Det märkvärdiga valet i Danmark

NIELS J0RGEN HAAGERUP:
Det märkvärdiga valet 1 Danmark
Valet till Folketinget i Danmark den 21
september i år fick en överraskande
utgång. De tre hittillsvarande regeringsjJartierna förlorade sin majoritet i tinget,
men motståndarna, de tuå socialdemokratiska partierna, vann den inte. Tuå
representanter från Grönland och tuå
från Färöarna kommer att tillsammans
bli tungan på vågen i dansk politik, fram
till nästa ual. Svensk Tidskrifts medarbetare i Danmark, redaktör Niels ]0rgen
Haagerup, har analyserat valets innebörd. Atskilliga röster förlorades till små-
partier, au vilka det Kristelige Folkeparti
är nytt men likafullt nästan lyckades
vinna fyra mandat. För övrigt skedde en
förskjutning au rösterna, till en del beroende på partiernas inställning till Danmarks inträde i den gemensamma marknaden. Såsom valet utföll tycks en
majoritet för ett sådant inträde vara säkrad, om inte i Folketinget så i varje fall
i den folkomröstning, som man bestämt
skall hållas nästa år och som blir augörande för beslutet. Det skulle vara en
sensation, menar Haagerup, om frågan
skulle falla i den.
Jämfört med tidigare folketingsval i Danmark kan valet den 21 september inte sä-
gas ha resulterat i mycket stora förändringar. Inget parti förlorade eller miste
mandat i en storleksordning som tidigare
förekommit. 1968 ökade Radikale Venstre
från 13 till 27 mandat. 1966 ökade Socialistisk Folkeparti från 10 till 20. Men var
förändringarna mindre den här gången,
var de tillräckligt stora för att skapa ett
oavgjort läge som man aldrig tidigare sett
och som i veckotal skapade osäkerhet om
regeringsbildningen.
Valets förlorare var det Konservative
Folkeparti samt Venstre, som förlorade
resp sex och fyra mandat. Radikale Venstre behöll däremot, till allas överraskning,
den mycket stora vinst som partiet gjort
1968. Eftersom Konservative fick 31,
Venstre 30 och Radikale 27 betydde detta,
att regeringspartierna förlorat sin majoritet. De tre partierna hade förut tillsammans haft 98 av folketingets 179 mandat
(179 innefattar två mandat från Färöarna
och två från Grönland). Men även om
regeringspartierna hade förlorat sin majoritet, inträffade att ingen annan heller
hade övertagit denna.
Socialdemokratiet gick fram från 62
till 70 mandat men saknade sex för att
komma upp till partiets mandattal vid valen 1960 och 1964. Socialistisk Folkeparti
(SF ) gick som väntat också fram, från 11
till 17. Även om SF i frågan om EEC tagit klart avstånd från Socialdemokratiet,
kunde man med säkerhet förutse att SF
ansåg en socialdemokratisk regeringsbildning som riktig. Men tillsammans hade
de båda socialistiska partierna bara 87
mandat, ett mindre än de nuvarande regeringspartiernas 88.
Här kom de s k nordatlantiska mandaten in. Uttrycken var Jens Otto Krags,
då han valnatten kommenterade valutslaget och segervisst gav uttryck för sin förväntan att regeringen Baunsgaard dagen
efter valet skulle inge sin av,skedsansökan,
Löfte om stöd från den ene av de två
valda grönländarna, Knud Hertling, och
det troliga stödet från den andre, den
unge oavhängige men vänsterorienterade
Moses Olsen, samt den övervägande sannolikheten för att den socialdemokratiske
representanten från Färöarna Johan Nielsen skulle bli återvald gjorde Krag säker
på att han skulle kunna bilda regering.
Men han gav uttryck åt denna sin säkerhet litet för tidigt.
Småpartierna
Som förutsett fick det nya partiet Kristeligt Folkeparti många röster, trots bristen
på professionella politiker. Partiet kom så
nära till att få de ca 60 000 röster som enligt vallagen utgör 20 % av rösterna att
statsminister Baunsgaard under hänvisning
till kontrollräkningen av rösterna sköt upp
regeringens avgång. Han gjorde sig säkerligen inga förhoppningar om att kunna
bevara regeringsmakten med stöd av de
fyra mandat, som Kristeligt Folkeparti ev
skulle komma att få. (Förhoppningarna
härom var kanske något större bland de
konservativa och hos Venstre.) Men om
kontrollräkningen hade givit Kristeligt
Folkeparti de sista 600 till 700 röster, som
443
saknades vid den första räkningen, skulle
partiställningen ha blivit ändrad i Folketinget, eftersom socialdemokraterna då
hade förlorat två mandat.
Men Kristeligt Folkeparti kom inte in.
