Litteratur Försök till dialog
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
ERIK ANNERS:
Försök till dialog
Chefen för AB Järnförädling, fil dr (i matematisk fysik) Hans Rudberg är en av det
enskilda näringslivets ledande politiska debattörer. Att han inte blivit uppmärksammad av
Sveriges Radio som opinionsbildare utgör ett
av de många beläggen för hur snedvridet denna agentur för vänstervriden propaganda fungerar. Där brukar man ju påstå att det inte
finns några konservativa debattörer att taga
vara på.
Hans Rudberg är ingen idepoJ.itiker i den
äldre konservativa skolans stil. Hans åskådning kan närmast beskrivas som liberal på historicistisk och humanistisk grundval. .Genom
sin förståelse för det historiska perspektivets
betydelse ’liksom genom sin varmt upplevda
humanistiska människosyn är han i dag en av
det moderata samlingspartiets mest uppskattade ideologiska inspiratörer.
Hans skrift ’»Strid eller samverkan?» (Gebers) är mindre ett debattinlägg än ett försök att få till stånd en meningsfull dialog
med politiska meningsmotståndare. Skrif,ten
riktar sig därför lilNa väl till socialdemokrater
som till borgerliga – nymarxisterna för han åt
sidan med helig vrede: »De politiska demagoger i vårt land, som utnyttjar ungdomens naturliga villrådighet i en förvirrad tid, som med
hjälp av lögner och vantolkningar ger en
vrångbild både av vårt samhälle och dess nä-
ringsliv, de sviker sin plikt och försöker släcka
den eld andra bär som en budkavle genom tiden. Jag beklagar dem för deras ansvarslöshets
och enfaldighets skull.»
Är det för mycket att hoppas på att de
många förnuftiga socialdemokrater, som med
oro ser sitt partis förvandling från folkrörelse
till byråkratisk maktapparat förebåda möjligheten till en period i vår historia av oupplyst
partidespoti, med allt av förtryck och vanstyre detta kan innebära, funderar över hans
resonabla argumentation.
Bokens grundtema är – kort och gott – fria
människor, fri företagsamhet, fritt samhälle.
Det är viktigare än någonsin att detta tema
utvecklas på ett begripligt sätt. Rudberg gör
det med en överblick över mänsklig och ekonomisk problematik i vår orosfyllda tid som
är sällsynt hos svenska politiska skribenter.
Hans förening av vetenskaplig skolning, filosofisk beläsenhet och praktiska erfarenheter som
företagsledare ger också en särskild tyngd åt
hans stillsamt genomförda huvudtes: att samhällslivet i vår tid är så komplicerat att vi
trängande behöver ett förbund mellan människor med god vilja, som verkligen inser hur
ofantligt svåra de politiska uppgifterna blivit.
Till sin allmänna principdiskussion av det
moderna samhällets problematik fogar han
en bedömning av vårt lands ekonomiska läge
och vilka krav det ställer på oss i Sverige just
nu. Själv är han pessimist beträffande socialdemokraternas förmåga att angripa uppgiften
på rätt sätt och med rätta metoder. Däremot
är han optimist i vad gäller de faktiska möjligheterna för oss att komma ur den djupgående kris, som hotar svensk samhällsekonomi:
»Som jag ser det hela är ännu så länge ingenting ohjälpligt försent och strängt taget ingenting ens särskilt svårt. Det går att stabilisera
penningvärdet, det går att bygga upp en starkare valutareserv, det går att få till stånd
en expansion av Norrlands näringsliv, det går
utmärkt väl att vända miljöslitaget i sin motsats, det går att i stora delar av vårt land bevara en stabil och levande landsbygd, det går
slutligen för sig att med lämpor hindra en alltför stor del av befolkningen att slå sig ner i
storstäderna. Men vad som inte går är att förverkliga allt detta, om man slår sönder det
fria näringsliv som vi har vårt nuvarande välstånd att tacka för.»
