Dagens frågor
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Illusionerna och verkligheten
Regeringen har som bekant, enligt hr Palme
verkligheten som sin värsta fiende. I kampen
mot denna verklighet har man gjort det lättare för sig genom att undvika att se den i
ögonen. Att det i längden inte är en lyckosam taktik blev nyligen offentligen bekänt på
TCO:s studiedagar av ingen mindre än hr
Sträng. Han talade i egenskap av finansminister, det är sant, men hans anförande innebar i sak en hårdhänt uppgörelse med den utbildningspolitik regeringen fört under 1960-
talet. Med en tyngd i tonfallen, som bör ha
retat gallfeber på den utbildningsminister,
vilken har huvudansvaret för hela 1960-talets utbildningspolitik, nämligen den nuvarande statsministern, gjorde hr Sträng slut på
illusionerna. Han upplyste lika kärvt som bestämt att det inte kommer att finnas pengar
till en fortsättning av den kvantitativa expansionen. Principen bakom denna har ju inneburit, att även den som inte har fallenhet för
teoretiska studier skall ha rätt att studera på
skattebetalamas bekostnad. Hr Sträng trodde
inte att de blev lyckligare av det, och framför
allt, samhället hade helt enkelt inte råd med
sådant längre. Han krävde i stället en individuell tröskelprestation, alltså ett urval vid
tillträde till högre utbildning, som byggde på
objektiv bestämning av studielämpligheten.
Om taket inte har rasat förr över förväntansfulla vänsterskolmän, bör det ha gjort det då
universitetskanslem hr Löwbeer skyndade sig
att instämma med hr Sträng. Han upplyste
till och med att man i en nära framtid har
att räkna med spärrar till all akademisk utbildning.
Under senare år har det sällan varit anledning att applådera hr Sträng. Men hans omvändelse och bättring – låt vara i sista stund
– är hedervärd. Hr Sträng har stuckit hål på
ballongen – myten om vår progressiva utbildningspolitik – och det skall med tacksamhet erkännas.
Ty vad har denna politik inneburit? I dessa
spalter har sedan länge hävdats just vad hr
Sträng ville ha sagt, nämligen att den medfört ett fruktansvärt slöseri med statsmedel
och en vårdslös inhumanitet gentemot godtrogna unga människor. Bland de 10 000-tals
och åter 10 000-tals studenter, som strömmat till universitet och högskolor under de
sista 10 åren i förhoppning om att »den ljusnande framtid är vår», har sannolikt åtminstone tredjedelen redan från början haft svårt
att klara studierna och l 000-tals och åter
l 000-tals av dem har misslyckats, ofta trots
stora personliga ansträngningar.
Men vad annat var att vänta när de kom
från ett skolväsen i förfall. Dessutom sattes
gränsen för studiemedel så lågt som till 2,3
poäng i de olycksaliga relativa betygen räknat. Med tanke på den svaga underbyggnad,
som en gymnasiekompetens representerar, kan
detta betyg anses motsvara B?-nivån för 1930-
1950-talets studenter. Skulle studenter på den
tiden, som stannat på den betygsnivån, ha funnit det rimligt att investera andras eller egna
pengar i högre teoretiska studier?
Med studiemedlen och de försåtliga nya
poängberäkningarna har man lockat in mängder av ungdomar till studier, som de inte haft
fallenhet för. Och om de skulle lyckas slita
sig fram till en examen ligger den på så låg
betygsnivå – eller är sammansatt av så föga
yrkesbetonade ämnen – att ingen arbetsgivare
vill ha dem.
Arbetsmarknadsstyrelsens chef, Bertil Olsson, har brukat trösta dem med att man i
vår tid får vara beredd att taga vilket jobb
som helst. Hr Sträng har bättre förstått hur
inhumant socialdemokraterna handlat i sin utbildningspolitik. Det skall bli intressant att
se om han, som nu äntligen sett verkligheten
i ögonen, får bestämma, eller om illusionspolitiken skall fortsätta.
Kinaoch FN
Ingenting finns att säga mot att det röda Kina nu kommer in i FN. Dit samlas onda och
goda, stora och små. Pekingregimen kunde
ha accepterats där redan för flera år sedan,
om den blott visat sig någorlunda i stånd att
framträda i ett internationellt forum. Under
t ex kulturrevolutionen var detta omöjligt.
Ett deltagande i ett konstruktivt arbete, som
är FN:s uppgift, var då uteslutet.
När Chiang Kai-Sheks regering ännu satt
på det kinesiska fastlandet, företrädde den
Kina i FN och därmed i säkerhetsrådet. Den
fördrevs till Formosa-Taiwan men behöll platsen i FN, vilket i 20 år varit ett accepterat
faktum. Även Sovjetunionen har setat i sä-
kerhetsrådet vid sidan av representanter för
Chiang Kai-Shek. Dessa har i tvistiga frågor
hållit sig tillbaka. Samtidigt har de efter förmåga bidragit till FN:s verksamhet i u-länder.
Taiwan arbetar sig upp till att bli ett modernt
industriland liknande Japan och har ställt
stora belopp till Världsbankens förfogande för
att placeras i utvecklingsarbete.
