Samhällsforskning och beslutsfattande

LENNART SJÖBERG:
Samhällsforskning och beslutsfattande
Till grund för ett politiskt beslutsfattande
i samhällsfrågor bör givetvis ligga solida
kunskaper. För att komma fram till
sådana krävs ofta forskning. Professor
Lennart Sjöberg vid Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet, tar i denna
artikel upp några betydelsefulla problem
som varit föremål för forskning men
där man enligt hans mening har mycket
stora svårigheter att nå några riktiga
resultat. Felaktiga eller otillräckligt underbyggda resultat har trots detta i allt
för hög grad accepterats. Författaren tar
också upp frågan om hur en politiker
bör handla, om forskningen ej kan ge
honom ett tillräckligt underlag. Att endast
gå efter visioner kan omöjligt vara tillfredsställande: politikern har då förutsättningar att utvecklas till en dogmatiker
som inte låter det slutna system, som
han bildat åt sig, rubbas, vilka följder
hans handlande än får.
I vår tid har man kornmit att allt oftare
acceptera kravet på solida kunskaper, vunna genom vetenskaplig forskning, som en
grund för många viktiga politiska beslut.
Självfallet anser jag detta vara en mycket lycklig utveckling, som på sikt kan
ge mycket värdefulla bidrag till vår samhällsutveckling.
I denna artikel kornmer jag emellertid att ställa mig kritisk till vissa, tyvärr
vanliga, typer av samhällsforskning, som
av olika skäl ej ger någon giltig information. Den interna kritiken tenderar att
hamna i specialtidskrifter och är dessutom
av ganska svårtillgänglig natur. Den negligeras därför ofta, och de felaktiga slutsatserna får stå oemotsagda, av allmänhet och politiker uppfattade som vetenskapligt solida. Detta är enligt min mening ett förhållande som på alla sätt bör
motarbetas.
Den forskning jag i första hand tänker
på rör i allmänhet problem, som är ytterst
värdeladdade och samtidigt av etiska och
metodologiska skäl synnerligen svårforcerade. Jag har valt tre exempel: ett ur
forskningen om kriminalvårdens behandlingseffekter, ett som berör rekryteringen
till högre studier och slutligen den explosiva frågan om intellektuella rasskillnader.
Påföljders verkningar
Bengt Börjessons doktorsavhandling »Om
påföljders verkningar» torde vid det här
laget vara rätt allmänt bekant. Börjesson
påstod sig ha visat, att fängelsestraff leder till sämre social anpassning, mätt med
hjälp av uppgifter från polismyndigheterna om återfall i brott. Hans undersökning
illustrerar på ett utmärkt sätt en stor principiell svårighet. Brottslingar som döms
till fängelsestraff skiljer sig ju troligen i
många viktiga avseenden från sådana, som
döms till andra typer av påföljder. Om
en skillnad i social anpassning sedan uppkommer mellan de olika typerna av på-
följd, kan man ju inte veta om den beror på, om det är brottslingarna som har
olika personliga egenskaper eller om det
faktiskt är så att påföljderna haft olika
effekter. Det finns i dag ingen tillfredsställande metod med vars hjälp man skulle kunna »korrigera» för olikheterna mellan brottslingarna och på så sätt separera de två typerna av skillnader (mellan
individer och behandlingar) från varandra.
Börjessons resultat var emellertid mycket välkomna för personer som önskade
arbeta för en förändring av vårt påföljdssystem. Justitieminister Lennart Geijer
yttrade i en intervju i Svenska Dagbladet
den 23 oktober . 1969: »Jag tror inte att
iängelserna har något värde för rehabilitering».
Rekrytering till högre utbildning
Ett fel mycket likartat det som Börjesson
begått återkommer med stor regelbundenhet i pedagogisk och sociologisk forskning
rörande rekrytering till högre utbildning.
