Litteratur Vilhelm Moberg och historien
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
THEDE PALM:
Vilhelm Moberg och historien
När William Gladstone, »folkets William», en
gång för ungefär 100 år sedan hade tid och
tillfälle att ägna sig åt litterära sysselsättningar i stället för åt politik, fördjupade han sig i
Homeros och hans tid. Mycket riktigt kom det
så ut en bok i tre delar. Till hela den stora
litteraturen om Homeros är detta ett av de
mest egendomliga bidragen. Gladstone visste
nämligen i förväg vart han ville komma. Så
lyckades han också till sin egen stora tillfredsställelse bevisa, att den kristna treenighetslä-
ran fanns förebådad hos de gamla grekerna.
Det är lätt att komma att tänka på denna
typ av historieskrivning då man läst Vilhelm
Mobergs redan berömda Min svenska historia berättad för folket, del l (Norstedts).
Den är också originell, skriven utan hänsyn
till vad andra tycker. Redan ordet »min» i
boktiteln uttrycker, att detta är historien som
han själv vill ha den. Originaliteten sträcker
sig så långt som till deltiteln, vilken lyder Från
Oden till Engelbrekt. Enligt vanlig ordning
skulle detta betyda att boken går från äldsta
tider fram till och med Engelbrekt. Men det
gör den visst inte. Engelbrekts namn är ditsatt
som ett elegant motstycke till Odens, och i
ett PS meddelar författaren, att om Engelbrekt skall han skriva nästa gång. Gladstone
kunde ha hittat på något liknande: han älskade också att alltid ha ett äss instucket i rockärmen.
I ett avseende är emellertid Moberg helt annorlunda än den i skrift intrasslat obegriplige Gladstone. Han behandlar språket suveränt. Att läsa honom är att möta mästaren.
Rent och klart, utan krusiduller, förmedlar
hans språk vilka nyanser han önskar. Man
frestas att säga, att han gärna må skriva vilken historia han vill och också ställa verkligheten på huvudet så ofta han har lust: väsentligt är att han blir läst. Han har möjlighet att
påverka en generation, som själv inte får lära
hur det går till att skriva svenska. Genom Mobergs bok drar mera en fläkt från det svenska
språkets storhetstid än från den svenska histonens.
Vad beträffar den senare får en intresserad
läsare tillfälle att fästa sig vid olika märkvärdigheter. Så kan han redan i början fråga
sig, under vilken geografisk breddgrad det
svenska land egentligen låg, dit våra förfäder,
ursvenskarna, kom. Landet var, säger Moberg,
till största delen kargt och ogästvänligt, sommaren var försvinnande kort, vintern outhärdligt lång. Människorna levde i skumma hålor,
där de livnärde sig bl a på ollon från ekar och
bokar, vilka tydligen växte bra i det hårda klimatet.
Eller kan han läsa om trälarna, som Moberg, folkets man, gör sitt bästa att finna fram
till trots bristen på källor. Det är sant, att författaren därvid gjort det något enklare för sig
genom att införa en särskild kategori trälar,
nämligen konungens hirdmän. Hirden hörde
annars, som själva ordet anger, till huset. Hirdmännen var »huskarlar», vilket de också kallats, och de uppbar avlöning. På samma sätt
tog tydligen de svenskar, som drog till Konstantinopel, där plats i hirden genom ett kontrakt. De skulle stanna en tid och få viss ersättning och sedan kunde de dra hem. Om detta
skall kallas träldom, får väl varje annan anställning ses på samma sätt.
Eller kan läsaren undra hur just en man som
Moberg kunnat undgå att skriva om den nordiska bondereligion, som vi dock vet något om
– inte mycket, det är sant, men alltså något.
Vad ortnamnen berättar om svenska gudar torde vara väl så viktigt som vad Eddan, alltså
på Island upptecknad litteratur, har att säga.
Men Moberg är frejdig, där som annars. Om
kulten skriver han: »Det är uppenbart, att
svenskarna en gång var phallosdyrkare.» Till
grund för detta egenartade påstående har han
dels en kristen krönikör, Adam av Bremen,
som sjä.Jv inte sett en viss gudabild i ett tempel från sen tid utan beskriver den i andra
hand (vilket visserligen inte utesluter att han
kan ha gjort det riktigt), dels en enda liten
statyett om vilken ingen människa vet om den
avsåg att föreställa en gud eller om den rent
av tillskapats för nöjes skull. Tills vidare, eller
370
tills Moberg vill bevisa mera, får nutidens sexmedvetna svenskar avstå från nöjet att veta sig
härstamma från phallosdyrkare.