I samband med att president Nixon närmade sig Peking i avsikt att normalisera förbindelserna mellan USA och det röda Kina,
kom han i den situationen att vara nödsakad
att förmå USA:s bundsförvant Taiwan att avstå från sin plats i säkerhetsrådet. Det kan
inte ha varit en angenäm politik att slå in på.
Men den var nödvändig. Det stora Kina, som
Peking representerar, måste inneha den plats
som en gång avsågs för detta land. Däremot
fanns ingen anledning att utestänga Taiwan
ur FN. Det kommunistiska Albanien, Pekings
satellitland, föreslog visserligen en uteslutning,
men det var rimligt att USA hade en annan
mening. Inget land har hittills uteslutits ur
FN.
Till denna kontrovers tog Sveriges regering
ställning. Vår ambassadör i FN förklarade att
det bara finns ett Kina, vilket företräds av
Peking. Två företrädare för samma land kan
ej godkännas; alltså måste Taiwan, som hittills talat för Kina, lämna organisationen. Om
någon uteslutning var det ej fråga, menade
459
han, endast en logisk följd av bestämmelserna
i FN:s stadga.
Detta torde vara formellt korrekt, men politiskt sett är det en mycket cynisk tolkning av
ett komplicerat läge. Ty efter att ha setat i
FN i många år har Taiwan med sina 14 milj
innevånare nu de facto uteslutits. Dess möjligheter att komma tillbaka blir under lång tid
små. Dess regering, hittills legitim i förhållande till FN, blir så att säga icke-existerande. Detta ställningstagande förefaller att vara både klumpigt och orättfärdigt. Det innebär dessutom ett slags erbjudande till Peking
att på sätt det behagar återerövra Taiwan.
Den fortsatta logiken säger nämligen, att om
Taiwan ej är självständigt måste det vara en
del av Kina, och dess återgång dit måste vara
en intern kinesisk ordningsfråga.
Varför då denna märkvärdigt hårda och
okänsliga diplomatiska aktivitet mot ett fjärran land, som veterligen inte gjort Sverige
något ont? Svaret lämnade fru Alva Myrdal
i ett tal i Malmö den 24 oktober. Regeringen vill, som vanligt, komma åt Washington.
För detta mål offrar den vad som helst. USA
har, ropade fru Myrdal, sökt att utifrån dela
Kina (!), »en lika otrolig som kränkande intervention». Fru Myrdals emotioner tycks ha
förblindat hennes förnuft; hennes uttalande är
värdigt fru Odhnoff. Har hon och hennes regering verkligen inte observerat, att Kina är
och länge varit delat i två delar? Den ena är
kommunistisk, hårt militariserad och hotar
världen med sina nya kärnvapen: den stöds av
fru Myrdal. Den andra är liten och har gjort
ett icke föraktligt arbete i fredens tjänst men
har olyckan att finna stöd hos USA: det är
tillräckligt för att fördöma den.
USA:s sätt att värva röster för sin ståndpunkt tycks ha varit minst sagt klumpigt, det
skall villigt medges. Det är obegripligt att
man inte i Washington förstått, att man inte
skall rucka på FN:s stadga. Sker sådant en
gång, kommer det att kunna ske många gånger. Inte minst de unga statema håller ben- 460
hårt på stadgans bestämmelser, och att de
röstade mot USA den här gången måste till
stor del ha berott på att de kunde säga att de
hade juridiskt rätt. I Washington borde man
i stället för att begära att Taiwan skulle vara
kvar, som om ingenting hänt, ha förberett Taiwans inval i FN på samma gång som landet
lämnade säkerhetsrådet. En sådan framställning hade varit politiskt riktig och det hade
varit långt svårare att sätta sig emot den än
det nu var att på stadgans grund tillfoga USA
ett nederlag.
Ett norskt säkerhetsproblem
Två gånger har Norges statsminister Trygve
Bratteli gett uttryck åt sina bekymmer för att
den sovjetiska norra flottan, med bas i Murmansk, ökat så betydligt. Den norske försvarsministern har också varit över i USA för att
diskutera igenom frågan.
Norsk säkerhetspolitik har råkat ut för ett
nytt problem. I Sovjetunionens marina strategi ingår att dess flottor skall visa sig på alla
hav, och vad Norge angår innebär detta att
dess geopolitiska läge dramatiskt förändrats.
Den norra flottan är nu den starkaste av de
fyra sovjetiska flottstyrkorna – norra flottan,
baltiska flottan, Svarta havsflottan och Fjärran Östernflottan – med sina över 400 fartyg
varav 160 ubåtar; av de sistnämnda är 25
atomdrivna och utrustade med raketer med
kärnladdningar. Denna norra flotta kan närmast sägas dominera Norska havet, eller i
varje fall hindrar den de västallierade från
att göra det. Norsk säkerhetspolitik är baserad
på att Norge skall få snabb hjälp i händelse
av krig. Nu har denna hjälp blivit osäker:
det är inte längre klart att den kan nå fram
till norska hamnar.
Därtill kommer att man måste räkna med
en reduktion av det amerikanska engagemanget i Europa. Nixondoktrinen kräver ökat deltagande i försvaret från de allierade länderna
själva. I Norge har man hittills nekat att ge
tillstånd till utländsk basering på norsk mark
i fredstid och hållit sig till löftena om snabb
hjälp i händelse av konflikt. Det går inte lika
bra längre.
