Mekongprojektet

BERTIL HÄGGMAN:
Mekongprojektet
Medan Mekongdeltat är ett ord som vi
till övermått fått höra i krigsrapporterna
från Vietnam, är det få som vet vad
M ekong egentligen är och kunde vara.
I själva verket är M ekong en av världens
tio största floder, mer än 4 600 km lång
och rikt vattenförande. En av FN år 1957
tillsatt kommission har undersökt möjligheterna att utnyttja flodens vatten som
transportled, för konstbevattning och för
produktion av elkraft. Planer föreligger
nu, men inga länder vill satsa pengar på
projekt som i krigstid är riskabla. Under
fredliga förhållanden skulle dessa projekt
bli en källa till välfärd för hela sydöstasien, framhåller jur kand Bertil Häggman i sin artikel. Sverige har hittills visat
föga intresse, säger han. M en detta kunde
vara en satsning där vi borde vara med.
Den 4 600 km långa Mekongfloden rinner
upp i Sydkinas bergstrakter, är en kortare
sträcka gränsflod mellan Laos och Burma
och ännu ett stycke längre söderut mellan
Thailand och Laos och rinner efter att ha
genomkorsat Kambodja ut i Sydkinesiska
sjön, sedan den bildat ett imponerande
delta söder om Saigon. Floden, som tillhör
världens tio största, har i århundraden förblivit outnyttjad, trots att den i flera hänseenden har en enorm kapacitet: sjöfart,
elektricitetsproduktion, konstbevattning är
kanske de viktigaste områdena.
Det var först 1957, då FN:s kommission
för Asien och Fjärran Östern (ECAFE)
vid sin trettonde session i Bangkok rekommenderade inrättandet av en »Committee
for Go-ordination of Investigation of the
Lower Mekong Basin», som det något invecklade namnet lyder. Kommitten kallas i dagligt tal för Mekongkommitten och
har liksom ECAFE sitt säte i Thailands
huvudstad Bangkok. Den har fyra huvudmedlemmar: Kambodja, Laos, Sydvietnam
och Thailand och omkring hälften av medarbetarna i kommittens sekretariat kommer
från medlemsländerna. Resten står FN för.
När projektet började planeras 1957
kunde man konstatera att mindre än tre
procent av den odlade jorden i Syöstasien
var konstbevattnad, trots att stora områ-
den kunde bevattnas med hjälp av flodens
vatten. Trots att de fyra kommitteländerna ropade efter industrier utnyttjades inte Mekong för att erhålla elektrisk kraft
till dessa. Föga eller intet gjordes för att
förhindra de årligt återkommande översvämningskatastroferna, och floden, som
till stora delar är segelbar, användes inte
heller i någon större utsträckning för sjö-
fart.
Ett fullständigt utnyttjande av de väldiga resurserna skulle emellertid kräva stora ekonomiska satsningar. I dag beräknas
projektet totalt kosta mellan 125 och 250
miljarder kronor. Över 70 olika delprojekt, större och mindre, ingår i kommittens planering, men endast ett fåtal har
kunnat realiseras under de gångna tretton
åren. En tredjedel av de hittills satsade
pengarna kommer från de fyra medlemsländerna, återstoden från 25 länder över
hela världen, FN-organ och privata organisationer, bl a Ford och Rockefellerstiftelsema.
De stora projekten
Kommitten arbetar nu med femårsplaner
och den löpande planen omfattar åren
1968-1972. För tillfället arbetar man på
tre dammprojekt i själva floden.
Pa Mong i Laos ligger på gränsen mellan Laos och Thailand, trettio kilometer
från den laotiska huvudstaden Vientiane.
Man hoppades att anläggningen skulle
kunna förse Laos och det fattiga nordöstra
Thailand med konstbevattning för två miljoner hektar odlad jord och producera 19
miljarder kilowattimmar om året. Vidare
kommer anläggningen också att bidraga
till förhindrande av översvämningar och
genom reglering kommer den att möjliggöra segling på floden längre söderut. Tyvärr har emellertid konstruktionen av dammen inte kunnat igångsättas på grund av
att Världsbanken vägrat att finansiera den
under motivering att projektet är allt för
riskfyllt med tanke på det pågående inbördeskriget i Laos. Fullt utbyggd är dammen kostnadsberäknad till 400 miljoner
kronor.
Sambor i Kambodja är ett projekt som
i färdigt skick skall ha en kapacitet på
800 000 kilowatt årligen. I samkörning
med Pa Mong hoppas man kunna fördubbla kapaciteten. Därigenom skapas förutsättningar för ökad industriell tillväxt i
området. Under 1967 gjordes en undersökning beträffande möjligheterna att i
samband med Samborprojektet anlägga en
aluminiumindustri baserad på importerat
råmaterial. Utsikterna visade sig vara mycket goda, särskilt med tanke på de låga
produktionskostnaderna för elektrisk kraft
från Sambordammen.
