparare, och som
skapar ett hot mot den politik för full sysselsättning, som utgör ett vitalt gemensamt
intresse för alla löntagare.»
Vad gör regeringen?
När organisationerna på arbetsmarknaden
fritager sig från ansvaret för penningvärdets stabilitet och lägger detsamma på
301
statsmakterna, d v s finansministern, så
blir den stora frågan: »Vad har man på
det hållet gjort för att effektivt förhindra
den ständigt pågående prisstegringen?»
Det må förlåtas en betraktare om han
säger, att han ej kan finna att någon åtgärd i det syftet vidtagits. I stället för att
som Thorsson ta hand om utvecklingen,
ser hr Sträng endast ett enda botemedel
och det är i korthet: »Vi måste ytterligare
höja skatterna». Och detta säger han till
invånarna i ett land, som redan har de
högsta skatterna i världen och där denna
skattepolitik redan visat sig ur prissänkningssynpunkt vara klart misslyckad. Nog
ligger det en hel del drag av »Doktor
Hjälplös» över finansministerns agerande i prisstabiliseringsfrågan och känslan
härav blir inte mindre, när man läser att
Sverige har de högsta levnadskostnaderna
i hela världen.
Herr Sträng är en stor politisk begåvning men en klen ekonom och rikshushållare. Sin svaghet som ekonom visade han
1955 när den nyblivne riksbankschefen
Per Åsbrink i ett flammande tal vid Arasmässan skarpt kritiserade den svenska arbetsmarknadens sätt »att bevilja sig själv
orealistiska lönehöjningar». Här borde finansministern ha slutit upp vid hans sida,
men av politiska skäl undvek han detta.
Samma undvikande attityd visade f ö folkpartiets ledare, som var en namnkunnig
nationalekonom. Åsbrink fick ingen aktiv
anhängare, men han kan idag konstatera
att utvecklingen givit honom rätt.
Sin styrka som skicklig politiker men
sin svaghet ·SOm rikshushållare visade so- 302
cialdemokraten Gunnar Sträng, när han
på sin tid »till de våra» efterskänkte fastighetslån å hundratals millioner (det på-
stods i tidningspressen en milliard) utan
att betänka att »de våra», som här är liktydigt med egnahemsvillaägare, enligt vad
den senaste fastighetstaxeringen givit vid
handen tillhör våra mest priviligierade kapitalister med stadigt stigande förmögenheter i kronor räknat.
Det var också Gunnar Sträng, som lyckades få .regeringen med på att den av
statsrådet Johansson utarbetade propositionen om hyresregleringens slopande
återtogs innan den blev behandlad av
riksdagen. Ur politisk synpunkt var det
kanske ett klokt drag, då den med all sannolikhet skulle lett till en fastighetskris,
när hyreskostnaderna i äldre och nybyggda fastigheter blivit föremål för utjämning
och de högre liggande säkerheterna för de
statliga lånen på grund av de nya fastigheternas dåliga förräntning skulle kommit
att sväva i luften. Ur ekonomisk synpunkt
hade det varit förnuftigt. För att klargöra
detta kan vi ta oss en överblick av bostadsmarknaden 1967. På grund av att byggnadsarbetarna ej behövde räkna med nå-
gon konkurrens från utlandet kunde de
sagda år enligt Statistisk Arsbok genomdriva följande löner (genomsnittlig timförtjänst): murare kr 16: 48, träarbetare
kr 16:53 och målare kr 17:56. Dessa bygger bostadshus åt bland andra vuxna arbetare med en genomsnittlig rimförtjänst
av kr 11: lO. Naturligt nog har de sistnämnda, liksom en del andra med relativt
låga inkomster, ej råd att hyra i dessa fastigheter, varför ett betydande antallägenheter blir outhyrda. Här förelåg ett verkligt hot om fallande fastighetspriser och
risken härför skulle ytterligare ökas, om
hyresregleringen upphörde. Vad gör man
i ett dylikt läge?
