Dagens frågor
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Mordet på Folke Bernadotte
Enligt pressuppgifter förbereder en israelisk
skribent en bok om mordet på Folke Bernadotte. Författaren uppger att det var han själv
som var mördaren. Boken har ej fått förläggare i Israel. Man torde kunna förvänta att
inget svenskt förlag vill ägna sig åt att ge ut
boken på svensh. Ett danskt förlag lär ha erbjudit sina tjänster. Mycken heder lär i varje
fall företaget inte inbringa.
Den man, som påstår sig vara mördaren, sö-
ker förklara sitt dåd. Folke Bernadotte skulle
ha varit antisemit och proarab. Till grund för
detta påstående läggs ett brev, som sedan
länge med säkerhet ·ansetts vara förfalskat på
tyskt nazistiskt håll. Hur författaren skall kunna förklara, att han vid denna tid i Israel
skall kunna ha läst och tagit intryck av brevet
i fråga, är alldeles obekant. Med all sannolikhet rör det sig om en efterkonstruktion. Men
även om han känt till brevet hade detta inte
bevisat någonting.
Man behöver inte känna till Folke Bernadotte särskilt mycket för att veta, att allt vad
antisemitism hette var honom främmande.
Han hade, långt före sitt uppdrag i Israel, visat detta i gärning. Han var ordförande i
svenska Röda korset, och den humanitära anda som präglar dess verksamhet var också
hans. Han hade lett räddningsuppdragen efter
kriget till Tyskland. Ännu lever i Sverige judar som han förde hit i »de vita bussarna».
Han gjorde detta, som allt annat, som en
självklar sak. För honom gällde efter Skriftens
ord varken jude eller grek, ty han var inte bara i ord utan i gärning en kristen och en ädling. Att försöka smutsa hans minne för att
höja upp sig själv är en nedrighet.
Den som mördade Folke Bernadotte var
som bekant ute för att också mörda en annan.
General Age Lundström undkom av en tillfällighet, men i stället träffades den franske
översten Serot av kulor avsedda: för honom.
Skulle detta mord också vara en ädel gärning?
Hade dessa officerare, den som dödades och
den som undkom, också skrivit brev som mördaren studerat?
Det har aldrig varit en hemlighet, att Folkf
Bernadottes mördare var att söka inom vissa
ultranationella israeliska kretsar, som ej skydde
några som helst medel för att, som de menade,
befästa Israel mot araberna. De såg varje FNingripande, som de ej fann vara helt och fullt
inriktat på Israels intressen, som ett brott. Vilka som tillhörde dessa kretsar var inte okänt.
Israels regering torde ha haft dem under ganska närgången uppsikt. Ingen regering kan oberörd se på hur grupper av medborgare driver
politik med vapen i hand, vore det än åt samma håll som den lagliga regeringen går.
Sveriges regering protesterade mycket bestämt mot Israel efter mordet i Jerusalem.
FN:s representanter hade uppenbarligen inte
fått det skydd som de hade rätt att fordra.
Israels regering uppmanades att söka mördarna och ställa dem inför rätta. För att underlätta sökandet och för att reda ut vad som
verkligen hade hänt – och som israeliska myndigheter inte visade sig vara särskilt angelägna
att klargöra – tillsattes en svensk kommission
under ledning av dåvarande riksåklagaren, och
hans resultat överlämnades till vederbörande i
Jerusalem.
Resultatet blev lika med noll. På svenskt
håll sade man inte öppet, men man torde ha
haft den uppfattningen, att Israels myndigheter inte bara kände till inom vilken krets som
mördaren borde sökas utan också visste vilka
som deltagit i attentatet. Men man ville inte
ställa mördaren och de andra deltagama inför rätta. Av inrikespolitiska skäl skulle detta
ha varit ytterst besvärligt och lett till kritik av
regeringen. Man föredrog att låta mördaren
löpa. Kanske bedömde man saken så, att en
svensk medlares liv inte var värt obehaget av
att i dåvarande labila läge stöta sig med en
militant liga.
Mordet skulle väl som många andra politiska brott ha gått ouppklarat till historien om
inte mördaren själv, eller den som utger sig
för att vara det, nu har uppträtt för att spela
336
nationell hjälte. Det skall bli av allra största
intresse att se vad regeringen i Jerusalem gör i
denna situation. Den har utan tvivel medel att
stoppa en verksamhet som endast kan bli till
skada för Israels anseende. Den borde aldrig
ha låtit mannen resa utomlands för att där
yvas över att han överlagt skjutit ned obeväpnade FN-observatörer. Det är en sak att en
tidigare regering, av en annan generation, bestämt att hans gärning skulle bli ostraffad, att
en mördare simile bli »oupptäckt». En annan
sak vore om dagens regering, genom släpphänthet eller på annat sätt, skulle hjälpa honom. Det vore svårt att förlåta för många,
och Israel kan behöva sina vänner.
