Litteratur Ambassadörens minnen
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
THEDE PALM:
Ambassadörens minnen
Ambassadör Gunnar Hägglöfs nyutkomna bok
»Möte med Europa» (Norstedts) innehåller
nästan, inte riktigt, de perfekta diplomatmemoarerna. Det är en genomkultiverad, välskriven bok. Vad man saknar är det som författaren inte velat berätta och de omdömen,
som han måste ha haft på tungan men inte
fällt. Ändå fattas det varken innehåll eller
omdömen i boken. Man läser den med behållning. En fortsättning är ställd i utsikt, och
den har man rätt att se fram emot.
Boken har en undertitel med namnen på
fem städer, där Hägglöf tjänstgjort 1926–
1940, vilket senare årtal sätter gräns för den
här gången. Till de fem kunde ha lagts Stockholm. Där började han 1926, där arbetade
han 1940. Han berättar ganska utförligt om
hur han hamnade i UD. Han hade gjort snabba studier i Uppsala och hade kunnat fortsätta där om han velat. Mest av en tillfällighet sökte han till UD. Där hade året innan
av 18 sökande endast en blivit antagen, nämligen Stig Sahlin. Nu accepterades Gunnar
Hägglöf. Båda kom att gå långt och gjorde
sig förtjänta av sin framgång på grund av begåvning, kunskaper och skicklighet. Men
Hägglöf kunde gärna ha nämnt att de också
kom från mycket förmögna hem. Detta var
nämligen förutsättningen för att de fick sin
chans. Studenter från vanliga hem vid 1920-
talets början hade ytterligt få möjligheter till
sådana utlandsresor som ungdomar numera
kan göra. Endast den som haft råd och tillfälle att studera utomlands kunde som inträdesprov tänkas diskutera på franska med Theodor
Adelswärd om liberalismens framtid eller med
Arthur Engberg om hur Voltaire försvarade
Calas.
Det framgår av Hägglöfs eleganta skildringar av olika händelser och människor att
han var en skarpsynt ung iakttagare. Man
skulle alltså gärna ha velat veta mera om vad
han såg och hörde t ex i Moskva, där en diplomat 1930 kunde umgås med ryssar utan att
hindras av polisen. Det blev snart annorlunda.
De bästa miljöskildringarna får man nu hos
Hägglöf i miniatyrformat: minister Ehrensvärd då han öppnar morgonposten på sin legation i Paris och låter varje skrivelse från
Stockholm, som ej är undertecknad av utrikesministern, droppa ned på golvet där attachen får plocka upp den; middagen där
Churchill dricker konjak genomgående i stället för vin och talar om Karl XII. De bästa
personskildringarna är kanske de av Per Albin Hansson och av Rickard Sandler.
När Hägglöf återkom från Moskva för att
tjänstgöra i UD, gjorde han en föredragning
om Sovjetunionen och mötte då statsministern.
Denne frågade om mycket, och helst ville han
höra om bolsjevikerna. Enligt Hägglöf hade
Hansson, liksom Wigforss, en hemlig beundran
– »en liten röd ros i sina hjärtan» – för revolutionen, trots att båda kände till hur den genomförts. Den romantiska bolsjevikbeundran,
som höga regeringsmedlemmar i Sverige har
haft, är så mycket märkligare som de ju måste ha vetat att bolsjevikerna var en minoritet,
som med hänsynslöst våld införde och sedan
befäste en diktatur när den socialistiska revolutionen redan skett. De röda rosorna kanske
inte var så små.
Vad Hägglöf skriver om Sandler bidrar till
att förklara denne ganska okände politiker,
som var Sveriges utrikesminister då andra
världskriget bröt ut. Att Sandler placerades på
:lenna post berodde väl på regeringschefens och
andra socialdemokraters bristande intresse och
rent av oförståelse för utrikestjänsten. Europa
var ingen levande realitet för dem. För Sandler tycks ett liv bland luftslott inte ha fallit
sig onaturligt – han hade som statsminister
varit ansvarig för 1925 års svenska härordning
– och alltså anpassade han sig utmärkt till
nedrustningsförhandlingarna i Geneve. Han
satt förtjust i en budgetteknisk kommission
och löste »kvistiga frågor i Rumäniens, Tysklands och Mexicos försvarsbudgetel’>>. Från
detta egendomliga nöjesliv kallades han hem
på hösten 1932 för att bli utrikesminister. 1933
448
tog Hitler makten, i oktober lämnade Tyskland både Nationernas förbund och nedrustningskonferensen. Därmed var denna död. Inför detta faktum gav Sandler order om –
att den svenska delegationen i Geneve skulle
fortsätta sitt arbete.