I ett första stadium konstateras, att rekryteringen ej är lika stor i de olika socialgrupperna. Procentuellt sett rekryteras
många fler ur de högre socialgrupperna
än de lägre. Av detta enkla fynd kan man
433
emellertid inte dra någon slutsats om att
»snedrekrytering» skulle föreligga. Vi vet
ju nämligen också, att barn ur de högre
socialgrupperna tenderar att vara mera
begåvade, nämligen om begåvning mäts
med något sedvanligt intelligenstest. Ett
mycket vanligt förfarande är då att »statistiskt kontrollera» för begåvningsskillnader på ungefär följande sätt. Materialet indelas i begåvningsgrupper efter testresultat. Vi studerar sedan rekryteringsprocenten för varje socialgrupp, inom en
given begåvningsgrupp. Här skulle alltså
alla barn vara approximativt lika begå-
vade, ·så att den faktorn borde alltså ej
längre kunna förklara eventuella skillnader mellan socialgrupperna. Det typiska
resultatet är att betydande skillnader i
rekryteringsprocent kvarstår. Slutsats: Vi
har fortfarande en allvarlig social snedrekrytering till högre studier!
Felet med resonemanget är av precis
samma typ som Börjessons misstag. Det
kan ju finnas många egenskaper hos barnen, som ej fullständigt ansluter sig till
deras poäng på det använda intelligenstestet. Om dessa egenskaper i viss mån
bestämmer huruvida barnen går vidare
till gymnasiet, uppkommer just det resultat som är det typiska. De egenskaper,
som vi syftar på, behöver inte alls vara
intellektuella. De kan t ex ha att göra med
studiemotivation. A andra sidan bör man
för ingen del tro, att användningen av
ett enkelt rutintest innebär att det intellektuella området skulle vara fullständigt avtäckt. :ben intellektuella begåvningen har många komponenter. En av de
434
mest kända amerikanska forskarna räknar med inte mindre än 120 olika och
statistiskt oberoende typer av »intelligens»!
Det förtjänar att påpekas att man i
allmänhet i dessa rekryteringsstudier inte
ens uppmärksammar betydelsen av de
ständigt närvarande mätfelen för resultaten. Det kan nämligen visas att mätfelen ensamma kan ge upphov till just
det slag av resultat som erhållits.
Det är alltså berättigat att dra en precis lika negativ slutsats om dessa rekryteringsstudier som om Börjessons arbete:
ingen som helst information om förekomsten av snedrekrytering föreligger.
Icke desto mindre torde dessa undersökningar i dag ha stor politisk betydelse.
Kompetensutredningen (se SOU 1970:
21) lade data av denna typ till grund
för sina förslag, som, om de genomförs,
troligen kommer att totalt förändra den
högre utbildningens behörighets- och urvalssystem.
Intellektuella rass~ader
En amerikansk psykolog, Audrey M Shuey,
har sammanställt resultaten av ca 380
undersökningar, där intelligensen hos vita
och negrer jämförts. Här möter vi återigen en typ av problem, där vi måste anta
existensen av många samverkande kausalfaktorer, för just detta ändamål vanligen
sammanfattade under rubriken »arv och
miljö». Om vita och svarta får växa upp
i likvärdiga miljöer, och det sedan ändå
föreligger en intelligensskillnad, måste den
då inte tillskrivas genetiska faktorer?
Kanske, men det stora kruxet är att vi
omöjligen kan hitta vita och svarta som
vuxit upp i »likvärdiga miljöer». Vi kan
naturligtvis gå tillväga ungefär på samma sätt som i de tidigare relaterade undersökningarna. Vi kan försöka hitta nå-
gon kritisk egenskap hos miljöerna, t ex
socioekonomisk status, och sedan jämföra
grupper som vuxit upp i miljöer lika i
detta avseende. Men samma problem som
förut inställer sig genast: det kan finnas
andra faktorer i miljöerna som skiljer sig.
och det är kanske dessa som ansvarar för
vad vi tror är rasskillnader. Shueys 380
undersökningar säger var för sig ingenting och deras summa är noll, ty 380 gånger noll är fortfarande noll.