Socialstyrelsen och valrörelsen
Till säregenheterna i årets valrörelse hörde de
efter socialdemokratiska mått skräddarsydda
utredningarna. Den kanske mest anmärkningsvärda stod socialstyrelsen – ett statligt ämbetsverk alltså – för. Från styrelsens utredning
om den inte institutionsbundna socialvårdens
målsättning och organisation offentliggjordes
ett »preliminärt betänkande», som bl a tog upp
bostadspolitiken. Generaldirektör Bror Rexed
som tillika är utredningens ordförande passade på att göra ett inlägg i valdebatten i jämlikhetens tecken i denna ovanliga form.
Vad han föreslog var en 15-årig planering
för bostadspolitiken för att få till stånd en utjämning på bostadsområdet. Mål bör anges
för hur alla människor och typer av hushåll
skall bo vid programperiodens slut, hette det.
Dessa mål ska vägas samman med de resurser
som står till bostadsförsörjningens förfogande
och till varje pris skall dagens situation på bostadsmarknaden undvikas, d v s betalningssvaga får inte ställas åt sidan. Om den framtida
bostadsförsörjningens resurser inte kan ökas
måste den totala bostadsstandarden sänkas genom att man förbjuder eller motverkar lyxkonsumtion av bostäder hos högre inkomsttagare, skrev Bror Rexed och hans utredare. Annars finns det risk för att den sociala skiktningen, segregationen, ökar.
Vidare föreslogs att fastighetsägarna genom
avtal skall tvingas godta bostadsförmedlingens
anvisningar och att avtalen ska förbindas med
ökat kommunalt bostadsstöd till årskostnader
och engångsinsatser. Om inte önskat resultat
uppnås på så vis måste byggandet förbehållas
ägare som strävar efter integrering. Utredningen hade t o m gjort upp formulär med
vars hjälp man skall kunna visa om fördelningen av hushållen på olika inkomstnivåer i
någon del av kommunen avviker från hela
kommunens. Med ett annat formulär kan man
visa graden av snedvridningen i inkomstfördelningen hos olika fastighetsägarkategorier. Om
de kontroller på fördelningen, som man genom dessa formulärs hjälp kan få, visar ett
otillfredsställande resultat kan man ingripa
genom avtal med ägarna, genom ändrad fördelning av nyproduktionen eller genom inlösen
av bostäder i privat ägo, framhölls det.
Nog präglas denna Bror Rexeds vision av
den framtida bostadsförsörjningen till alla delar av Wigforss’ kungstanke att fattigdomen
fördrages bättre om den delas av alla. Vår arma bostadsmarknad, som till fullo fått bevisa
att kostnadsstegringar och orättvisor följer regleringar i spåren, skulle med Bror Rexeds ordination bli iklädd tvångströja. Inte en enda
bostad bleve bättre eller billigare för att den
grad av konkurrens och valfrihet som ännu
trots allt finns på denna marknad försvinner –
tvärtom.
I Polen byggs bostäderna just nu så stora
att varje person skall disponera 9 m2 bostadsyta. En ökning till 11 m2 diskuteras, men argumentet emot är att alla ännu inte disponerar 9 m2. Det måste vara ett bostadsbyggande
efter sådana principer som föresvävar Bror
Rexed. Utveckling och framåtskridande för att
nu inte tala om valfrihet – tidigare honnörsord även för socialdemokrater – tillhör tydligen inte längre socialdemokratisk tankesfär.
Den är enbart jämlik.
Professor Sacharovs andra brev
Den »ryska vätebombens fader», professor A
D Sacharov, riktade för ungefär två år sedan ett brev till Sovjetunionens ledande män, i
vilket han varnade för de ödesdigra följderna
av landets efterblivenhet. De svårigheter, som
skulle kunna uppstå mot bakgrund av den strategiska terrorbalansen i världen, borde tvinga
stormakterna att söka nya politiska utvägar
bort från den annalkande katastrofen. Detta
Sacharovs första brev publicerades i New
York Times i juli 1968 och väckte stor uppmärksamhet i västvärlden. Men trots att han
kritiserat det kommunistiska partiets politik i
Sovjetunionen, följde inga repressalier mot
honom. Därför var tydligen hans ställning
alltför stark.
Nu har professor Sacharov låtit höra av sig
igen. Ett nytt brev av hans hand är ställt till
hrr Bresjnev, Kosygin och Podgornyj. Brevet
är undertecknat också av två andra vetenskapsmän, och det kom liksom det första till
världens kännedom genom att det spreds på
underjordisk väg.
