Makten och ärligheten

MATTI HÄGGSTRÖM
Makten och ärligheten
SACO-direktören Bertil Östergrens
essaysamling »Makten och ärligheten»
diskuteras i denna artikel av pressombudsman Matti Häggström, som bl a
framhåller att den analys av distributionsdemokratin som Bertil Östergren gjorde
för tio år sedan är rykande aktuell
idag. Vi måste vara rädda om våra
organisationer. En människa kan
visserligen känna sig maktlös inom en
organisation. Likafullt blir hon än mer
maktlös utan den. Det hindrar givetvis
inte att individens ställning inom
organisationen är ett lika viktigt problem
som hennes relationer via organisationerna
till samhället. Bertil Östergren berör
vidare bl a lönebildningen och
låglönefrågan. Han betonar kraftigt att
de sjuka, handikappade, partiellt
arbetsföra och arbetslösa på ett helt annat
sätt än hittills borde uppmärksammas
i låglönedebatten, eftersom det är sådana
grupper som har det allra svårast och
som lever på den lägsta standarden.
SACO :s verkställande direktör Bertil Östergren behöver ingen närmare presentation. Hans färgstarka, dynamiska personlighet och hans under en följd av år
banbrytande insatser för den fackliga akademikerrörelsen är allom bekanta. Men
Bertil Östergren är inte bara den framstående företrädaren för en betydelsefull
löntagarorganisation. Han är också en av
de alltför få bland arbetsmarknadens toppmän som aktivt deltar i samhällsdebatten.
Hans inlägg i främst arbetsmarknads-,
skatte- och lönefrågor har länge hört till
de tungt vägande. På senare tid, då särskilt de inkomstpolitiska diskussionerna
vulgäriserats och förfolkligats så att sakligheten mestadels helt satts på undantag, har hans synpunkter fyllt ett stort
behov.
Det är därför en för den vederhäftighetstörstande glädjande händelse att Bertil Östergren nu samlat några tidigare
publicerade artiklar – en av dem i Svensk
Tidskrift i fjol- och, kompletterademeden
rad nyskrivna, gett ut dem i bokform.
Skriften har fått den kvicka titeln »Makten
och ärligheten» (Askild & Kärnekull) .
Distributionsdemokratin
Ett av bokens ämnesområden rör organisationerna och arbetsmarknaden. Här återfinns den uppsats, som författaren publicerade i Tiden 1961 och i vilken det nu
klassiskt vordna uttrycket distributionsdemokrati myntades. Bertil Östergren såg till
skillnad från många andra vid den tiden
organisationsväsendets expansion inte som
en fara för demokratin utan som någonting
positiVt. Tidigare var den enskildes IDOJtigheter att påverka samhällsutvecklingen
i stort sett begränsade till de politiska partierna. Nu hade nya maktgrupper, organisationer av olika slag, uppstått, därmed
också nya maktkanaler för den enskilde.
Denne kunde som förr vara med i eller
åtminstone rösta på ett politiskt parti.
Genom att gå med i sitt fackförbund kunde han ytterligare influera samhällsutvecklingen i önskad riktning, då arbetsmarknadsorganisationerna utifrån sina medlemmars intressen söker påverka beslut som
fattas av politikerna.
Men han var kanske också bilförare
och medlem av Motormännens Riksförbund. Han väntade sig då inte bara att få
en medlemstidning utan också att organisationen skulle företräda bilisterna i
förhållande till statsmakterna när det gällde frågor som vägväsendets utbyggnad,
bilbeskattningen och mycket annat. På så
sätt kunde han vara med i organisationer
för kristna, nykterister, sportfiskare etc.
Han distribuerade sina olika intressen, önskemål och funktioner till organisationer
och det politiska parti han föredrog och
räknade med att dessa sedan skulle företräda de aktuella intressena.
Denna skiss av distributionsdemokratin
är naturligtvis rykande aktuell idag. Decentraliseringskraven blir allt starkare.