Tonle Sap i Kambodja är en damm som
man hoppas skall möjliggöra konstbevattning av en miljon hektar åkerjord på Plaine des Jornes, som till en femtedelligger i
Kambodja och till fyra femtedelar i Sydvietnam. Ytterligare tio dammprojekt hoppas man kunna avsluta före 1970-talets utgång.
De hittills enda färdigställda dammarna ligger i nordöstra Thailand, Nam Pong
och Nam Pungdammarna. Dessa hoppas
man i framtiden kunna förbinda med den
pågående dammkonstruktionen vid Nam
Ngum, 70 kilometer norr om Laos huvudstad Vientiane.
Omkring l 000 arbetare, tekniker och
ingenjörer från Laos, Kanada, Japan och
Thailand var vid innevarande års början
sysselsatta med arbetet vid Nam Ngum,
362
som skall förse Vientianeslätten och nordöstra Thailand med konstbevattning och
leverera ansenliga mängder elektricitet till
bägge länderna. Projektet stöds av nio nationer och kostnadsberäkningarna ligger på
165 miljoner kronor. När dammen är färdigbyggd, man hoppas 1972, kommer laotiska regeringen att ha till sitt förfogande
en hydraelektrisk station som kan leverera
elkraft för hem, skolor, sjukhus och industrier i Vientianeområdet och utrymme
för export av elkraft till Thailand, men
också en vattenreservair med utrymme för
8 miljoner kubikmeter vatten och möjligheter till konstbevattning av stora områ-
den.
Prek Thnotprojektet i Kambodja kommer vid sitt avslutande 1970 att omfatta
en kraftstation och en konstbevattningsdamm för 70 000 hektar i området väster
om Kambodjas huvudstad Phnom Penh.
Redan på slutet av 1950-talet började japanska, israeliska och australiensiska team
arbeta på undersökningar av området. Totalt räknar man med att hela anläggningen kommer att kos~a 150 miljoner kronor.
Mekong och kriget
Under 1969 har emellertid flera svårigheter gjort sig påminda för Mekongprojektet. Syrlöstasien är ett av världens oroliga områden. Krig pågår i tre av Mekongkommittens medlemsländer, Kambodja, Laos och Sydvietnam, och det sistnämnda landet tvingas att årligen satsa
närmare 80 procent av sin budget på militärutgifter. I Thailand förekommer omfattande kommunistisk guerillaaktivitet.
Nam Ngumdammen i Laos har flera gånger utsatts för kommandoraider från kommunistguerillan, Pathet Lao, och nordvietnamesiska förband. Radio Pathet Lao an·
grep i ett radioprogram den 24 augusti
1969 dammprojektet och fördömde det
som ett främmande »guldgrävarföreta_g)
och uppmanade till ansträngningar att få
hela projektet nerlagt. Raiderna mot dammen har framtvingat förflyttning av ett
stort antal japanska arbetare och deras fa·
miljer från dammens närhet.
Nere i Mekongdeltat i Sydvietnam pla·
nerar kommitten en 45 meter hög bro
över flodens huvudfåra vid My Thuan,
väster om deltats största stad My Tho.
Regeringen i Saigon har flera gånger väd·
jat till de bidragande nationerna att satsa de ytterligare 25 miljoner kronor av
sammanlagt 100 miljoner kronor, som fat·
tas för att byggnationen skall kunna påbörjas. Brobygget har nu uppehåHits i tre år
på grund av bristande kapital, och några
bidragsgivare har ännu inte kunnat erhållas för de återstående 25 miljonerna, då
projektet betraktas som alltför riskfyllt.
Mekong och FN
Fram till november 1969 var amerikanen
dr Hart Schaaf chef för Mekongkommit·
tens sekretariat. Han har arbetat inom FN
sedan det grundades 1945 och var en av
världsorganisationens främsta planeringsspecialister. I en avskedsintervju för tidningen Bangkok Post sade Schaaf att han
trodde att om 200 år skulle man fortfarande bygga dammar längs Mekongfloden
och dess bifloder, så stort och omfattande
var projektet. Arsmedelinkomsten, sade
Schaaf, är för Syrlöstasiens 50 miljoner invånare omkring l00 amerikanska dollars
och syftet med projektet är helt enkelt att
ändra på detta, att skapa välstånd för området. Mekong är förmodligen en av de
största kraftreservoarerna i världen. Som
exempel nämnde han skördarna i områ-
det. För tillfället ger jorden bara en skörd
om året. Med ökad konstbevattning, gödningsmedel, moderna jordbruksmetoder
och rissorter kan man ändra på detta.
Jordbrukarna skall inte behöva vara sysslolösa långa perioder om året.