Brevet utgör inte någon protest, snarare en
varning innehållande också ett skisserat förslag till saneringsprogram. I brevet framhävs,
att Sovjetunionen inom alla produktionsgrenar utom kol står långt efter USA, och klyftan mellan länderna bara ökar. Vad beträffar
datamaskiner, de viktigaste instrumenten i den
andra industrirevolutionen, befinner sig Sovjetunionen i en gången epok. Det var annorlunda under 50-talet, då den första ryska sputniken sköts upp i rymden. Nu har amerikanerna promenerat omkring på månen. Skälet
till denna efterblivenhet i Sovjetunionen är
partimonopolet på all slags distribution av
informationer, vilket är oförenligt med den
moderna teknologins utveckling. På den punkten är det nödvändigt med en demokratisering av maktstrukturen. Sacharovs kritik är
inte riktad mot det kommunistiska systemet
som sådant utan utgår från vad som kallas
)SOcialistiska positioner».
337
Sitt saneringsprogram sammanfattar Sacharov i ett antal punkter. Regimen borde offentligt godkänna en sådan demokratisering,
som skulle tillåta en öppen diskussion. Informationer om tillståndet i landet och om det
offentliga livets problem borde göras tillgängliga, först inom begränsade kretsar, d v s inom partiet och den statliga administrationen,
och sedan för allmänheten. Man bör skapa
ett institut för opinionsundersökningar, vars
resultat också först skulle delges begränsade
kretsar och sedermera allmänheten. Man måste sluta att störa främmande länders radiosändningar, upphäva alla förbud mot cirkulation av utländska böcker och tidskrifter och
alla inskränkningar vad beträffar sovjetmedborgares korrespondens med utlandet och med
deras utländska kontakter. Andra punkter rör
politiska fångar och deras behandling, nationella minoriteter, friare produktionsformer och
dylikt.
Sacharov påpekar, att hans punkter bara
utgör en skiss och att demokratisering inte
kan lösa alla ekonomiska svårigheter. Detta är
riktigt. Vad han föreslår som botemedel är å
ena sidan otillräckligt och å andra sidan oförenligt med det kommunistiska systemet. Det
väsentliga är, att Sovjetunionen regeras av ett
enda parti med totalitära metoder. Under ett
sådant statsskick måste ett monopol på informationsdistribution uppehållas och koncentreras i de styrandes händer, och alla samhällsorganisationer måste förbjudas utom sådana
som tillskapats av regimen för att stärka diktaturen.
Sacharovs brev kan sannolikt skapa viss förvirring i västvärlden. Politiker, som är benägna att i allt uppträda som duvor, kan av detta brev dra den slutsatsen att Sovjetunionen
är svag och blir allt svagare. Alltså skulle västern inte behöva bekymra sig så mycket om
vad som händer där. Sanningen är en annan.
Sovjet liksom Kina kan tack vare sitt totalitära statsskick hålla rustningarna uppe på
den nivå, som för diktaturen anses vara nöd- 338
vändig, utan att behöva räkna med folkets melning dler med dess levnadsstandard. Att
Sovjetunionen enligt uppgift för närvarande
har färre datamaskiner än Belgien och mindre
kemisk industri än Holland hindrar inte Moskva att ha ständiga framgångar i sina konfrontationer med den fria världen.
Antiamerikanism och neutralitet
När den socialdemokratiska partisekreteraren
Sten Andersson började höja panikartade rop
i anledning av hr Gösta Bohmans bok om den
svenska neutralitetspolitiken, undrade man vad
som egentligen hade hänt. Att han var ute för
att finna något tema i valrörelsen, som inte
genast ledde tankarna till vad regeringen missskött, var ju uppenbart. Men boken visade sig
inte vara särskilt sensationell. Den konstaterade, vad alla vet är sant, nämligen att hrr Nilsson och Palme utnyttjat utrikespolitiken för inrikespolitiska syften. Den gjorde gällande att
det är utomordentligt olyckligt att så skett, för
landet och för allas vår framtid. Att det skulle
vara inkorrekt att peka på detta faktum förefaller egendomligt.
På en punkt kan hr Bohman möjligen ha
fel. Han talar om neutralitetspolitiken som en
dogm, och ordvalet är något missledande.
Dogmer brukar, när de väl fastställts, vara statiska. Svensk neutralitet är däremot ett föränderligt begrepp. Den som konstaterar detta är
en av vårt lands förnämsta experter, förre ambassadören, talmannen Erik Boheman. Hans
bok Tankar i en talmansstol (Norstedts) kom
också ut i september. Den möttes, eller föregicks, av ett nytt skri från hr Sten Andersson.
Denne ansåg sig ha upptäckt att hans egen talman höll på att begå brottet att kritisera regeringens utrikespolitik, och denna, menade hr
Andersson med en underlig brist på förmåga
av logisk slutledningskonst, skulle vara lika
med traditionell svensk neutralitetspolitik. Så
är det naturligtvis inte alls. Vad hr Boheman
i boken kritiserar är för övrigt handläggningen av utrikespolitiken så som hr Nilsson skött
den. En sådan kritik har alla rätt att komma
med, men så sakligt väl underbyggd som hr
Bohemans torde ingen vara. Vad beträffar hr
Palme sätts han helt enkelt in i sitt sammanhang: det går lika litet att förneka att denne
deltog i en veritabel »hate-America»-kampanj
ännu i regeringsställning som att han som
statsminister och på besök i Amerika fick lov
att uttala sig på annat sätt.
