Våra universitets framtid

ERIK ANNERS:
Våra universitets framtid
Att de svenska universiteten i dag befinner
sig i en kris är ovedersägligt. Tillströmningen är för stor för resurserna.
skolutbildningen åtminstone i den del som
skulle ligga till grund för högre studier
är försämrad. Dessutom är vårt land för
litet för att kunna hävda en utbildningsoch forskarstandard som är jämförlig
med den i större länder. Av de exempel,
som skulle kunna anföras, drar professor
Erik Anners i denna artikel särskilt
fram forskarutbildningen och den nya
doktorsexamen, i fråga om vilken han
föreslår en reform som är lätt att genomföra och som inte ens kräver kostnader.
Men hans stora förslag går ut på att
till Sverige söka få förlagt ett nytt
universitet: ett Europauniversitet, dit
forskare skulle kunna samlas från alla
länder. Ett sådant skulle berika
forskningen i Sverige utan att därmed
tränga in på de etablerade universitetens
områden, menar han.
De svenska universiteten befinner sig i dag
i en kris, vars innebörd och verkningar är
svåra att överskåda.
Ännu för tjugo år sedan var de – liksom
andra europeiska universitet- väsentligen
inriktade på att meddela en kvalificerad
undervisning i nära växelverkan med
forskning. Efterhand har det nya rika samhället med dess helt andra krav på vidgade möjligheter till utbildning ändrat deras
arbetsförhållanden. Där de för något eller
några decennier sedan skulle taga emot
tio, femtio eller kanske högst hundra adepter i ett visst ämne räknas nu tillströmningen per år i mångdubbelt högre siffror.
En automatiskt ökad tilldelning av lärare
– som äger rum i vissa fakulteter – liksom
höjda kursanslag har hjälpt universiteten
att någorlunda lösa sina uppgifter under
en svår övergångstid. Men dylika hjälpmedel är palliativ. Djupare sett ligger proble~
met dels i en allvarligt försämrad skolutbildning före de högre studierna och dels i
det enkla, men av vederbörande myndigheter alltför ofta förbisedda förhållandet,
att vi lever i ett land med otillräckligt befolkningsunderlag för att i längden kunna
hävda en redan med Mellaneuropa jämförlig utbildnings- och forskningsstandard.
Det förstnämnda delproblemet är nu så
omskrivet att det kan förefalla överflödigt
att i detta sammanhang belysa det närmare. En reflexion kunde vara tillräcklig: om
vi inte snart i grunden omprövar den
svenska skolpolitiken blir universitetens lä-
ge hopplöst. Deras fria fakulteter kommer
att förvandlas till ett slags folkhögskolor,
där en stor del av deras insatser blir begränsade till att avhjälpa bristerna hos ele- 366
verna i t ex svenska, utländska språk, matematik, historia och andra orienteringsämnen, så att de studerande till sist blir
någorlunda i stånd att tillgodogöra sig vad
universiteten verkligen vill och skall ge: införingen i en professionell utbildning med
höga kvalitetskrav resp introduktionen i
den vetenskapliga forskningens törnbebeströdda fält. Ekonomiska och praktiska
skäl (t ex tillgången på lokaler) måste redan de medföra en generell kvalitetssänkning. Och det ligger föga tröst i kvantitativa synpunkter. Ty vad kan det tjäna detta
lands utveckling om vi får l 000-tals svagt
utbildade akademiker årligen jämfört med
tidigare perioders 100-tal. Finns inte de
kunskapsmässiga grunderna i svåra ämnen
hjälper inte den s k vuxenutbildningen
nämnvärt – den har ju inte de nödvändiga
förkunskaperna att anknyta till och bygga
vidare på. Hela vår samhällsutveckling bestäms i själva verket på längre sikt av den
kvalitativa skolningen av vårt folks intellektuella kapital. Vi kan inte leva på och
hävda oss genom aldrig så omfattande
kvantitativ mobilisering av halvfabrikat.
