Försvaret inför framtiden
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Försvaret inför framtiden
När överbefälhavaren i september lade
fram sina kostnadsberäkningar för försvaret under de närmaste fem budgetåren,
kom vissa reaktioner omedelbart. Vänsterpartiet kommunisterna förkastade förslagen; deras intresse för ett kraftfullt svenskt
försvar är av skäl, som är uppenbara för
alla, obefintligt. Ej oväntat kom ett liknande ställningstagande från socialdemokratiska ungdomsförbundet. Dess ordfö-
rande kunde bl a kosta på sig – eller
kunde låta arbetarna i Linköping bära
kostnaderna – att förklara att flygplanet
Viggen är för dyrt att bygga, och han
följde upp sitt första uttalande med ett
i radio, där han ägnade tiden åt att misstänkliggöra överbefälhavaren. Vad regeringspartiet har för glädje av sitt ungdomsförbund, då det skall taga ställning
i en av vårt lands livsfrågor, är fördolt
för den utomstående.
Ty en livsfråga är det, och beslutet vid
1972 års riksdag blir avgörande för många
år framåt. Vad som alltför sällan blir klarlagt i debatten är, att ett beslut om nedskärningar ej påverkar försvarets styrka
omedelbart. Ett beslut 1972 hindrar inte
en mobilisering av vårt nuvarande försvar
1973. Då har vi fortfarande kvar både
materiel och utbildad personal. 1972 års
försvarsbeslut kommer att påverka 70-talets senare del och 80-talets början. Aren
1939 och 1940 berodde vår svaga beredskap på 1925 års nedrustning. 1936 års
försvarsbeslut, som trots den ökade spänningen i Europa tillkom under starkt motstånd, var genomfört först efter 10 år,
d v s vid andra världskrigets slut. Det går
enkelt att riva ned men långsamt att bygga upp, främst på materielsidan.
Därför är det orimligt att grunda en
bedömning av vårt behov av försvarskapacitet på vad man råkar tycka om det
utrikespolitiska läget i höst eller i vår.
En säkerhetskonferens i Europa kan vara
önskvärd i sig, en avspänning i Tyskland
är att hoppas på. Men vågar vi tro att
den latenta spänningen i världen mellan
olika politiska system för den skull upphör? Verkliga rustningsbegränsningar, det
enda som vore att tro på, märks i varje
fall ej. På kort sikt kan vi hoppas att inget
kommunistiskt land inom några år försö-
ker att med vapenmakt återföra t ex Jugoslavien under den kommunistiska centralregimen. På lång sikt vet vi, att den tid är
avlägsen, då lammet skall beta vid lejonets sida.
Om vi vill hålla fast – och det vill vi
– vid den linjen i vår utrikespolitik att
vi skall stanna utanför militärallianser,
måste vi behålla ett självständigt och på
ett meningsfullt sätt uppbyggt försvar. Enligt nuvarande målsättning kallas detta
med en riktig benämning invasionsförsvar.
Försvaret skall vara starkt nog för att helst
avskräcka från invasion eller för att i värsta fall avvärja en sådan. Men detta
»starkt nog» får inte innebära bara ett på-
stående, avsett att lugna oss själva. Det
måste innehålla realiteter som övertygar
omvärlden om att vi vägrar att låta nå-
gon utnyttja vårt territorium mot vår vilja. Endast så blir försvaret fredsbevarande, vilket skulle vara meningen med det.
Och för att säkra freden måste vi betala.
När chefen för armen nyligen lade fram
sitt förslag om viss förkortad utbildningstid verkade detta i förstone att strida mot
principen om ett starkt försvar. Det behöver ej vara så. Den bästa höjda förmå-
nen för de värnpliktiga – och om ökade
värnpliktsförmåner talas ju alltid – är
nämligen en intensivutbildning under en
förkortad första tjänstgöring. Ingenting är
skadligare för andan både hos befäl och
hos meniga än om utbildningstiden inte utnyttjas ordentligt. I krig, heter det, upptas
soldatens mesta tid med att vänta. Allt
för mycken väntan förekommer för närvarande på förbanden i fred. Orsaken är
emellertid klar: befälsbristen. Att uppbåda
mera befäl under utbildningstiden kommer också att kosta, men vinsten blir betydande.