I övrigt framhåller hr Boheman, att politiken under andra världskriget var »icke krigförande», ej neutral i vanlig mening. Han bör
veta det, eftersom han var med om att utforma den. Vår hjälp till Finland, våra avsteg
till först Tysklands, sedan till de allierades
förmån var valda eller framtvingade. De höll
oss utanför kriget, vilket var lyckligt nog, men
vi var varken i ord eller gärning neutrala.
Från efterkrigstiden tillåter sig hr Boheman att
peka på försöken att skapa ett nordiskt försvarsförbund, hr Erlanders kungstanke. Detta
var naturligtvis inte svensk neutralitetspolitik
i vedertagen mening utan avsåg att organisera
ett i övrigt alliansfritt block av neutrala stater.
Skillnaden mellan hr Undens restriktiva politik och hr PaJmes kringhoppande politik är
ofantlig, men det står var och en fritt att välja
vilken han föredrar. Att påstå att dessa olika
former av utrikespolitik är samma sak, samma
slag av neutralitetspolitik, är och blir en verklighetsförfalskning. Hr Boheman är alltför korrekt för att använda detta ord. Man skall läsa
hans bok för att förstå hur fint och distinkt
han penetrerar en fråga, som vissa politiker av
opportunitetsskäl försöker vantolka.
Kapitlet om »Svensk antiamerikanism» är
ett av de skickligast skrivna och mest lärorika
i en bok som också i övrigt står på höjd med
författarens tidigare publicerade minnen.
Debatt om EEC
När förhandlingama i höst om en svensk anknytning till EEC börjar är vårt läge tyvärr
inte det bästa. En av de blivande centerledarna in spe, hr Antonsson, har gjort uttalanden
innebärande en nordisk isolationspolitik, som
i vart fall inte varit till nytta. Hans föreställningar om Sveriges möjligheter att numera på-
verka Norges och Danmarks anslutningspolitik
ar så överdrivna att hans agerande får uppfattas som helt avsett för inrikes konsumtion i
valrörelsen. Vida värre är det naturligtvis att
hr Palme i partiledardebattens hetta lät förleda sig till kategoriska uttalanden av innehåll att om en svensk anslutning till EEC skulle hota »vår jämlikhetspolitik», då blir det inte något av för vår del. Hr Palme borde förklara sig närmare på denna punkt. Vilken
~jämlikhetspolitik»? Det program eller rättare
sagt de antydningar till program för denna politik, som socialdemokraterna hittills framlagt,
är så vaga att de undandrager sig konkreta
tolkningar. Alla de d~mokratiska partierna är
emellertid överens om nödvändigheten av fortsatt ekonomisk utjämning med sikte särskilt på
att förbättra låglönegruppernas och de socialt
vanlottades ställning liksom att öka möjligheterna till likvärdig utbildning för alla. Det
skulle vara intressant att få veta närmare vilka
mål den socialdemokratiska jämlikhetspolitiken egentligen vill nå. Ställer sig t ex regeringen bakom socialstyrelsechefen hr Rexeds hugskott om en tvångsdirigering av bostäderna för
att få bukt med den s k sociala bostadssegre- 339
gationen, som djupast sett dock endast är ett
uttryck för att människorna har olika smak
och olika önskemål beträffande sin bostadsmiljö.
Efter de uttalanden hr Palme – ivrigt på-
hejad av Aftonbladet – gjort i EEC-frågan,
har naturligtvis kammen börjat svälla hos de
falanger inom våra vänsterpartier, där man är
rabiat motståndare till att Sverige ansluter sig
till EEC. Inte nog med att vpk-ledaren, hr
Hermansson, emfatiskt säger nej till EEC –
han vill ju ha in oss i östblocket – allehanda
andra vänsterextremister mobiliserar till debatt i EEC-frågan. Som på beställning avlossar deras tidningar och tidskrifter de första
salvorna i vad som tydligen kommer att bli
en kampanj mot ett svenkt medlemskap i eller
anknytning till EEC.
Hittills har enighet om EEC-politiken rått
mellan regering och opposition. Det allt övervägande flertalet i vårt land torde också vara
på det klara med att vårt ekonomiska läge
skulle bli radikalt försämrat om EEC-förhandlingarna misslyckas. Denna opinion för en anslutning kan komma att skakas av den vänsterextremistiska agitationen. Alla de demokratiska partierna har därför anledning uppmärksamma denna fara och sätta in mer upplysning om vad EEC-frågan verkligen gäller.
340
HöRRö M~GISlcRrl!