När Bratteli talat om dessa frågor har han
understrukit, att den enorma ökningen av de
sovjetiska flottstyrkorna inte i första omgången berör Norge utan att den uppenbarligen
ingår som en del av stormaktskonfrontationen
mellan Sovjetunionen och USA. Men Norges
ställning har likafullt radikalt försämrats.
Norska havet ingår i en sovjetisk försvarszon.
De stora flottövningar, som Sovjetunionen två
gånger om året håller uppe i norr, inkluderar
landstigningsoperationer på Kolahalvön. Avsikten med dessa övningar är uppenbar.
I en eventuell konflikt mellan USA och
Sovjetunionen har sistnämnda land ett starkt
behov av att kontrollera Nordnorges kuster.
Ju längre fram dess flottbaser kan flyttas, desto bättre. De amerikanska atomubåtarna måste hindras från att komma för nära. Den naturliga gräns där de borde kunna hejdas är
passagen mellan Grönland, Island och Färöarna. Enligt denna planläggning kommer
Norge att ligga innanför ett mare sovieticum.
Och den norska situationen blir inte bättre
genom att NATO-basen vid Keflavik på Island skall avvecklas.
På norskt håll framhäver man nu två möjligheter, vilka var för sig skulle kunna anses
stärka Norges position. Den första är medlemskapet i EEC. Detta medför ju inte några
militära fördelar, men likafullt kommer Norge att få stödet av att vara erkänt som en integrerad del av Västeuropa. Den andra möjligheten är att flottstyrkorna och deras storlek tas upp till diskussion på den europeiska
säkerhetskonferensen, om denna blir av. Man
fruktar nämligen, att en sådan konferens kan
leda till en avspänning på kontinenten medan
den avlägsna flygel, som de norra farvattnen
är, blir bortglömd i sammanhanget. Men hur
en sådan säkerhetskonferens än läggs upp, är
det osannolikt att de relativa styrkeförhållandena inom ett område, som man på ryskt
håll betraktar som avgörande för Sovjetunionens säkerhet att behärska, skulle komma att
ändras. Det norska säkerhetsproblemet kvarstår förmodligen även efter konferensen.
De gröna baskrama
Förevisningen av filmen »De gröna baskrarna» måste som bekant avbrytas efter en serie
demonstrationer av vänsterextremister, som utmynnade i ett veritabelt attentat med en rökfackla. Många människor blev skadade av rökfacklans giftiga gaser.
Bakom demonstrationerna stod »De förenade FNL-grupperna». De misstänktes också för
att ha arrangerat attentatet. Glädjande nog
har organisationens ordförande hr Mårtensson
tagit klart avstånd från illdådet med rökfacklan. Han säger i ett offentligt uttalande att de
förenade FNL-grupperna klart deklarerat att
»vi inte är inblandade i attentatet med rökfacklan, att vi klart tar avstånd från det och
att vi inte kan ta på oss ansvaret för aktioner
som denna». Hr Mårtensson tillägger: »att jag
inte omedelbart tog avstånd från aktionen var
fel av mig . ..».
Detta är sympatiskt och eftersom hela hans
inlägg har en grundton av starkt upplevd humanism finns det anledning att också uppmärksamma hans argumentation i övrigt. Den
visar nämligen att det är fråga om en vilseledd och förvirrad humanism – vilket i sista
hand tycks bero på att dessa välmenande eldsjälar inte tänkt igenom yttrande- och mötesfrihetens problematik ordentligt. Han säger
nämligen: »Men det demokratiska yttrandefrihetsbegreppet innefattar inte rätten för supermakter att sprida sin krigspropaganda. Angriparens rätt och den angripnes rätt är inte
jämförbara storheter. Yttrandefrihet innebär
fullständiga rättigheter för det svenska folket
att framföra sina åsikter – oavsett om de är
riktiga eller felaktiga. Men en viktig förutsättning för yttrandefriheten är att den na- 461
tionella självständigheten respekteras. Stater
som kränker denna kan naturligtvis inte tillå-
tas samma rättigheter, lika lite som en massmördare kan tillåtas uppmana andra likasinnade att ta livet av sin omgivning. Friheten
och tvånget står alltid i vissa relationer till
varandra, varierande från land till land.»
Problemets kärna är ju att kunna avgöra
vem som är angripare och vad som är krigspropaganda. Analogien med mördaren är förfelad helt enkelt därför att det i regel är en
lätt juridisk-teknisk uppgift att fastställa att
ett mord begåtts. Men i krig eller revolutioner
hävdar alltid båda parter att de har rätten –
eller förr i världen Gud – på sin sida. Vad är
sanning?
De bekännelsetrogna socialisterna har klarat svårigheten med en dialektik, enligt vilken
varje krig, varje aggression, varje revolution
som företas i socialismens namn är rättfärdig.
