Socialdemokraternas svarta år
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
AXEL WALDEMARSON:
Socialdemokratins svarta år
Det gångna året har varit ett svart år för
svensk socialdemokrati, konstaterar
redaktör Axel Waldemarson. Hur långt
idealen, som de framställdes särskilt
på 1969 års partikongress, skiljer sig från
verkligheten, kan alla partiets medlemmar
och alla svenskar i dag konstatera.
Särskilt skakad har regeringen blivit
genom de tre borgerliga partiernas
gemensamma agerande i arbetsmarknadsfrågorna. Hur lyckligt detta än varit
för de tre partierna, måste de vara uppmärksamma på att regeringen nu kommer
att göra allt för att åter splittra dem.
1972 blir ett prövningens år för dem,
men de tre får hämta styrka i det förhållandet, att väljarna med största sannolikhet kommer att svika det parti som
bryter den nya uppgörelsen.
För socialdemokratin ter sig säkerligen
1971 som dess svartaste år sedan·det politiska maktövertagandet 1932. Samtidigt
har de tre icke-socialistiska partierna för
första gången på nära 40 år förmått samla
sig till ett gemensamt program i en vä-
sentlig fråga: Den ekonomiska politik som
krävs för att komma tillrätta med sysselsättningssvårigheterna.
1970-talets svenska politik utgår därmed
från helt andra förutsättningar än tidigare. Ingenting torde ha skakat de socialdemokratiska valarbetarna så mycket som att
1971 uppvisar de högsta arbetslöshetssiffrorna sedan den nuvarande statistiken infördes 1955. Det mera sofistiska begreppet
friställd har fått vika för det mera brutala
arbetslös. Regeringen har visat sig sårbar
där dess förtroendekapital alltid varit
störst: den fulla sysselsättningens politik.
De politiska konsekvenserna härav kan,
om det vill sig illa för regeringen Palme,
bli betydande. Fram till valdagen 1973
återstår emellertid nära två år. Mycket
hinner hända under dessa. Den icke-socialistiska oppositionen bör erinra sig, att den
en gång tidigare och därtill för några få
år sedan utmanat socialdemokratin om
sysselsättningspolitiken. Det skedde 1968,
och resultatet är välbekant: den stora valseger med vilken Tage Erlander krönte sin
politiska bana.
Påpekandet har inte tillkommit för att
göra oppositionen nedstämd och uppmuntra socialdemokraterna. Det har fastmer
tillkommit för att understryka, att det inte
är så alldeles lätt att övertyga alla väljare
att den fulla sysselsättningen i vårt land
476
fått nya politiska garanter. För att framgångsrikt gå in i valstriden 1973 krävs
också ett långsiktigt politiskt alternativ.
Väljarna skall inte bara övertygas att detta
är bättre än det socialdemokratiska. De
måste känna sig säkra på att moderata
samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet är beredda att gemensamt förverkliga
detta i regeringsställning.
Regeringen och verkligheten
Den största faran för socialdemokratin är
den tröghet som följer med regeringsmakten. Dess politik kan ha gått så »på sned»,
att det inte är möjligt att i tillräckligt god
tid vrida den rätt igen. Till skillnad mot
oppositionen är ett regeringsparti starkt
bundet av redan beslutade åtgärder. Dessa begränsar dess valfrihet. De närmaste
årens ekonomiska resurser är också så intecknade att ramen för exempelvis nya reformer är mycket begränsad för att inte
säga obefintlig. Allt detta medför, att det
krävs en betydande kraft för en socialdemokratisk kursändring. Den envishet med
vilken statsminister Olof Palme vidhåller
den förda politiken tyder inte heller på en
omorientering.
I början av sin regeringschefstid talade
han emfatiskt om verkligheten som den
svåraste motståndaren. Rimligen borde
Palme ha fått sitt lystmäte i den vägen.
Med den trosvisshet, som präglat socialdemokratisk politik i Sverige, förefaller
det emellertid som om regeringen gick ut
ifrån att dess politik på sikt kommer att
visa sig riktig och att det endast är på
kort sikt som den inte förmår ändra verkligheten. Eftersom partiets mål är att radikalt förvandla samhället i socialistisk
riktning, kan man naturligtvis hävda att
verkligheten så småningom blir en annan.
