Berlinfrågan

HUGO TAMM:
Berlinfrågan
De nyligen avslutade Berlinförhandlingarna har ännu ej lett.till resultat, men
allt talar för att ett positivt sådant kommer. Ambassadör Hugo Tamm, som
under åren 1953-60 var Sveriges
generalkonsul i Berlin, har i denna artikel
gett bakgrund till förhandlingarna, talat
om hur de försiggick och redogjort för
vilka svårigheterna egentligen var och hur
de sedan.löstes. Viktigt är att alla fyra
signatärmakterna var överens om att
spänningen i Berlin måste fösvinna.
Sovjetunionen har, om inte uttryckligt,
dock underförstått tagit ett ansvar för
att så sker. I gengäld får Sovjetunionen
upprätta ett konsulat i Västberlin, något
som från västtysk sida ej setts med tillfredsställelse men som måste ske. N är alla
avtal till sist undertecknats och trätt i
kraft, lär tiden vara inne då två tyska
stater samtidigt begär och får inträde i
FN, skriver författaren.
Som bekant har. >>Berlinproblemet» efter
krigsslutet 1945 utgjort ett praktiskt taget ständigt konfliktämne både mellan de
4 ansvariga stormakterna (Sovjetunionen,
USA, Storbritannien och Frankrike) och
på den inre tyska fronten. En rad konferenser och förhandlingar ackompanjerade
av temporära krissituationer har ej lett till
något positivt resultat under 25 år. Det
är först i dagarna som en för samtliga
parter relativt tillfredsställande kompromissuppgörelse kunnat träffas efter 18 må-
naders långa förhandlingar i Berlin under
33 sammanträden mellan de 4 storas ambassadörer i Tyskland.
Historik·
Före 3dje rikets fall enade sig de tre stormakterna (Frankrike tillkom senare)
september 1944 om Tysklands uppdelning
i ockupationszoner med »Storberlim> i en
separerad region med gemensam förvaltning av en interallierad myndighet (kommendantur) under överinseende av den
högsta instansen i Tyskland (kontrollrå-
det). Berlin uppdelades i 4 sektorer, 3 i
Väst- och en i Östberlin, under ledning
av kommendanter med truppgarnisoner
och omfattande förvaltningsapparater.
Den gemensamma förvaltningen avbröts
dock inom kort under påverkan av det
kalla kriget, framförallt till följd av sovjetiska initiativ. Väst- och Östberlin
splittrades i två helt skilda administrationssystem. Berlinblockaden 1948-1949, under vilken Västberlin helt försörjdes luftvägen, ledde till ytterligare avskärmning
av de båda stadsdelarna (telefon- och ga- 486
tuspärrar), ·och detsamma gjorde det s k
östberlinska upproret ·.1953. Redan före
blockadens påbjudande lämnade de ryska
representanterna såväl kontrollrådet som
kommendanturen för att aldrig återvända,
medan västkommendanterna fortsatte sin
verksamhet formellt på 4-maktsbasis men
realiter på 3-maktsnivå.
Östberlin, som redan 1949 proklamerades som DDRs (Tyska demokratiska republiken) huvudstad, inlemmades gradvis i det östtyska statssystemet, ehuru en
viss begränsad separatstatus alltjämt består som en rest av den gamla fyrmaktsstatusen. Förbindelserna mellan Öst- och
Västberlin under min generalkonsulstid
1953-1960 var, bortsett från en omfattande persontrafik via S- och U-Bahnlederna, huvudsakligen av teknisk natur
(gas, elektricitetsförsörjning, järnvägstrafik etc). Åtskilliga försök till förhandlingar
mellan lokalmyndigheterna angående förbättrat samarbete strandade främst av politiska skäl, enär både Öst och Väst pretenderade på högsta ledningen i Berlin.
Förbindelserna mellan de 4 stora upprätthölls i fortsättningen genom kontakter
mellan sovjetiske ambassadören i Östberlin och de 3 västambassadörerna i Bonn
på s k högkommissarienivå samt via ett
par gemensamma instanser i Västberlin,
luftsäkerhetscentralen och krigsförbrytarfängelset i Spandau.