Den aktuella medicin han anser välgrundad och acceptabel kan för många uppfattas
som väl besk: »pris- och lönekontroll under ett
(hans kurs) år samt ·ingen ökning av de offentliga investeringarna under, säg en treårsperiod.» Härigenom skulle vi få en andhämtningspaus, som bl a kunde användas till en
324
»arbetsvänlig» skattereform med minskad progressivitet tillsammans med andra åtgärder avsedda att stimulera initiativ både i näringslivet och inom andra områden av samhällslivet.
Det känns tillfredsställande att detta sägs
rent ut av en person med auktoritet och insikter. Den stora faran för en demokrati är ju
att människorna varseblir och förstår farorna
ARVID FREDBORG:
En bok om Ölands kyrkor
Som kanske intet annat svenskt landskap har
Öland kommit på modet. Dess märkliga natur, dess egenartade flora, dess för svenska
förhållanden enastående klimat och dess historiska minnesmärken har kommit tiotusentals
svenskar att göra bekantskap med ön och åtskilliga tusental att bli bofasta sommarölänningar. Inom kort kommer Ölandsbron att lägga en attraktion till de övriga, Europas längsta
bro, som dessutom underlättar den nu tämligen obekväma trafiken över Kalmarsund.
Under sådana förhållanden är det naturligt,
att litteraturen om Öland blomstrat under senare år. De många besökarna för att icke tala
om de mer eller mindre permanenta sommarölänningarna vill självfallet ha något att läsa,
vill veta mer om sin förälskelse. Läroverksadjunkt Sven Hansson har skrivit en ypperlig
liten volym om Ölands Alvar, Nils J Nilsson
en utmärkt översikt över öns problem i »Öland,
Natur och Bygd». Det senaste bidraget till vår
kunskap är en bok av professor Aron Borelius
med titeln »Öland» (Lund, Håkan Ohlssons
alltför sent och därför får betala ett högre
pris än vad som varit nödvändigt om de politiska ledarna handlat (eller fått handla) i
~id. Så mycket viktigare då att personer med
Hans Rudbergs integritet och ansvarskänsla
träder fram med försök att tala om svåra
sammanhang på ett sätt, som även motståndarna borde kunna lyssna till med aktning
och sympati.
förlag) och undertiteln »Fornborgar, väderkvarnar, kyrkor och slott».
Titeln borde likväl hellre vara »Ölands kyrkor». Ty efter fem sidor om allmänna problem,
sex om fornminnen, sju om väderkvarnar, tjugoen om Borgholms slott, Carl X Gustafs mur,
Ottenby kungsgård och Långe Jan, ägnas etthundratjugofem Ölands kyrkor. Det är det
ämne författaren bäst behärskar och där han
har något att säga, ehuru han naturligt nog
till stor del följer förebilder och begagnar
gjorda forskningar. Boken är, skulle man kunna säga, ett populär-vetenskapligt arbete om
kyrkorna på ön.
Borelius är, så långt en osakkunnig kan kontrollera det, en pålitlig ciceron. Han är en utmärkt stilist och en god fotograf. Med varsam
hand leder han läsaren genom vad som är
kvar av en märklig kyrklig bebyggelse. Redan
1700-talet var katastrofalt i sin rensningsiver.
Borelius citerar ironiskt kyrkoherde Fagerroth,
som upprördes av att Böda kyrka hade »Ögon·
skienliga qwarlefwor af Påfwiske tider och Architectur». Hade Fagerroth levt nu hade han
ej behövt indigneras. I början av 1800-talet
byggde man om så att nästan ingenting blivit
kvar av det påviska. Men om 1700-talet var
katastrofalt utmärktes 1800-talet av en organiserad vandalism. Den var så grundlig, att
man i många fall blott vet hur kyrkorna sett
ut genom J H Rhezelius’ teckningar på 1600-
talet. Den bevarade medeltida interiören i
Gärdslösa är det ena verkliga undantaget, ex- 325
teriören till Källa ödekyrka det andra. Vår
tid har sökt påträffa »kasserade» dopfunter,
pelare som tjänstgjort som grindstolpar etc.
Med möda har man här och var fått fram en
murrest. När man ser, vad som skett i förra
århundradet på Öland är man benägen att utbrista: Förlåt fädren deras missgärningar! Men
naturligtvis kan vi icke förhäva oss. Vår tid har
sannerligen intet överflöd av förståelse för
tradition och kulturvärden.