Först tages propositionen om slopandet
av hyresregleringen tillbaka, så arbetas det
av arkitekter och byggnadsentreprenörer
upp en hektisk kampanj under reklamfrasen »Bort med slumdistriktenochgivhyresgästerna i de rivna fastigheterna moderna
bostäder». Man fick de politiskt bestämmande med sig, trots att en del nog undrade, var slumdistrikten i exempelvis Landala i Göteborg låg. Hyresgästerna i de
rivna fastigheterna hänvisades till de outhyrda lägenheterna i de nybyggda husen
och när det invändes, att man omöjligen
kunde betala de höga hyrorna, förkunnades: »Varen inte förfärade, ty Ni får –
även vid goda inkomster – av skattemedel
bostadsbidrag, som gör hyrorna överkomliga».
Och med detta verkligt geniala drag
har man lyckats att vältra över de höga
byggnadsarbetarelönerna på skattebetalarna. Men hur länge skall denna parodi på
en rättfärdig bostadspolitik få fortsätta,
innan en ekonomisk explosion inträffar?
Finansministern och inflationen
Det är tyvärr ej alldeles säkert att man
kan räkna finansministern till inflationens
motståndare. I de olika statsverkspropositionerna och i sina uttalanden yttrar han
sig om kommande prisstegringar som om
de voro ödesbestämda och vore omöjliga
att bekämpa med mänskliga motåtgärder.
Sagda inställning torde också ligga bakom hans agerande 1957, då riksbankschefen Åsbrink fått riksbanksfullmäktige med
på att man, utan att dessförinnan tala
med hr Sträng, skulle höja diskontot med
l %till 5 % för att den vägen söka hindra en fortsatt inflationistisk utveckling.
Reaktionen från hr Strängs sida blev så
kraftig, att ciksballlksfullmäktiges ordfö-
rande, landshövding Eckerberg, ansåg sig
böra begära avsked från sin post som ledamot av fullmäktige. Riksbankschefen, som
klandrades för sin självrådighet, beslöt liksom två andra socialdemokratiska ledamö-
ter att sitta kvar och låta riksdagen år
1958 avgöra om de förfarit felaktigt. Det
fann riksdagen ej.
Man kan med hänsyn till Gunnar
Strängs politiska inställning förstå, att han
känner stark oro för en prisstabilisering,
som kan komma att menligt påverka den
fulla sysselsättningen. Han har säkerligen
också rätt i att en nedgång i konjunkturen
kan få de socialdemokratiska väljarna att
reagera surt.
För år 1970 har han också för att uppmuntra det aktuella konsumtionsintresset
profeterat om en allmän prisstegring å
cirka 5% -alla sakkunniga tror dock att
den blir väsentligt högre – men även vid
sagda procentsats är den att betrakta som
synnerligen olycksdiger. Man måste nämligen ihågkomma och göra klart för sig att
dessa 5 % i realiteten innebär att de i affärsbankerna, sparbankerna, postbanken,
försäkringsbolagen och AP-fonderna innestående sparmedlen å sammanlagt 140
303
milliarder kronor kommer att under ett enda år, 1970, förlora i köpkraft 5 % eller
över 7 milliarder kronor. Nog är penningvärdets bevarande, som 1951 års kommitte
om Riksbankens sedelutgivningsrätt uttalade i sitt betänkande, en angelägenhet av
så stor vikt, att stadgande härom borde införas i grundlagen.
Motmedel mot inflationen
Medan finansministern i vårt land ställer
sig passiv till den gradvisa försämringen
av penningvärdet vidtar man i andra länder kraftiga åtgärder mot den ständigt hotande inflationen. I Tyskland, där man
fortfarande har i skräckfyllt minne det
elände, som markvalutans värdefall under
och efter de två världskrigen drog med
sig, har man sålunda genomfört en höjning av markens växelkurs, varigenom
importen förbilligats. Detta medför i sin
tur en pressning nedåt av konsumentpriserna.
I USA har man i oron för en fortsatt
prisstegring vidtagit en hel del restriktiva
åtgärder på det ekonomiska området, vilka till sina konsekvenser är så betydelsefulla, att de hotarföra det amerikanska nä-
ringslivet till randen av en ekonomisk
kris.