Västberlin
Västberlins lokalmyndigheter, senaten,och
parlamentet, och under stqrsta delen av
perioden en koalitionsregering med social- …·
demokratisk dominans erhöll efter hand en
alltmera vidgad självstyrelse. Därtill kom
upprepade formella officiella västmaktsl garantier för· Västberlins fortsatta säkerhet och existens.
Förbindelserna mellan förbundsrepubliken och Västberlin karakteriserades
främst av att såväl den västtyska konstitutionen (1949) som den berlinska betecknade Berlin som »ein Land der Bundesrepublik». Samtidigt uppsköt de tre
västmakterna, i syfte att bevara Berlins
säkerhet och sin egen status och beröva
ryssarna varje giltig förevändning att i
repressaliesyfte upphäva den alltjämt gällande fyrmaktsstatusen, ikraftträdandet av
dessa författningsbestämmelser. Enligt
denna västuppfattning, som efter åtskilliga
kontroverser accepterades av Bonn och
Västberlin, kunde Västberlin ej ·»regeras»
1 från Bonn och tillsvidare ej juridiskt erkännas som »Bundesland», i likhet med
Hessen, Bayern etc. På grund härav ägde
Berlins deputerade i förbundsparlamentet endast begränsad rösträtt, och västtyska lagar kunde ej automatiskt tillämpas i Berlin utan en särskild procedur.
Officiella västtyska statsbesök, riksdagssammanträden, val av president etc, som
ganska ofta försiggick i Berlin, framkallade i regel skarpa protester och motåtgärder från östsidan bl a i form av stör- ’ ningar och avbrott i interzontrafiken.
. Västberlin integrerades dock successivt i
’ Bonns finansiella, ekonomiska och rättsliga
system och kunde överhuvudtaget ej existera utan de rikliga budgetbidrag, subsi- . dier och skattelättnader, som i stigande utsträckning.beviljades av Bonn, vartill koiD.
att Västtyskland trots systeniatisk .opposi~
tion från Sovjet och DDR representerade
Västberlinska intressen i’ utlandet; inom
internationella organisationer, i handelsavtal mm.
Ar 1958 medförde en långvarig kris i
Berlin till följd av Chrustjovs ultimatum,
som närmast utgjorde ett försök att eliminera västmakterna från sektorerna i
Västberlin och samtidigt förvandla Västberlin till en demilitariserad fristad. Han
hotade med ett separat fredsfördrag med
DDR, om det ryska »förhandlingsanbudet» ej medförde ett positivt svar inom en
viss tidsfrist. Västmakterna vägrade kategoriskt att ändra Berlins status och bestred
ryssarnas rätt att ensidigt upphäva denna.
Den ryska juridiska ståndpunkten innebar
att västmakterna genom sin tyska politik
automatiskt annulerat denna status, att
Västberlin fölle inom DDRs höghetsgebiet men att östsidan rekommenderade
fristadsprojektet som en rationell kompromisslösning. Ryssarna frångiok så småningom kravet på en statusändring men igångsatte i stället en rad ytterst allvarliga störningsaktioner mot samtliga trafikförbindelser mellan Berlin och Västtyskland. En
fullständig spärr mellan Öst- och Västberlin genomfördes 1961 genom uppförandet
av den notoriska Berlinmuren i syfte
främst att stoppa den starkt ökade flyktingströmmen från Östtyskland.