Den i dagens läge viktigaste, och dyraste, frågan rör emellertid materiel. Den
arbetslöshet, som skulle uppstå inte bara
i Linköping utan hos en mängd underleverantörer på andra håll om Viggenprojektet skulle allvarligt beskäras, är svår
nog. Därtill kommer, att nedskurna försvarsbeställningar inte bara vållar arbetslöshet för stunden. En del industrier får
lägga ned driften, och därmed beskärs
vår möjlighet att välja krigsmateriel, och
ibland helt möjligheten att anskaffa vad
vi vill ha. Ur försvarets synpunkt finns
dessutom, det skall inte glömmas, andra
platser än Linköping att taga hänsyn till.
Bofors är en sådan och kan stå som symbol för flera.
405
Att svenskt försvar bör tilldelas bästa
tänkbara materiel borde på vår tekniska
utvecklingsnivå vara en självklarhet. Materielkraven måste också be~s över hela
området, inom alla försvarsgrenar. Viggen gäller för att vara något av det bästa
existerande i sitt slag. Men med enbart
ett antal fulländade och specialiserade
tekniska produkter försvaras inte ett land.
I Vietnam skjuts i dag amerikanska transporthelikoptrar, praktiskt taget okända
under andra världskriget, ned med luftvärnskulsprutor, något som vårt invasionsförsvar inte kan undgå att observera. Att
vidare i ett svenskt invasionsförsvar spara
på kustartilleri eller kustubåtar vore att
motsäga sig själv. Till det rörliga invasionsförsvaret hör slutligen stridsvagnar
och robotar, som skapar den för armeförbanden nödvändiga uthålligheten. Allt
detta är exempel på vad som krävs.
Det gäller att avväga resurserna: hur
många gånger har detta sagts? I betraktande av att resurserna i dagens betryckta
läge på arbetsmarknaden bör disponeras
så att svensk industri stimuleras, kan det
omedelbara valet ej vara svårt, där viljan
finns. Försvarsmiljonerna är ej bortkastade
pengar. Avvägningsfrågorna granskas nu
av parlamentariker, men det slutliga ansvaret har regeringen. Den vet vad Sveriges alliansfria utrikespolitik kräver. De
svagare alternativen i överbefälhavarens
utredning blir i varje fall omöjliga att
acceptera.
När överbefälhavaren i september lade
fram sina kostnadsberäkningar för försvaret under de närmaste fem budgetåren,
kom vissa reaktioner omedelbart. Vänsterpartiet kommunisterna förkastade förslagen; deras intresse för ett kraftfullt svenskt
försvar är av skäl, som är uppenbara för
alla, obefintligt. Ej oväntat kom ett liknande ställningstagande från socialdemokratiska ungdomsförbundet. Dess ordfö-
rande kunde bl a kosta på sig – eller
kunde låta arbetarna i Linköping bära
kostnaderna – att förklara att flygplanet
Viggen är för dyrt att bygga, och han
följde upp sitt första uttalande med ett
i radio, där han ägnade tiden åt att misstänkliggöra överbefälhavaren. Vad regeringspartiet har för glädje av sitt ungdomsförbund, då det skall taga ställning
i en av vårt lands livsfrågor, är fördolt
för den utomstående.
Ty en livsfråga är det, och beslutet vid
1972 års riksdag blir avgörande för många
år framåt. Vad som alltför sällan blir klarlagt i debatten är, att ett beslut om nedskärningar ej påverkar försvarets styrka
omedelbart. Ett beslut 1972 hindrar inte
en mobilisering av vårt nuvarande försvar
1973. Då har vi fortfarande kvar både
materiel och utbildad personal. 1972 års
försvarsbeslut kommer att påverka 70-talets senare del och 80-talets början. Aren
1939 och 1940 berodde vår svaga beredskap på 1925 års nedrustning. 1936 års
försvarsbeslut, som trots den ökade spänningen i Europa tillkom under starkt motstånd, var genomfört först efter 10 år,
d v s vid andra världskrigets slut. Det går
enkelt att riva ned men långsamt att bygga upp, främst på materielsidan.
Därför är det orimligt att grunda en
bedömning av vårt behov av försvarskapacitet på vad man råkar tycka om det
utrikespolitiska läget i höst eller i vår.
