Om betyg och konkurrens
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
betyg och
konkurrens
skolbetygen har sedan länge varit ett aktuellt ämne i den utbildningspolitiska debatten. Otvivelaktigt förefaller kritiken
mot det nuvarande betygssystemet i en
del avseenden berättigad. Betygen utgör
ett bristfälligt och ofullkomligt urvalsinstrument vid intagning till högre studier.
Det relativa betygssystemet verkar i varje
fall på sina håll hämmande på en rättvis
betygsättning. Också den stress som betygen förorsakar hos vissa elever är ett
skäl som talar för att betygssystemet bör
reformeras.
Kritiken mot betygen i skolan har emellertid också haft en annan principiell utformning, främst inspirerad från socialdemokratiskt håll. Den går ut på att skolans
konkurrensmentalitet måste ersättas av en
anda byggd på samarbete och samverkan.
Betygen påstås förhindra en sådan utveckling. Det är denna kritik som det finns anledning att granska närmare.
Till en början behöver konkurrens givetvis inte utesluta att eleverna även lär
sig samverka och samarbeta i skolan.
Tvärtom torde en kombination av dessa
moment vara såväl fruktbar som realistisk.
Vidare kan utbildningsväsendet inte avskärmas från tillvaron utanför klassrummen. Var finns det konkurrensfria samhället? Inte inom den svenska blandekonomin. Inte heller i socialistdiktaturer av
Sovjetunionens modell. Där är konkurrensmomentet i skolorna avsevärt mera
renodlat än här. En rysk representant redogjorde i våras vid en stockholmsskola
för hur betygssystemet fungerade i Sovjet.
Eleverna uppmuntras att arbeta hårt, de
342
duktigaste får de bästa chanserna att studera vidare och dessutom högre stipendier.
Enligt pressuppgifter följdes detta föredrag
av stormande applåder från de närvarandes sida, en reaktion som inte blev sämre
av att samma elever före anförandet antagit ett uttalande som fördömde skolbetygen.
Det är också svårt att tänka sig hur ett
samhälle eller en institution utan konkurrens skall kunna förenas med demokratins krav. Varför har socialdemokraterna
i Sverige kunnat regera under så många
år, om inte därför att de i konkurrens
med andra partier fått väljarnas förtroende? Och varför blev Ingvar Carlsson och
inte exempelvis Stig Alemyr utbildningsminister, om inte därför att den förre vann
i konkurrens med den senare. T o m Camilla Odhnoff blev statsråd på åtminstone
i princip motsvarande sätt!
Det sportintresserade Sverige jublade
när simmaren Gunnar Larsson nyligen
satte världsrekord vid Europamästerskapen i Barcelona. Kronometrarna gav honom det högsta betyget i världen på två
sträckor i hård konkurrens med medtäv- !are. Applåderna kom därför att vi beundrar den som presterar någonting utöver
det vanliga, den som är bättre än sina konkurrenter – även när hans marginal bara
är fyra tiondelar av en sekund. I det konkurrensfria samhälle som uppenbarligen
föresvävar socialdemokraternas mera verklighetsfrämmande ideologer måste sålunda
all tävlingsidrott vara förbjuden, eftersom
denna bygger på konkurrens, varvid någon
i regel vinner och någon annan lika ofta
blir sist.
Konkurrensmomentet måste finnas kvar
också i skolan, vad än vissa fantaster har
att invända. Genomför gärna förbättringar, gör betygen så rättvisande som möjligt, minska stressen i skolorna! Vi kommer likafullt aldrig ifrån nödvändigheten
av den stimulans konkurrensen utgör. Och
vi kan heller aldrig bortse från behovet av
mätinstrument som dokumenterar olikheter mellan individerna. De differenser som
finns måste så gott det går preciseras –
även om det föranleder en och annan att
jämlikhetshädande ropa hurra för den lilla
skillnaden.
Matti Häggström
konkurrens
skolbetygen har sedan länge varit ett aktuellt ämne i den utbildningspolitiska debatten. Otvivelaktigt förefaller kritiken
mot det nuvarande betygssystemet i en
del avseenden berättigad. Betygen utgör
ett bristfälligt och ofullkomligt urvalsinstrument vid intagning till högre studier.
Det relativa betygssystemet verkar i varje
fall på sina håll hämmande på en rättvis
betygsättning. Också den stress som betygen förorsakar hos vissa elever är ett
skäl som talar för att betygssystemet bör
reformeras.
Kritiken mot betygen i skolan har emellertid också haft en annan principiell utformning, främst inspirerad från socialdemokratiskt håll. Den går ut på att skolans
konkurrensmentalitet måste ersättas av en
anda byggd på samarbete och samverkan.
Betygen påstås förhindra en sådan utveckling. Det är denna kritik som det finns anledning att granska närmare.
Till en början behöver konkurrens givetvis inte utesluta att eleverna även lär
sig samverka och samarbeta i skolan.
Tvärtom torde en kombination av dessa
moment vara såväl fruktbar som realistisk.
Vidare kan utbildningsväsendet inte avskärmas från tillvaron utanför klassrummen. Var finns det konkurrensfria samhället? Inte inom den svenska blandekonomin. Inte heller i socialistdiktaturer av
Sovjetunionens modell. Där är konkurrensmomentet i skolorna avsevärt mera
renodlat än här. En rysk representant redogjorde i våras vid en stockholmsskola
för hur betygssystemet fungerade i Sovjet.
Eleverna uppmuntras att arbeta hårt, de
342
duktigaste får de bästa chanserna att studera vidare och dessutom högre stipendier.
Enligt pressuppgifter följdes detta föredrag
av stormande applåder från de närvarandes sida, en reaktion som inte blev sämre
av att samma elever före anförandet antagit ett uttalande som fördömde skolbetygen.
Det är också svårt att tänka sig hur ett
samhälle eller en institution utan konkurrens skall kunna förenas med demokratins krav. Varför har socialdemokraterna
i Sverige kunnat regera under så många
år, om inte därför att de i konkurrens
med andra partier fått väljarnas förtroende? Och varför blev Ingvar Carlsson och
inte exempelvis Stig Alemyr utbildningsminister, om inte därför att den förre vann
i konkurrens med den senare. T o m Camilla Odhnoff blev statsråd på åtminstone
i princip motsvarande sätt!
Det sportintresserade Sverige jublade
när simmaren Gunnar Larsson nyligen
satte världsrekord vid Europamästerskapen i Barcelona. Kronometrarna gav honom det högsta betyget i världen på två
sträckor i hård konkurrens med medtäv- !are. Applåderna kom därför att vi beundrar den som presterar någonting utöver
det vanliga, den som är bättre än sina konkurrenter – även när hans marginal bara
är fyra tiondelar av en sekund. I det konkurrensfria samhälle som uppenbarligen
föresvävar socialdemokraternas mera verklighetsfrämmande ideologer måste sålunda
all tävlingsidrott vara förbjuden, eftersom
denna bygger på konkurrens, varvid någon
i regel vinner och någon annan lika ofta
blir sist.
Konkurrensmomentet måste finnas kvar
också i skolan, vad än vissa fantaster har
att invända. Genomför gärna förbättringar, gör betygen så rättvisande som möjligt, minska stressen i skolorna! Vi kommer likafullt aldrig ifrån nödvändigheten
av den stimulans konkurrensen utgör. Och
vi kan heller aldrig bortse från behovet av
mätinstrument som dokumenterar olikheter mellan individerna. De differenser som
finns måste så gott det går preciseras –
även om det föranleder en och annan att
jämlikhetshädande ropa hurra för den lilla
skillnaden.
Matti Häggström