Det gjorde inte heller de andra småpartierna, även om alla hade framgångar
utom Venstresocialisterne, som 1968 just
precis passerade 2 %-gränsen och fick sina
fyra mandat, som senare splittrades. Retsforbundet gick till val på motstånd mot
EEC som det enda icke-socialistiska partiet med den ståndpunkten. Det fick
50 000 röster, mer än en fördubbling sedan
sist. Kommunisterna vann nära 10 000 röster och fick över 39 000, medan det tyska
minoritetspartiet inte hade en chans och
fick 6 748 röster.
Tillsammans avgavs 190 000 röster på
partier som ej blev representerade i Folketinget. Antalet motsvarade det antal väljare, som på valdagen övergivit de tre regeringspartierna. Men överensstämmelsen
i antal mellan de orepresenterade småpartiernas röster och vad regeringspartierna
förlorade skall inte uppskattas alltför
grovt. Vad en analys av siffrorna kan avslöja är att Venstre och Konservative förlorade en del röster till Kristeligt Folkeparti, som särskilt protesterade mot pornografi- och abortlagstiftningen. Men ännu
flera av de två borgerliga partiernas väljare röstade denna gång på Radikale
Venstre som ett uttryck för förtroende för
partiets och regeringens chef Hilmar
Baunsgaard. Radikale Venstre förlorade
gott och vällika många röster på den andra flygeln och förlorade dem huvudsakligen till Socialdemokratiet och till SF. Socialdemokratiet fick alltså tillbaka många
av de väljare, som 1968 hade föredragit
Baunsgaard framför Krag, men i gengäld
måste partiet i sin tur se en del röster försvinna på sin vänstra flygel till SF.
Regeringsfrågan
Sex dagar efter valet avgick regeringen
Baunsgaard och fortsatte som expeditionsministär i väntan på valet på Färöarna.
Krag hade trots allt ej fått ett klart löfte
om stöd från båda grönländarna. Moses
Olsen föredrog tills vidare att stå fritt,
och med Knud Herdings stöd hade Krag
inte fler mandat än regeringspartierna,
88-88. Därmed blev valet på Färöarna
avgörande.
Valet försiggick samma dag som Folketinget öppnades, vilken dag är grundlagsfäst till första tisdagen i oktober. Sammanträffandet var tillfälligt. Valet på Färöarna förrättades två veckor ·senare än valet i Danmark med hänsyn till fiskarna på
Färöarna, som när valet utskrevs befann
sig långt hemifrån på fiske och måste beredas tid att återvända.
Först försökte man bilda en bred regering på grundval av alla de fyra stora
partierna. Tanken hade inte före valet
haft mycket stöd hos de fyra partiernas
ledare, även om den blivit rest utifrån
av den f d finansministern (Venstre)
och OECD-generalsekreteraren professor
Thorkil Kristensen och andra, som önskade en stark samlingsregering – eller samarbetsregering – för att kunna föra Danmark in i EEC. Efter valet accepterade
de tre hittillsvarande regeringspartierna
tanken, även om de inte utåt tog klar
ställning till vem som skulle bli statsminister. Men det blev snart klart, att även
om Jens Otto Krag skulle bli statsminister
i en sådan regering så lockade denna varken honom eller hans parti. »Jag kan inte
vara statsminister i en regering, som jag
inte är medlem av», sade Krag i en kommentar till den upprepade frågan om han
inte kunde tänka sig att bli ledare av en
EEC-regering.
Efter detta nej stod valet mellan en
borgerlig minoritetsregering och en socialdemokratisk minoritetsregering, men mycket troligare den sistnämnda, hur svårt
den än skulle få att skaffa sig majoritet
om den blev ställd inför de hittillsvarande
regeringspartiernas samlade röster. Tanken på en radikal minoritetsregering har
också varit uppe, huvudsakligen från radikalerna själva, men den saknade aktualitet.
Röster mot EEC?
Vad låg bakom röstutfallet? Röstade väljarna mot EEC? Eller var det regeringens
inte alltför lyckade ekonomiska politik
som hade avskräckt en del förutsvarande
väljare?
Granskar man valresultatet, stärks uppfattningen att det inte var EEC, som ändrade fördelningen av röster, även om EEC
var den fråga som mest diskuterades under den rätt korta valstriden. Efter valet
blev det klart påpekat, även i flera utländska kommentarer, att de två partier,
som mest konsekvent gått in för Danmarks
anslutning till EEC, blivit valets förlorare.
Men detta var en felaktig sammanställning.
