Om skatterna
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
skatterna
1964 såg det faktiskt en smula hoppfullt
ut för det skattebetalande svenska folket.
Då offentliggjordes allmänna skatteberedningens förslag. Det syftade bl a till en omfördelning från direkt till indirekt skatt.
Bakom stod företrädarna för LO, TCO
och SACO, varför man kunde förvänta
att huvudlinjerna skulle accepteras av
riksdagen och skatteutvecklingen följaktligen äntligen ledru; in i principiellt vettigare banor.
Så skedde inte. Visserligen infördes
momsen – det skall gudarna veta. Men
skrämd av kritik från vänster inskränkte
sig regeringen i övrigt till ett skattepolitiskt lappande, samtidigt som utdebiteringarna kontinuerligt ökade. Nu har vårt
land det högsta skattetrycket bland
OECD-länderna. Ifråga om de direkta
skatterna är den höga positionen särskilt
markerad.
I fjol genomfördes så en skattereform.
»Det blir skattesänkning för två tredjedelar av alla inkomsttagare!», trumpetade
en pressad regering ut i valrörelsen. Finansminister Sträng lade hela sin folkliga
rondör i vågskålen för att framställa reformen i så trovärdig dager som möjligt.
Men det hjälpte inte. Enligt en nyligen
företagen SIFO-undersökning blev det inte två tredjedelar utan 29 procent som
fick sänkt skatt. Sådan är verkligheten
bakom de socialdemokratiska vallöftena,
den verklighet som, enligt vad statsminister Palme sagt i ett ögonblick av klarsyn,
är regeringens värsta fiende.
När detta skrivs arbetas det som bäst
med budgeterna ute i kommunerna. Nya
skattehöjningar är att vänta, den genomsnittliga utdebiteringen hamnar sannolikt
kring 25-kronorsstrecket. Ändå har kommunernas skatteunderlag i år stigit med
nästan 12 procent jämfört med 1970.
Trots detta är de inte nöjda. De begär
mer, ännu mer av medborgarnas inkomster. En av de negativa följderna av denna
kommunala skatteaptit blir att betydande
delar, måhända alltihop, av de löneökningar som uppnåddes i den senaste avtalsrörelsen tas omhand av myndigheterna. Hur mycket löntagarna än lyckas utvinna tycks det inte hjälpa – när stat
och kommun genom inflation och skattehöjningar tagit sin tribut återstår föga eller intet för den enskilde.
Det är symtomatiskt att inte minst de
stora tjänstemannaorganisationerna nu
skärper tonen. SACO har sedan länge understrukit sambandet löner-skatter. Akademikerorganisationen har av LO kritiserats för att den beaktar den direkta skattens verkningar vid beräkningar av reallöneutvecklingen. LO har dock aldrig tvekat att själv ta hänsyn till de indirekta
skatterna, trots att skillnaden mellan direkt och indirekt skatt snarast är teknisk.
Det väsentliga är att det i båda fallen är
fråga om skatt. Nyligen krävde också TCO
ett nytt skattesystem och indexreglerade
skatteskalor, alltså helt i enlighet med oppositionspartiernas krav.
413
Vi får också alltfler nyfattiga här i landet – människor med normala inkomster
som inte klarar av alla utgifterna och
följaktligen måste söka socialhjälp. Regeringen brukar skylla på de höga hyrorna.
Det må vara att de är höga, delvis till
följd av en felaktig bostadspolitik. Men
skatterna är också så höga, vartill kommer
att bostadsbidragen och barndaghemsavgifterna är så konstruerade att marginalskatteeffekterna skärps ytterligare och motverkar hustruns lust och möjligheter att
förvärvsarbeta.
Uppenbarligen kan vi inte längre fortsätta så här. Aldrig har svenska folket
»under skatter dignat ner» som nu. Det
måste sättas stopp för den här utvecklingen. Det är den enskilde som skall få
glädje av löneökningarna, inte stat och
kommun. Också de måste skära ner på
sina utgifter. Också de måste i sin ekonomis·ka planering utgå från de resursökningar, som varje år står till förfogande,
och sedan anpassa sina utgiftsstegringar
därefter.
En annan skattepolitik går att åstadkomma. Politik är att viija, sade hr Palme
en gång. Att hejda de offentliga utgiftsökningarna och därigenom möjliggöra en
skattesänkning är också en viljesak.