Det är enligt denna terminologi alltid fråga
om »befrielse» från imperialism, kolonialism,
kapitalistiskt förtryck osv. För oss andra är saken inte fullt så enkel. Vi vill kunna fastställa
fakta genom att låta alla parter komma till
tals och kritiskt granska vad som sägs. Sedan
värderar vi. Detta är motivet till »den demokratiska yttrandefriheten» och den måste vara
så vidsträckt som det någonsin är möjligt.
Mördarens agitation till »likasinnade att ta livet av sin omgivning» ligger vid sidan av frå-
gan om den politiska yttrandefrihetens gränser.
Hr Mårtensson kan lämpligen fundera över
hur han och hans förenade FNL-grupper skulle reagera om en film från Kuba, som gav en
förljugen och förskönad bild av de politiska
fångarnas liv där, skulle stoppas i Sverige genom demonstrationer av fiender till Castroregimen. En sådan film skulle kunna visas –
likaväl som »De gröna baskrarna». Sedan får
man i den offentliga debatten försöka visa
vad som är rätt eller fel i den. Eljest kan ett
samhälle med skilda åsiktsgrupper inte fungera.
462
Fredens pris
Hur utdelning av Nobelpris går till är ett av
dessa mysterier, i vilka en vanlig människa
inte kan tränga in. Pristagarna i naturvetenskapliga ämnen har alltid gjort de märkligaste upptäckter, vilka har att göra med atomer och protoner och diverse andra mycket
små och betydelsefulla ting, som vi tycks
leva med och för den delen också dö med
utan att veta mycket om dem. Uppenbarligen kan inte många personer i världen ha
kompetens att bedöma vad dessa pristagare
har gjort. Ändå tror man blint på att de fått
prisen med rätta. Vetenskapen har talat, och
det vore ju märkligt om inte opponenter
skulle ha anmält sig om prisen delats ut till
fel personer.
Nobelprisen i litteratur går naturligtvis till
förtjänta författare. Men dessas skara är stor
redan i Sverige, och hur många författare i
världen som ansett sig ha haft rätt till ett Nobelpris, med förbigående av de utvalda, är
omöjligt att säga. De är legio. Grovt schematiskt kan pristagarna uppdelas i sådana som
blivit lästa och sådana som ingen läst. Vad
beträffar t ex årets litteraturpristagare får
man förmoda att hans dikter lever på folkets
läppar i Chile. Det är duktigt av svenska akademiens specialister att ha läst honom. Svenska folket behöver inte göra det. Det lever lyckligt vidare utan att ens känna hans namn.
Dessa Nobelpris har i alla fall en reell bakgrund som i viss utsträckning är värderingsbar. Att dela ut Nobels fredspris måste däremot vara en tung börda för en ansvarskännande person. Ibland har man löst uppgiften
genom att låta priset gå till en institution: om
Röda korset får fredspriset är det inte mycket
att säga om den saken. Men när man väljer en
enskild mottagare ligger saken annorlunda till.
Arets val visar svårigheterna. Utan att gå så
långt som vissa kritiker, vilka påstår att priset
utdelats till hr Brandt därför att han talar
norska och prisnämnden alltså för en gångs
skull kan förstå vad pristagaren säger i sitt
tacktal, måste man konstatera att valet var
överraskande.
Hr Brandt är aktiv politiker, en socialdemokrat i spetsen för en västtysk koalitionsregering. Som sådan misslyckades han med uppgiften att komma till en överenskommelse med
Östtyskland. Han valde då att sluta ett avtal
med Moskva, vilket genomfördes på några
veckor och renderade honom ett påstått erkännande av hr Bresjnev att den tyske förbundskanslern skulle vara den ende förnuftige politikern i Västeuropa; redan denna betygssättare skulle kunna skrämma den mest hårdhudade. Man bör jämföra detta med att Berlinöverenskommelsen tog ett och ett halvt år att
mangla fram. Påståendet att hr Brandt fick
igenom sitt avtal i Moskva genom att skriva
bort alla tyska villkor och skriva på alla ryska
är möjligen inte helt obefogat.
Mot bakgrund härav skall man förstå att
reaktionen i Östtyskland varit minst sagt behärskad. Där vet man vad ryska villkor vill
säga. Där vet man att ryska förhandlare – detta sagt utan all kritik, tvärtom – är hårda formalister som menar att varje ord i ett avtal
skall gälla bokstavligt. Ger avtalet möjlighet
till senare tolkningar, är detta ingen förtjänst
enligt rysk mening, men måste det tolkas, sker
detta enligt den starkares rätt. Det pris, som
det samlade Tyskland en gång får betala för
detta avtal i fredens tjänst, kan bli högt.
Hr Brandt beskrivs även av motståndare
som en renhjärtad person i vilken intet ont
finnes. Han må gärna ha sitt fredspris. Men
det var visst hr Hermansson som på fullt allvar kritiserade prisnämnden för att den inte
gett hr Kosygin hälften. För en gångs skull
måste man ge honom rätt. Hrr Kosygin – eller varför inte Bresjnevdoktrinens skapare? –
och Brandt tillsammans på estraden mottagande Nobels fredspris hade varit en syn värd
pengarna. Och på Nobelmedaljens frånsida
borde givetvis den obligatoriska symboliken
denna gång ha utgjorts av en katt och en råtta.
Mt\'{ DOM SjUNGtR
dU FAL~~T!