Eller slutligen kan läsaren förvåna sig över
att Moberg tycker så illa om vikingatiden –
eller snarare över att man alls kan tycka illa
om ett historiskt tidsavsnitt på det sätt han
gör. Det är lätt att också där peka på detaljfrågor, som han missuppfattat. Inga nya gravfynd i Birka har t ex varit nödvändiga för att
visa att vikingarna använde sig av »kavalleri».
Att de kunde medföra hästar i sina skepp omtalar den samtida anglosaxiska krönikan tillräckligt ofta. Men huvudfrågan är inte denna, eller någon liknande. Moberg tycker illa
om vikingatiden med dess »avskyvärda våldsdåd», därför att han engagerar sig och lägger
sin egen tids och sin egen personlighets bedömningar på vilken tid och vilka människor han
behagar, de må vara historiska eller inte. Detta är det väsentliga i hans sätt att skriva historia. Därför är den »min», inte med nödvändighet andras.
Detta kan leda till anakronismer som ofta
förefaller onödiga (»Folkungasläkten var en
förbrytarfamilj») och ibland alldeles tokiga
(Valdemar Birgersson hängav sig åt »en sexuel! förvillelse» med sin svägerska och fick göra
bot, ty för den katolska kyrkan var :.otrohet
inom äktenskapet en mycket grövre förbrytelse än avlivandet av en människa». I verkligheten rörde det sig om en förbindelse inom
förbjudna led; därav reaktionen). Men man
kan också se saken på annat sätt.
I en tid som vår, då »kulturpolitiker» inte
gjort och gör annat än försöker få oss att tro
att vi kan fria oss från vårt historiska arv, då
är det kanske riktigt att som Moberg envetet
föra in vår egen tid i historien, eller omvänt,
belysa dagens problem genom historien. Resultaten blir ibland mer än tankeväckande. De
blir omtumlande. Jordbruksminister Ingeround
Bengtssons ord om att jordbruksnedläggelserna
bidrar till att återställa den ursprungliga miljön blir plötsligt inte bara en cynisk kvickhet.
De blir reaktionära. De representerar något
kulturförstörande. Vilken svensk fackhistoriker
skulle kunna, eller våga, draga upp sådana linjer mellan tidsåldrarna som Vilhelm Moberg
gör?
Läs också kapitlet om digerdöden. Det är
inte långt, och det handlar för övrigt inte mycket om Sverige. Men det representerar en fulländad typ för kraftig, rättfram berättarkonst.
THEDE PALM:
Vilhelm Moberg och historien
När William Gladstone, »folkets William», en
gång för ungefär 100 år sedan hade tid och
tillfälle att ägna sig åt litterära sysselsättningar i stället för åt politik, fördjupade han sig i
Homeros och hans tid. Mycket riktigt kom det
så ut en bok i tre delar. Till hela den stora
litteraturen om Homeros är detta ett av de
mest egendomliga bidragen. Gladstone visste
nämligen i förväg vart han ville komma. Så
lyckades han också till sin egen stora tillfredsställelse bevisa, att den kristna treenighetslä-
ran fanns förebådad hos de gamla grekerna.
Det är lätt att komma att tänka på denna
typ av historieskrivning då man läst Vilhelm
Mobergs redan berömda Min svenska historia berättad för folket, del l (Norstedts).
Den är också originell, skriven utan hänsyn
till vad andra tycker. Redan ordet »min» i
boktiteln uttrycker, att detta är historien som
han själv vill ha den. Originaliteten sträcker
sig så långt som till deltiteln, vilken lyder Från
Oden till Engelbrekt. Enligt vanlig ordning
skulle detta betyda att boken går från äldsta
tider fram till och med Engelbrekt. Men det
gör den visst inte. Engelbrekts namn är ditsatt
som ett elegant motstycke till Odens, och i
ett PS meddelar författaren, att om Engelbrekt skall han skriva nästa gång. Gladstone
kunde ha hittat på något liknande: han älskade också att alltid ha ett äss instucket i rockärmen.
I ett avseende är emellertid Moberg helt annorlunda än den i skrift intrasslat obegriplige Gladstone. Han behandlar språket suveränt. Att läsa honom är att möta mästaren.
Rent och klart, utan krusiduller, förmedlar
hans språk vilka nyanser han önskar. Man
frestas att säga, att han gärna må skriva vilken historia han vill och också ställa verkligheten på huvudet så ofta han har lust: väsentligt är att han blir läst. Han har möjlighet att
påverka en generation, som själv inte får lära
hur det går till att skriva svenska. Genom Mobergs bok drar mera en fläkt från det svenska
språkets storhetstid än från den svenska histonens.
