Efter Harpsund
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Efter Harpsund
Harpsundsmötet ledde till ingenting. Mera
var ej att vänta. Det kom oönskat för
statsministern, som för tio år sedan torde
ha varit med om att förmå sin företrä-
dare att avbryta sina möten med industrins representanter och de förtroliga
överläggningar, vilka sågs med misstro av
de vänsterkretsar som-stod hr Palme nära.
Nu blev ett liknande möte honom påtvingat från LO-håll; han kunde inte säga
nej, men det passade honom inte. Mötet
var också likgiltigt för finansministern.
Hans självtillräcklighet har numera tagit sig sådana former att han inte ens lyssnar till andras förslag, långt mindre följer
dem. Med en ökande arbetslöshet ute i
landet, till landets ledande industrimän
som begärde att de under depression och
arbetslöshet åtminstone skulle slippa betala arbetsgivaravgift för dem de lyckas
sysselsätta, förklarade regeringen att ingenting, inte den minsta detalj i dess handlande kunde ha varit bättre. Ett mera
bleklagt nej än det som gavs på Harpsund får man leta efter.
Som en uppmuntran meddelade statsministern att »vi kan se fram emot att
den svenska industrin får tillgång till en
europeisk stormarknad». Detta sade han
trots att han måste ha vetat, att varje
möjlighet för en svensk särställning inom
EEC var utesluten. Han måste ha vetat,
att vår EFTA-partner Storbritannien vägrat att stödja de svenska anspråken med
den motiveringen, att Europafrågan är
nog komplicerad ändå utan att Sverige
genom något specialavtal skall få tillfälle
att ytterligare röra till den. Kan verkligen
statsministern undra över att förtroendet
för regeringens uttalanden liksom för dess
handlande sjunkit mot noll?
Dagens kris är till väsentlig del en förtroendekris. Det är sant att den ekonomiska krisen är allvarlig, men den är ej lika
allvarlig som den på 30-talet. Då var vår
samlade ekonomi svagare. Men då fanns
å andra sidan en politisk ledning som
inte uteslöt att överlägga med industriledare. Då valde inte den socialdemokratiska regeringen att skjuta parlamentariskt samarbete åt sidan, medan den nuvarande statsministerns älsklingsargument
är att »vi har inte tid» att genomföra parlamentariska utredningar för att han därmed skall kunna undvika samarbete i riksdagen. Då fanns också en finansminister
som, vad man än i övrigt kan säga om
honom, både ville och kunde resonera ekonomi. Efter sina misslyckade prognoser
och ohållbara löften kommer den nuvarande inte längre än till att i en annars
allvarlig riksdagsdebatt råda en oppositionsledare att »lägga in mera gröt under västen», som om grötmyndighet av
hans eget märke vore något att eftersträ-
va.
Oförståelsen på Harpsund för industrins
läge och krav har skärpt uppmärksamheten mot regeringens handlande: vad är
det den egentligen vill? Den har inte velat den nuvarande krisen på arbetsmarknaden, det är givet. Hr Geijer uttalade
visserligen för något år sedan sin vissa
förhoppning om att låglöneföretag i Sverige skulle slås ut. Han har bönhörts över
hövan. Att arbetslösheten skulle stiga som
den gjort och att stora »höglöneföretag»
inom både trävaru- och järn- och stålbranscherna skulle drabbas så att de rent av
går med förlust – med åtföljande minskad
skattebetalningsförmågal -det hade ingen
hoppats på.
Utvecklingen tvingade till sist regeringen att reagera. Den hade i det längsta
undvikit att handla. Hr Sträng uttalade
ännu i höstas att detta var onödigt: ingenting behövde göras. Kom så oppositionens genomtänkta krav, vilka resulterade
i regeringens uppenbart hastigt hoprafsade utspel med ännu oskrivna propositioner, baserade på ännu outrett material.
Regeringens förslag var så lagda att de ej
skulle tillfredsställa industrin; det framgick på Harpsund. Flera av dem kan inte
heller förrän längre fram påverka arbetsmarknadsläget, och inte är det möjligt att
hr Palme på allvar skulle tro att flera
subventioner förändrar en ekonomisk
trend som den nuvarande.
Slutsatsen kan bara bli att statsministern, i förhoppning att konjunkturerna
skall vända före 1973 års val men helst
457
inte alltför snabbt, bestämt sig för att utnyttja arbetslösheten politiskt. Å ena sidan strör han skattepengar i form av bidrag omkring sig, detta för att tysta kritiken bland sina egna. Å andra sidan fäller han och andra regeringsledamöter
dunkla eller öppna – inrikesministern försade sig för tidigt – anklagelser mot industrin, som ej vill investera. Man vill
locka fram bilden av att det är industrins
oföretagsamhet som skapat krisen. Hr Palme försöker göra arbetslösheten till en tillgång för sig och för sitt vacklande parti.
Om detta är den avsedda taktiken efter
Harpsund är det att spela ett högt spel.
Ingen tvivlar på hr Palmes politiska förmåga; ingen ifrågasätter hans vilja till
fortsatt maktutövande. Men skall han
verkligen kunna övertyga svenska folket
om att svensk industri bär ansvaret för
dagens ekonomiska kris, om att regeringen är utan skuld och gör allt till det bästa?
Det skulle förutsätta ett förtroende för
statsministern som helt enkelt inte existerar.