Efter så många år vid makten och med
en institutionellt så fast uppbyggd partiapparat förefaller socialdemokratin fångad i ett trögt och traditionellt beteendemönster. I en oväntad politisk situation
har den svårt att reagera tillräckligt
snabbt. Det parti som framför alla andra
gjort f l e x i b e l till ett politiskt modeord har visat sig sakna den rörelsefrihet
som krävs för handlingsfrihet. Det har
inte, för att knyta an till en tes hos Andre
Beaufre, uppmärksammat att det inte bara gäller att parera oppositionens attacker utan att själv överta initiativet och behålla det till dess avgörandet fallit.
Den nya krisuppgörelsen
Alltsedan valsommaren 1970 har de tre
icke-socialistiska partierna tagit över det
politiska initiativet. Det kunde gått förlorat efter det socialdemokratiska utspelet i
början av november. Nu bibehölls det tack
vare det som kan kallas för den »nya
krisuppgörelsen». Den gamla, av år 1933,
splittrade ju de icke-socialistiska partierna för nära fyra decennier framöver. Med
len nu vunna enigheten har oppositionen
behållit initiativet. Förutsättningar finns
att behålla detta. Den allvarligaste faran
ligger nära i tiden. En ny och ännu skör
samverkan kommer att utsättas för svåra
påfrestningar. Centerpartiet kommer att
anklagas för att ha fallit offer för en reaktionär politik. Moderaterna får veta, att
de fått ge upp allt för en samverkan.
Folkpartiet kommer slutligen att tillvitas,
att det överger alla ekonomiska principer.
Socialdemokratin måste säga sig – l~t vara
kanske för sent – att den säkraste garantin för fortsatt regeringsinnehav är en politik som åter splittrar oppositionen. En
rad politiska förslag kommer säkerligen
att utformas på ett sådant sätt, att det
skall fresta centerpartiet att gå på regeringslinjen. Försvarspolitiken kan bli en
murbräcka. På det skatte- och familjepolitiska området finns det också möjligheter att agera i splittrande syfte. Man kan
bara hoppas att de tre icke-socialistiska
partierna lärt läxan sedan 1933. Eftersom
de alltjämt är självständiga partier finns
det möjligheter till egna prioriteringar och
markeringar. Vid varje antydan om att
brista i enighet och därmed tilltro som regeringsdugligt alternativ, kan de bara hänvisa till enigheten den 2 november i år.
Det finns emellertid ett med de psykologiska effekterna förbundet riskmoment.
Förväntningarna kan spännas alltför högt
och därför utlösa en svår besvikelse. Men
det borgerliga parti, som före 1973 försö-
ker mäla sig ut ur samlingen, måste vara
medvetet om vad det kommer att kosta i
val. Det är riktigt att samlingen var en
stundens frukt, framtvingad i en bestämd
politisk situation och på ett bestämt politiskt avsnitt. Men när väl steget tagits lär
de tre partierna snart inse att vägen tillbaka inte blir lätt att vandra.
Det politiska dagsläget
Hur har dagens politiska situation upp- 477
stått? Regeringen Palme tycks utgå från
att den allena skapats av sysselsättningssvårigheterna. Om detta vore riktigt, blir
situationen inte så allvarlig för regeringen.
Förr eller senare måste konjunkturerna
ändå gå upp och därmed minska arbetslösheten. Men är det verkligen bara de stigande siffrorna i arbetslöshetsstatistiken,
som skapat dagens politiska krissituation?
Är det inte troligare att förtroendekrisen går djupare än så? Har den inte utlösts av hela det politiska klimat, som är
en följd av regeringspolitiken? Blir svaret på den frågan ja, är socialdemokraterna betydligt mera illa ute. Regeringspartiets svårigheter är då inte bara en
följd av ekonomiska influenser utifrån
utan direkt beroende av de egna åtgärderna. Det är i detta sammanhang den s k
ofelbarhetsdogmen kommer in i bilden.
För alla partier förefaller det lika svårt
att erkänna politiska felvärderingar.
Regeringen har otvivelaktigt drivit en
långt radikalare politik än den tidigare.
Den har emellertid inte konstituerats i
statsrådsberedningen. Politiken har utarbetats i samförstånd inom »rörelsen»; den
har sanktionerats både av LO och SAP.
Den gällande fullmakten har utfärdats av
1969 års partikongress. Kongressens beslut skall, allt enligt partiets tradition,
förverkligas i regering och riksdag. Att
erkänna att denna politik misslyckats
vore detsamma som att underkänna partikongressens beslut.