Vad beträffar den senare får en intresserad
läsare tillfälle att fästa sig vid olika märkvärdigheter. Så kan han redan i början fråga
sig, under vilken geografisk breddgrad det
svenska land egentligen låg, dit våra förfäder,
ursvenskarna, kom. Landet var, säger Moberg,
till största delen kargt och ogästvänligt, sommaren var försvinnande kort, vintern outhärdligt lång. Människorna levde i skumma hålor,
där de livnärde sig bl a på ollon från ekar och
bokar, vilka tydligen växte bra i det hårda klimatet.
Eller kan han läsa om trälarna, som Moberg, folkets man, gör sitt bästa att finna fram
till trots bristen på källor. Det är sant, att författaren därvid gjort det något enklare för sig
genom att införa en särskild kategori trälar,
nämligen konungens hirdmän. Hirden hörde
annars, som själva ordet anger, till huset. Hirdmännen var »huskarlar», vilket de också kallats, och de uppbar avlöning. På samma sätt
tog tydligen de svenskar, som drog till Konstantinopel, där plats i hirden genom ett kontrakt. De skulle stanna en tid och få viss ersättning och sedan kunde de dra hem. Om detta
skall kallas träldom, får väl varje annan anställning ses på samma sätt.
Eller kan läsaren undra hur just en man som
Moberg kunnat undgå att skriva om den nordiska bondereligion, som vi dock vet något om
– inte mycket, det är sant, men alltså något.
Vad ortnamnen berättar om svenska gudar torde vara väl så viktigt som vad Eddan, alltså
på Island upptecknad litteratur, har att säga.
Men Moberg är frejdig, där som annars. Om
kulten skriver han: »Det är uppenbart, att
svenskarna en gång var phallosdyrkare.» Till
grund för detta egenartade påstående har han
dels en kristen krönikör, Adam av Bremen,
som sjä.Jv inte sett en viss gudabild i ett tempel från sen tid utan beskriver den i andra
hand (vilket visserligen inte utesluter att han
kan ha gjort det riktigt), dels en enda liten
statyett om vilken ingen människa vet om den
avsåg att föreställa en gud eller om den rent
av tillskapats för nöjes skull. Tills vidare, eller
370
tills Moberg vill bevisa mera, får nutidens sexmedvetna svenskar avstå från nöjet att veta sig
härstamma från phallosdyrkare.
Eller slutligen kan läsaren förvåna sig över
att Moberg tycker så illa om vikingatiden –
eller snarare över att man alls kan tycka illa
om ett historiskt tidsavsnitt på det sätt han
gör. Det är lätt att också där peka på detaljfrågor, som han missuppfattat. Inga nya gravfynd i Birka har t ex varit nödvändiga för att
visa att vikingarna använde sig av »kavalleri».
Att de kunde medföra hästar i sina skepp omtalar den samtida anglosaxiska krönikan tillräckligt ofta. Men huvudfrågan är inte denna, eller någon liknande. Moberg tycker illa
om vikingatiden med dess »avskyvärda våldsdåd», därför att han engagerar sig och lägger
sin egen tids och sin egen personlighets bedömningar på vilken tid och vilka människor han
behagar, de må vara historiska eller inte. Detta är det väsentliga i hans sätt att skriva historia. Därför är den »min», inte med nödvändighet andras.
Detta kan leda till anakronismer som ofta
förefaller onödiga (»Folkungasläkten var en
förbrytarfamilj») och ibland alldeles tokiga
(Valdemar Birgersson hängav sig åt »en sexuel! förvillelse» med sin svägerska och fick göra
bot, ty för den katolska kyrkan var :.otrohet
inom äktenskapet en mycket grövre förbrytelse än avlivandet av en människa». I verkligheten rörde det sig om en förbindelse inom
förbjudna led; därav reaktionen). Men man
kan också se saken på annat sätt.
I en tid som vår, då »kulturpolitiker» inte
gjort och gör annat än försöker få oss att tro
att vi kan fria oss från vårt historiska arv, då
är det kanske riktigt att som Moberg envetet
föra in vår egen tid i historien, eller omvänt,
belysa dagens problem genom historien. Resultaten blir ibland mer än tankeväckande. De
blir omtumlande. Jordbruksminister Ingeround
Bengtssons ord om att jordbruksnedläggelserna
bidrar till att återställa den ursprungliga miljön blir plötsligt inte bara en cynisk kvickhet.
De blir reaktionära. De representerar något
kulturförstörande. Vilken svensk fackhistoriker
skulle kunna, eller våga, draga upp sådana linjer mellan tidsåldrarna som Vilhelm Moberg
gör?
Läs också kapitlet om digerdöden. Det är
inte långt, och det handlar för övrigt inte mycket om Sverige. Men det representerar en fulländad typ för kraftig, rättfram berättarkonst.