Det svenska finansdepartementet känner endast ett enda medel för att hejda
en inflation och det är att ytterligare höja
alla skatter. Att medlet är i högsta grad ineffektivt för det syftet har decenniers erfarenhet klart givit vid handen. När man
nu återigen tillgriper det, vittnar det om
——- – – – – – – – — — – – – – – – – – – – – – –
304
en villrådighet och hjälplöshet, som är
nästan skrämmande.
Ett ökat intresse för den pågående penningvärdeförsämringen har under senaste
tiden faktiskt visat sig inom olika läger.
För att avleda uppmärksamhetenfråndensamma har finansministern i år låtit utarbeta ett nytt skatteförslag, i vilket han
vispat kring i skatteskalorna. Ledarna för
oppositionspartierna har troskyldigt skyndat sig att sätta i gång omfattande diskussioner om rättmätigheten i en del av de
föreslagna skattesatserna. Alla i debatten
deltagande har besynnerligt nog blundat för det grundväsentliga i situationen,
det nämligen att den mest primära och
betydelsefulla uppgiften i dag icke är att
lösa tekniska skatteproblem utan att rädda vårt folk från den glidning nedåt mot
en i högsta grad farofylld ekonomisk
framtid, som en fortsatt inflation innebär.
Lenin, som var en realistisk politiker,
förklarade på sin tid, att det snabbaste sättet att fördärva ett folks ekonomi och moral var att fördärva dess penningväsen.
Historien har på ·sätt och vis givit honom
rätt. Efter rubelvalutans sammanbrott
kom kommunismen, efter den tyska markvalutans nazismen och efter den italienska
Lire-valutans inre förstörelse fascismen.
Nu kan man med fog säga att det är
lätt att konstatera denna ekonomiska sjukdom i samhället men svårt att få fram ett
botemedel mot densamma. Men även om
man skulle lyckas finna ett dylikt, har
man att förvänta, att kuren kommer att
bli icke blott plågsam och bitter utan
också i högsta grad impopulär.
Erfarenheten har givit vid handen, att
lönestopp och prisstopp är på något längre sikt för ändamålet overksamma medel
Möjligen kan en temporär lindring i prisstegringen härigenom vinnas, men det blir
ur många synpunkter ett yäl högt pris
man får betala. En annan väg för hejdandet av inflationstrenden kan möjligen vara, att omsättningsskatten nedsättes med
vissa procent. Detta kan utan tvivel betraktas som generellt verkande medel för
nedpressning av priserna, men det drar
bl a med sig en del konsekvenser för budgeten. Härvidlag får man dock väga fördelar mot nackdelar och ständigt komma
ihåg att ett bromsande av inflationen är
en så betydelsefull angelägenhet, att den
är värd mycket stora uppoffringar.
Kan dessa eller andra åtgärder leda till
att prisstegringstendenser upphör, blir
nästa steg, att man förhindrar att orealistiska lönehöjningar genomföras. Den delen av problemet blir sannerligen långt
ifrån lättlöst. Här kan dock ett verkligt
hot om indragningar via skatten av in·
komstökningar verka dämpande å kraven.
Som förut framhållits är Gunnar Sträng
en högt begåvad politiker men en klen
ekonom och rikshushållare. Summerar
man resultatet av hans verksamhet under
de 15 år han suttit som finansminister,
kan man omöjligen komma ifrån, att detta blir ganska dystert. Den svenska kronan har sedan 1955 gått ned i köpkraft
från 100 öre till 58 öre, det svenska folket
har blivit det högst beskattade i världen
och det har begåvats med världens högsta
konsumentpriser. Landets valutareselV
håller på att förtäras, sparandet minskar
på ett minst sagt oroväckande sätt och en
inflationistisk prisstegring pågår i rask takt.
Det är svårt att tro, att det kan vara nå-
got att tillägga i denna negativa meritförteckning. För en tid sedan stod emellertid
en av de ledande i Kungl Myntverket och
redogjorde i TV för arbetet där. Han ut- 305
talade i det sammanhanget sina stora bekymmer för att tillverkningskostnaden för
våra ett-öresmynt nu är uppe i 4 öre!
Efter denna hart när otroliga upplysning är det intet som skett eller som sker
inom Kungl Finansdepartementets förvaltningsområde, som förvånar en svensk
medborgare.