PE1L~ L~·SER P~ ~tMM~!!
fl;tl
Jämlikhetens skola
Mordet på Folke Bernadotte
Enligt pressuppgifter förbereder en israelisk
skribent en bok om mordet på Folke Bernadotte. Författaren uppger att det var han själv
som var mördaren. Boken har ej fått förläggare i Israel. Man torde kunna förvänta att
inget svenskt förlag vill ägna sig åt att ge ut
boken på svensh. Ett danskt förlag lär ha erbjudit sina tjänster. Mycken heder lär i varje
fall företaget inte inbringa.
Den man, som påstår sig vara mördaren, sö-
ker förklara sitt dåd. Folke Bernadotte skulle
ha varit antisemit och proarab. Till grund för
detta påstående läggs ett brev, som sedan
länge med säkerhet ·ansetts vara förfalskat på
tyskt nazistiskt håll. Hur författaren skall kunna förklara, att han vid denna tid i Israel
skall kunna ha läst och tagit intryck av brevet
i fråga, är alldeles obekant. Med all sannolikhet rör det sig om en efterkonstruktion. Men
även om han känt till brevet hade detta inte
bevisat någonting.
Man behöver inte känna till Folke Bernadotte särskilt mycket för att veta, att allt vad
antisemitism hette var honom främmande.
Han hade, långt före sitt uppdrag i Israel, visat detta i gärning. Han var ordförande i
svenska Röda korset, och den humanitära anda som präglar dess verksamhet var också
hans. Han hade lett räddningsuppdragen efter
kriget till Tyskland. Ännu lever i Sverige judar som han förde hit i »de vita bussarna».
Han gjorde detta, som allt annat, som en
självklar sak. För honom gällde efter Skriftens
ord varken jude eller grek, ty han var inte bara i ord utan i gärning en kristen och en ädling. Att försöka smutsa hans minne för att
höja upp sig själv är en nedrighet.
Den som mördade Folke Bernadotte var
som bekant ute för att också mörda en annan.
General Age Lundström undkom av en tillfällighet, men i stället träffades den franske
översten Serot av kulor avsedda: för honom.
Skulle detta mord också vara en ädel gärning?
Hade dessa officerare, den som dödades och
den som undkom, också skrivit brev som mördaren studerat?
Det har aldrig varit en hemlighet, att Folkf
Bernadottes mördare var att söka inom vissa
ultranationella israeliska kretsar, som ej skydde
några som helst medel för att, som de menade,
befästa Israel mot araberna. De såg varje FNingripande, som de ej fann vara helt och fullt
inriktat på Israels intressen, som ett brott. Vilka som tillhörde dessa kretsar var inte okänt.
Israels regering torde ha haft dem under ganska närgången uppsikt. Ingen regering kan oberörd se på hur grupper av medborgare driver
politik med vapen i hand, vore det än åt samma håll som den lagliga regeringen går.
Sveriges regering protesterade mycket bestämt mot Israel efter mordet i Jerusalem.
FN:s representanter hade uppenbarligen inte
fått det skydd som de hade rätt att fordra.
Israels regering uppmanades att söka mördarna och ställa dem inför rätta. För att underlätta sökandet och för att reda ut vad som
verkligen hade hänt – och som israeliska myndigheter inte visade sig vara särskilt angelägna
att klargöra – tillsattes en svensk kommission
under ledning av dåvarande riksåklagaren, och
hans resultat överlämnades till vederbörande i
Jerusalem.
Resultatet blev lika med noll. På svenskt
håll sade man inte öppet, men man torde ha
haft den uppfattningen, att Israels myndigheter inte bara kände till inom vilken krets som
mördaren borde sökas utan också visste vilka
som deltagit i attentatet. Men man ville inte
ställa mördaren och de andra deltagama inför rätta. Av inrikespolitiska skäl skulle detta
ha varit ytterst besvärligt och lett till kritik av
regeringen. Man föredrog att låta mördaren
löpa. Kanske bedömde man saken så, att en
svensk medlares liv inte var värt obehaget av
att i dåvarande labila läge stöta sig med en
militant liga.
Mordet skulle väl som många andra politiska brott ha gått ouppklarat till historien om
inte mördaren själv, eller den som utger sig
för att vara det, nu har uppträtt för att spela
336
nationell hjälte. Det skall bli av allra största
intresse att se vad regeringen i Jerusalem gör i
denna situation. Den har utan tvivel medel att
stoppa en verksamhet som endast kan bli till
skada för Israels anseende. Den borde aldrig
ha låtit mannen resa utomlands för att där
yvas över att han överlagt skjutit ned obeväpnade FN-observatörer. Det är en sak att en
tidigare regering, av en annan generation, bestämt att hans gärning skulle bli ostraffad, att
en mördare simile bli »oupptäckt». En annan
sak vore om dagens regering, genom släpphänthet eller på annat sätt, skulle hjälpa honom. Det vore svårt att förlåta för många,
och Israel kan behöva sina vänner.