En säkerhetskonferens i Europa kan vara
önskvärd i sig, en avspänning i Tyskland
är att hoppas på. Men vågar vi tro att
den latenta spänningen i världen mellan
olika politiska system för den skull upphör? Verkliga rustningsbegränsningar, det
enda som vore att tro på, märks i varje
fall ej. På kort sikt kan vi hoppas att inget
kommunistiskt land inom några år försö-
ker att med vapenmakt återföra t ex Jugoslavien under den kommunistiska centralregimen. På lång sikt vet vi, att den tid är
avlägsen, då lammet skall beta vid lejonets sida.
Om vi vill hålla fast – och det vill vi
– vid den linjen i vår utrikespolitik att
vi skall stanna utanför militärallianser,
måste vi behålla ett självständigt och på
ett meningsfullt sätt uppbyggt försvar. Enligt nuvarande målsättning kallas detta
med en riktig benämning invasionsförsvar.
Försvaret skall vara starkt nog för att helst
avskräcka från invasion eller för att i värsta fall avvärja en sådan. Men detta
»starkt nog» får inte innebära bara ett på-
stående, avsett att lugna oss själva. Det
måste innehålla realiteter som övertygar
omvärlden om att vi vägrar att låta nå-
gon utnyttja vårt territorium mot vår vilja. Endast så blir försvaret fredsbevarande, vilket skulle vara meningen med det.
Och för att säkra freden måste vi betala.
När chefen för armen nyligen lade fram
sitt förslag om viss förkortad utbildningstid verkade detta i förstone att strida mot
principen om ett starkt försvar. Det behöver ej vara så. Den bästa höjda förmå-
nen för de värnpliktiga – och om ökade
värnpliktsförmåner talas ju alltid – är
nämligen en intensivutbildning under en
förkortad första tjänstgöring. Ingenting är
skadligare för andan både hos befäl och
hos meniga än om utbildningstiden inte utnyttjas ordentligt. I krig, heter det, upptas
soldatens mesta tid med att vänta. Allt
för mycken väntan förekommer för närvarande på förbanden i fred. Orsaken är
emellertid klar: befälsbristen. Att uppbåda
mera befäl under utbildningstiden kommer också att kosta, men vinsten blir betydande.
Den i dagens läge viktigaste, och dyraste, frågan rör emellertid materiel. Den
arbetslöshet, som skulle uppstå inte bara
i Linköping utan hos en mängd underleverantörer på andra håll om Viggenprojektet skulle allvarligt beskäras, är svår
nog. Därtill kommer, att nedskurna försvarsbeställningar inte bara vållar arbetslöshet för stunden. En del industrier får
lägga ned driften, och därmed beskärs
vår möjlighet att välja krigsmateriel, och
ibland helt möjligheten att anskaffa vad
vi vill ha. Ur försvarets synpunkt finns
dessutom, det skall inte glömmas, andra
platser än Linköping att taga hänsyn till.
Bofors är en sådan och kan stå som symbol för flera.
405
Att svenskt försvar bör tilldelas bästa
tänkbara materiel borde på vår tekniska
utvecklingsnivå vara en självklarhet. Materielkraven måste också be~s över hela
området, inom alla försvarsgrenar. Viggen gäller för att vara något av det bästa
existerande i sitt slag. Men med enbart
ett antal fulländade och specialiserade
tekniska produkter försvaras inte ett land.
I Vietnam skjuts i dag amerikanska transporthelikoptrar, praktiskt taget okända
under andra världskriget, ned med luftvärnskulsprutor, något som vårt invasionsförsvar inte kan undgå att observera. Att
vidare i ett svenskt invasionsförsvar spara
på kustartilleri eller kustubåtar vore att
motsäga sig själv. Till det rörliga invasionsförsvaret hör slutligen stridsvagnar
och robotar, som skapar den för armeförbanden nödvändiga uthålligheten. Allt
detta är exempel på vad som krävs.
Det gäller att avväga resurserna: hur
många gånger har detta sagts? I betraktande av att resurserna i dagens betryckta
läge på arbetsmarknaden bör disponeras
så att svensk industri stimuleras, kan det
omedelbara valet ej vara svårt, där viljan
finns. Försvarsmiljonerna är ej bortkastade
pengar. Avvägningsfrågorna granskas nu
av parlamentariker, men det slutliga ansvaret har regeringen. Den vet vad Sveriges alliansfria utrikespolitik kräver. De
svagare alternativen i överbefälhavarens
utredning blir i varje fall omöjliga att
acceptera.