Egypten och freden
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRANKBJERKHOLT:
Egypten och freden
Svensk Tidskrifts norske medarbetare,
redaktör Frank Bjerkholt, har i höst
besökt Egypten och meddelar några intryck av utvecklingen där. Att något
måste hända i förhållandet till Israel är
uppenbart. President Sadat har själv
förklarat att vid årsskiftet går fristen ut:
om ingen överenskommelse då kommit
till stånd, börjar kriget på nytt. Bjerkholt
framhåller, att alla hotelser inte får tagas
bokstavligt. I Egypten liknar minnet av
nederlaget 1967 ett öppet sår. Någonting
måste göras för att läka det. President
Sadat har inlett en serie högst nödvändiga
reformer i Egypten, och dessa fordra en
fredlig utveckling för att ge resultat.
M en han kan inte negligera att delar av
Egypten sedan åratal tillbaka hålls ockuperade av Israel. En lösning får inte dröja
för länge, detta är innebörden av det
labila läget i dag.
Det stora samtalsämnet i Kairo på senhösten 1971 har varit president Saclats
ultimatum, att konflikten med Israel måste
vara löst före årets slut; annars bryter kriget ut på nytt. Sådana »absolut sista» frister har förekommit i olika sammanhang
utan att det därför gått till krig. En kvickhet i Kairo har därför varit att fråga vad
som följer efter den 31 december? Svar:
den 32 december.
Detta betyder inte att krig är uteslutet.
Tvärtom studeras den militära möjligheten av begränsade framstötar, som inte får
vara alltför riskabla men som dock skulle
kunna utlösa någon slags segerstämning
för att lindra något av den tärande nederlagsstämning, som är som ett öppet sår
i konflikten i Mellersta Östern. Egypten
har ett våldsamt behov av att få detta sår
läkt. Några tänker sig att detta skall ordnas genom ett krig, vilket helst skall föras
i den formen att det inte kan leda till ett
nytt och omfattande nederlag. Ett sådant
skulle man helt enkelt inte kunna uthärda.
Men kanske kan man göra en begränsad framstöt och i varje fall vinna en liten seger? Man hoppas på att de sovjetryska raketerna och de överlägsna Migplanen hindrar israelerna att med full
kraft slå tillbaka.
Åtskilliga egyptier tänker på det sättet,
inte minst yngre officerare. Saclat måste
ta hänsyn till dem. Därför talas om en
»sista frist» som slutar med år 1971. Men
han själv, liksom andra mer balanserade
egyptier, hoppas att det skall bli möjligt
att återupprätta den egyptiska självkänslan
med andra medel än krig. Dels hoppas
de på att Israel skall bli internationellt
isolerat. Dels tar de sikte på en ekonomisk
och social utveckling i sitt eget land som
kan övervinna intrycket av att israelerna
är så mycket dugligare. Den som tror att
den egyptiska känslan av förlamande
chock kan och bör övervinnas med fredliga medel – utan naturligtvis att ge upp
kravet på att återfå förlorade landområ-
den – är därför spänd på att se vad Saclat
kan komma med för politiskt nytt för att
taga sig ur den situation, i vilken han
försatte sig genom sitt ultimatum om den
31 december.
Egypten efter Nasser
Saclat håller på att förändra Egypten. Nu,
ett år ungefär efter Nassers bortgång, finner man en egyptisk »avstalinisering».
Nasser håller på att bli historia. Han förblir väl också framdeles en halvgud, men
man kan börja kritisera några av hans
fel, inte i tryck men i samtal. Särskilt
efter den 13 maj, då Saclat gjorde sig av
med ett rivaliserande centrum, har en ny
period börjat. Betecknande är att Saclat
efterhand har börjat kallas rais, chefen
eller ledaren, alltså den beteckning som
var identisk med Nasser ännu månader
efter dennes död. Nasser har i gengäld
blivit kaed el khaled, den evige chefen.
Personer, som ägnas en apoteos, blir hedrade men inte därför åtlydda.
