Moderata samlingspartiets framtid

ERIK ANNERS:
Moderata samlingspartiets framtid
Det moderata samlingspartiets speciella
uppgift i svensk politik är att vara språkrör för de hundratusentals intellektuella
och högre utbildade i vårt land, som
hittills i alltför stor utsträckning står likgiltiga eller rentav avvisande inför partipolitik, skriver professor Erik Anners. Han
analyserar i denna artikel partiets framtid
och framhåller att om det skalllyckas fylla
sin uppgift bör det ha en permanent
självständig programberedning. Denna bör
-liksom 60-talets programkommille –
genom sina debattinlägg ställa partiet i
spetsen för samhällsdebatten och sammankopplas med ett återupplivat vetenskapligt råd. Vidare bör nya grepp prövas då
det gäller kandidatnominering och
ombudsmannakarriär så att partiet får
tillgång till de kvalificerade krafter som
behövs för ett effektivt arbete. Erik
Anners betonar att det som främst behövs
för att moderata samlingspartiet skall bli
pånyttfött är konstruktiva ideer om
morgondagens samhälle.
Valkommentarerna har utpekat centerpartiets och dess oförlikneligt skicklige ledare,
Gunnar Hedlund, som valets segerherre.
Efter röstsiffrorna taget är detta riktigt.
Men ser man till de djupare sammanhangen, till det faktum att politik är en fråga
om att påverka de politiska maktförhållandena och därmed samhällsutvecklingen
finns det ett parti (och en partiledare) ,
som med stora skäl kan säga: vi har på-
tvingat den politiska utvecklingen vår vilja, nämligen moderata samlingspartiet.
Påståendet kan i förstone verka förbluffande. Men det är lätt att belägga. Moderata samlingspartiet hade säkerligen kunnat förbättra sin ställning med åtskilliga
procent, om partiet velat driva s k profilpolitik. Genom att inte göra detta, genom
att hålla sig på i stort sett samma linje som
mittenpartierna hindrade moderaterna regeringspartiet att slå in en kil i oppositionen och liksom i tidigare val framställa
oppositionspartierna som regeringsodugliga. Under partiledardebatten i TV var det
inte den nervöst fäktande hr Palme – redan märkt av det förestående nederlaget
– och den på utslitna argument tuggande
hr Geijer, som utstrålade styrka och självförtroende, det var de tre oppositionsledarna, som var för sig och tillsammans ingav
förtroende genom sitt samarbete.
Mot detta mål har moderata samlingspartiet strävat sedan våren 1965, då Yngve Holmberg blev partiledare. Det stort
upplagda arbetet på en programmatisk
förnyelse, som utmynnat i det nya partiprogrammet och varit förutsättningen för
parti!!tS byte av namn har – liksom den frivilliga återhållsamheten från profilpolitik
392
– ha.ft ett decisivt syfte: att skapa en enhetsfront inom oppositionen och därmed
den nödvändiga förutsättningen för en
borgerlig trepartiregering. Denna politik
har inneburit en mycket påfrestande självövervinnelse för både partiledare och parti. Man bestod provet.
Partiets speciella uppgift
Mot detta kan naturligtvis invändas att
även om det här sagda är riktigt står moderata samlingspartiet i en svår situation.
En sådan seger till, och partiet kan vara
förlorat. Ty tre partier, som med i huvudsak samma program och samma metoder
vänder sig till i stort sett samma väljargrupper är ett, om inte två, partier för
mycket! Om de tre partierna skall kunna
slå både socialdemokrater och kommunister måste de ha samma tyngd i valapparaten som socialdemokraterna så att de effektivt kan komma in både på arbetsplatserna och på de otaliga vårdanstalter, där
det perfekta socialdemokratiska maskineriet nu formligen pumpade in poströster.
Har i detta läge det moderata samlingspartiet en given egen uppgift eller bör det
på längre sikt inrikta sig på sa.mmanslagning med ettdera av mittenpartierna, alternativt med ett förenat mittenparti?
Jag tror att moderata samlingspartiet
ännu har en chans att fullfölja en egen
stor uppgift – som partiet kan lösa bättre
än de andra oppositionspartierna. Men
jag tror att uppgiften måste klart uppfattas och snabbt angripas – med insättande
av alla partiets resurser. Eljest kan det
snart bli för sent. Då återstår bara en fusion på någorlunda hyggliga villkor – eller en politisk skentillvaro i dödskampens
tecken, där partiet väsentligen blir ett
självändamål för de mandatinnehavare
och politiska yrkesmän, som till någon tid
kan försörja sig på partiets patronage och
anslag från det allmänna.