I alla tonarter
463
Illusionerna och verkligheten
Regeringen har som bekant, enligt hr Palme
verkligheten som sin värsta fiende. I kampen
mot denna verklighet har man gjort det lättare för sig genom att undvika att se den i
ögonen. Att det i längden inte är en lyckosam taktik blev nyligen offentligen bekänt på
TCO:s studiedagar av ingen mindre än hr
Sträng. Han talade i egenskap av finansminister, det är sant, men hans anförande innebar i sak en hårdhänt uppgörelse med den utbildningspolitik regeringen fört under 1960-
talet. Med en tyngd i tonfallen, som bör ha
retat gallfeber på den utbildningsminister,
vilken har huvudansvaret för hela 1960-talets utbildningspolitik, nämligen den nuvarande statsministern, gjorde hr Sträng slut på
illusionerna. Han upplyste lika kärvt som bestämt att det inte kommer att finnas pengar
till en fortsättning av den kvantitativa expansionen. Principen bakom denna har ju inneburit, att även den som inte har fallenhet för
teoretiska studier skall ha rätt att studera på
skattebetalamas bekostnad. Hr Sträng trodde
inte att de blev lyckligare av det, och framför
allt, samhället hade helt enkelt inte råd med
sådant längre. Han krävde i stället en individuell tröskelprestation, alltså ett urval vid
tillträde till högre utbildning, som byggde på
objektiv bestämning av studielämpligheten.
Om taket inte har rasat förr över förväntansfulla vänsterskolmän, bör det ha gjort det då
universitetskanslem hr Löwbeer skyndade sig
att instämma med hr Sträng. Han upplyste
till och med att man i en nära framtid har
att räkna med spärrar till all akademisk utbildning.
Under senare år har det sällan varit anledning att applådera hr Sträng. Men hans omvändelse och bättring – låt vara i sista stund
– är hedervärd. Hr Sträng har stuckit hål på
ballongen – myten om vår progressiva utbildningspolitik – och det skall med tacksamhet erkännas.
Ty vad har denna politik inneburit? I dessa
spalter har sedan länge hävdats just vad hr
Sträng ville ha sagt, nämligen att den medfört ett fruktansvärt slöseri med statsmedel
och en vårdslös inhumanitet gentemot godtrogna unga människor. Bland de 10 000-tals
och åter 10 000-tals studenter, som strömmat till universitet och högskolor under de
sista 10 åren i förhoppning om att »den ljusnande framtid är vår», har sannolikt åtminstone tredjedelen redan från början haft svårt
att klara studierna och l 000-tals och åter
l 000-tals av dem har misslyckats, ofta trots
stora personliga ansträngningar.
Men vad annat var att vänta när de kom
från ett skolväsen i förfall. Dessutom sattes
gränsen för studiemedel så lågt som till 2,3
poäng i de olycksaliga relativa betygen räknat. Med tanke på den svaga underbyggnad,
som en gymnasiekompetens representerar, kan
detta betyg anses motsvara B?-nivån för 1930-
1950-talets studenter. Skulle studenter på den
tiden, som stannat på den betygsnivån, ha funnit det rimligt att investera andras eller egna
pengar i högre teoretiska studier?
Med studiemedlen och de försåtliga nya
poängberäkningarna har man lockat in mängder av ungdomar till studier, som de inte haft
fallenhet för. Och om de skulle lyckas slita
sig fram till en examen ligger den på så låg
betygsnivå – eller är sammansatt av så föga
yrkesbetonade ämnen – att ingen arbetsgivare
vill ha dem.
Arbetsmarknadsstyrelsens chef, Bertil Olsson, har brukat trösta dem med att man i
vår tid får vara beredd att taga vilket jobb
som helst. Hr Sträng har bättre förstått hur
inhumant socialdemokraterna handlat i sin utbildningspolitik. Det skall bli intressant att
se om han, som nu äntligen sett verkligheten
i ögonen, får bestämma, eller om illusionspolitiken skall fortsätta.
Kinaoch FN
Ingenting finns att säga mot att det röda Kina nu kommer in i FN. Dit samlas onda och
goda, stora och små. Pekingregimen kunde
ha accepterats där redan för flera år sedan,
om den blott visat sig någorlunda i stånd att
framträda i ett internationellt forum. Under
t ex kulturrevolutionen var detta omöjligt.
Ett deltagande i ett konstruktivt arbete, som
är FN:s uppgift, var då uteslutet.
När Chiang Kai-Sheks regering ännu satt
på det kinesiska fastlandet, företrädde den
Kina i FN och därmed i säkerhetsrådet. Den
fördrevs till Formosa-Taiwan men behöll platsen i FN, vilket i 20 år varit ett accepterat
faktum. Även Sovjetunionen har setat i sä-
kerhetsrådet vid sidan av representanter för
Chiang Kai-Shek. Dessa har i tvistiga frågor
hållit sig tillbaka. Samtidigt har de efter förmåga bidragit till FN:s verksamhet i u-länder.
Taiwan arbetar sig upp till att bli ett modernt
industriland liknande Japan och har ställt
stora belopp till Världsbankens förfogande för
att placeras i utvecklingsarbete.