De fel, som tilläggs Nasser, är t ex hans
Jemenäventyr och hans demagogi i juni
1967 som utlöste katastrofen. Detsamma
gäller hans ekonomiska politik. Saclats linje går ut på en mera konventionell, prag- 481
matisk politik på alla områden. Reformerna kan sammanfattas inom tre områden, inom ekonomin, i regimens egen
natur och i utrikespolitiken.
Nassers ekonomiska linje var präglad
av socialisering, av jord, av industri, av
handel och banker. Ekonomin fick därvid
samma prägel som i andra socialistiska
länder, det vill säga att en tungrodd byråkratisering inte tillät ekonomiska utvecklingslagar att fungera. När man kommer
ihåg att Egypten har ett befolkningstillskott av en miljon människor om året,
d v s att födelsekontrollen har väldiga brister, är det uppenbart att missförhållandet mellan den ekonomiska tillväxten och
folkets krav på bättre villkor leder till en
kris. Stängningen av Suezkanalen och de
enorma militära utgifterna, som kostar en
fjärdedel av nationalinkomsten, kan inte
göra situationen lättare. Den egyptiske arbetaren eller bonden har inte haft någon
känsla av att det gått mot något bättre.
Ganska logiskt anser egyptierna att familjeplanering inte är en fråga om piller
utan om att komma analfabetismen och
fattigdomen till livs. Men sådant ont har
inte blivit tillräckligt bekämpat för att få
ned födelsetalen till en rimlig nivå. För
den egyptiska regimen är sannolikt de sociala och ekonomiska problemen lika på-
trängande som någonsin Israelproblemet.
Inkomsten per capita i Egypten ligger på
160 dollar om året, medan man i Iran
har kommit upp till 300 dollar. I Egypten frågar man efter orsaken till att skillnaden skall vara så stor.
482
Reformerna
President Saclat har påbörjat de nödvändiga reformerna. Han uppmuntrar nu den
privata sektorn av näringslivet, och detta
har redan resulterat i ökad omsättning och
ökad köpkraft. Han har börjat öppna landet igen för utländskt kapital. Detta var
bannlyst under Nassers tid, bortsett från
inom oljesektorn. Saclat inrättar nu en
bank för utländska investeringar i egyptisk industri. Utlänningar får garantier
mot socialiseringar och får vissa skattelättnader. Denna nya privata sektor kan
skapa de nya arbetstillfällen som Egypten
så väl behöver. Den kommer också att
uppvisa en högre grad av effektivitet än
man är van att se. För att bekämpa arbetslösheten – inte minst för att samla
upp de massor som sökte sig till städerna därför att de inte längre kunde försörja sig på landet- gav Nasser order om
att man skulle anställa folk även om
man inte hade användning för dem. Detta är ett dyrt sätt att utnyttja arbetskraft
och uppmuntrar inte produktivitet och
arbetsvilja. Arbetslösheten blev inte heller
mindre då nära en halv miljon människor
måste flytta från kanalzonen på grund
av att de blev utbombade av israelerna.
När det gäller regimens natur kan man
i dag i Egypten finna verklig lättnad över
att polisstatens metoder dämpats. Under
Nasser utvecklade sig den hemliga polisen
till att bli en maktfaktor. Folk levde i
fruktan, och förvånande många har varit
innanför de politiska fängelsernas murar.
Nu kommer allt flera ut. I och med upprensningen den 13 maj, då Saclat gjorde sig fri från alla medtävlare – det är
tveksamt om det alls förelåg någon komplott mot honom – har också den hemliga
polisen skurits ned till rimligt format och
satts under presidentens kontroll. Polisen har dragits tillbaka från universiteten.
Journalisterna skriver något friare, men
de vet naturligtvis var gränsen går.
Även arbetarna utnyttjar den friare
luften. Att strejka är i princip inte möjligt i Egypten. Obligatorisk skiljedom är
föreskriven. Men i ett industriområde
utanför Kairo med 200 000 anställda fö-
rekom i augusti en mycket spänd strejksituation, som slutade med att regeringen
gav vika.
Det enda tillåtna partiet, den socialistiska arabiska unionen, blir också numera
reducerat i omfång, och dess roll minskar.
Fackföreningarna kommer att fylla tomrummet.