Att en sådan uppgift finns stod klart redan i början av 1940-talet. Själv blev jag
medveten om den under en Heimdalskonferens på Gimo, när den dåvarande Heimdalsordföranden Sven Ersman med sin karakteristiska vilja att snabbt komma fram
till problemets kärna frågade en konsternerad Elis Håstad: »Har högerpartiet egentligen en uppgift i svensk politik?» Jag
minns inte hur Elis Håstad försökte motivera partiets existens. Däremot minns jag
debattens konklusion: partiet hade en
uppgift om det inriktade sig på att mobilisera de stora latenta resurser av folk
med högre utbildning, som stod likgiltiga
inför den demokratiska partipolitiken. För
att kunna göra det måste partiets konservatism bli radikal i den meningen att man
med bevarande av det historiska perspektivet hänsynslöst gick till roten av problemen i de stora samhällsfrågorna, inte väjde för impopulära lösningar och allra
minst bekymrade sig om huruvida dessa
lösningar av opinionen skulle konventionellt etiketteras som »vänster» eller »hö-
ger».
Nyorienteringen på 60-talet
Med den saken har det som bekant bli·
vit som det kunnat! Först under 1960-talet har en tendens i denna riktning kunnat
spåras i partiets politik. Programarbete
och namnbyte representerar här en vändning; möjligheten till en nyorientering i
riktning mot ett intellektualistiskt och teknologiskt parti på en grundval av konservativ humanism – dvs en humanism med
fast förankring i ett historiskt perspektiv
– och därmed i den västerländska civilisationens historiskt framvuxna grundvärderingar: tron på människornas universella
broderskap, på den andliga och personliga friheten och på den enskilda individens direkta ansvar för hela samhällets
välfärd. Ett sådant parti måste medvetet
syfta till att skapa en av djupgående insikter och starkt upplevd känsla av samhällsansvar präglad medlemskader, som i fortlöpande dialog med medborgarna formar
de politiska riktlinjerna. Var finns underlaget för detta parti? Likaväl som under
1940-talet – fast nu i långt större mängd
– bland de människor, som fått förmånen
av en högre utbildning och som hittills i
regel gjort så litet för sitt samhälles politiska välfärd. Vi har i dag l 000-tals akademiska lärare och forskare, 10 000-tals andra lärare, 100 000-tals studenter och högutbildade företagare och tjänstemän i allmän och enskild tjänst. Samhällets svårigheter beror till icke ringa del på att de till
allra största delen står likgiltiga eller rentav avvisande inför partipolitiken. För vårt
lands framtid är det av största betydelse att
de kan förmås ändra inställning. En bred
insats från deras sida skulle kunna återställa den demokratiska maktbalansen och
bidraga till att lyfta oss upp ur det ekonomiska träsk, vari vi försatts genom de styrandes bristande kostnads- och effektivitetsmedvetande. De skulle kunna bidraga
till att utforma de nya konstruktioner av
393
samhällets grundläggande institutioner,
som är nödvändiga om humanismens ideal
skall kunna överleva i en teknologisk civilisation.
Men de lär knappast engagera sig – annat än till sist i förtvivlat raseri över enfald och misshushållning – om inte något
parti vänder sig till dem och säger: »vi
talar just till er, vi är inte låsta i vårt tänkande, vi vill stå vid själva fronten i samhällsdebatten, vi vill i direkt samarbete
med er forma vårt samhälles framtid.»
Det kan tänkas att de då kommer till medvetande om sitt ansvar och om de utomordentliga möjligheter de har att göra sin
mening och vilja gällande. Ty numera utgör de även kvantitativt en så stark faktor att deras opinionsbildande inflytande
– om det användes – skulle få avgörande
tyngd.
Man kan då fråga sig hur ett parti som
moderata samlingspartiet skulle angripa
denna sin specifika uppgift. Därom kan
erfarenheterna från partiets programarbete åren 1965-1967 ge ledning. Under en
kort tid stod partiet genom sina debattinlägg främst vid samhällsdebattens front –
det formulerade en ny syn på arbetsmiljön
före LO, förde fram miljöskyddspolitiken
långt innan centerpartiet tog patent på
miljön, diskuterade negativ skatt resp garanterad miniroiinkomst före kommunisterna och skapade en helhetssyn på skolan två år innan Dagens Nyheter anslöt
sig till tanken på ett tvåårigt gymnasium
med påbyggt »collegeår» – för att bara
nämna några få punkter. Dåvarande hö-
gerpartiet hade också i 1966 års val16,5 %
av rösterna och vid den tidpunkt, augusti
394
1967, då partiets debattinsatser varit som
intensivast – stod dess SIFO-siffra på
17,5o/o.