I samband med att president Nixon närmade sig Peking i avsikt att normalisera förbindelserna mellan USA och det röda Kina,
kom han i den situationen att vara nödsakad
att förmå USA:s bundsförvant Taiwan att avstå från sin plats i säkerhetsrådet. Det kan
inte ha varit en angenäm politik att slå in på.
Men den var nödvändig. Det stora Kina, som
Peking representerar, måste inneha den plats
som en gång avsågs för detta land. Däremot
fanns ingen anledning att utestänga Taiwan
ur FN. Det kommunistiska Albanien, Pekings
satellitland, föreslog visserligen en uteslutning,
men det var rimligt att USA hade en annan
mening. Inget land har hittills uteslutits ur
FN.
Till denna kontrovers tog Sveriges regering
ställning. Vår ambassadör i FN förklarade att
det bara finns ett Kina, vilket företräds av
Peking. Två företrädare för samma land kan
ej godkännas; alltså måste Taiwan, som hittills talat för Kina, lämna organisationen. Om
någon uteslutning var det ej fråga, menade
459
han, endast en logisk följd av bestämmelserna
i FN:s stadga.
Detta torde vara formellt korrekt, men politiskt sett är det en mycket cynisk tolkning av
ett komplicerat läge. Ty efter att ha setat i
FN i många år har Taiwan med sina 14 milj
innevånare nu de facto uteslutits. Dess möjligheter att komma tillbaka blir under lång tid
små. Dess regering, hittills legitim i förhållande till FN, blir så att säga icke-existerande. Detta ställningstagande förefaller att vara både klumpigt och orättfärdigt. Det innebär dessutom ett slags erbjudande till Peking
att på sätt det behagar återerövra Taiwan.
Den fortsatta logiken säger nämligen, att om
Taiwan ej är självständigt måste det vara en
del av Kina, och dess återgång dit måste vara
en intern kinesisk ordningsfråga.
Varför då denna märkvärdigt hårda och
okänsliga diplomatiska aktivitet mot ett fjärran land, som veterligen inte gjort Sverige
något ont? Svaret lämnade fru Alva Myrdal
i ett tal i Malmö den 24 oktober. Regeringen vill, som vanligt, komma åt Washington.
För detta mål offrar den vad som helst. USA
har, ropade fru Myrdal, sökt att utifrån dela
Kina (!), »en lika otrolig som kränkande intervention». Fru Myrdals emotioner tycks ha
förblindat hennes förnuft; hennes uttalande är
värdigt fru Odhnoff. Har hon och hennes regering verkligen inte observerat, att Kina är
och länge varit delat i två delar? Den ena är
kommunistisk, hårt militariserad och hotar
världen med sina nya kärnvapen: den stöds av
fru Myrdal. Den andra är liten och har gjort
ett icke föraktligt arbete i fredens tjänst men
har olyckan att finna stöd hos USA: det är
tillräckligt för att fördöma den.
USA:s sätt att värva röster för sin ståndpunkt tycks ha varit minst sagt klumpigt, det
skall villigt medges. Det är obegripligt att
man inte i Washington förstått, att man inte
skall rucka på FN:s stadga. Sker sådant en
gång, kommer det att kunna ske många gånger. Inte minst de unga statema håller ben- 460
hårt på stadgans bestämmelser, och att de
röstade mot USA den här gången måste till
stor del ha berott på att de kunde säga att de
hade juridiskt rätt. I Washington borde man
i stället för att begära att Taiwan skulle vara
kvar, som om ingenting hänt, ha förberett Taiwans inval i FN på samma gång som landet
lämnade säkerhetsrådet. En sådan framställning hade varit politiskt riktig och det hade
varit långt svårare att sätta sig emot den än
det nu var att på stadgans grund tillfoga USA
ett nederlag.
Ett norskt säkerhetsproblem
Två gånger har Norges statsminister Trygve
Bratteli gett uttryck åt sina bekymmer för att
den sovjetiska norra flottan, med bas i Murmansk, ökat så betydligt. Den norske försvarsministern har också varit över i USA för att
diskutera igenom frågan.
Norsk säkerhetspolitik har råkat ut för ett
nytt problem. I Sovjetunionens marina strategi ingår att dess flottor skall visa sig på alla
hav, och vad Norge angår innebär detta att
dess geopolitiska läge dramatiskt förändrats.
Den norra flottan är nu den starkaste av de
fyra sovjetiska flottstyrkorna – norra flottan,
baltiska flottan, Svarta havsflottan och Fjärran Östernflottan – med sina över 400 fartyg
varav 160 ubåtar; av de sistnämnda är 25
atomdrivna och utrustade med raketer med
kärnladdningar. Denna norra flotta kan närmast sägas dominera Norska havet, eller i
varje fall hindrar den de västallierade från
att göra det. Norsk säkerhetspolitik är baserad
på att Norge skall få snabb hjälp i händelse
av krig. Nu har denna hjälp blivit osäker:
det är inte längre klart att den kan nå fram
till norska hamnar.
Därtill kommer att man måste räkna med
en reduktion av det amerikanska engagemanget i Europa. Nixondoktrinen kräver ökat deltagande i försvaret från de allierade länderna
själva. I Norge har man hittills nekat att ge
tillstånd till utländsk basering på norsk mark
i fredstid och hållit sig till löftena om snabb
hjälp i händelse av konflikt. Det går inte lika
bra längre.