Socialstyrelsen och valrörelsen
Till säregenheterna i årets valrörelse hörde de
efter socialdemokratiska mått skräddarsydda
utredningarna. Den kanske mest anmärkningsvärda stod socialstyrelsen – ett statligt ämbetsverk alltså – för. Från styrelsens utredning
om den inte institutionsbundna socialvårdens
målsättning och organisation offentliggjordes
ett »preliminärt betänkande», som bl a tog upp
bostadspolitiken. Generaldirektör Bror Rexed
som tillika är utredningens ordförande passade på att göra ett inlägg i valdebatten i jämlikhetens tecken i denna ovanliga form.
Vad han föreslog var en 15-årig planering
för bostadspolitiken för att få till stånd en utjämning på bostadsområdet. Mål bör anges
för hur alla människor och typer av hushåll
skall bo vid programperiodens slut, hette det.
Dessa mål ska vägas samman med de resurser
som står till bostadsförsörjningens förfogande
och till varje pris skall dagens situation på bostadsmarknaden undvikas, d v s betalningssvaga får inte ställas åt sidan. Om den framtida
bostadsförsörjningens resurser inte kan ökas
måste den totala bostadsstandarden sänkas genom att man förbjuder eller motverkar lyxkonsumtion av bostäder hos högre inkomsttagare, skrev Bror Rexed och hans utredare. Annars finns det risk för att den sociala skiktningen, segregationen, ökar.
Vidare föreslogs att fastighetsägarna genom
avtal skall tvingas godta bostadsförmedlingens
anvisningar och att avtalen ska förbindas med
ökat kommunalt bostadsstöd till årskostnader
och engångsinsatser. Om inte önskat resultat
uppnås på så vis måste byggandet förbehållas
ägare som strävar efter integrering. Utredningen hade t o m gjort upp formulär med
vars hjälp man skall kunna visa om fördelningen av hushållen på olika inkomstnivåer i
någon del av kommunen avviker från hela
kommunens. Med ett annat formulär kan man
visa graden av snedvridningen i inkomstfördelningen hos olika fastighetsägarkategorier. Om
de kontroller på fördelningen, som man genom dessa formulärs hjälp kan få, visar ett
otillfredsställande resultat kan man ingripa
genom avtal med ägarna, genom ändrad fördelning av nyproduktionen eller genom inlösen
av bostäder i privat ägo, framhölls det.
Nog präglas denna Bror Rexeds vision av
den framtida bostadsförsörjningen till alla delar av Wigforss’ kungstanke att fattigdomen
fördrages bättre om den delas av alla. Vår arma bostadsmarknad, som till fullo fått bevisa
att kostnadsstegringar och orättvisor följer regleringar i spåren, skulle med Bror Rexeds ordination bli iklädd tvångströja. Inte en enda
bostad bleve bättre eller billigare för att den
grad av konkurrens och valfrihet som ännu
trots allt finns på denna marknad försvinner –
tvärtom.
I Polen byggs bostäderna just nu så stora
att varje person skall disponera 9 m2 bostadsyta. En ökning till 11 m2 diskuteras, men argumentet emot är att alla ännu inte disponerar 9 m2. Det måste vara ett bostadsbyggande
efter sådana principer som föresvävar Bror
Rexed. Utveckling och framåtskridande för att
nu inte tala om valfrihet – tidigare honnörsord även för socialdemokrater – tillhör tydligen inte längre socialdemokratisk tankesfär.
Den är enbart jämlik.
Professor Sacharovs andra brev
Den »ryska vätebombens fader», professor A
D Sacharov, riktade för ungefär två år sedan ett brev till Sovjetunionens ledande män, i
vilket han varnade för de ödesdigra följderna
av landets efterblivenhet. De svårigheter, som
skulle kunna uppstå mot bakgrund av den strategiska terrorbalansen i världen, borde tvinga
stormakterna att söka nya politiska utvägar
bort från den annalkande katastrofen. Detta
Sacharovs första brev publicerades i New
York Times i juli 1968 och väckte stor uppmärksamhet i västvärlden. Men trots att han
kritiserat det kommunistiska partiets politik i
Sovjetunionen, följde inga repressalier mot
honom. Därför var tydligen hans ställning
alltför stark.
Nu har professor Sacharov låtit höra av sig
igen. Ett nytt brev av hans hand är ställt till
hrr Bresjnev, Kosygin och Podgornyj. Brevet
är undertecknat också av två andra vetenskapsmän, och det kom liksom det första till
världens kännedom genom att det spreds på
underjordisk väg.