Per Albin Hansson gjorde i oktober 1939
Hägglöf till konsultativt statsråd, vilket derui.e
förblev till i december, då samlingsregeringen
bildades. På detta sätt kom han att vara närvarande vid den beredning, där Wigforss drabbade samman med Sandler angående mineringarna i Bottniska viken, vilka förberetts
tillsammans med finnarna. Hans anteckningar
från detta tillfälle är av särskilt värde, eftersom han själv var ny i kretsen och ny inför
denna sida av svensk utrikespolitik. Sakläget
är ju känt förut, delvis genom Hägglöf själv:
motsättningen mellan Wigforss och Sköld, den
bristande kontakten mellan Hansson och Wigforss, och Sandler plötsligt ställd inför frågor
från regeringsmedlemmar som knappt vetat
att Sverige hade utrikespolitiska problem,
långt mindre att vi åtagit oss ett ansvar. Detta läge kunde teoretikern Sandler inte behärska. Hans efterträdare Giinther ställdes inför
liknande problem i kanske än högre grad
– han satt i regeringen tillsammans med
Brarostorp och Andersson i Rasjön! -men löste
dem på sitt praktiska sätt genom att från
början nära samarbeta med regeringschefen
och ignorera de andra.
Hägglöf berättar, att när Per Albin Hansson 1932 också var i Geneve, följde han en
gång med på en utflykt upp mot Alperna.
Från ett ställe på vägen hade man en utmärkt
vy över Mont Blanc. Hansson beskådade panoramat och sade: »Det var som fan! Och
ändå föredrar jag Romeleåsen.» Ja, sådant
är en smaksak och inget fel. Men den 9 april
1940 kom, och då först uppenbarade sig för
svenska politiker, vare sig de ville det eller
inte, en annan värld bortom idyllen.
THEDE PALM:
Ambassadörens minnen
Ambassadör Gunnar Hägglöfs nyutkomna bok
»Möte med Europa» (Norstedts) innehåller
nästan, inte riktigt, de perfekta diplomatmemoarerna. Det är en genomkultiverad, välskriven bok. Vad man saknar är det som författaren inte velat berätta och de omdömen,
som han måste ha haft på tungan men inte
fällt. Ändå fattas det varken innehåll eller
omdömen i boken. Man läser den med behållning. En fortsättning är ställd i utsikt, och
den har man rätt att se fram emot.
Boken har en undertitel med namnen på
fem städer, där Hägglöf tjänstgjort 1926–
1940, vilket senare årtal sätter gräns för den
här gången. Till de fem kunde ha lagts Stockholm. Där började han 1926, där arbetade
han 1940. Han berättar ganska utförligt om
hur han hamnade i UD. Han hade gjort snabba studier i Uppsala och hade kunnat fortsätta där om han velat. Mest av en tillfällighet sökte han till UD. Där hade året innan
av 18 sökande endast en blivit antagen, nämligen Stig Sahlin. Nu accepterades Gunnar
Hägglöf. Båda kom att gå långt och gjorde
sig förtjänta av sin framgång på grund av begåvning, kunskaper och skicklighet. Men
Hägglöf kunde gärna ha nämnt att de också
kom från mycket förmögna hem. Detta var
nämligen förutsättningen för att de fick sin
chans. Studenter från vanliga hem vid 1920-
talets början hade ytterligt få möjligheter till
sådana utlandsresor som ungdomar numera
kan göra. Endast den som haft råd och tillfälle att studera utomlands kunde som inträdesprov tänkas diskutera på franska med Theodor
Adelswärd om liberalismens framtid eller med
Arthur Engberg om hur Voltaire försvarade
Calas.
Det framgår av Hägglöfs eleganta skildringar av olika händelser och människor att
han var en skarpsynt ung iakttagare. Man
skulle alltså gärna ha velat veta mera om vad
han såg och hörde t ex i Moskva, där en diplomat 1930 kunde umgås med ryssar utan att
hindras av polisen. Det blev snart annorlunda.