M atti H äggström
1964 såg det faktiskt en smula hoppfullt
ut för det skattebetalande svenska folket.
Då offentliggjordes allmänna skatteberedningens förslag. Det syftade bl a till en omfördelning från direkt till indirekt skatt.
Bakom stod företrädarna för LO, TCO
och SACO, varför man kunde förvänta
att huvudlinjerna skulle accepteras av
riksdagen och skatteutvecklingen följaktligen äntligen ledru; in i principiellt vettigare banor.
Så skedde inte. Visserligen infördes
momsen – det skall gudarna veta. Men
skrämd av kritik från vänster inskränkte
sig regeringen i övrigt till ett skattepolitiskt lappande, samtidigt som utdebiteringarna kontinuerligt ökade. Nu har vårt
land det högsta skattetrycket bland
OECD-länderna. Ifråga om de direkta
skatterna är den höga positionen särskilt
markerad.
I fjol genomfördes så en skattereform.
»Det blir skattesänkning för två tredjedelar av alla inkomsttagare!», trumpetade
en pressad regering ut i valrörelsen. Finansminister Sträng lade hela sin folkliga
rondör i vågskålen för att framställa reformen i så trovärdig dager som möjligt.
Men det hjälpte inte. Enligt en nyligen
företagen SIFO-undersökning blev det inte två tredjedelar utan 29 procent som
fick sänkt skatt. Sådan är verkligheten
bakom de socialdemokratiska vallöftena,
den verklighet som, enligt vad statsminister Palme sagt i ett ögonblick av klarsyn,
är regeringens värsta fiende.
När detta skrivs arbetas det som bäst
med budgeterna ute i kommunerna. Nya
skattehöjningar är att vänta, den genomsnittliga utdebiteringen hamnar sannolikt
kring 25-kronorsstrecket. Ändå har kommunernas skatteunderlag i år stigit med
nästan 12 procent jämfört med 1970.
Trots detta är de inte nöjda. De begär
mer, ännu mer av medborgarnas inkomster. En av de negativa följderna av denna
kommunala skatteaptit blir att betydande
delar, måhända alltihop, av de löneökningar som uppnåddes i den senaste avtalsrörelsen tas omhand av myndigheterna. Hur mycket löntagarna än lyckas utvinna tycks det inte hjälpa – när stat
och kommun genom inflation och skattehöjningar tagit sin tribut återstår föga eller intet för den enskilde.
Det är symtomatiskt att inte minst de
stora tjänstemannaorganisationerna nu
skärper tonen. SACO har sedan länge understrukit sambandet löner-skatter. Akademikerorganisationen har av LO kritiserats för att den beaktar den direkta skattens verkningar vid beräkningar av reallöneutvecklingen. LO har dock aldrig tvekat att själv ta hänsyn till de indirekta
skatterna, trots att skillnaden mellan direkt och indirekt skatt snarast är teknisk.
Det väsentliga är att det i båda fallen är
fråga om skatt. Nyligen krävde också TCO
ett nytt skattesystem och indexreglerade
skatteskalor, alltså helt i enlighet med oppositionspartiernas krav.
413
Vi får också alltfler nyfattiga här i landet – människor med normala inkomster
som inte klarar av alla utgifterna och
följaktligen måste söka socialhjälp. Regeringen brukar skylla på de höga hyrorna.
Det må vara att de är höga, delvis till
följd av en felaktig bostadspolitik. Men
skatterna är också så höga, vartill kommer
att bostadsbidragen och barndaghemsavgifterna är så konstruerade att marginalskatteeffekterna skärps ytterligare och motverkar hustruns lust och möjligheter att
förvärvsarbeta.
Uppenbarligen kan vi inte längre fortsätta så här. Aldrig har svenska folket
»under skatter dignat ner» som nu. Det
måste sättas stopp för den här utvecklingen. Det är den enskilde som skall få
glädje av löneökningarna, inte stat och
kommun. Också de måste skära ner på
sina utgifter. Också de måste i sin ekonomis·ka planering utgå från de resursökningar, som varje år står till förfogande,
och sedan anpassa sina utgiftsstegringar
därefter.
En annan skattepolitik går att åstadkomma. Politik är att viija, sade hr Palme
en gång. Att hejda de offentliga utgiftsökningarna och därigenom möjliggöra en
skattesänkning är också en viljesak.
M atti H äggström