Harpsundsmötet ledde till ingenting. Mera
var ej att vänta. Det kom oönskat för
statsministern, som för tio år sedan torde
ha varit med om att förmå sin företrä-
dare att avbryta sina möten med industrins representanter och de förtroliga
överläggningar, vilka sågs med misstro av
de vänsterkretsar som-stod hr Palme nära.
Nu blev ett liknande möte honom påtvingat från LO-håll; han kunde inte säga
nej, men det passade honom inte. Mötet
var också likgiltigt för finansministern.
Hans självtillräcklighet har numera tagit sig sådana former att han inte ens lyssnar till andras förslag, långt mindre följer
dem. Med en ökande arbetslöshet ute i
landet, till landets ledande industrimän
som begärde att de under depression och
arbetslöshet åtminstone skulle slippa betala arbetsgivaravgift för dem de lyckas
sysselsätta, förklarade regeringen att ingenting, inte den minsta detalj i dess handlande kunde ha varit bättre. Ett mera
bleklagt nej än det som gavs på Harpsund får man leta efter.
Som en uppmuntran meddelade statsministern att »vi kan se fram emot att
den svenska industrin får tillgång till en
europeisk stormarknad». Detta sade han
trots att han måste ha vetat, att varje
möjlighet för en svensk särställning inom
EEC var utesluten. Han måste ha vetat,
att vår EFTA-partner Storbritannien vägrat att stödja de svenska anspråken med
den motiveringen, att Europafrågan är
nog komplicerad ändå utan att Sverige
genom något specialavtal skall få tillfälle
att ytterligare röra till den. Kan verkligen
statsministern undra över att förtroendet
för regeringens uttalanden liksom för dess
handlande sjunkit mot noll?
Dagens kris är till väsentlig del en förtroendekris. Det är sant att den ekonomiska krisen är allvarlig, men den är ej lika
allvarlig som den på 30-talet. Då var vår
samlade ekonomi svagare. Men då fanns
å andra sidan en politisk ledning som
inte uteslöt att överlägga med industriledare. Då valde inte den socialdemokratiska regeringen att skjuta parlamentariskt samarbete åt sidan, medan den nuvarande statsministerns älsklingsargument
är att »vi har inte tid» att genomföra parlamentariska utredningar för att han därmed skall kunna undvika samarbete i riksdagen. Då fanns också en finansminister
som, vad man än i övrigt kan säga om
honom, både ville och kunde resonera ekonomi. Efter sina misslyckade prognoser
och ohållbara löften kommer den nuvarande inte längre än till att i en annars
allvarlig riksdagsdebatt råda en oppositionsledare att »lägga in mera gröt under västen», som om grötmyndighet av
hans eget märke vore något att eftersträ-
va.
Oförståelsen på Harpsund för industrins
läge och krav har skärpt uppmärksamheten mot regeringens handlande: vad är
det den egentligen vill? Den har inte velat den nuvarande krisen på arbetsmarknaden, det är givet. Hr Geijer uttalade
visserligen för något år sedan sin vissa
förhoppning om att låglöneföretag i Sverige skulle slås ut. Han har bönhörts över
hövan. Att arbetslösheten skulle stiga som
den gjort och att stora »höglöneföretag»
inom både trävaru- och järn- och stålbranscherna skulle drabbas så att de rent av
går med förlust – med åtföljande minskad
skattebetalningsförmågal -det hade ingen
hoppats på.
Utvecklingen tvingade till sist regeringen att reagera. Den hade i det längsta
undvikit att handla. Hr Sträng uttalade
ännu i höstas att detta var onödigt: ingenting behövde göras. Kom så oppositionens genomtänkta krav, vilka resulterade
i regeringens uppenbart hastigt hoprafsade utspel med ännu oskrivna propositioner, baserade på ännu outrett material.
Regeringens förslag var så lagda att de ej
skulle tillfredsställa industrin; det framgick på Harpsund. Flera av dem kan inte
heller förrän längre fram påverka arbetsmarknadsläget, och inte är det möjligt att
hr Palme på allvar skulle tro att flera
subventioner förändrar en ekonomisk
trend som den nuvarande.
Slutsatsen kan bara bli att statsministern, i förhoppning att konjunkturerna
skall vända före 1973 års val men helst
457
inte alltför snabbt, bestämt sig för att utnyttja arbetslösheten politiskt. Å ena sidan strör han skattepengar i form av bidrag omkring sig, detta för att tysta kritiken bland sina egna. Å andra sidan fäller han och andra regeringsledamöter
dunkla eller öppna – inrikesministern försade sig för tidigt – anklagelser mot industrin, som ej vill investera. Man vill
locka fram bilden av att det är industrins
oföretagsamhet som skapat krisen. Hr Palme försöker göra arbetslösheten till en tillgång för sig och för sitt vacklande parti.
Om detta är den avsedda taktiken efter
Harpsund är det att spela ett högt spel.
Ingen tvivlar på hr Palmes politiska förmåga; ingen ifrågasätter hans vilja till
fortsatt maktutövande. Men skall han
verkligen kunna övertyga svenska folket
om att svensk industri bär ansvaret för
dagens ekonomiska kris, om att regeringen är utan skuld och gör allt till det bästa?
Det skulle förutsätta ett förtroende för
statsministern som helt enkelt inte existerar.