I själva verket kan man ställa frågan:
beror inte dagens svårigheter på utgån~?-
en av två 1960-tals-val? 1966 förlorade
478
socialdemokraterna chockartat stort. 1968
vann de en jordskredsliknande valseger.
Nederlaget skapade förutsättningar för en
mera socialistiskt inriktad politik än tidigare. Den stora framgången två år senare kunde inte gärna tolkas på annat
sätt än att socialdemokratin slagit in på
rätt väg. Härom ger också 1969 års partikongress ett klart besked. Med generationsskiftet på ordförandeposten skulle
också följa en politisk ansiktslyftning.
Den förlorade framtidstron
Vad som hände har läsarna säkert i gott
minne. Konflikter på arbetsmarknaden.
Vilda strejker. Tvångslagstiftning för att
återföra regeringens egna anställda till
arbetet. Den långa avtalsrörelsen 1971,
präglad av att ingen löntagare trodde att
en nominellt högre inkomst reellt skulle
ge honom eller henne mera pengar att
röra sig med. En skolpolitik som blivit
djupt omdiskuterad och aldrig gett elever och lärare arbetsro. Den ökade våldsmentaliteten i samhället.
Framförallt knöts emellertid regeringspolitiken till den s k nya näringspolitiken
och jämlikheten. Otvivelaktigt skapade
den nya näringspolitiken en entusiasm.
Äntligen skulle staten bli företagare i en
helt annan skala än tidigare! Detta skulle
medföra både en tryggare sysselsättning
och ge de enskilda företagarna ett föredöme. Vad än den nya näringspolitiken
gett – när nu dess misslyckande konstaterats – så inte har det varit tryggare arbete och föredöme.
Den stora skattereformen skulle bli kronan på jämlikhetspolitiken: tredjedelen av
skattebetalarna skulle betala den sänkta
statsskatt de övriga två tredjedelarna skulle få. Men det kan inte gärna ha varit
varken Olof Palme eller Gunnar Sträng
obekant, att kommunerna stod inför kraftiga skattehöjningar. Den enskilde skattebetalaren skiljer inte på statlig och kommunal skatt. Alla kände sig därför mer eller mindre lurade av skattereformen. Vad
var det för jämlikhetspolitik som gav så
mycket mera i skatt att inget blev kvar
till bättre standard för familjerna? Var
det, frågade andra, en rimlig jämlikhet,
att vitala arbetsinsatser skulle straffbeskattas? När det gäller EEC-politiken kan
det under alla omständigheter sägas, att
vad Sverige får blir så litet i förhållande
till den målsättning som uppställts att det
framstår som ett stort förhandlingspolitiskt nederlag för regeringen. Detta får
naturligtvis inte överskyla värdet av den
industriella frihandel vi ser ut att få.
Allt detta har emellertid bidragit till
ett, låt oss säga regressivt politiskt klimat. Framtidstron håller på att gå förlorad. Det är inte bara företagarna som
frågar sig om de skall våga investera. Löntagarna känner sig hårdare pressade än
någonsin. Allt fler människor ställer frå-
gan: Vart bär det hän? Krisuppgörelsen
1933 lade på sin tid grund till en spirande framtidstro. Sedan dess har det funnits en stark tro hos medborgarna i Sverige att det skall lyckas dem att skapa ett
bättre samhälle och bättre villkor för sig
själva. Nu har den framtidstron, i sig
en starkt drivande positiv kraft, fått sig
en allvarlig knäck. Därhän har vi alltså
kommit efter fyra decenniers socialdemokratiskt maktinnehav. Regeringen Palme kan inte avsvära sig ansvaret. Hur hette det inte för några år sedan, efter valsegern 1968: Vi har pengarna. Vi har
makten. I dag har regeringen varken det
ena eller andra.
Låt mig hänvisa till vad den kände
brittiske journalisten Anthony Howard
efter ett besök i Sverige i år konstaterade
i en artikel i den starkt vänsterinriktade
tidskriften The New Statesman: jag kan
bara säga att jag sett framtiden och den
fungerar inte.
Oppositionen har förvisso en god
chans. Men då måste den inse och våga
stå för att förutsättningen för både a Ilm ä n t och e n s k i l t väl är produktiva
insatser. Det måste löna sig att vara både
anställd och företagare.