Schaafs efterträdare heter William Van
der Oord, holländare och FN-man. De fyra medlemsländerna har emellertid ställt
sig avvisande till valet och man har låtit
förstå att man helst skulle se en asiat på
posten, som stannade kvar till projektets
avslutning. Projektet står nu inför en kritisk period. Planeringsarbetet är så långt
framskridet att konstruktionen av huvudprojekten kan börja. A ena sidan hotas arbetet av en negativt inställd kommunistguerilla i tre av medlemsländerna och ett
fientligt Nordvietnam, som ser projektet
som ett hot mot folkens stöd åt kommunismen. A andra sidan tvekar de kapitalstarka länderna i väst att satsa fullt ut på
projektet under motivering att kriget g0r
investeringar riskfyllda.
skandinaviska bidrag
Den skandinaviska satsningen på Mekong
har inte varit överväldigande. 1968 års
rapport, som lades fram av kommitten i
363
januari 1969, redovisar följande bidrag
från de nordiska länderna:
Finland och Norge har bidragit med
vardera 50 000 kronor för undersökningar, Sverige med 100 000 kronor. Danmark
ger betydligt mer, över 4 miljoner kronor,
varav huvuddelen går till konstruktionsarbeten. Av den stora danska satsningen går
omkring en miljon kronor till Nam Ngumdammens utbyggnad. Den kvarts miljon,
som de skandinaviska länderna satsat på
undersökningar, användes 1964-65 för en
utredning av möjligheterna att starta en
pappersmasseindustri i området. Resultatet visade att förutsättningarna inte var
särskilt goda, då det fattades rårnaterid i
området, men man rekommenderade dock
upprättandet av en medelstor industri i
Phnom Penhornrådet i Kambodja och vid
Ubon i Thailand. Mekongkommitten har
fortsatt arbetet och undersöker nu möjligheterna att använda gummiträ vid framställning av papper och pappersmassa.
De främsta bidragsgivarna är världens
ledande ickekommunistiska industrinationer. Förenta Staterna har lämnat de största bidragen, hittills sammanlagt 185 miljoner kronor, framför allt bestående av lån
bundna till leveranser från det långivande landet. Ungefär hälften av ovan nämnda belopp har givits av vardera Västtyskland och Japan. Thailand har satsat 167,5
miljoner kronor medan Kambodja, Laos
och Sydvietnam givit betydligt mindre.
Det är således Thailand av deltagarländerna som givit de största bidragen till planerings- och konstruktionsarbetet. Kanske
kan man räkna med att de sydvietname- 364
siska bidragen, SOJ;Il hittills uppgår till 60
miljoner kronor, kommer att öka när det
blir fred eller fredsliknande förhållanden
i Sydvietnam.
Mekongprojektets betydelse inskränker
sig emellertid inte bara till deltagarländerna. Thailands biträdande utvecklingsminister, en av de ledande personligheterna
i Mekong-kommitten, har meddelat att
andra länder i regionen, inklusive Nordvietnam, skall inbjudas att delta i Pa
Mongprojektet. Det har vidare framgått
av uttalanden från kommitten att man
mycket väl i framtiden kan tänka sig att
sälja ström till Nordvietnam. Trots gjorda
inviter och trots att projektet till karaktä-
ren är internationellt, FN-understött och
av stor ekonomisk betydelse har man från
nordvietnamesisk sida ställt sig mycket avvisande och i flera fall försökt motarbeta
det.
Det svala svenska intresset för Mekangprojektet kan synas något förvånansvärt
mot bakgrunden av regeringens ofta deklarerade intresse för utveckling i sydöstasien. Sverige bidrar för närvarande inte
till kommittens projekt. Det vore av stort
intresse om man från UD :s sida kunde få
en förklaring till detta svenska ställningstagande, framför allt mot bakgrunden av
den nu utgående svenska hjälpen till
Nordvietnam.
I en artikel i nr 9/1970 av tidskriften
Svensk Export ger departementssekreteraren i UD, Bertil Ståhl, en redogörelse för
både ECAFE:s och Mekongkornmittens arbete, där han konstaterar att svenska företag inte haft några större möjligheter att
deltaga i kommittens anbudsförfaranden.
ECAFE:s intresse för svenskt näringsliv
skulle inskränka sig till de utredningar som
görs av kommissionens transport-, industrioch vattenresurskommitteer. Ståhl går
emellertid inte närmare in på orsakerna till
avsaknaden av mer omfattande svensk aktivitet i området, som knappast kan vara
att finna i Sveriges neutrala position. Bå-
de öst och väst arbetar i ECAFE, och Sovjetunionen, som tidigare enbart formellt
deltog, har under senare år visat ett ökande intresse.
Det Einns mycket som talar för att i Mekongprojektet ligger kärnan till en välståndssfär i sydöstasien och att här finns
de konkreta möjligheterna att hjälpa fol·
ken i området. Där bör Sverige ej stå
utanför.