I massmedias tecken
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
I massmedias tecken
I Sverige som ofta annorstädes har valrö-
relserna kommit att på ett skickelsedigert
sätt influeras av massmedias effekt, närmare bestämt av väljarreaktionerna inför
partitopparnas agerande i TV- och radiodebatter. Särskilt TV-insatserna har kommit att få stor betydelse.
Valresultaten bygger därför till en del
på ett irrationellt moment; även om de
fortfarande väsentligen är uttryck för opinionsströmningar föranledda av ändrade
bedömningar av sakfrågor och ändrade
förtroendeattityder, kan massmedias effekt motverka eller förstärka uttrycken för
folkviljan.
Vår tids partiledare har det alltså inte
lätt. Inte nog med att de måste ha alla de
egenskaper, som av ålder befunnits nödvändiga för politiskt ledarskap, de måste
också vara goda TV-gestalter.
Det sagda kan illustreras med vad som
hände valets två huvudmotståndare, hrr
Palme och Hedlund. Att socialdemokraterna skulle gå tillbaka blev tydligt redan
i valets inledande skede – de nervösa utspelen med prisstopp och annat visade
klart hur oroad man kände sig i den socialdemokratiska partiledningen. Därtill
kom så hr Palmes olyckliga framträdanden. Han försökte hålla minen av ansvarskännande statsman, men nerverna
höll inte. I den avslutande partiledardebatten sjönk han snabbt ned till studentdebattörens nivå. För att använda hans
egna ord till hr Hedlund: »det bidde ingenting»!
Den blygsamma förhoppning, som detta
iakttagande motiverar, är att hr Palme
skall lära om. Med hans rika begåvning
och brinnande vilja borde han kunna utveckla en ledarprofil, som inger större respekt och större möjligheter till fruktbar
debatt mellan regering och oppositionspartier. Ty om någonsin den svenska demokratin kommer att ställas på prov blir
det under de närmaste årens lika livsviktiga som ömtåliga förhandlingar i EECfrågan, som ju hr Palme kommer att leda
som statsminister. I de förhandlingama
måste de demokratiska partierna hålla
samman – vad sedan hr Hermansson än
säger. Det kommer att bero mycket på
hr Palmes personliga sätt att handskas bå-
de med opinionsbildningen och med oppositionen, om en sådan sammanhållning
skall kunna bestå.
Hr Hedlund hemförde – man frestas att
säga som vanligt – en lysande valseger,
denna gång rentav innebärande centerpartiets inbrytning på bred front även i tätorterna. På längre sikt är detta ett av valets
mest intressanta resultat; de forna asfalttorparna har blivit storstadspolitiker och
kommer att bli tvungna att inrätta sig därefter. Detta resultat vilar emellertid på
bräckligt underlag, nämligen på hr Hedlunds skickliga utspelstaktik i valets slutskede och hans ojämförliga TV-personlighet. Inför honom stod fruktade utfrågare
och drivna debattörer hjälplösa. Han hade, eller tycktes ha, svar på allt, och vad
mera är, hans svar och inlägg hade så till
den grad det självklaras och förnuftigas
prägel, att de gick hem hos väljarna. Att
centerpartiet hade ett gynnsamt läge inför
valet visste alla. Ändock är storleksordningen av väljartillskottet förvånande, inte
minst genom att det är så jämnt fördelat
över hela landet. Ty detta är det märkliga
-oavsett utgångsläge i lokal procentandel
tycks centerpartiet ha ökat med ca 4 procent snart sagt överallt. Det kan bara finnas en gemensam rikspolitisk nämnare för
sådana fenomen – hr Hedlunds på en gång
fryntliga och klipska uppsyn inför TVkameran. Han har ingivit det största förtroendet av de politiska ledarna, och därför har han dragit till sig röster från alla
kategorier i den rörliga delen av väljarkå-
ren.
Men hr Jonnergård, centerns partisekreterare, som inte torde stå hr Hedlund
nämnvärt efter i fråga om skarpblick för
det politiska livets realiteter, borde rimligen ha sina onda aningar. Vad händer
med partiet då hr Hedlund dragit sig tillbaka?