Sverige och utlandet
För en vetenskapsman och akademisk lä-
rare i ett internationellt ämne – i mitt fall
rättshistoria – blir dylika reflexioner på-
trängande under arbete utomlands. Låt
mig ge ett konkret exempel. Förra hösten
kunde jag forska ett par månader först i
Schweiz och sedan i Miinchen. För mitt
ämne är biblioteksresurserna avgörande
för effektiviteten i arbetet. I Miinchen
fanns samlad – och lätt tillgänglig – inom
ramen för en institution all den litteratur
jag behövde, inklusive mitt områdes hjälpvetenskaper. Vad som där tog några dagar att få fram skulle i Sverige krävt lika
många månader. Därtill fanns möjligheterna till specialistrådgivning och tvärvetenskapliga kontakter – allt sådant som man
inte kan begära eller vänta sig i vårt land
Till detta kan svaras att vi i Sverige får
göra så gott vi kan med våra begränsade
resurser. Vi kan inte hjälpa att vi bara är
8 miljoner invånare och att avstånden
mellan våra vetenskapliga centra är stora.
Förvisso icke; men har vi då någon annan
möjlighet att hävda oss i utbildning och
forskning gentemot utlandet än genom att
obrottsligen hålla på kvalitetskraven? Gör
vi inte det lär vi komma att sjunka ned till
en efterbliven provins i morgondagens enade Europa.
Forskarutbildningen
Den forskarutbildningsreform, som vi för
något år sedan genomförde, ter – eller
tedde sig – i förstone som rationell. Våra
tidigare doktorsgrader var examina rigorosa, där redan avhandlingsuppgiften hade
växt till snart sagt orimliga proportioner.
Avhandlingen blev inte sällan forskarens
livsverk. Vad han därefter orkade åstadkomrna blev tyvärr alltför ofta kompletteringar eller till hälften genomförda upp·
slag. (I regel blev han professor i alla fall
– om han höll ut.) Vidare kunde det med
fog anmärkas att han fick föga eller ingen
handledning. Genom »trial and erron
måste han själv i ensamhet arbeta sig fram
till sina konceptioner. Så långt var kritiken
berättigad, och visst var reformer av nö-
den. Men vad våra styresmän gjorde var
att kasta ut barnet med badvattnet. I vällovlig strävan att göra den vetenskapliga
utbildningen lättillgängligare och effektivare konstruerade de ett system för handledning utmynnande i en avhandlingsprestation, som långt mer avsågs ligga på gesällprovets än mästerverkets nivå. Nu kan
en mentor göra åtskillig nytta med handledning. Men en sak kan han inte: att göra
en silkesbörs av ett soöra. Vidare kan han
inte driva fram doktoranden till ett slutresultat genom de föreslagna handledningskurserna utan att riskera att förkvä-
va vederbörandes självständighet. Och
man får aldrig glömma att det är i det
ögonblick, då något faller den unge forskaren in – även mot professorns råd och
förmaningar – som något nytt kan komma
till.
Det värsta misstaget i konstruktionen av
den nya doktorsexamen ligger emellertid
på ett annat plan, nämligen i principerna
för betygssättningen. För den gamla doktorsgraden hade det växt fram ett system
för betygssättning, som präglades både av
effektivitet och rättssäkerhet. En betygsnämnd av specialister inom vederbörandes
fakultet utformade först ett yttrande med
betygsförslag enligt den klassiska skalan C
till stort A. Därefter diskuterade fakulteten- noga – betyget och avgav sitt i detalj
motiverade yttrande. På det sättet etablerades en fast utgångspunkt för bedömning
vid eventuella framtida befordringskonkurrenser. Just i det lilla landet med dess
fåtal forskarplatser är en sådan noggrann
selektivitet särskilt nödvändig. Med mera
367
suddiga metoder riskerar vi att få fel man
eller kvinna till något viktigt område. Och
då är det området förstört eller ointressant
för kanske en generation framåt.
Vår nya doktorsexamen medför just så-
dana risker. Där finns bara betygen godkänd eller underkänd – och ämnesprofessorn sätter ensam betyget och skriver utlå-
tandet. Var och en som har någon kännedom om de risker för att personliga rancuner, låsning till specifika vetenskapliga
skolor eller andra ovidkommande hänsyn
skall komma att påverka forskarurval och
-befordran kan inte annat än oroas över
dessa av myndigheterna förmodligen oförutsedda nackdelar med denna examen.
Vad är då att göra? En begränsad men
central reform inom universitetsväsendet
är lätt att genomföra och medför inga
kostnader. Man kan återgå till graderade
betyg i doktorsexamen och låta betygsnämnd och fakultet skriva samma typ av
ingående motiverade utlåtanden, som tillkom vid den gamla doktorsgraden. Man
kan därtill ge en forskare möjlighet att
disputera på en större avhandling och då
direkt för befattning som forskardocent.
Dagens godkända doktorsexamen medför
som bekant endast att vederbörande kan
få anställning och titulatur som »forskarassistent». Det är inte mycket att locka
unga skärpta människor med – de har så
mycket annat att välja på.
Europauniversitetet
Men till den stora problematiken. Hur
skall ett litet folk långt uppe i norr kunna
hävda sig, sin kultur och sin egenart i
368
morgondagens: unifierade värld. Jag kan
inte se annat an att vi måste överge vår
provinsiella attityd till Europa, varifrån vi
dock fått nästan allt av vår intellektuella,
politiska och sociala kultur. Gör vi det har
vi under något decennium framåt en unik
möjlighet. Genom vår neutralitetstradition,
genom vår hittillsvarande kvalitativa kulturmiljö och genom vårt höga anseende
som administrativt och ekonomiskt ledande europeisk stat, skulle vi kunna bygga
upp ett »Europa-universitet». Med detta
tänker jag mig inte en jätteanläggning
med 10 000-tals studenter utan något till
storleksordningen mera blygsamt men till
sin kvalitativa insats kanske för vår forskning och vårt intellektuella kulturliv avgörande.
Vi skulle i så fall taga det medeltida
europeiska universitetet – typ Bologna –
till förebild, d v s ge det viss exterritorialitet och självstyrelse, därtill också tillräcklig skatteprivilegiering, för att anställning
där skulle bli attraktiv.
Från den utgångspunkten skulle vi försöka att samla framstående vetenskapsmän från hela världen till ett universitet
vars uppgift allenast var forskning och
högre forskarutbildning. Behoven av religionsvetenskaplig, samhällsvetenskaplig,
humanistisk och juridisk fakultet ger sig
själva. Organisationen skulle vara klart
tvärvetenskaplig och universitetets administrativa organisation inklusive dess bibliotek skulle konstrueras med datateknikens
modernaste hjälpmedel. Däremot skulle de
i och för sig nödvändiga kontakterna med
naturvetenskaplig forskning arrangeras genom samarbete med redan bestående
svenska (eller nordiska) universitet. Motiveringen härtill är helt enkelt att modem
naturvetenskap kräver så stora laborativa
resurser att projektet skulle te sig oöverkomligt dyrbart.
Vad vore att vinna med detta? Varför
kan inte tanken förverkligas inom ramen
för vår nuvarande universitetsorganisation? Vinningen vore ofantlig, ty kan vi få
ett internationellt elituniversitet på svensk
mark skulle impulserna därifrån – mänskligt och till forskningsresultat- berika he·
la vårt samhällsliv och hjälpa oss till likvärdig kulturutveckling med Mellaneuropa. Vad våra egna bestående universitet
beträffar behövs de för den uppgift de av
ålder haft, nämligen att utbilda unga begåvade människor till sin livsgärning inom
vårt samhälles alltmer vitt förgrenade organisation och att svara för den brett lagda mera konventionella forskning, som är
nödvändig både som underlag för undervisningen och som hjälpmedel i samhällsutvecklingen. Att dessa våra gamla universitet behöver reformeras för att rätt kunna
lösa sina uppgifter i morgondagens värld,
liksom att vårt skolväsen måste räddas
från att experimenteras sönder, är, om citatet tillåtes, en annan historia.