Organisationsväsendets frammarsch, distributionsdemokratin, har otvivelaktigt betytt mycket för decentraliseringen av makt
från staten och politikerna. Organisationerna har delvis blivit ett skydd mot politikerna. Mångfalden organisationer balan- 37
serar varandra och partierna. Det är större risk, menade författaren med rätta, att
snäva gruppintressen dominerar i en ren
partidemokrati än i ett samhälle där organisationer är inflytelserika.
Detta framhölls som sagt för tio år sedan. I en följande uppsats skriver författaren: »Medan jag 1961 upplevde problemet med individens komplicerade relationer till samhället v i a organisationerna
som det i organisationsdiskussionen intressantaste, har jag alltmer kommit att uppleva individens relation t i Il organisationen, individens ställning i n o m organisationen, som inte bara ett i betydelse likvärdigt problem utan också som en avgörande fråga för bedömningen av individens inflytande på samhället v i a organisationerna.»
Organisationsdemokratin
Mycket har hänt sedan 1961. De vilda
strejkerna har naggat en del LO-förbunds
och LO:s auktoritet hårt i kanterna, speciellt som dessa företeelser glorifierats ivissa
massmedia, där dess företrädare framställts
som hjältar eller kristusgestalter. Konflikterna var delvis en reaktion mot LO:s
inkomstpolitik de senaste åren, men också
en protest mot interna förhållanden inom
det egna förbundet. Den kris Sveriges
Förenade Studentkårer hamnat i under
senare år bottnar sannolikt också i förtroendeproblem. SFS har knappast skött sina
fackliga uppgifter tillfredsställande. studiemedelssystemet har sedan 1965 fortgående försämrats, studieskulderna gått i
höjden och akademikernas möjligheter på
38
arbetsmarknaden underminerats. Men
SFS har inte på dessa punkter fört en
distinkt facklig politik. Istället har organisationen t o m förordat åtgärder som
ökat problemen för dess medlemsgrupper.
Det är inte att undra på att detta så
småningom måste resultera i att många
studerande kände sig främmande för sin
organisation.
Organisationsdemokratin måste sålunda
förnyas och vitaliseras. En del har också
skett på den fronten. Moderata samlingspartiets metod att vid skapandet av sitt
nya partiprogram initiera till diskussioner
bland medlemmarna är ett exempel.
SACO :s ambitiösa sätt att förankra sitt
inkomstpolitiska program inom sina medlemskadrer ett annat.
Sådana vägar att angripa problemen
syns vara förnuftiga. Andra förefaller betydligt sämre. Stormöten och revolter mot
organisationsledningar – av typen vilda
strejker – kan visserligen ge kortsiktiga
framgångar. I längden torde de dock vara
förödande för den enskilde individens möjligheter att bevaka sina intressen.
Därför måste distributionsdemokratins
fördelar fortfarande kraftigt poängteras.
Som Bertil Östergren framhåller kan en
människa visserligen vara tämligen maktlös inom en organisation. Han vore likafullt ännu mera maktlös om inte organisationen fanns. Vi måste sålunda vara
rädda om organisationerna. Den enskilde
behöver dem!
Lönebildningen
I en annan del av boken diskuteras mkorostskillnader och inkomstbildning – ett
område där debattnivån som nämnts sedan
länge varit betänkligt låg. Man har låtsats som om löneskillnader är skadliga
och inte har någon uppgift att fylla. Man
har ensidigt fäst sig vid de sociala aspekterna på lönefrågorna – som om man kunde göra vad som helst med löner och löneskillnader utan att det fick konsekvenser
för produktion, samhällsekonomi och framstegstakt. Och man har sökt inbilla svenska
folket att inkomstskillnaderna här i landet
är stora, internationellt sett.
Bertil Östergren analyserar skickligt hur
det skulle kunna bli om man helt slopade
inkomstskillnaderna. Hur skulle då arbetskraften kunna fördelas på olika sysselsättningar på ett sätt som motsvarade samhällets dvs medborgarna-konsumenternas,
önskemål om produktion av olika varor
och tjänster? Går det att tänka sig något
annat alternativ än tvångsdirigering av
arbetskraft till olika sysselsättningar –
alltså att centralbyråkrater bestämde vad
som skulle produceras och konsumeras,
och vilka som skulle arbeta var? Hur
skulle människor stimuleras till bättre och
mera krävande prestationer om man tog
bort den stimulansfaktor som möjligheter
till högre inkomst och därmed högre levnadsstandard utgör?
Förvisso måste vi ha inkomstskillnader.
Men hur stora?
Detta är naturligtvis omöjligt att generellt svara på. Här i landet torde vis a
inkomstskillnader vara för stora, en del
lagom och andra för små.
Lönebildningen brukar nationalekonomiskt beskrivas med den s k marginalproduktivitetsteorin. I sin totala utformning
är denna numera inte accepterad, eftersom den inte förklarar vad som bestämmer
utbudet av arbetskraft vid olika lönenivåer.
När det gäller att definiera vad som avgör efterfrågan på arbetskraft kan dock,
menar författaren, en del av marginalproduktivitetsteorin vara vägledande, nämligen den del som helt enkelt innebär att
en arbetsgivare anställer arbetskraft till ett
visst pris när han finner det lönsamt att
göra det, men inte annars. Och vad som
är lönsamt bestäms ytterst av till vilka
priser konsumenterna efterfrågar de producerade varorna eller tjänsterna jämfört
med andra varor och tjänster. Detta resonemang gäller även för de offentliga
arbetsgivarna – också de måste arbeta
med någon form av vinstmaximeringsmålsättning.
Om nu lönebildningen fungerar så –
har då fackföreningarna några uppgifter
att fylla? Ja, svarar författaren, och det
är de uppgifter de fullgör idag. De söker
med olika medel pressa upp lönerna mot
marknadsvärdet – en arbetsgivare betalar givetvis gärna mindre än vad han anser arbetsinsatsen vara värd. De påverkar
den subjektiva och ofullkomliga bestämningen av produktivitetsvärdet. De verkar
på skilda vägar för en faktiskt höjd produktivitet av medlemmarnas arbete. De
påverkar på olika sätt utbuds- och efterfrågesidan. Och de påverkar miljöfrågorna
– arbetsmiljön och den samhällsmiljö av
vilken arbetsplatsen är en del.
39
Nej till Robin Hood
Då uppstår likväl en hake. Accepterar man
de standardskillnader som uppstod om lö-
nen enbart sattes efter prestationen skulle
lönedifferenserna troligtvis bli mycket stora. Därför, fastslår författaren, måste vi
vid lönesättningen även ta hänsyn till de
sociala aspekterna. Vi får, för att undvika mycket stora standardskillnader, godta en utjämning så att dessa blir mindre
än skillnaderna i prestationsresultatet –
även till priset av en något långsammare
ekonomisk tillväxt i samhället.
Problemet är bara i vilken utsträckning
detta skall ske. Som Bertil Östergren på-’
pekar ligger våra bästa möjligheter att
bistå de lågavlönade inte i att enligt någon
slags orealistisk Robin Hood-teori sänka
standarden för exempelvis högre tjänstemän på den offentliga sektorn utan i att
öka produktionen. En procents ökning av
nationalprodukten ger l 500 miljoner kr.
Det är oändligt mycket mer än de små-
slantar man kan sno ihop genom att med
avunden som ideologi sänka vissa gruppers privata standard.
Signaturen Sander i Dagens Nyheter
skrev en gång att man nu som bäst diskuterar huruvida låglöneproblemet beror
på att vissa människor tjänar mindre än
andra eller om det är precis tvärtom, dvs
att en del tjänar mer än andra. Av vissa
debattörers sätt att resonera förefaller det
som om de tog hr Sanders funderingar på
fullaste allvar.
Bertil Östergren gör inte det misstaget.
Han understryker istället en annan aspekt
– att de sjuka, handikappade, partiellt ar- 40
hetsföra och arbetslösa på ett helt annat
sätt borde uppmärksammas i låglönedebatten, eftersom det är sådana grupper
som har det allra svårast och lever på den
lägsta standarden. Men det är inte dessa
grupper som strejkar vilt. Som regel företräds de inte heller av några mera frams~ående organisationer. De är snarast att
betrakta som den tysta minoriteten.
Massmedias roll
Bertil Östergren berör också massmedias
roll i samhällsdebatten. Han erinrar om
att TV:s s k samhällsprogram tagit upp
låglönefrågorna och belyst dessa ur ensidig social synvinkel. Att det finns andra aspekter att lägga har man inte låtsats om. »TV:s samhällsredaktion har sett
som sin uppgift att bedriva propaganda
utifrån en viss ideologisk inställning, inte
att allsidigt belysa löneproblemen. Att ge
ordentlig tid för debatter i lönefrågor med
företrädare för olika ståndpunkter har varit mindre intressant. TV:s behandling av
lönefrågorna – vid sidan av nyhetssändningarna och Rapport – är inte objektiv.»
Det är hårda ord. Men på Sveriges
Radio måste man kunna ställa särskilt
stränga krav på objektivitet, då det är
ett monopolföretag. Dessutom är det extra svårt för en enskild individ eller organisation att dokumentera vad som sagts
i radio eller TV. Sveriges Radio tycks
heller inte acceptera den genmälesrätt som
tidningarna iakttar, men som borde vara
en självklarhet för alla massmedia.
Bertil Östergren ger dråpliga exempel
på hur nyhetsförmedlingen kunnat bli när
vissa journalister varit ute för att driva
privata kampanjer. Det SACO-anslutna
Svenska Arkitekters Riksförbund kom för
en tid att genom sin tidskrift dominera
av en pseudorevolutionär klick som ständigt sökte sak med SACO och deklarerade
hur främmande arkitekterna stod för
SACO:s politik. På nyhetssidan eller kultursidan i Dagens Nyheter rapporterades
detta flera gånger stort uppslaget. Det
hade inte skrivits av tidningarnas fackliga
reportrar utan av helt andra journalister.
Men så gjorde SAR en enkät bland sina
medlemmar om deras lönepolitiska inställning, varvid bubblan sprack. Det blev en
överväldigande majoritet för SACO:s inkomstpolitik. Men om detta stod ingenting
att läsa i DN. När den demokratiska
opinionen kom fram var de ovannämnda
journalisterna inte intresserade längre.
Är då svensk journalistik undermålig?
Nej, långt ifrån, svarar Bertil Östergren,
ett omdöme som man gärna vill instämma
i. Men han pekar på en öm punkt i tendenserna till opportunism. Det är ofarligt
och tacksamt att slå på t ex akademikerna och deras fackliga strävanden. Där
finns många fördomar att exploatera. Allt.
så gör man det.
Den inställningen är beklaglig. Och
knappast särskilt dristig.
En berikande bok
Bertil Östergren är en ypperlig skribent.
Akademikerna hade förlorat men journalistiken skulle vunnit på om han låtit sitt
redaktörsskap för studentkårstidningen
Lundagård under 1940-talet bli inledningen till en journalistisk istället för en
facklig karriär. Som polemiker är han
lysande. Han spetsar inte motståndaren
på sin värja, han pulvriserar noggrant
varje smula av hans argument med en
mortel. Understundom blir han rentav
grym i sitt obarmhärtiga sätt att låta motståndarna sprattla i inkonsekvensens och
självmotsägandets snubbeltråd.
Men när man lägger ifrån sig boken är
41
det ändå de analytiska avsnitten som man
främst tänker på. Ur dem framstår konturerna av en person som är beredd att
kämpa hårt för sina uppdragsgivares fackliga intressen men som samtidigt vill lyssna på sakskäl och ta hänsyn till andra
grupper. För varje i egentlig mening samhällstillvänd människa är därför Makten
och ärligheten en angelägen bok, värd att
återvända till.