ERIK ANNERS:
Försök till dialog
Chefen för AB Järnförädling, fil dr (i matematisk fysik) Hans Rudberg är en av det
enskilda näringslivets ledande politiska debattörer. Att han inte blivit uppmärksammad av
Sveriges Radio som opinionsbildare utgör ett
av de många beläggen för hur snedvridet denna agentur för vänstervriden propaganda fungerar. Där brukar man ju påstå att det inte
finns några konservativa debattörer att taga
vara på.
Hans Rudberg är ingen idepoJ.itiker i den
äldre konservativa skolans stil. Hans åskådning kan närmast beskrivas som liberal på historicistisk och humanistisk grundval. .Genom
sin förståelse för det historiska perspektivets
betydelse ’liksom genom sin varmt upplevda
humanistiska människosyn är han i dag en av
det moderata samlingspartiets mest uppskattade ideologiska inspiratörer.
Hans skrift ’»Strid eller samverkan?» (Gebers) är mindre ett debattinlägg än ett försök att få till stånd en meningsfull dialog
med politiska meningsmotståndare. Skrif,ten
riktar sig därför lilNa väl till socialdemokrater
som till borgerliga – nymarxisterna för han åt
sidan med helig vrede: »De politiska demagoger i vårt land, som utnyttjar ungdomens naturliga villrådighet i en förvirrad tid, som med
hjälp av lögner och vantolkningar ger en
vrångbild både av vårt samhälle och dess nä-
ringsliv, de sviker sin plikt och försöker släcka
den eld andra bär som en budkavle genom tiden. Jag beklagar dem för deras ansvarslöshets
och enfaldighets skull.»
Är det för mycket att hoppas på att de
många förnuftiga socialdemokrater, som med
oro ser sitt partis förvandling från folkrörelse
till byråkratisk maktapparat förebåda möjligheten till en period i vår historia av oupplyst
partidespoti, med allt av förtryck och vanstyre detta kan innebära, funderar över hans
resonabla argumentation.
Bokens grundtema är – kort och gott – fria
människor, fri företagsamhet, fritt samhälle.
Det är viktigare än någonsin att detta tema
utvecklas på ett begripligt sätt. Rudberg gör
det med en överblick över mänsklig och ekonomisk problematik i vår orosfyllda tid som
är sällsynt hos svenska politiska skribenter.
Hans förening av vetenskaplig skolning, filosofisk beläsenhet och praktiska erfarenheter som
företagsledare ger också en särskild tyngd åt
hans stillsamt genomförda huvudtes: att samhällslivet i vår tid är så komplicerat att vi
trängande behöver ett förbund mellan människor med god vilja, som verkligen inser hur
ofantligt svåra de politiska uppgifterna blivit.
Till sin allmänna principdiskussion av det
moderna samhällets problematik fogar han
en bedömning av vårt lands ekonomiska läge
och vilka krav det ställer på oss i Sverige just
nu. Själv är han pessimist beträffande socialdemokraternas förmåga att angripa uppgiften
på rätt sätt och med rätta metoder. Däremot
är han optimist i vad gäller de faktiska möjligheterna för oss att komma ur den djupgående kris, som hotar svensk samhällsekonomi:
»Som jag ser det hela är ännu så länge ingenting ohjälpligt försent och strängt taget ingenting ens särskilt svårt. Det går att stabilisera
penningvärdet, det går att bygga upp en starkare valutareserv, det går att få till stånd
en expansion av Norrlands näringsliv, det går
utmärkt väl att vända miljöslitaget i sin motsats, det går att i stora delar av vårt land bevara en stabil och levande landsbygd, det går
slutligen för sig att med lämpor hindra en alltför stor del av befolkningen att slå sig ner i
storstäderna. Men vad som inte går är att förverkliga allt detta, om man slår sönder det
fria näringsliv som vi har vårt nuvarande välstånd att tacka för.»
Den aktuella medicin han anser välgrundad och acceptabel kan för många uppfattas
som väl besk: »pris- och lönekontroll under ett
(hans kurs) år samt ·ingen ökning av de offentliga investeringarna under, säg en treårsperiod.» Härigenom skulle vi få en andhämtningspaus, som bl a kunde användas till en
324
»arbetsvänlig» skattereform med minskad progressivitet tillsammans med andra åtgärder avsedda att stimulera initiativ både i näringslivet och inom andra områden av samhällslivet.