Det tredje intresseväckande exemplet på
massmedias betydelse i valrörelsen erbjuder hr Holmberg. Moderata samlingspartiet hade att räkna med ett bakslag i valet – det tager sin tid att efter namnbyte
och programförnyelse konsolidera ett partis ställning även bland dess av ålder trogna väljare. På valnatten framstod bakslaget som överraskande stort, nämligen ca 3
procent. Bland partiets erfarna bedömare av sådana kalkyler torde siffran 2 procent ha mottagits med fattning och 1,5
procent uppfattats som ett hyggligt och för
framtiden lovande resultat. I skrivande
stund är inte poströsterna räknade. Men
det finns anledning att tro på den mest
erfarne valstatistiker vi har, nämligen Ivar
Öhman, när han räknar med att moderata
samlingspartiets slutsiffra blir bättre än de
preliminära resultaten.
331
Hur det nu än blir med den saken, är
det uppenbart att hr Holmberg persqnligen gjorde en utmärkt valrörelse och att
han därtill hade ett klart genombrott som
TV-personlighet. Inte minst var hans insatser i partiledardebatten sådana att varje tal om att han inte behärskar TV som
uttrycksform nu lär tystna. Hela hans
framträdande vittnade om kraft, eftertanke och vilja till saklig debatt. Det är därför antagligt att han genom sina framgång~
ar i TV motverkade tendensen till tillbakagång för sitt parti. Så mycket mera obegripligt är det att partiets förste vice ordförande, hr Bohman, som gav socialdemokraterna kort på handen i valdebatterna
genom en onödig utrikespolitisk skrift, på
själva valnatten till en representant för
pressen framförde starkt kritiska uttalanden mot sin partiledare – uttalanden, som
han borde ha förstått skulle komma att
publiceras och därmed skada partiets sammanhållning. Detta är väl ägnat att belysa Svensk Tidskrifts uppfattning i nr 1/
1970, då vi i en ledare konstaterade att hr
Bohman har »en notorisk benägenhet att
låta sina starka känslor trumfa över sitt
goda förstånd».
Vad moderata samlingspartiet nu behö-
ver är ju ändå inte uppslitande inre personstrider utan en konsolidering och samling kring ett program stött av ett uppoffrande arbete ute på fältet av otaliga
ideellt engagerade människor och kring
en partiledare, som visat att han växer
med sin uppgift – den svåraste som finns
i ett demokratiskt samhälle.
I Sverige som ofta annorstädes har valrö-
relserna kommit att på ett skickelsedigert
sätt influeras av massmedias effekt, närmare bestämt av väljarreaktionerna inför
partitopparnas agerande i TV- och radiodebatter. Särskilt TV-insatserna har kommit att få stor betydelse.
Valresultaten bygger därför till en del
på ett irrationellt moment; även om de
fortfarande väsentligen är uttryck för opinionsströmningar föranledda av ändrade
bedömningar av sakfrågor och ändrade
förtroendeattityder, kan massmedias effekt motverka eller förstärka uttrycken för
folkviljan.
Vår tids partiledare har det alltså inte
lätt. Inte nog med att de måste ha alla de
egenskaper, som av ålder befunnits nödvändiga för politiskt ledarskap, de måste
också vara goda TV-gestalter.
Det sagda kan illustreras med vad som
hände valets två huvudmotståndare, hrr
Palme och Hedlund. Att socialdemokraterna skulle gå tillbaka blev tydligt redan
i valets inledande skede – de nervösa utspelen med prisstopp och annat visade
klart hur oroad man kände sig i den socialdemokratiska partiledningen. Därtill
kom så hr Palmes olyckliga framträdanden. Han försökte hålla minen av ansvarskännande statsman, men nerverna
höll inte. I den avslutande partiledardebatten sjönk han snabbt ned till studentdebattörens nivå. För att använda hans
egna ord till hr Hedlund: »det bidde ingenting»!
Den blygsamma förhoppning, som detta
iakttagande motiverar, är att hr Palme
skall lära om. Med hans rika begåvning
och brinnande vilja borde han kunna utveckla en ledarprofil, som inger större respekt och större möjligheter till fruktbar
debatt mellan regering och oppositionspartier. Ty om någonsin den svenska demokratin kommer att ställas på prov blir
det under de närmaste årens lika livsviktiga som ömtåliga förhandlingar i EECfrågan, som ju hr Palme kommer att leda
som statsminister. I de förhandlingama
måste de demokratiska partierna hålla
samman – vad sedan hr Hermansson än
säger. Det kommer att bero mycket på
hr Palmes personliga sätt att handskas bå-
de med opinionsbildningen och med oppositionen, om en sådan sammanhållning
skall kunna bestå.