Politikern Saclat
Medan Nasser var en profetnatur som
kunde hänföra trots brist och svält och
trots till och med nederlag, måste Saclat
vinna sina framgångar genom konkreta
resultat. Han måste kunna tillfredsställa
det dubbla kravet på förbättrade ekonomiska och sociala villkor och på framgångar för att vinna tillbaka de ockuperade områdena. Dessa två krav strider
till dels mot varandra. En prioritering av
konflikten med Israel kommer att försvaga den ekonomiska utvecklingen, medan en koncentration på de fredliga uppgifterna kan skapa en reaktion inom armen. Men efter hand som reformarbetet
framskrider kommer ett ökat antal egyptier att önska att det blir de fredliga uppgifterna som skall sättas främst.
Saclat har alltså överraskat med sina
försonliga utspel inom utrikespolitiken, genom att utlova ett fredsavtal med Israel
om de ockuperade områdena lämnas tillbaka. Saclats förhandlingar med USA skall
ses i detta sammanhang. Vidare har han
genom att stödja Sudans åtgärder mot
kommunisterna visat att han inte önskar
någon sovjetisering av Egypten. Han har
bundit sig kraftigt till Moskva genom avtal, men andra drag i hans politik visar
att han önskar bevara största möjliga autonomi. Hans experiment med en federation
med Libyen och Syrien skall tolkas som
en motvikt mot sovjetiskt inflytande. Han
är dessutom konservativ muhammedan
och tillhörde i sin ungdom de militanta
s k muslimska bröderna.
Det våldsamma språkbruk, som Saclat
ibland använder när det gäller konflikten
med Israel, bör i viss mån förstås som ett
uttryck för egyptiskt psyke och även för
arabisk lust till poesi. Mindervärdeskomplexet kokar över. Långt inne bland akademiskt orienterade egyptier märker man
hur de lider av sitt lands nederlag. Israel
är den stygga vargen och Egypten är den
lilla Rödluvan. Barnsligt tunnhudade
framställer de sig själva som de förföljda,
de som aldrig gjort någon något ont.
Alltså skall man inte förundra sig över
att de ibland tillgriper vilda hotelser,
som när presidenten säger att han är beredd att offra en miljon man för att åter
erövra det land man förlorat. Egyptierna.
483
är förvånade över att utlänningar tar så-
dant blomsterspråk bokstavligt.
Ytterst intressanta i detta sammanhang
är de händelser som föregick konflikten
1967. För Egypten var det Israel som började. När man hänvisar till stängningen
av Tirana-sundet och FN-styrkornas återkallande, detta utöver alla Nassers möjligen bara teoretiska hotelser, då svaras det
i Kairo att man var förvånad över att U
Thant drog tillbaka styrkorna. Egypten
ville det inte! Det insinueras att Israel och
USA stod bakom för att få anledning att
ingripa. Nasse~ var själv inne på detta
tema i en intervju, kort innan han dog.
Kan detta vara en ny dolkstötslegend?
Lösningen
Den lösning som de mera hoppfulla i
Kairo anser kunna realiseras innebär en
stegvis överenskommelse som skulle börja
med att Egypten fick tillbaka Sinai genom ett avtal, där man sköt på framtiden de punkter som man inte kan enas om
ännu (Jerusalem, Galanhöjderna) . När
underhandsförhandlingarna kommit tillräckligt långt, kunde man genom en ny
Genevekonferens, liknande konferenserna
om Vietnam och om Laos, få till stånd
ett avtal som skulle underskrivas av parterna och av berörda makter. Denna konferens skulle basera sig på säkerhetsrådets
resolution från november 1967 och skulle
formalisera största möjliga grad av gemensam tolkning av denna resolution.
De makter, som engagerat sig, måste
arbeta för att få fram en form för dialog
mellan de stridande parterna. En lösning
484
kan bara finnas om Egypten finner sig konfrontationen mellan de två länderna
moget att acceptera Israels existens och skulle förmodligen göras lättare, om den
vill förhandla om fred med ett faktiskt kunde ordnas inom en eller annan multiexisterande grannland. Men den vanskliga nationell ram.