Att det sedan gick utför med partiet kan
förmodligen till en del tillskrivas misstaget
att lägga ner detta brett lagda programoch studiearbete inför önskvärdheten att
koncentrera partiets krafter i 1968 års valrörelse. Det finns många exempel på vilken grämelse detta väckte bland de för
de nya tongångarna lyhörda inom partiet
liksom på den besvikelse det föranledde
bland de akademiker, som yrvaket frågat
sig: »kan verkligen något nytt komma från
högerpartiet?»
En permanent programberedning
Att vara efterklok är lätt. Svårare är att
lära av erfarenheten. Men det finns många
erfarenheter, positiva såväl som negativa,
från 1960-talets programarbete, som partiet kunde lära av vid ett försök att nå
fram till de högre utbildade – termen tagen i dess vidaste mening.
Det går t ex inte att först med mycken
möda organisera en forsknings- och debattorganisation på ett tjugotal delegationer med 100-talet arbetande krafter –
som därtill samarbetar med ytterligare nå-
got 100-tal experter – för att få fram ett
»material», vilket sedan skall »utvärderas
politiskt» av jäktade politiska förtroendemän eller unga sekreterare på ett partikansli. Det på längre sikt värdefulla slinker igenom den närsynta grovsortering,
som då sker. Partiet borde hålla sig med
en självständig permanent programberedning (eller vad man nu vill kalla den) av
samma storleksordning som 1960-talets
programkommitte. Det kostar visserligen
en del pengar, men de pengarna är bättre
använda än till kampanjannonser. En dylik programberedning kan sammankopplas med det vetenskapliga råd, som partistyrelsen tillsatte hösten 1967 och vars
verksamhet avsomnade efter något års lovande arbete – i brist på ekonomiska resurser. Vad som redan gjorts av detta råd
erbjuder dock en grund att bygga på. Bå-
de riksdagsgrupp och en eventuell »programberedning» skulle få stor nytta av ett
reaktiverat vetenskapligt råd med dess goda möjligheter att etablera en bred kontaktyta med den vetenskapliga forskningen. Partiet har dock bland sina medlemmar hundratals aktiva forskare, vars kunskaper och intresse för partiet nu ligger i
stort sett outnyttjade.
Nomineringarnas betydelse
Därmed är vi framme vid en andra och
mera känslig fråga. Partiets förtroendemän i riksdag, landsting och kommuner
rekryteras – som i andra partier – sedan
länge väsentligen efter anciennitetsprincipen. Ett långvarigt troget slit i partiapparaten och i kommunala resp landstingsnämnder är i regel förutsättningen för nominering till riksdagsledamot. Därtill bevakas noga att de olika intressegrupperna
blir »representerade» – man tror att detta
har avgörande betydelse för att partiet
skall få röster. Att urvalet av förtroendemän skall ske inom partiet efter politisk
»förtjänst och skicklighet» och att de stora intressegrupperna skall ha företrädare
är i och för sig riktigt ur demokratisk synpunkt. Med systemet följer emellertid en
påtaglig fara, den nämligen att förtroendeuppdragen rekryteras ur kretsar med
bristande personlig kapacitet. Det kan lätt
bli så att politiken i första hand drager till
sig personer, som icke lyckats så väl i den
egna yrkeskarriären, som därför har tid
över för politiken och som gärna vill hävda sig åtminstone på något sätt. Särskilt
ödesdigert kan detta bli genom att partipolitiska förtroendemän numera uppbär
betydande arvoden; i riksdagsledamöternas fall får de ofta hela eller större delen
av sin försörjning täckt genom dessa arvoden. Det är också väl bekant att försörjningssynpunkter inte sällan starkt på-
verkar nomineringarna – i alla partier.
Dessa faktorer påverkar med särskild styrka förtroendemannarekryteringen i ett parti, vars mandatsiffror krymper. Inte nog
med att hästarna sparkar varandra inför
de tomma krubborna. Partiet kan råka ut
för att uppträda med alltför få verkliga
kapaciteter för att tilldraga sig tillräckligt av respekt och intresse. Därtill kan nyrekryteringen bli snedvriden på ett sätt
som gör att t ex partiets riksdagsgrupp inom den egna kretsen saknar tillgång till
de specialister, som är nödvändiga för ett
effektivt arbete.
I vad mån moderata samlingspartiet
drabbats av här skisserade risker må envar
intresserad själv begrunda. Så mycket är
åtminstone uppenbart att partiet icke
längre har den goda personliga anknytning till det enskilda näringslivet, som under lång tid varit en del av dess kvalitativa styrka. Inte heller har det tillräckligt
395
med företrädare· för vetenskaper och arbetsområden som starkt ökat i betydelse
under de senaste decennierna – naturve•
tenskaper, teknologi och medicin. Uppsättningen av juridiskt och.samhällsvetenskap•
ligt utbildat folk är någorlunda betryggande. Men det räcker inte i vår tid.