Brevet utgör inte någon protest, snarare en
varning innehållande också ett skisserat förslag till saneringsprogram. I brevet framhävs,
att Sovjetunionen inom alla produktionsgrenar utom kol står långt efter USA, och klyftan mellan länderna bara ökar. Vad beträffar
datamaskiner, de viktigaste instrumenten i den
andra industrirevolutionen, befinner sig Sovjetunionen i en gången epok. Det var annorlunda under 50-talet, då den första ryska sputniken sköts upp i rymden. Nu har amerikanerna promenerat omkring på månen. Skälet
till denna efterblivenhet i Sovjetunionen är
partimonopolet på all slags distribution av
informationer, vilket är oförenligt med den
moderna teknologins utveckling. På den punkten är det nödvändigt med en demokratisering av maktstrukturen. Sacharovs kritik är
inte riktad mot det kommunistiska systemet
som sådant utan utgår från vad som kallas
)SOcialistiska positioner».
337
Sitt saneringsprogram sammanfattar Sacharov i ett antal punkter. Regimen borde offentligt godkänna en sådan demokratisering,
som skulle tillåta en öppen diskussion. Informationer om tillståndet i landet och om det
offentliga livets problem borde göras tillgängliga, först inom begränsade kretsar, d v s inom partiet och den statliga administrationen,
och sedan för allmänheten. Man bör skapa
ett institut för opinionsundersökningar, vars
resultat också först skulle delges begränsade
kretsar och sedermera allmänheten. Man måste sluta att störa främmande länders radiosändningar, upphäva alla förbud mot cirkulation av utländska böcker och tidskrifter och
alla inskränkningar vad beträffar sovjetmedborgares korrespondens med utlandet och med
deras utländska kontakter. Andra punkter rör
politiska fångar och deras behandling, nationella minoriteter, friare produktionsformer och
dylikt.
Sacharov påpekar, att hans punkter bara
utgör en skiss och att demokratisering inte
kan lösa alla ekonomiska svårigheter. Detta är
riktigt. Vad han föreslår som botemedel är å
ena sidan otillräckligt och å andra sidan oförenligt med det kommunistiska systemet. Det
väsentliga är, att Sovjetunionen regeras av ett
enda parti med totalitära metoder. Under ett
sådant statsskick måste ett monopol på informationsdistribution uppehållas och koncentreras i de styrandes händer, och alla samhällsorganisationer måste förbjudas utom sådana
som tillskapats av regimen för att stärka diktaturen.
Sacharovs brev kan sannolikt skapa viss förvirring i västvärlden. Politiker, som är benägna att i allt uppträda som duvor, kan av detta brev dra den slutsatsen att Sovjetunionen
är svag och blir allt svagare. Alltså skulle västern inte behöva bekymra sig så mycket om
vad som händer där. Sanningen är en annan.
Sovjet liksom Kina kan tack vare sitt totalitära statsskick hålla rustningarna uppe på
den nivå, som för diktaturen anses vara nöd- 338
vändig, utan att behöva räkna med folkets melning dler med dess levnadsstandard. Att
Sovjetunionen enligt uppgift för närvarande
har färre datamaskiner än Belgien och mindre
kemisk industri än Holland hindrar inte Moskva att ha ständiga framgångar i sina konfrontationer med den fria världen.
Antiamerikanism och neutralitet
När den socialdemokratiska partisekreteraren
Sten Andersson började höja panikartade rop
i anledning av hr Gösta Bohmans bok om den
svenska neutralitetspolitiken, undrade man vad
som egentligen hade hänt. Att han var ute för
att finna något tema i valrörelsen, som inte
genast ledde tankarna till vad regeringen missskött, var ju uppenbart. Men boken visade sig
inte vara särskilt sensationell. Den konstaterade, vad alla vet är sant, nämligen att hrr Nilsson och Palme utnyttjat utrikespolitiken för inrikespolitiska syften. Den gjorde gällande att
det är utomordentligt olyckligt att så skett, för
landet och för allas vår framtid. Att det skulle
vara inkorrekt att peka på detta faktum förefaller egendomligt.
På en punkt kan hr Bohman möjligen ha
fel. Han talar om neutralitetspolitiken som en
dogm, och ordvalet är något missledande.
Dogmer brukar, när de väl fastställts, vara statiska. Svensk neutralitet är däremot ett föränderligt begrepp. Den som konstaterar detta är
en av vårt lands förnämsta experter, förre ambassadören, talmannen Erik Boheman. Hans
bok Tankar i en talmansstol (Norstedts) kom
också ut i september. Den möttes, eller föregicks, av ett nytt skri från hr Sten Andersson.
Denne ansåg sig ha upptäckt att hans egen talman höll på att begå brottet att kritisera regeringens utrikespolitik, och denna, menade hr
Andersson med en underlig brist på förmåga
av logisk slutledningskonst, skulle vara lika
med traditionell svensk neutralitetspolitik. Så
är det naturligtvis inte alls. Vad hr Boheman
i boken kritiserar är för övrigt handläggningen av utrikespolitiken så som hr Nilsson skött
den. En sådan kritik har alla rätt att komma
med, men så sakligt väl underbyggd som hr
Bohemans torde ingen vara. Vad beträffar hr
Palme sätts han helt enkelt in i sitt sammanhang: det går lika litet att förneka att denne
deltog i en veritabel »hate-America»-kampanj
ännu i regeringsställning som att han som
statsminister och på besök i Amerika fick lov
att uttala sig på annat sätt.