Det känns tillfredsställande att detta sägs
rent ut av en person med auktoritet och insikter. Den stora faran för en demokrati är ju
att människorna varseblir och förstår farorna
ARVID FREDBORG:
En bok om Ölands kyrkor
Som kanske intet annat svenskt landskap har
Öland kommit på modet. Dess märkliga natur, dess egenartade flora, dess för svenska
förhållanden enastående klimat och dess historiska minnesmärken har kommit tiotusentals
svenskar att göra bekantskap med ön och åtskilliga tusental att bli bofasta sommarölänningar. Inom kort kommer Ölandsbron att lägga en attraktion till de övriga, Europas längsta
bro, som dessutom underlättar den nu tämligen obekväma trafiken över Kalmarsund.
Under sådana förhållanden är det naturligt,
att litteraturen om Öland blomstrat under senare år. De många besökarna för att icke tala
om de mer eller mindre permanenta sommarölänningarna vill självfallet ha något att läsa,
vill veta mer om sin förälskelse. Läroverksadjunkt Sven Hansson har skrivit en ypperlig
liten volym om Ölands Alvar, Nils J Nilsson
en utmärkt översikt över öns problem i »Öland,
Natur och Bygd». Det senaste bidraget till vår
kunskap är en bok av professor Aron Borelius
med titeln »Öland» (Lund, Håkan Ohlssons
alltför sent och därför får betala ett högre
pris än vad som varit nödvändigt om de politiska ledarna handlat (eller fått handla) i
~id. Så mycket viktigare då att personer med
Hans Rudbergs integritet och ansvarskänsla
träder fram med försök att tala om svåra
sammanhang på ett sätt, som även motståndarna borde kunna lyssna till med aktning
och sympati.
förlag) och undertiteln »Fornborgar, väderkvarnar, kyrkor och slott».
Titeln borde likväl hellre vara »Ölands kyrkor». Ty efter fem sidor om allmänna problem,
sex om fornminnen, sju om väderkvarnar, tjugoen om Borgholms slott, Carl X Gustafs mur,
Ottenby kungsgård och Långe Jan, ägnas etthundratjugofem Ölands kyrkor. Det är det
ämne författaren bäst behärskar och där han
har något att säga, ehuru han naturligt nog
till stor del följer förebilder och begagnar
gjorda forskningar. Boken är, skulle man kunna säga, ett populär-vetenskapligt arbete om
kyrkorna på ön.
Borelius är, så långt en osakkunnig kan kontrollera det, en pålitlig ciceron. Han är en utmärkt stilist och en god fotograf. Med varsam
hand leder han läsaren genom vad som är
kvar av en märklig kyrklig bebyggelse. Redan
1700-talet var katastrofalt i sin rensningsiver.
Borelius citerar ironiskt kyrkoherde Fagerroth,
som upprördes av att Böda kyrka hade »Ögon·
skienliga qwarlefwor af Påfwiske tider och Architectur». Hade Fagerroth levt nu hade han
ej behövt indigneras. I början av 1800-talet
byggde man om så att nästan ingenting blivit
kvar av det påviska. Men om 1700-talet var
katastrofalt utmärktes 1800-talet av en organiserad vandalism. Den var så grundlig, att
man i många fall blott vet hur kyrkorna sett
ut genom J H Rhezelius’ teckningar på 1600-
talet. Den bevarade medeltida interiören i
Gärdslösa är det ena verkliga undantaget, ex- 325
teriören till Källa ödekyrka det andra. Vår
tid har sökt påträffa »kasserade» dopfunter,
pelare som tjänstgjort som grindstolpar etc.
Med möda har man här och var fått fram en
murrest. När man ser, vad som skett i förra
århundradet på Öland är man benägen att utbrista: Förlåt fädren deras missgärningar! Men
naturligtvis kan vi icke förhäva oss. Vår tid har
sannerligen intet överflöd av förståelse för
tradition och kulturvärden.