Hr Hedlund hemförde – man frestas att
säga som vanligt – en lysande valseger,
denna gång rentav innebärande centerpartiets inbrytning på bred front även i tätorterna. På längre sikt är detta ett av valets
mest intressanta resultat; de forna asfalttorparna har blivit storstadspolitiker och
kommer att bli tvungna att inrätta sig därefter. Detta resultat vilar emellertid på
bräckligt underlag, nämligen på hr Hedlunds skickliga utspelstaktik i valets slutskede och hans ojämförliga TV-personlighet. Inför honom stod fruktade utfrågare
och drivna debattörer hjälplösa. Han hade, eller tycktes ha, svar på allt, och vad
mera är, hans svar och inlägg hade så till
den grad det självklaras och förnuftigas
prägel, att de gick hem hos väljarna. Att
centerpartiet hade ett gynnsamt läge inför
valet visste alla. Ändock är storleksordningen av väljartillskottet förvånande, inte
minst genom att det är så jämnt fördelat
över hela landet. Ty detta är det märkliga
-oavsett utgångsläge i lokal procentandel
tycks centerpartiet ha ökat med ca 4 procent snart sagt överallt. Det kan bara finnas en gemensam rikspolitisk nämnare för
sådana fenomen – hr Hedlunds på en gång
fryntliga och klipska uppsyn inför TVkameran. Han har ingivit det största förtroendet av de politiska ledarna, och därför har han dragit till sig röster från alla
kategorier i den rörliga delen av väljarkå-
ren.
Men hr Jonnergård, centerns partisekreterare, som inte torde stå hr Hedlund
nämnvärt efter i fråga om skarpblick för
det politiska livets realiteter, borde rimligen ha sina onda aningar. Vad händer
med partiet då hr Hedlund dragit sig tillbaka?
Det tredje intresseväckande exemplet på
massmedias betydelse i valrörelsen erbjuder hr Holmberg. Moderata samlingspartiet hade att räkna med ett bakslag i valet – det tager sin tid att efter namnbyte
och programförnyelse konsolidera ett partis ställning även bland dess av ålder trogna väljare. På valnatten framstod bakslaget som överraskande stort, nämligen ca 3
procent. Bland partiets erfarna bedömare av sådana kalkyler torde siffran 2 procent ha mottagits med fattning och 1,5
procent uppfattats som ett hyggligt och för
framtiden lovande resultat. I skrivande
stund är inte poströsterna räknade. Men
det finns anledning att tro på den mest
erfarne valstatistiker vi har, nämligen Ivar
Öhman, när han räknar med att moderata
samlingspartiets slutsiffra blir bättre än de
preliminära resultaten.
331
Hur det nu än blir med den saken, är
det uppenbart att hr Holmberg persqnligen gjorde en utmärkt valrörelse och att
han därtill hade ett klart genombrott som
TV-personlighet. Inte minst var hans insatser i partiledardebatten sådana att varje tal om att han inte behärskar TV som
uttrycksform nu lär tystna. Hela hans
framträdande vittnade om kraft, eftertanke och vilja till saklig debatt. Det är därför antagligt att han genom sina framgång~
ar i TV motverkade tendensen till tillbakagång för sitt parti. Så mycket mera obegripligt är det att partiets förste vice ordförande, hr Bohman, som gav socialdemokraterna kort på handen i valdebatterna
genom en onödig utrikespolitisk skrift, på
själva valnatten till en representant för
pressen framförde starkt kritiska uttalanden mot sin partiledare – uttalanden, som
han borde ha förstått skulle komma att
publiceras och därmed skada partiets sammanhållning. Detta är väl ägnat att belysa Svensk Tidskrifts uppfattning i nr 1/
1970, då vi i en ledare konstaterade att hr
Bohman har »en notorisk benägenhet att
låta sina starka känslor trumfa över sitt
goda förstånd».
Vad moderata samlingspartiet nu behö-
ver är ju ändå inte uppslitande inre personstrider utan en konsolidering och samling kring ett program stött av ett uppoffrande arbete ute på fältet av otaliga
ideellt engagerade människor och kring
en partiledare, som visat att han växer
med sin uppgift – den svåraste som finns
i ett demokratiskt samhälle.