De 180 000 väljare, som Konservative
och Venstre förlorade, röstade inte för
EEC-oppositionen. Visserligen fick Retsforbundet 30 000 röster mer än sist, och dc
flesta av dessa på grund av partiets motstånd mot EEC. Men detta var dock bara
en sjättedel av de två regeringspartiernas
förluster. Inte mycket tyder på att många
röster gått direkt från Venstre och Konservative till SF, vars framgångar helt sä-
kert också hänför sig till agitationen mot
EEC. Men som nämnt kom rösterna snarare från Socialdemokratiets vänstra flygel. Per Haekkerup använde valnatten
uttrycket, att SF hade »lånat» några mandat från Socialdemokratiet. SF fick för
övrigt bara 9 % av rösterna, ooh detta
är långt från de 30 %, som i Gallups
och Berlingske Tidendes sista opinionsundersökning i augusti 1971 förklarat sig vara
motståndare till danskt medlemskap i EEC
(43 förklarade sig vara anhängare, 27 besvarade ej frågan).
Radikale Venstre hade bland sina kandidater både anhängare av och motståndare till EEC. De senare återfann man
särskilt i Köpenhamn. Men just i Köpenhamn gick de radikala starkast tillbaka.
Det kan alltså inte vara tal om en massiv
röstning mot EEC.
EEC i Folketinget
Efter valet finns fortfarande ett stort flertal i Folketinget för EEC. Hur stort är
svårt att säga, eftersom vissa medlemmar
445
särskilt bland socialdemokraterna har väntat med att ta ställning tills större klarhet
föreligger om de ställda villkoren för medlemskap kommer att uppfyllas. I den radikala folketingsgruppen kan man räkna
med att under alla omständigheter finns
5 motsåndare medan de övriga 22 måste
anses vara anhängare. Av socialdemokraternas 70 folketingsmedlemmar är sannolikt 5-10 motståndare. När de läggs till
de 17 SF-medlemmarna kommer man i
närheten av eller möjligen över de 30, som
utgör en sjättedel av tingets medlemmar.
Om 30 eller flera röstar mot, är grundlagens krav om fem sjättedels majoritet i
Folketinget för ett beslut att gå in i den
gemensamma marknaden ej uppfyllt. Men
grundlagen säger, att ett avgörande i så
fall kan ske genom folkomröstning och att
blott enkel majoritet behövs i Folketinget
om dess beslut sedan bekräftas genom
folkomröstning. Här säger reglerna, att
en majoritet som röstar emot skall bestå
av 30 % av de röstberättigade eller omkring 1.1 miljon röster.
För övrigt har bestämmelsen om hur
många som röstar för i Folketinget numera blivit likgiltigt efter beslutet om att
under alla omständigheter låta danskt
medlemskap i EEC avgöras av en bindande folkomröstning. Bakgrunden till detta
beslut var Socialdemokratiets önskan att
EEC-frågan skall föras ut ur valkampanjen, så att man inte skulle mista röster till
SF för dess skull. Under valstriden framhölls att väljarna hade två röster, en till
folketingsvalet där den ekonomiska politiken och en kommande regerings samman- 446
ättning var den avgörande frågan, och
en att användas till en folkomröstning om
EEC.
Denna hållning skapade ett visst intryck av osäkerhet inom det socialdemokratiska partiet i fråga om dess ställning
till EEC, och partiledarens starka framhävande av villkoren för danskt medlemskap och flera kandidaters uttalanden om
att de inte kunde taga slutlig ställning till
frågan, ökade intrycket av osäkerhet. Denna förnams också i fackföreningskretsar,
men LO :s ordförande Thomas Nielsen
och andra fackföreningsledare tog dock
under valkampanjen klarare ställning för
EEC än tidigare. De hänvisade till de sysselsättningssvårigheter som skulle uppstå
i Danmark om vi ej kom med i en gemensam marknad som omfattade Storbritannien. Andra fackföreningsledare uttalade sina bekymmer för vad som skulle
hända med den nordiska arbetsmarknaden
om vi kom in i EEC.
Valet blev alltså inte ett val om den gemensamma marknaden, även om denna
fråga dominerade under valkampanjen.
Däremot är det upplagt för en fortsatt debatt inför nästa års folkomröstning.
Från flera håll har man uttryckt den
förvissningen, att Danmarks socialdemokrater kommer att taga ställning sedan
Storbritannien fått frågan avgjord för sin
del den 28 oktober. Det har ansetts som
uteslutet att Krag skulle följa i Wilsons
fotspår och förklara sig vara motståndare.
Nu som förr måste Socialdemokratiet räknas till de partier som är positiva till den
gemensamma marknaden. Den majoritet
som vill följa England in i EEC är så stor
i det danska Folketinget – vare sig det
rör sig om en majoritet på fem sjättedelar
eller bara fyra femtedelar – att det skulle
vara en sensation om förslaget skulle falla
i folkomröstningen.