AXEL WALDEMARSON:
Socialdemokratins svarta år
Det gångna året har varit ett svart år för
svensk socialdemokrati, konstaterar
redaktör Axel Waldemarson. Hur långt
idealen, som de framställdes särskilt
på 1969 års partikongress, skiljer sig från
verkligheten, kan alla partiets medlemmar
och alla svenskar i dag konstatera.
Särskilt skakad har regeringen blivit
genom de tre borgerliga partiernas
gemensamma agerande i arbetsmarknadsfrågorna. Hur lyckligt detta än varit
för de tre partierna, måste de vara uppmärksamma på att regeringen nu kommer
att göra allt för att åter splittra dem.
1972 blir ett prövningens år för dem,
men de tre får hämta styrka i det förhållandet, att väljarna med största sannolikhet kommer att svika det parti som
bryter den nya uppgörelsen.
För socialdemokratin ter sig säkerligen
1971 som dess svartaste år sedan·det politiska maktövertagandet 1932. Samtidigt
har de tre icke-socialistiska partierna för
första gången på nära 40 år förmått samla
sig till ett gemensamt program i en vä-
sentlig fråga: Den ekonomiska politik som
krävs för att komma tillrätta med sysselsättningssvårigheterna.
1970-talets svenska politik utgår därmed
från helt andra förutsättningar än tidigare. Ingenting torde ha skakat de socialdemokratiska valarbetarna så mycket som att
1971 uppvisar de högsta arbetslöshetssiffrorna sedan den nuvarande statistiken infördes 1955. Det mera sofistiska begreppet
friställd har fått vika för det mera brutala
arbetslös. Regeringen har visat sig sårbar
där dess förtroendekapital alltid varit
störst: den fulla sysselsättningens politik.
De politiska konsekvenserna härav kan,
om det vill sig illa för regeringen Palme,
bli betydande. Fram till valdagen 1973
återstår emellertid nära två år. Mycket
hinner hända under dessa. Den icke-socialistiska oppositionen bör erinra sig, att den
en gång tidigare och därtill för några få
år sedan utmanat socialdemokratin om
sysselsättningspolitiken. Det skedde 1968,
och resultatet är välbekant: den stora valseger med vilken Tage Erlander krönte sin
politiska bana.
Påpekandet har inte tillkommit för att
göra oppositionen nedstämd och uppmuntra socialdemokraterna. Det har fastmer
tillkommit för att understryka, att det inte
är så alldeles lätt att övertyga alla väljare
att den fulla sysselsättningen i vårt land
476
fått nya politiska garanter. För att framgångsrikt gå in i valstriden 1973 krävs
också ett långsiktigt politiskt alternativ.
Väljarna skall inte bara övertygas att detta
är bättre än det socialdemokratiska. De
måste känna sig säkra på att moderata
samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet är beredda att gemensamt förverkliga
detta i regeringsställning.
Regeringen och verkligheten
Den största faran för socialdemokratin är
den tröghet som följer med regeringsmakten. Dess politik kan ha gått så »på sned»,
att det inte är möjligt att i tillräckligt god
tid vrida den rätt igen. Till skillnad mot
oppositionen är ett regeringsparti starkt
bundet av redan beslutade åtgärder. Dessa begränsar dess valfrihet. De närmaste
årens ekonomiska resurser är också så intecknade att ramen för exempelvis nya reformer är mycket begränsad för att inte
säga obefintlig. Allt detta medför, att det
krävs en betydande kraft för en socialdemokratisk kursändring. Den envishet med
vilken statsminister Olof Palme vidhåller
den förda politiken tyder inte heller på en
omorientering.
I början av sin regeringschefstid talade
han emfatiskt om verkligheten som den
svåraste motståndaren. Rimligen borde
Palme ha fått sitt lystmäte i den vägen.
Med den trosvisshet, som präglat socialdemokratisk politik i Sverige, förefaller
det emellertid som om regeringen gick ut
ifrån att dess politik på sikt kommer att
visa sig riktig och att det endast är på
kort sikt som den inte förmår ändra verkligheten. Eftersom partiets mål är att radikalt förvandla samhället i socialistisk
riktning, kan man naturligtvis hävda att
verkligheten så småningom blir en annan.