Lämplig julklapp
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 35:-, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44-6
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren
Egypten och freden
Svensk Tidskrifts norske medarbetare,
redaktör Frank Bjerkholt, har i höst
besökt Egypten och meddelar några intryck av utvecklingen där. Att något
måste hända i förhållandet till Israel är
uppenbart. President Sadat har själv
förklarat att vid årsskiftet går fristen ut:
om ingen överenskommelse då kommit
till stånd, börjar kriget på nytt. Bjerkholt
framhåller, att alla hotelser inte får tagas
bokstavligt. I Egypten liknar minnet av
nederlaget 1967 ett öppet sår. Någonting
måste göras för att läka det. President
Sadat har inlett en serie högst nödvändiga
reformer i Egypten, och dessa fordra en
fredlig utveckling för att ge resultat.
M en han kan inte negligera att delar av
Egypten sedan åratal tillbaka hålls ockuperade av Israel. En lösning får inte dröja
för länge, detta är innebörden av det
labila läget i dag.
Det stora samtalsämnet i Kairo på senhösten 1971 har varit president Saclats
ultimatum, att konflikten med Israel måste
vara löst före årets slut; annars bryter kriget ut på nytt. Sådana »absolut sista» frister har förekommit i olika sammanhang
utan att det därför gått till krig. En kvickhet i Kairo har därför varit att fråga vad
som följer efter den 31 december? Svar:
den 32 december.
Detta betyder inte att krig är uteslutet.
Tvärtom studeras den militära möjligheten av begränsade framstötar, som inte får
vara alltför riskabla men som dock skulle
kunna utlösa någon slags segerstämning
för att lindra något av den tärande nederlagsstämning, som är som ett öppet sår
i konflikten i Mellersta Östern. Egypten
har ett våldsamt behov av att få detta sår
läkt. Några tänker sig att detta skall ordnas genom ett krig, vilket helst skall föras
i den formen att det inte kan leda till ett
nytt och omfattande nederlag. Ett sådant
skulle man helt enkelt inte kunna uthärda.
Men kanske kan man göra en begränsad framstöt och i varje fall vinna en liten seger? Man hoppas på att de sovjetryska raketerna och de överlägsna Migplanen hindrar israelerna att med full
kraft slå tillbaka.
Åtskilliga egyptier tänker på det sättet,
inte minst yngre officerare. Saclat måste
ta hänsyn till dem. Därför talas om en
»sista frist» som slutar med år 1971. Men
han själv, liksom andra mer balanserade
egyptier, hoppas att det skall bli möjligt
att återupprätta den egyptiska självkänslan
med andra medel än krig. Dels hoppas
de på att Israel skall bli internationellt
isolerat. Dels tar de sikte på en ekonomisk
och social utveckling i sitt eget land som
kan övervinna intrycket av att israelerna
är så mycket dugligare. Den som tror att
den egyptiska känslan av förlamande
chock kan och bör övervinnas med fredliga medel – utan naturligtvis att ge upp
kravet på att återfå förlorade landområ-
den – är därför spänd på att se vad Saclat
kan komma med för politiskt nytt för att
taga sig ur den situation, i vilken han
försatte sig genom sitt ultimatum om den
31 december.
Egypten efter Nasser
Saclat håller på att förändra Egypten. Nu,
ett år ungefär efter Nassers bortgång, finner man en egyptisk »avstalinisering».
Nasser håller på att bli historia. Han förblir väl också framdeles en halvgud, men
man kan börja kritisera några av hans
fel, inte i tryck men i samtal. Särskilt
efter den 13 maj, då Saclat gjorde sig av
med ett rivaliserande centrum, har en ny
period börjat. Betecknande är att Saclat
efterhand har börjat kallas rais, chefen
eller ledaren, alltså den beteckning som
var identisk med Nasser ännu månader
efter dennes död. Nasser har i gengäld
blivit kaed el khaled, den evige chefen.
Personer, som ägnas en apoteos, blir hedrade men inte därför åtlydda.