När Bratteli talat om dessa frågor har han
understrukit, att den enorma ökningen av de
sovjetiska flottstyrkorna inte i första omgången berör Norge utan att den uppenbarligen
ingår som en del av stormaktskonfrontationen
mellan Sovjetunionen och USA. Men Norges
ställning har likafullt radikalt försämrats.
Norska havet ingår i en sovjetisk försvarszon.
De stora flottövningar, som Sovjetunionen två
gånger om året håller uppe i norr, inkluderar
landstigningsoperationer på Kolahalvön. Avsikten med dessa övningar är uppenbar.
I en eventuell konflikt mellan USA och
Sovjetunionen har sistnämnda land ett starkt
behov av att kontrollera Nordnorges kuster.
Ju längre fram dess flottbaser kan flyttas, desto bättre. De amerikanska atomubåtarna måste hindras från att komma för nära. Den naturliga gräns där de borde kunna hejdas är
passagen mellan Grönland, Island och Färöarna. Enligt denna planläggning kommer
Norge att ligga innanför ett mare sovieticum.
Och den norska situationen blir inte bättre
genom att NATO-basen vid Keflavik på Island skall avvecklas.
På norskt håll framhäver man nu två möjligheter, vilka var för sig skulle kunna anses
stärka Norges position. Den första är medlemskapet i EEC. Detta medför ju inte några
militära fördelar, men likafullt kommer Norge att få stödet av att vara erkänt som en integrerad del av Västeuropa. Den andra möjligheten är att flottstyrkorna och deras storlek tas upp till diskussion på den europeiska
säkerhetskonferensen, om denna blir av. Man
fruktar nämligen, att en sådan konferens kan
leda till en avspänning på kontinenten medan
den avlägsna flygel, som de norra farvattnen
är, blir bortglömd i sammanhanget. Men hur
en sådan säkerhetskonferens än läggs upp, är
det osannolikt att de relativa styrkeförhållandena inom ett område, som man på ryskt
håll betraktar som avgörande för Sovjetunionens säkerhet att behärska, skulle komma att
ändras. Det norska säkerhetsproblemet kvarstår förmodligen även efter konferensen.
De gröna baskrama
Förevisningen av filmen »De gröna baskrarna» måste som bekant avbrytas efter en serie
demonstrationer av vänsterextremister, som utmynnade i ett veritabelt attentat med en rökfackla. Många människor blev skadade av rökfacklans giftiga gaser.
Bakom demonstrationerna stod »De förenade FNL-grupperna». De misstänktes också för
att ha arrangerat attentatet. Glädjande nog
har organisationens ordförande hr Mårtensson
tagit klart avstånd från illdådet med rökfacklan. Han säger i ett offentligt uttalande att de
förenade FNL-grupperna klart deklarerat att
»vi inte är inblandade i attentatet med rökfacklan, att vi klart tar avstånd från det och
att vi inte kan ta på oss ansvaret för aktioner
som denna». Hr Mårtensson tillägger: »att jag
inte omedelbart tog avstånd från aktionen var
fel av mig . ..».
Detta är sympatiskt och eftersom hela hans
inlägg har en grundton av starkt upplevd humanism finns det anledning att också uppmärksamma hans argumentation i övrigt. Den
visar nämligen att det är fråga om en vilseledd och förvirrad humanism – vilket i sista
hand tycks bero på att dessa välmenande eldsjälar inte tänkt igenom yttrande- och mötesfrihetens problematik ordentligt. Han säger
nämligen: »Men det demokratiska yttrandefrihetsbegreppet innefattar inte rätten för supermakter att sprida sin krigspropaganda. Angriparens rätt och den angripnes rätt är inte
jämförbara storheter. Yttrandefrihet innebär
fullständiga rättigheter för det svenska folket
att framföra sina åsikter – oavsett om de är
riktiga eller felaktiga. Men en viktig förutsättning för yttrandefriheten är att den na- 461
tionella självständigheten respekteras. Stater
som kränker denna kan naturligtvis inte tillå-
tas samma rättigheter, lika lite som en massmördare kan tillåtas uppmana andra likasinnade att ta livet av sin omgivning. Friheten
och tvånget står alltid i vissa relationer till
varandra, varierande från land till land.»
Problemets kärna är ju att kunna avgöra
vem som är angripare och vad som är krigspropaganda. Analogien med mördaren är förfelad helt enkelt därför att det i regel är en
lätt juridisk-teknisk uppgift att fastställa att
ett mord begåtts. Men i krig eller revolutioner
hävdar alltid båda parter att de har rätten –
eller förr i världen Gud – på sin sida. Vad är
sanning?
De bekännelsetrogna socialisterna har klarat svårigheten med en dialektik, enligt vilken
varje krig, varje aggression, varje revolution
som företas i socialismens namn är rättfärdig.
Det är enligt denna terminologi alltid fråga
om »befrielse» från imperialism, kolonialism,
kapitalistiskt förtryck osv. För oss andra är saken inte fullt så enkel. Vi vill kunna fastställa
fakta genom att låta alla parter komma till
tals och kritiskt granska vad som sägs. Sedan
värderar vi. Detta är motivet till »den demokratiska yttrandefriheten» och den måste vara
så vidsträckt som det någonsin är möjligt.