Förhandlingarna
Det var först 1969, efter den nya förbundsregeringens inledda avspänningspoli-.
tik under Willy Brandt$ ledning gentemot
öst, som ryssarna lät förstå att man var villig att :upptaga seriösa förhandlingar med
sina f d ·krigsallierade angående ·förhindrande av komplikationer i ·Västberlin. De
inleddes dock först i mars 1971 i den förra
kontrollrådsbyggnaden i Berlin. Orsakerna
till Sovjetunionens samarbetsvilliga attityd
torde ha bottnat i spänningar inom östblocket efter den tjeckoslovakiska invasionen, skärpta motsättningar till Kina, strä-
van att skapa en utgångspunkt för den
åstundade europeiska säkerhetskonferensen samt i nya förutsättningar för DDRs
erkännande som självständig stat, som hittills kategoriskt förvägrats från västhålL
Västmakternas och Bonns önskan att undanröja den konfliktsituation, som ständigt komplicerat förhållandet till öst, och
åvägabringa drägliga livsvillkor för den
hårt prövade Berlinbefolkningen ävensom
sanktionera egna positioner i Berlinområdet torde varit väsentliga motiv för väst:S
förhandlingsintresse. Förhandlingarna,
som i början gick trögt, lättades avsevärt
efter de västtyska Moskva- och Warzawaavtalen, som innebar ett definitivt erkännande från Bonns sida av efterkrigstidens
status quo – framförallt gränssituationen
(främst Oder-Neisse). Förutsättning . för
en ratifikation av dessa avtal i förbundsdagen, där stark opposition förelåg från
ODUs sida, var emellertid, att en Berlinöverenskommelse dessförinnan förelåg. Likaså framhölls från västhåll, att en Berlinuppgörelse utgjorde en förutsättning
för samtycke till ·säkerhetskonferensen.
Fördragstexterna, som ··undertecknades·
resp par~fel’ades i. Berlift den 3-.september 1971, underStälldes omedelbart· de 4
regeripgarna, vilka uttryckte sin tillfredsställelse med ·det uppnådda resultatet,
varigenom ett viktigt steg sa,des ha tagits
för. undanröjande av en akut politisk konflikthärd och som tillika var ägnat att befordra en allmän avspänning i Europa.
Bonn och Östberlin sade i offentliga kommunikeer öm än i varierande ordalag detS’IJiliila.
·Berlinavtalets undertecknande avslutade den första etappen i Berlinförhand-.
lingarna. Den andra avser tekniska internt
tyska tillämpningsöverenskommelser till
huvudavtalet angående transittrafiken
och den västberlinska befolkningens rörelsefrihet inom Östberlin och DDR. Den
tredje blir en slutgiltig bekräftelse av hela
fördragkomplexets ikraftträdande av de 4
»allierade» stormakterna.
Avtalet
Berlinramavtalet, en omfattande aktsamling, består av en inledande allmän del,
av ett avsnitt med praktiska regleringar
å 4 väsentliga områden (trafilldörbindelser, förhållandet mellan förbundsrepubliken och Västberlin, lättnader för Västberlin samt Västberlins representation utåt)
samt av ett slutprotokoll jämte en rad bilagor pch skriftväxlingar.
Principiellt innebär avtalet att, trots
alltjämt bestående juridiska meningsskiljaktigheter i statusfrågan (Östberlins situation, relationerna mellan de båda stadshälfterna), fyrmaktsrättigheterna och ansvarigheten fortfarande gäller för samtliga :signatärmakter.,Uppmärksa,mrnas må
framförallt · förpliktelserna att avlägsna
och undvika spänningar och komplikationer i Berlinområdet, att ej ensidigt förändra .läget i Berlin, att avstå från våldsåtgärder samt att lösa eventuella tvister
på fredlig väg. slutprotokollet förutser ett
ömsesidigt konsultationsförfarande i händelse av ·divergenser. Från västsynpunkt
särskilt relevant är Sovjetunionens formella åtagande att respektera de tre andras rättigheter och positioner i Berlin och
gällande 4-maktsstatus överhuvudtaget,
som tidigare bestritts, ehuru de konkreta
förbättringarna endast avser Västberlin.
Underförstått är ett visst ehuru latent sovjetiskt ansvar för Östberlin.
Civiltransitotrafiken (per järnväg,
landsväg och i luften) mellan västsektorerna och Västtyskland, som hittills erbjudit otaliga tillfällen till östliga störningar
och chikaner, skall hädanefter försiggå
obehindrat, underlättas och prioriteras.