Efter så många år vid makten och med
en institutionellt så fast uppbyggd partiapparat förefaller socialdemokratin fångad i ett trögt och traditionellt beteendemönster. I en oväntad politisk situation
har den svårt att reagera tillräckligt
snabbt. Det parti som framför alla andra
gjort f l e x i b e l till ett politiskt modeord har visat sig sakna den rörelsefrihet
som krävs för handlingsfrihet. Det har
inte, för att knyta an till en tes hos Andre
Beaufre, uppmärksammat att det inte bara gäller att parera oppositionens attacker utan att själv överta initiativet och behålla det till dess avgörandet fallit.
Den nya krisuppgörelsen
Alltsedan valsommaren 1970 har de tre
icke-socialistiska partierna tagit över det
politiska initiativet. Det kunde gått förlorat efter det socialdemokratiska utspelet i
början av november. Nu bibehölls det tack
vare det som kan kallas för den »nya
krisuppgörelsen». Den gamla, av år 1933,
splittrade ju de icke-socialistiska partierna för nära fyra decennier framöver. Med
len nu vunna enigheten har oppositionen
behållit initiativet. Förutsättningar finns
att behålla detta. Den allvarligaste faran
ligger nära i tiden. En ny och ännu skör
samverkan kommer att utsättas för svåra
påfrestningar. Centerpartiet kommer att
anklagas för att ha fallit offer för en reaktionär politik. Moderaterna får veta, att
de fått ge upp allt för en samverkan.
Folkpartiet kommer slutligen att tillvitas,
att det överger alla ekonomiska principer.
Socialdemokratin måste säga sig – l~t vara
kanske för sent – att den säkraste garantin för fortsatt regeringsinnehav är en politik som åter splittrar oppositionen. En
rad politiska förslag kommer säkerligen
att utformas på ett sådant sätt, att det
skall fresta centerpartiet att gå på regeringslinjen. Försvarspolitiken kan bli en
murbräcka. På det skatte- och familjepolitiska området finns det också möjligheter att agera i splittrande syfte. Man kan
bara hoppas att de tre icke-socialistiska
partierna lärt läxan sedan 1933. Eftersom
de alltjämt är självständiga partier finns
det möjligheter till egna prioriteringar och
markeringar. Vid varje antydan om att
brista i enighet och därmed tilltro som regeringsdugligt alternativ, kan de bara hänvisa till enigheten den 2 november i år.
Det finns emellertid ett med de psykologiska effekterna förbundet riskmoment.
Förväntningarna kan spännas alltför högt
och därför utlösa en svår besvikelse. Men
det borgerliga parti, som före 1973 försö-
ker mäla sig ut ur samlingen, måste vara
medvetet om vad det kommer att kosta i
val. Det är riktigt att samlingen var en
stundens frukt, framtvingad i en bestämd
politisk situation och på ett bestämt politiskt avsnitt. Men när väl steget tagits lär
de tre partierna snart inse att vägen tillbaka inte blir lätt att vandra.
Det politiska dagsläget
Hur har dagens politiska situation upp- 477
stått? Regeringen Palme tycks utgå från
att den allena skapats av sysselsättningssvårigheterna. Om detta vore riktigt, blir
situationen inte så allvarlig för regeringen.
Förr eller senare måste konjunkturerna
ändå gå upp och därmed minska arbetslösheten. Men är det verkligen bara de stigande siffrorna i arbetslöshetsstatistiken,
som skapat dagens politiska krissituation?
Är det inte troligare att förtroendekrisen går djupare än så? Har den inte utlösts av hela det politiska klimat, som är
en följd av regeringspolitiken? Blir svaret på den frågan ja, är socialdemokraterna betydligt mera illa ute. Regeringspartiets svårigheter är då inte bara en
följd av ekonomiska influenser utifrån
utan direkt beroende av de egna åtgärderna. Det är i detta sammanhang den s k
ofelbarhetsdogmen kommer in i bilden.
För alla partier förefaller det lika svårt
att erkänna politiska felvärderingar.
Regeringen har otvivelaktigt drivit en
långt radikalare politik än den tidigare.
Den har emellertid inte konstituerats i
statsrådsberedningen. Politiken har utarbetats i samförstånd inom »rörelsen»; den
har sanktionerats både av LO och SAP.
Den gällande fullmakten har utfärdats av
1969 års partikongress. Kongressens beslut skall, allt enligt partiets tradition,
förverkligas i regering och riksdag. Att
erkänna att denna politik misslyckats
vore detsamma som att underkänna partikongressens beslut.