Mördarens agitation till »likasinnade att ta livet av sin omgivning» ligger vid sidan av frå-
gan om den politiska yttrandefrihetens gränser.
Hr Mårtensson kan lämpligen fundera över
hur han och hans förenade FNL-grupper skulle reagera om en film från Kuba, som gav en
förljugen och förskönad bild av de politiska
fångarnas liv där, skulle stoppas i Sverige genom demonstrationer av fiender till Castroregimen. En sådan film skulle kunna visas –
likaväl som »De gröna baskrarna». Sedan får
man i den offentliga debatten försöka visa
vad som är rätt eller fel i den. Eljest kan ett
samhälle med skilda åsiktsgrupper inte fungera.
462
Fredens pris
Hur utdelning av Nobelpris går till är ett av
dessa mysterier, i vilka en vanlig människa
inte kan tränga in. Pristagarna i naturvetenskapliga ämnen har alltid gjort de märkligaste upptäckter, vilka har att göra med atomer och protoner och diverse andra mycket
små och betydelsefulla ting, som vi tycks
leva med och för den delen också dö med
utan att veta mycket om dem. Uppenbarligen kan inte många personer i världen ha
kompetens att bedöma vad dessa pristagare
har gjort. Ändå tror man blint på att de fått
prisen med rätta. Vetenskapen har talat, och
det vore ju märkligt om inte opponenter
skulle ha anmält sig om prisen delats ut till
fel personer.
Nobelprisen i litteratur går naturligtvis till
förtjänta författare. Men dessas skara är stor
redan i Sverige, och hur många författare i
världen som ansett sig ha haft rätt till ett Nobelpris, med förbigående av de utvalda, är
omöjligt att säga. De är legio. Grovt schematiskt kan pristagarna uppdelas i sådana som
blivit lästa och sådana som ingen läst. Vad
beträffar t ex årets litteraturpristagare får
man förmoda att hans dikter lever på folkets
läppar i Chile. Det är duktigt av svenska akademiens specialister att ha läst honom. Svenska folket behöver inte göra det. Det lever lyckligt vidare utan att ens känna hans namn.
Dessa Nobelpris har i alla fall en reell bakgrund som i viss utsträckning är värderingsbar. Att dela ut Nobels fredspris måste däremot vara en tung börda för en ansvarskännande person. Ibland har man löst uppgiften
genom att låta priset gå till en institution: om
Röda korset får fredspriset är det inte mycket
att säga om den saken. Men när man väljer en
enskild mottagare ligger saken annorlunda till.
Arets val visar svårigheterna. Utan att gå så
långt som vissa kritiker, vilka påstår att priset
utdelats till hr Brandt därför att han talar
norska och prisnämnden alltså för en gångs
skull kan förstå vad pristagaren säger i sitt
tacktal, måste man konstatera att valet var
överraskande.
Hr Brandt är aktiv politiker, en socialdemokrat i spetsen för en västtysk koalitionsregering. Som sådan misslyckades han med uppgiften att komma till en överenskommelse med
Östtyskland. Han valde då att sluta ett avtal
med Moskva, vilket genomfördes på några
veckor och renderade honom ett påstått erkännande av hr Bresjnev att den tyske förbundskanslern skulle vara den ende förnuftige politikern i Västeuropa; redan denna betygssättare skulle kunna skrämma den mest hårdhudade. Man bör jämföra detta med att Berlinöverenskommelsen tog ett och ett halvt år att
mangla fram. Påståendet att hr Brandt fick
igenom sitt avtal i Moskva genom att skriva
bort alla tyska villkor och skriva på alla ryska
är möjligen inte helt obefogat.
Mot bakgrund härav skall man förstå att
reaktionen i Östtyskland varit minst sagt behärskad. Där vet man vad ryska villkor vill
säga. Där vet man att ryska förhandlare – detta sagt utan all kritik, tvärtom – är hårda formalister som menar att varje ord i ett avtal
skall gälla bokstavligt. Ger avtalet möjlighet
till senare tolkningar, är detta ingen förtjänst
enligt rysk mening, men måste det tolkas, sker
detta enligt den starkares rätt. Det pris, som
det samlade Tyskland en gång får betala för
detta avtal i fredens tjänst, kan bli högt.
Hr Brandt beskrivs även av motståndare
som en renhjärtad person i vilken intet ont
finnes. Han må gärna ha sitt fredspris. Men
det var visst hr Hermansson som på fullt allvar kritiserade prisnämnden för att den inte
gett hr Kosygin hälften. För en gångs skull
måste man ge honom rätt. Hrr Kosygin – eller varför inte Bresjnevdoktrinens skapare? –
och Brandt tillsammans på estraden mottagande Nobels fredspris hade varit en syn värd
pengarna. Och på Nobelmedaljens frånsida
borde givetvis den obligatoriska symboliken
denna gång ha utgjorts av en katt och en råtta.
Mt\'{ DOM SjUNGtR
dU FAL~~T!
I alla tonarter
463