De fel, som tilläggs Nasser, är t ex hans
Jemenäventyr och hans demagogi i juni
1967 som utlöste katastrofen. Detsamma
gäller hans ekonomiska politik. Saclats linje går ut på en mera konventionell, prag- 481
matisk politik på alla områden. Reformerna kan sammanfattas inom tre områden, inom ekonomin, i regimens egen
natur och i utrikespolitiken.
Nassers ekonomiska linje var präglad
av socialisering, av jord, av industri, av
handel och banker. Ekonomin fick därvid
samma prägel som i andra socialistiska
länder, det vill säga att en tungrodd byråkratisering inte tillät ekonomiska utvecklingslagar att fungera. När man kommer
ihåg att Egypten har ett befolkningstillskott av en miljon människor om året,
d v s att födelsekontrollen har väldiga brister, är det uppenbart att missförhållandet mellan den ekonomiska tillväxten och
folkets krav på bättre villkor leder till en
kris. Stängningen av Suezkanalen och de
enorma militära utgifterna, som kostar en
fjärdedel av nationalinkomsten, kan inte
göra situationen lättare. Den egyptiske arbetaren eller bonden har inte haft någon
känsla av att det gått mot något bättre.
Ganska logiskt anser egyptierna att familjeplanering inte är en fråga om piller
utan om att komma analfabetismen och
fattigdomen till livs. Men sådant ont har
inte blivit tillräckligt bekämpat för att få
ned födelsetalen till en rimlig nivå. För
den egyptiska regimen är sannolikt de sociala och ekonomiska problemen lika på-
trängande som någonsin Israelproblemet.
Inkomsten per capita i Egypten ligger på
160 dollar om året, medan man i Iran
har kommit upp till 300 dollar. I Egypten frågar man efter orsaken till att skillnaden skall vara så stor.
482
Reformerna
President Saclat har påbörjat de nödvändiga reformerna. Han uppmuntrar nu den
privata sektorn av näringslivet, och detta
har redan resulterat i ökad omsättning och
ökad köpkraft. Han har börjat öppna landet igen för utländskt kapital. Detta var
bannlyst under Nassers tid, bortsett från
inom oljesektorn. Saclat inrättar nu en
bank för utländska investeringar i egyptisk industri. Utlänningar får garantier
mot socialiseringar och får vissa skattelättnader. Denna nya privata sektor kan
skapa de nya arbetstillfällen som Egypten
så väl behöver. Den kommer också att
uppvisa en högre grad av effektivitet än
man är van att se. För att bekämpa arbetslösheten – inte minst för att samla
upp de massor som sökte sig till städerna därför att de inte längre kunde försörja sig på landet- gav Nasser order om
att man skulle anställa folk även om
man inte hade användning för dem. Detta är ett dyrt sätt att utnyttja arbetskraft
och uppmuntrar inte produktivitet och
arbetsvilja. Arbetslösheten blev inte heller
mindre då nära en halv miljon människor
måste flytta från kanalzonen på grund
av att de blev utbombade av israelerna.
När det gäller regimens natur kan man
i dag i Egypten finna verklig lättnad över
att polisstatens metoder dämpats. Under
Nasser utvecklade sig den hemliga polisen
till att bli en maktfaktor. Folk levde i
fruktan, och förvånande många har varit
innanför de politiska fängelsernas murar.
Nu kommer allt flera ut. I och med upprensningen den 13 maj, då Saclat gjorde sig fri från alla medtävlare – det är
tveksamt om det alls förelåg någon komplott mot honom – har också den hemliga
polisen skurits ned till rimligt format och
satts under presidentens kontroll. Polisen har dragits tillbaka från universiteten.
Journalisterna skriver något friare, men
de vet naturligtvis var gränsen går.
Även arbetarna utnyttjar den friare
luften. Att strejka är i princip inte möjligt i Egypten. Obligatorisk skiljedom är
föreskriven. Men i ett industriområde
utanför Kairo med 200 000 anställda fö-
rekom i augusti en mycket spänd strejksituation, som slutade med att regeringen
gav vika.
Det enda tillåtna partiet, den socialistiska arabiska unionen, blir också numera
reducerat i omfång, och dess roll minskar.
Fackföreningarna kommer att fylla tomrummet.