I själva verket kan man ställa frågan:
beror inte dagens svårigheter på utgån~?-
en av två 1960-tals-val? 1966 förlorade
478
socialdemokraterna chockartat stort. 1968
vann de en jordskredsliknande valseger.
Nederlaget skapade förutsättningar för en
mera socialistiskt inriktad politik än tidigare. Den stora framgången två år senare kunde inte gärna tolkas på annat
sätt än att socialdemokratin slagit in på
rätt väg. Härom ger också 1969 års partikongress ett klart besked. Med generationsskiftet på ordförandeposten skulle
också följa en politisk ansiktslyftning.
Den förlorade framtidstron
Vad som hände har läsarna säkert i gott
minne. Konflikter på arbetsmarknaden.
Vilda strejker. Tvångslagstiftning för att
återföra regeringens egna anställda till
arbetet. Den långa avtalsrörelsen 1971,
präglad av att ingen löntagare trodde att
en nominellt högre inkomst reellt skulle
ge honom eller henne mera pengar att
röra sig med. En skolpolitik som blivit
djupt omdiskuterad och aldrig gett elever och lärare arbetsro. Den ökade våldsmentaliteten i samhället.
Framförallt knöts emellertid regeringspolitiken till den s k nya näringspolitiken
och jämlikheten. Otvivelaktigt skapade
den nya näringspolitiken en entusiasm.
Äntligen skulle staten bli företagare i en
helt annan skala än tidigare! Detta skulle
medföra både en tryggare sysselsättning
och ge de enskilda företagarna ett föredöme. Vad än den nya näringspolitiken
gett – när nu dess misslyckande konstaterats – så inte har det varit tryggare arbete och föredöme.
Den stora skattereformen skulle bli kronan på jämlikhetspolitiken: tredjedelen av
skattebetalarna skulle betala den sänkta
statsskatt de övriga två tredjedelarna skulle få. Men det kan inte gärna ha varit
varken Olof Palme eller Gunnar Sträng
obekant, att kommunerna stod inför kraftiga skattehöjningar. Den enskilde skattebetalaren skiljer inte på statlig och kommunal skatt. Alla kände sig därför mer eller mindre lurade av skattereformen. Vad
var det för jämlikhetspolitik som gav så
mycket mera i skatt att inget blev kvar
till bättre standard för familjerna? Var
det, frågade andra, en rimlig jämlikhet,
att vitala arbetsinsatser skulle straffbeskattas? När det gäller EEC-politiken kan
det under alla omständigheter sägas, att
vad Sverige får blir så litet i förhållande
till den målsättning som uppställts att det
framstår som ett stort förhandlingspolitiskt nederlag för regeringen. Detta får
naturligtvis inte överskyla värdet av den
industriella frihandel vi ser ut att få.
Allt detta har emellertid bidragit till
ett, låt oss säga regressivt politiskt klimat. Framtidstron håller på att gå förlorad. Det är inte bara företagarna som
frågar sig om de skall våga investera. Löntagarna känner sig hårdare pressade än
någonsin. Allt fler människor ställer frå-
gan: Vart bär det hän? Krisuppgörelsen
1933 lade på sin tid grund till en spirande framtidstro. Sedan dess har det funnits en stark tro hos medborgarna i Sverige att det skall lyckas dem att skapa ett
bättre samhälle och bättre villkor för sig
själva. Nu har den framtidstron, i sig
en starkt drivande positiv kraft, fått sig
en allvarlig knäck. Därhän har vi alltså
kommit efter fyra decenniers socialdemokratiskt maktinnehav. Regeringen Palme kan inte avsvära sig ansvaret. Hur hette det inte för några år sedan, efter valsegern 1968: Vi har pengarna. Vi har
makten. I dag har regeringen varken det
ena eller andra.
Låt mig hänvisa till vad den kände
brittiske journalisten Anthony Howard
efter ett besök i Sverige i år konstaterade
i en artikel i den starkt vänsterinriktade
tidskriften The New Statesman: jag kan
bara säga att jag sett framtiden och den
fungerar inte.
Oppositionen har förvisso en god
chans. Men då måste den inse och våga
stå för att förutsättningen för både a Ilm ä n t och e n s k i l t väl är produktiva
insatser. Det måste löna sig att vara både
anställd och företagare.