Varukontrollen inskränks till inspektion av
papper och eventuella förseglingar, beträffande personer av resedokument med reservation för en klausul »missbruk» av resans ändamål, som närmare skall bestärnmas i överenskommelse mellan Bonn och
Östtyskland. Sovjetunionens uttryckligen
garanterade ansvar i sista hand för transiteringen – tidigare har ständigt hänvisats
till DDRs exklusiva behörighet – är av
största vikt för västsidan och ägnat att
skapa en starkare känsla av säkerhet och
tillförsikt inför Västberlins framtid. Nämnas må, att den västliga militära transitotrafiken, inkluderande de 3 luftkorridorerna som alltjämt monopolistiskt utnyttjas för civiltrafik, ej beröres av avtalet.
I bestämmelserna angående förhållandet
mellan Bonn och Västberlin fastslås uttryckligen de tidigare nämnda västmaktsförbehållen att Västberlin ej utgör en beståndsdel av förbundsrepubliken och ej
heller kan regeras från Bonn, som ej kan
utföra några politiska ämbetsakter, »Verfassungs- oder Amtakte» därstädes. Så-
lunda kan inga parlamentssessioner, presidentval etc äga rum som tidigare skett,
däremot utskottssammanträden och mö-
ten i begränsad skala. A andra sidan förbinder sig västmakterna att utveckla och
upprätthålla kulturella, rättsliga, ekonomiska och finansiella förbindelser mellan
Västtyskland och Västberlin med sovjetiskt samtycke, vilket innebär en viktig
koncession helst som ryssarna förut överhuvudtaget ej erkänt Västberlins »Bindungen» med Bonn. De västtyska institutionerna och myndigheterna i Berlin stannar kvar där. Ett annat väsentligt ryskt
medgivande är accepterande av att Västtyskland juridiskt representerar Västberlin utåt även i öststaterna med reservation
för kommendanturens tillvaratagande av
status- och säkerhetsfrågor avseende Västberlin.
Tydligen som en kompensation för sovjetiska koncessioner har västsidan efter åtskillig tvekan gått med på upprättande av
ett sovjetiskt generalkonsulat i Västberlin
med uteslutande konsulära men inga politiska uppgifter, ackreditering i likhet med
andra konsulat hos de 3 västkommendanterna samt begränsning av antalet anställ- 489
da. Härutöver får Sovjetunionen tillsätta
vissa organ inom turist-, handels- och tra-.
fikväsendet i Västberlin.
Den västberlinska befolkningen, som
alltsedan murens uppförande 1961 varit
praktiskt taget avstängd från varje besök i
Östtyskland och Östberlin, medges nu att
passera gränsen på samma villkor som andra personer, både som turister och familjebesökare samt för humanitära, religiösa
och affärssyften etc. Närmare bestämmelser liksom tekniska detaljer avseende transiteringsfrågor mellan Västberlin och
Västtyskland skall regleras via intertyska
förhandlingar, vilka redan inletts men som
förväntas dra ut på tiden av taktiska skäl
och på grund av divergenser i tolkningen
av den tyska texten till Berlinavtalet. De
tekniska aspekterna, framförallt finansieringen av transiteringen, kan också föranleda dröjsmål. Några egentliga tvivel om
ett positivt slutresultat torde ej föreligga.
Sammanfattningsvis torde på nuvarande stadium kunna sägas, att Berlinavtalet, som ej innebär någon definitiv reglering av Berlinfrågan – något som ej kan
förväntas förrän Tysklandsproblemet i sin
helhet lösts, när, hur och var lär väl ingen
människa i dag kunna förutsäga – likväl innebär ett betydelsefullt steg framåt
i relationerna mellan öst och väst. Särskilt
gäller detta det samtyska förhållandet, där
de båda tyska staterna tillsammans väntas
upptagas i Förenta Nationerna, eventuellt
redan nästa år. Självfallet kan nya framtida krissituationer ej uteslutas, men en
försiktig optimism på lång sikt förefaller
dock rimlig och motiverad.