En viktig del av problemet är naturligtvis att önskvärda kapaciteter nått sin ställ..
ning på sina områden genom en så hård
arbetsinsats att de inte fått tid över till att
samla partipolitiska meriter. Detta problem borde kunna lösas genom att man
införde ett system med rikskandidater, nominerade av en av partistämman tillsatt
riksvalberedning..Möjligen kan de nytill~
komna tilläggsmandaten – tekniskt rätt
utnyttjade – erbjuda en utväg att förlika
de lokala intressena med ett sådant sys”’
tern. Hur som helst, vill partiet framstå:
som ett konstruktivt framstegsparti med
sikte på att vinna de högre utbildade måste dess profil ifråga om personuppsättning
göras mera attraktiv.
·.
Nydanad ombudsmannakår
Ett ytterligare område, där moderata sam..
tingspartiet i så fall har anledning att se
om sitt hus, är ombudsmannakåren. Dess
rekrytering och utbildning motsvarar inte
vår tids behov att utveckla nya former
för politisk verksamhet, som verkligen
kan nå fram till människorna i dagens
massmediasamhälle. A andra sidan är de
genom sin långa erfarenhet i regel skickliga politiker och borde i många fall för
länge sedan ha belönats med politiska för- 396
troendeuppdrag. En framkomlig väg vore
då att ersätta nuvarande system av långtidsanställda yrkesmän av typen »fältarbetare» med ett passagesystem, där unga
samhällsvetenskapligt väl utbildade krafter för en tid av säg 5 år tjänstgjorde som
ombudsmän för att sedan övergå till annan verksamhet. En med det enskilda nä-
ringslivet gemensam skolning av dylika
krafter skulle skapa ett värdefullt bidrag
till rekryteringsunderlaget för företagens
avdelningar för samhällsinformation. Metoden har till och från prövats vid partikansliet och under senare tids valrörelser
i Stockholm – med gott resultat. Varför
då inte systematiskt utsträcka den över
hela landet- allteftersom ombudsmännen
av den gamla stammen kan föras över på
förtroendemannasidan. De försörjningsproblem, som därvid kan uppstå i det enskilda fallet bör inte vara oövervinnerliga,
om partiets lokalt ansvariga instanser engagerar sig energiskt i saken. Det är dugligt folk det gäller.
Socialdemokraterna har länge och med
stor framgång arbetat med liknande metoder; de har därmed öppnat karriärstegar av kombinerad facklig och politisk
konstruktion, som är ytterst attraktiva för
unga politiskt intresserade människor.
Om moderata samlingspartiet systematiskt formade likartade karriärstegar, skulle troligen dess lokala möjligheter till förnyelse av de personella resurserna liksom
till intresseväckande presentation av partiets programmatiska debattinsatser starkt
förbättras.
Utopin behövs
Här föreslagna åtgärder räcker emellertid
inte till för en verklig pånyttfödelse av
partiet. Därför krävs något annat och mera – nämligen konstruktiva ideer om hur
morgondagens samhälle bör se ut. Vad
som här angivits av konkreta åtgärder
innebär egentligen endast en anpassning
av moderata samlingspartiets arbetsformer
till den uppgift, som jag tror att partiet
mer än andra är kallat att lösa.
Men politik innebär i sista hand visionen av ett bättre samhälle och viljan att
förverkliga det. Utopia är inte att uppnå,
men varje generation behöver sin utopi –
föreställningen om hur den egna tidens
samhällsinstitutioner skall omformas så att
bestående och befarade sociala orättvisor
avhjälpes eller förhindras. Vi släpar fortfarande med oss, som spöken från släkte
till släkte, djupgående sociala missförhållanden, och nya rättvisefrågor och reformkrav växer upp runt omkring oss – ibland
utan att vi uppfattar dem i tid. Här kan
en vetenskapligt bättre underbyggd sam·
hällsdebatt hjälpa oss att klarare urskilja
problemen och reformuppgifterna på längre sikt, likaväl som det historiska perspektivet kan hjälpa oss att bättre förstå vari
vår egen tids verkliga problematik består
och vilka orsakssammanhang som ligger
bakom den. Det är så det moderata samlingspartiet bör arbeta.
Vilka frågor partiet från sina ideologiska utgångspunkter bör ställa till det förgångna och till framtiden skall jag försöka
att något belysa i en följande artikel.