I övrigt framhåller hr Boheman, att politiken under andra världskriget var »icke krigförande», ej neutral i vanlig mening. Han bör
veta det, eftersom han var med om att utforma den. Vår hjälp till Finland, våra avsteg
till först Tysklands, sedan till de allierades
förmån var valda eller framtvingade. De höll
oss utanför kriget, vilket var lyckligt nog, men
vi var varken i ord eller gärning neutrala.
Från efterkrigstiden tillåter sig hr Boheman att
peka på försöken att skapa ett nordiskt försvarsförbund, hr Erlanders kungstanke. Detta
var naturligtvis inte svensk neutralitetspolitik
i vedertagen mening utan avsåg att organisera
ett i övrigt alliansfritt block av neutrala stater.
Skillnaden mellan hr Undens restriktiva politik och hr PaJmes kringhoppande politik är
ofantlig, men det står var och en fritt att välja
vilken han föredrar. Att påstå att dessa olika
former av utrikespolitik är samma sak, samma
slag av neutralitetspolitik, är och blir en verklighetsförfalskning. Hr Boheman är alltför korrekt för att använda detta ord. Man skall läsa
hans bok för att förstå hur fint och distinkt
han penetrerar en fråga, som vissa politiker av
opportunitetsskäl försöker vantolka.
Kapitlet om »Svensk antiamerikanism» är
ett av de skickligast skrivna och mest lärorika
i en bok som också i övrigt står på höjd med
författarens tidigare publicerade minnen.
Debatt om EEC
När förhandlingama i höst om en svensk anknytning till EEC börjar är vårt läge tyvärr
inte det bästa. En av de blivande centerledarna in spe, hr Antonsson, har gjort uttalanden
innebärande en nordisk isolationspolitik, som
i vart fall inte varit till nytta. Hans föreställningar om Sveriges möjligheter att numera på-
verka Norges och Danmarks anslutningspolitik
ar så överdrivna att hans agerande får uppfattas som helt avsett för inrikes konsumtion i
valrörelsen. Vida värre är det naturligtvis att
hr Palme i partiledardebattens hetta lät förleda sig till kategoriska uttalanden av innehåll att om en svensk anslutning till EEC skulle hota »vår jämlikhetspolitik», då blir det inte något av för vår del. Hr Palme borde förklara sig närmare på denna punkt. Vilken
~jämlikhetspolitik»? Det program eller rättare
sagt de antydningar till program för denna politik, som socialdemokraterna hittills framlagt,
är så vaga att de undandrager sig konkreta
tolkningar. Alla de d~mokratiska partierna är
emellertid överens om nödvändigheten av fortsatt ekonomisk utjämning med sikte särskilt på
att förbättra låglönegruppernas och de socialt
vanlottades ställning liksom att öka möjligheterna till likvärdig utbildning för alla. Det
skulle vara intressant att få veta närmare vilka
mål den socialdemokratiska jämlikhetspolitiken egentligen vill nå. Ställer sig t ex regeringen bakom socialstyrelsechefen hr Rexeds hugskott om en tvångsdirigering av bostäderna för
att få bukt med den s k sociala bostadssegre- 339
gationen, som djupast sett dock endast är ett
uttryck för att människorna har olika smak
och olika önskemål beträffande sin bostadsmiljö.
Efter de uttalanden hr Palme – ivrigt på-
hejad av Aftonbladet – gjort i EEC-frågan,
har naturligtvis kammen börjat svälla hos de
falanger inom våra vänsterpartier, där man är
rabiat motståndare till att Sverige ansluter sig
till EEC. Inte nog med att vpk-ledaren, hr
Hermansson, emfatiskt säger nej till EEC –
han vill ju ha in oss i östblocket – allehanda
andra vänsterextremister mobiliserar till debatt i EEC-frågan. Som på beställning avlossar deras tidningar och tidskrifter de första
salvorna i vad som tydligen kommer att bli
en kampanj mot ett svenkt medlemskap i eller
anknytning till EEC.
Hittills har enighet om EEC-politiken rått
mellan regering och opposition. Det allt övervägande flertalet i vårt land torde också vara
på det klara med att vårt ekonomiska läge
skulle bli radikalt försämrat om EEC-förhandlingarna misslyckas. Denna opinion för en anslutning kan komma att skakas av den vänsterextremistiska agitationen. Alla de demokratiska partierna har därför anledning uppmärksamma denna fara och sätta in mer upplysning om vad EEC-frågan verkligen gäller.
340
HöRRö M~GISlcRrl!
PE1L~ L~·SER P~ ~tMM~!!
fl;tl
Jämlikhetens skola