De bästa miljöskildringarna får man nu hos
Hägglöf i miniatyrformat: minister Ehrensvärd då han öppnar morgonposten på sin legation i Paris och låter varje skrivelse från
Stockholm, som ej är undertecknad av utrikesministern, droppa ned på golvet där attachen får plocka upp den; middagen där
Churchill dricker konjak genomgående i stället för vin och talar om Karl XII. De bästa
personskildringarna är kanske de av Per Albin Hansson och av Rickard Sandler.
När Hägglöf återkom från Moskva för att
tjänstgöra i UD, gjorde han en föredragning
om Sovjetunionen och mötte då statsministern.
Denne frågade om mycket, och helst ville han
höra om bolsjevikerna. Enligt Hägglöf hade
Hansson, liksom Wigforss, en hemlig beundran
– »en liten röd ros i sina hjärtan» – för revolutionen, trots att båda kände till hur den genomförts. Den romantiska bolsjevikbeundran,
som höga regeringsmedlemmar i Sverige har
haft, är så mycket märkligare som de ju måste ha vetat att bolsjevikerna var en minoritet,
som med hänsynslöst våld införde och sedan
befäste en diktatur när den socialistiska revolutionen redan skett. De röda rosorna kanske
inte var så små.
Vad Hägglöf skriver om Sandler bidrar till
att förklara denne ganska okände politiker,
som var Sveriges utrikesminister då andra
världskriget bröt ut. Att Sandler placerades på
:lenna post berodde väl på regeringschefens och
andra socialdemokraters bristande intresse och
rent av oförståelse för utrikestjänsten. Europa
var ingen levande realitet för dem. För Sandler tycks ett liv bland luftslott inte ha fallit
sig onaturligt – han hade som statsminister
varit ansvarig för 1925 års svenska härordning
– och alltså anpassade han sig utmärkt till
nedrustningsförhandlingarna i Geneve. Han
satt förtjust i en budgetteknisk kommission
och löste »kvistiga frågor i Rumäniens, Tysklands och Mexicos försvarsbudgetel’>>. Från
detta egendomliga nöjesliv kallades han hem
på hösten 1932 för att bli utrikesminister. 1933
448
tog Hitler makten, i oktober lämnade Tyskland både Nationernas förbund och nedrustningskonferensen. Därmed var denna död. Inför detta faktum gav Sandler order om –
att den svenska delegationen i Geneve skulle
fortsätta sitt arbete.
Per Albin Hansson gjorde i oktober 1939
Hägglöf till konsultativt statsråd, vilket derui.e
förblev till i december, då samlingsregeringen
bildades. På detta sätt kom han att vara närvarande vid den beredning, där Wigforss drabbade samman med Sandler angående mineringarna i Bottniska viken, vilka förberetts
tillsammans med finnarna. Hans anteckningar
från detta tillfälle är av särskilt värde, eftersom han själv var ny i kretsen och ny inför
denna sida av svensk utrikespolitik. Sakläget
är ju känt förut, delvis genom Hägglöf själv:
motsättningen mellan Wigforss och Sköld, den
bristande kontakten mellan Hansson och Wigforss, och Sandler plötsligt ställd inför frågor
från regeringsmedlemmar som knappt vetat
att Sverige hade utrikespolitiska problem,
långt mindre att vi åtagit oss ett ansvar. Detta läge kunde teoretikern Sandler inte behärska. Hans efterträdare Giinther ställdes inför
liknande problem i kanske än högre grad
– han satt i regeringen tillsammans med
Brarostorp och Andersson i Rasjön! -men löste
dem på sitt praktiska sätt genom att från
början nära samarbeta med regeringschefen
och ignorera de andra.
Hägglöf berättar, att när Per Albin Hansson 1932 också var i Geneve, följde han en
gång med på en utflykt upp mot Alperna.
Från ett ställe på vägen hade man en utmärkt
vy över Mont Blanc. Hansson beskådade panoramat och sade: »Det var som fan! Och
ändå föredrar jag Romeleåsen.» Ja, sådant
är en smaksak och inget fel. Men den 9 april
1940 kom, och då först uppenbarade sig för
svenska politiker, vare sig de ville det eller
inte, en annan värld bortom idyllen.