Politikern Saclat
Medan Nasser var en profetnatur som
kunde hänföra trots brist och svält och
trots till och med nederlag, måste Saclat
vinna sina framgångar genom konkreta
resultat. Han måste kunna tillfredsställa
det dubbla kravet på förbättrade ekonomiska och sociala villkor och på framgångar för att vinna tillbaka de ockuperade områdena. Dessa två krav strider
till dels mot varandra. En prioritering av
konflikten med Israel kommer att försvaga den ekonomiska utvecklingen, medan en koncentration på de fredliga uppgifterna kan skapa en reaktion inom armen. Men efter hand som reformarbetet
framskrider kommer ett ökat antal egyptier att önska att det blir de fredliga uppgifterna som skall sättas främst.
Saclat har alltså överraskat med sina
försonliga utspel inom utrikespolitiken, genom att utlova ett fredsavtal med Israel
om de ockuperade områdena lämnas tillbaka. Saclats förhandlingar med USA skall
ses i detta sammanhang. Vidare har han
genom att stödja Sudans åtgärder mot
kommunisterna visat att han inte önskar
någon sovjetisering av Egypten. Han har
bundit sig kraftigt till Moskva genom avtal, men andra drag i hans politik visar
att han önskar bevara största möjliga autonomi. Hans experiment med en federation
med Libyen och Syrien skall tolkas som
en motvikt mot sovjetiskt inflytande. Han
är dessutom konservativ muhammedan
och tillhörde i sin ungdom de militanta
s k muslimska bröderna.
Det våldsamma språkbruk, som Saclat
ibland använder när det gäller konflikten
med Israel, bör i viss mån förstås som ett
uttryck för egyptiskt psyke och även för
arabisk lust till poesi. Mindervärdeskomplexet kokar över. Långt inne bland akademiskt orienterade egyptier märker man
hur de lider av sitt lands nederlag. Israel
är den stygga vargen och Egypten är den
lilla Rödluvan. Barnsligt tunnhudade
framställer de sig själva som de förföljda,
de som aldrig gjort någon något ont.
Alltså skall man inte förundra sig över
att de ibland tillgriper vilda hotelser,
som när presidenten säger att han är beredd att offra en miljon man för att åter
erövra det land man förlorat. Egyptierna.
483
är förvånade över att utlänningar tar så-
dant blomsterspråk bokstavligt.
Ytterst intressanta i detta sammanhang
är de händelser som föregick konflikten
1967. För Egypten var det Israel som började. När man hänvisar till stängningen
av Tirana-sundet och FN-styrkornas återkallande, detta utöver alla Nassers möjligen bara teoretiska hotelser, då svaras det
i Kairo att man var förvånad över att U
Thant drog tillbaka styrkorna. Egypten
ville det inte! Det insinueras att Israel och
USA stod bakom för att få anledning att
ingripa. Nasse~ var själv inne på detta
tema i en intervju, kort innan han dog.
Kan detta vara en ny dolkstötslegend?
Lösningen
Den lösning som de mera hoppfulla i
Kairo anser kunna realiseras innebär en
stegvis överenskommelse som skulle börja
med att Egypten fick tillbaka Sinai genom ett avtal, där man sköt på framtiden de punkter som man inte kan enas om
ännu (Jerusalem, Galanhöjderna) . När
underhandsförhandlingarna kommit tillräckligt långt, kunde man genom en ny
Genevekonferens, liknande konferenserna
om Vietnam och om Laos, få till stånd
ett avtal som skulle underskrivas av parterna och av berörda makter. Denna konferens skulle basera sig på säkerhetsrådets
resolution från november 1967 och skulle
formalisera största möjliga grad av gemensam tolkning av denna resolution.
De makter, som engagerat sig, måste
arbeta för att få fram en form för dialog
mellan de stridande parterna. En lösning
484
kan bara finnas om Egypten finner sig konfrontationen mellan de två länderna
moget att acceptera Israels existens och skulle förmodligen göras lättare, om den
vill förhandla om fred med ett faktiskt kunde ordnas inom en eller annan multiexisterande grannland. Men den vanskliga nationell ram.
Lämplig julklapp
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 35:-, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44-6
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren