En lovande början
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
En lovande början
Många både inom och utom moderata
samlingspartiet har under det gångna året
med spänning avvaktat hur den hösten
1970 nyvalda partiledningen skulle lyckas
med sin uppgift. Efter detta prövoår är
det förvisso en glädje att kunna konstatera att partiledningen gjort en lovande
början. Förtjänsten härav tillkommer naturligtvis främst Gösta Bohman. Det är
alltid partiledaren, som får stå i skottgluggen, när något går galet för ett parti.
Går det bra, är det rättvisligen han som
i första hand skall ha erkännandet.
Moderata samlingspartiet har under
hans ledning icke brutit med den politiska linje och de initiativ till inre förnyelse,
som formades under den tid Yngve Holmberg var partiets ordförande. Kontakt
och samarbete med mittenpartierna har
eftersträvats och vunnits. Samtidigt har
programarbetet fortsatts inom ett antal
arbetsgrupper med uppgift att föra 1960-
talets programmatiska insats vidare på
vissa centrala områden. Vad som hittills
framkommit ur deras verksamhet beträffande socialpolitiken och ägardemokratin
är helt enkelt bra. Fortsätter programarbetet i den andan och med den intensiteten är det gott hopp om att partiet
återtager den opinionsbildande idepolitiska roll på borgerlig sida, som det hade
en kort tid på 60-talet. Eftersom det just
är hr Holmbergs politik, som förts vidare, har han anledning att också tillräkna
sig en del av förtjänsten till att partiet
efter de svåra inre kriserna börjat komma igen – och det i stor stil.
Den gemensamma borgerliga fronten i
arbetslöshetspolitiken, som berett regeringen Palme sådan besvikelse och förargelse,
är nämligen i sista hand resultatet av moderata samlingspartiets tålmodiga och resonabla kontaktpolitik. Det var en märklig händelse i svensk inrikespolitik att de
tre demokratiska oppositionspartierna
kunde uppträda på samma linje och gemensamt lägga fram ett genomtänkt, konsekvent och kraftfullt program för att
motverka arbetslösheten genom att angripa dess grundorsaker. Deras gemensamma ekonomiska, skattepolitiska och
socialpolitiska ställningstaganden utgör
egentligen mycket mera än förslag till
en kortsiktig lösning av aktuella arbetslöshetsproblem. Genom att man angripit
grundorsakerna till den ekonomiska krisen
har dessa förslag i själva verket blivit utgångspunkten för ett gemensamt regeringsprogram. Det kan inte ·ha varit alldeles lätt att komma fram till denna enighet. Alla de tre partierna hade var för
sig olika huvudförslag beroende på skilda
infallsvinklar i de politiska och ekonomiska bedömningarna. Så mycket mer
glädjande var det att man trots dylika
initialsvårigheter lyckades komma fram
till en samlande lösning.
För att återvända till moderata samlingspartiet är det berättigat att hoppas
på stärkt förtroende för partiet just därför att dess strävan att utjämna och förena haft sådan lycklig verkan. Det är heller inte alldeles givet att inte partiet med
framgång kan konkurrera med de andra
borgerliga partierna om att vinna röster
– inte från det i stort sett gemensamma
borgerliga väljarunderlaget utan från de
allt större grupperna av marginalväljare.
Regeringen Palme har under denna kris,
vars allvar och ödesdigra verkningar på
arbetsmarknaden den själv har ansvaret
för genom sin huvudlösa politik, förlorat
förtroendet hos stora egna väljarskikt. Det
framgår klart av Expressens opinionsundersökning, där socialdemokraterna stannat vid den sensationellt låga siffran
37,5 %. Om moderata partiledningen med
kraft fullföljer sin politik och hr Bohman
fortsätter att presentera den så skickligt,
som han gjort i riksdagen liksom i TVutfrågningar och debatter, kan det mycket väl hända att partiet får uppleva en
oväntat stark uppslutning från väljare,
som tidigare inte känt sig höra hemma
där.
455
Hr Bohman bör ha ett särskilt erkännande för sitt vederhäftiga sätt att företräda partiet i TV. Hr Palme har den
otrevliga vanan att med stirrande ögon
tugga om sitt påstående att regeringen
visst inte handlat fel, inte det minsta, och
inte på en enda punkt. Om hr Bohman
blir övertygad om att ha fel, så erkänner
han det. Kan han inte svara på en fråga,
därför att han inte känner till den närmare eller har glömt någon siffra, talar
han rakt på sak om det. Sådant borde
i längden vinna respekt och tillit hos den
allmänhet, som detta sista år fått bevittna
så mycken förljugenhet och så många aldrig erkända misstag från en snart sagt hysteriskt självtillräcklig regering.
Många både inom och utom moderata
samlingspartiet har under det gångna året
med spänning avvaktat hur den hösten
1970 nyvalda partiledningen skulle lyckas
med sin uppgift. Efter detta prövoår är
det förvisso en glädje att kunna konstatera att partiledningen gjort en lovande
början. Förtjänsten härav tillkommer naturligtvis främst Gösta Bohman. Det är
alltid partiledaren, som får stå i skottgluggen, när något går galet för ett parti.
Går det bra, är det rättvisligen han som
i första hand skall ha erkännandet.
Moderata samlingspartiet har under
hans ledning icke brutit med den politiska linje och de initiativ till inre förnyelse,
som formades under den tid Yngve Holmberg var partiets ordförande. Kontakt
och samarbete med mittenpartierna har
eftersträvats och vunnits. Samtidigt har
programarbetet fortsatts inom ett antal
arbetsgrupper med uppgift att föra 1960-
talets programmatiska insats vidare på
vissa centrala områden. Vad som hittills
framkommit ur deras verksamhet beträffande socialpolitiken och ägardemokratin
är helt enkelt bra. Fortsätter programarbetet i den andan och med den intensiteten är det gott hopp om att partiet
återtager den opinionsbildande idepolitiska roll på borgerlig sida, som det hade
en kort tid på 60-talet. Eftersom det just
är hr Holmbergs politik, som förts vidare, har han anledning att också tillräkna
sig en del av förtjänsten till att partiet
efter de svåra inre kriserna börjat komma igen – och det i stor stil.
Den gemensamma borgerliga fronten i
arbetslöshetspolitiken, som berett regeringen Palme sådan besvikelse och förargelse,
är nämligen i sista hand resultatet av moderata samlingspartiets tålmodiga och resonabla kontaktpolitik. Det var en märklig händelse i svensk inrikespolitik att de
tre demokratiska oppositionspartierna
kunde uppträda på samma linje och gemensamt lägga fram ett genomtänkt, konsekvent och kraftfullt program för att
motverka arbetslösheten genom att angripa dess grundorsaker. Deras gemensamma ekonomiska, skattepolitiska och
socialpolitiska ställningstaganden utgör
egentligen mycket mera än förslag till
en kortsiktig lösning av aktuella arbetslöshetsproblem. Genom att man angripit
grundorsakerna till den ekonomiska krisen
har dessa förslag i själva verket blivit utgångspunkten för ett gemensamt regeringsprogram. Det kan inte ·ha varit alldeles lätt att komma fram till denna enighet. Alla de tre partierna hade var för
sig olika huvudförslag beroende på skilda
infallsvinklar i de politiska och ekonomiska bedömningarna. Så mycket mer
glädjande var det att man trots dylika
initialsvårigheter lyckades komma fram
till en samlande lösning.
För att återvända till moderata samlingspartiet är det berättigat att hoppas
på stärkt förtroende för partiet just därför att dess strävan att utjämna och förena haft sådan lycklig verkan. Det är heller inte alldeles givet att inte partiet med
framgång kan konkurrera med de andra
borgerliga partierna om att vinna röster
– inte från det i stort sett gemensamma
borgerliga väljarunderlaget utan från de
allt större grupperna av marginalväljare.
Regeringen Palme har under denna kris,
vars allvar och ödesdigra verkningar på
arbetsmarknaden den själv har ansvaret
för genom sin huvudlösa politik, förlorat
förtroendet hos stora egna väljarskikt. Det
framgår klart av Expressens opinionsundersökning, där socialdemokraterna stannat vid den sensationellt låga siffran
37,5 %. Om moderata partiledningen med
kraft fullföljer sin politik och hr Bohman
fortsätter att presentera den så skickligt,
som han gjort i riksdagen liksom i TVutfrågningar och debatter, kan det mycket väl hända att partiet får uppleva en
oväntat stark uppslutning från väljare,
som tidigare inte känt sig höra hemma
där.
455
Hr Bohman bör ha ett särskilt erkännande för sitt vederhäftiga sätt att företräda partiet i TV. Hr Palme har den
otrevliga vanan att med stirrande ögon
tugga om sitt påstående att regeringen
visst inte handlat fel, inte det minsta, och
inte på en enda punkt. Om hr Bohman
blir övertygad om att ha fel, så erkänner
han det. Kan han inte svara på en fråga,
därför att han inte känner till den närmare eller har glömt någon siffra, talar
han rakt på sak om det. Sådant borde
i längden vinna respekt och tillit hos den
allmänhet, som detta sista år fått bevittna
så mycken förljugenhet och så många aldrig erkända misstag från en snart sagt hysteriskt självtillräcklig regering.