Det kan vara intressant att följa logiken i Shueys slutargumentering, som enligt denne »oundvikligt» leder till slutsatsen om genetiska skillnader. Följande
»bevis» anförs:
(l) Resultaten är ungefär desamma i
många undersökningar med många
olika kategorier av människor och
vid många tidpunkter.
(2) Resultaten är desamma i olika delar
avUSA.
(3) Trots »likvärdiga miljöer» är de svarta s~mre på testen.
Dessutom tillkommer några smärre punkter av mindre intresse. Vi ser här att endast punkt 3 är verkligt relevant. Att
samma resultat uppnås i olika undersökningar kan ju helt enkelt förklaras med att
liknande felkällor inverkat i samma riktning. Försöken att »matcha» miljöer å
att de blir »likvärdiga» är alltså en helt
otillräcklig metod.
Jag känner ej närmare till huruvida
Shueys arbete i dag har en politisk betydelse, men jag är rädd för att så är fallet.
Utnyttjandet av dessa undermåliga undersökningar för politiska syften är naturligtvis en form av rasism, och man kan
bara hoppas att upplysning om de fatala
metodiska svagheterna skall bidra till att
dämpa skadeverkningarna.
Forskningens betydelse
Vi har alltså sett några exempel på hur
dålig, för att inte säga helt meningslös,
forskning ändock i ett lämpligt politiskt
klimat kan få en stor betydelse. Givetvis
är detta något synnerligen olyckligt. Om
forskningen skall spela en roll i det politiska beslutsfattandet, och det anser jag
att den skall, måste det naturligtvis vara ’
solid, fullgod forskning. Om vissa problem ej i dag kan ges en sådan fullgod vetenskaplig belysning, är det ärligare och
för alla parter bättre att forskaren klart
säger ifrån detta och avstår från uppdraget.
435
I dessa politiska vtstoner har värderingar och kunskaper ingått en nästan
oupplöslig förening. Tag som exempel
kriminalvården. En socialist tenderar förmodligen att tro, att människorna är i
grunden goda, fast de på grund av rå-
dande samhällsförhållanden ibland kommer på avvägar. Han är villig att satsa
på förtroende och medmänsklighet. Han
skattar riskerna för samhället i övrigt med
en sådan politik som små. En konservativ
politiker å andra sidan tenderar kanske
att uppfatta människorna som i grunden själviska och aggressiva. Samhället
måste med kontroller och i värsta fall inspärrning hindra somliga av dem från
att begå brott. Risken för återfall understryks kraftigt.
Det stora dilemmat för politikerna är att
balansera mellan handlingsförlamning,
som följer av rationalism, och önsketänkande, som följer av en stark vision. I
avvaktan på ytterligare kunskap måste
beslut fattas. För att dessa beslut sbll
fattas måste vi följa vår vision. Men samma vision hindrar oss från att se den nya
information som ständigt erbjuds oss. FaMen hur skall i så fall politikern handla, om forskningen ej kan ge honom en
god belysning av hans frågeställning:• Skall
han låta allt förbli ungefär som förut~ Är
det bättre att avstå från varje form av
aktivt ingripande än att handla utan sä-
ker kunskap? Naturligtvis inte. Varje politiker har sin vision av människan och
samhället, och den styr hans handlande.
Detta är oundvikligt och ingenting att kritisera. Kanske är det tvärtom något mycket positivt att ha en vision och låta sig
bäras av den.
l ran är att politikern utvecklas till en dogmatiker, att han utbildar för sin räkning
ett slutet system, som inte kan rubbas det
minsta, vilka följder hans handlingar än
får. Kanske kan dogmatismen undvikas
till en del genom respekt för andras åsikter och värden. Samhällsforskaren kan
medverka till att skapa och vidmakthålla
en sådan öppenhet hos politikerna genom
att inta en kritisk hållning till egna och
andras forskningsresultat.