Namn att minnas – Cecilia Nettelbrandt
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Cecilia Nettelbrandt
När finansminister Gunnar Sträng började
sitt anförande i höstens remissdebatt vände
han sig till den dam, som innehar Sveriges
i särklass absurdaste titel, Cecilia Nettelbrandt. »Fru talman,» yttrade han och fortsatte, »som är en gammal och rutinerad politiker …» Där hejdade sig hr Sträng och
insköt chevalereskt: »Jag tar tillbaka gammal!»
Det behövde han inte ha gjort. Ty som
politiker är den ännu icke femtiåriga Cecilia
Nettelbrandt både gammal och rutinerad.
Hon har varit politiskt aktiv i tjugu års tid,
varav de senaste tio som riksdagsledamot.
Hon gör nu närmare bestämt sitt elfte riksdagsår, och hon gör det som den nya enkammarriksdagens andra vice talman. Hon är
ingen streber, hon är inte makthungrig, knappast ens ärelysten. Men hon är mycket ambitiös och det var utan tvivel ett stort ögonblick
i hennes liv då hon som talman deltog i enkammarriksdagens första högtidliga öppnande.
Hon hör – till skillnad från bl a vissa av sina
juvenila partivänner – till de förnuftiga människor, som tycker att det högtidliga riksdagsöppnandet är en vacker tradition, väl värd
att bevara som ett avbrott i den grå vardagen; hon gillar, har hon i detta sammanhang
bekänt, det färgstarka och romantiska. Och
hon bidrog till att sätta extra piff på riksdagsöppnandet genom att sida vid sida med sina
manliga kolleger tåga in i rikssalen iförd moderiktigt glittrande jätteglasögon, vit dubbelknäppt jacka och knäkort svart kjol, en utstyrsel som av folkhumorn döptes till »tjejfrack.»
Att detta var ett stort ögonblick i hennes liv
och att hon förmodligen är mer än road av att
tilltalas med den självmotsägande titulaturen
»Fru talman» beror säkert i första hand på att
hon betraktar det som en rättvis tribut inte åt
sitt kön – bort det! – utan åt alla plikttrogna
och arbetsamma politiskt aktiva kvinnor i Sverige. Men hon vore inte mer än människa om
hon inte i andra hand också uppfattade det
som något av en personlig triumf, som en rättvis tribut åt den energi och intelligens som
gjort henne till Sveriges första kvinnliga vice
partiledare. Det vore nästan en förolämpning
att påpeka att det är bra mycket märkvärdigare än att vara kvinnligt statsråd.
Erik Boheman skriver om henne i »Tankar i en talmansstol»: »Av de kvinnliga ledamöterna» (i riksdagen) »kan nog ingen mä-
ta sig med Cecilia Nettelbrandt, som i kunnighet och kristallklarhet i framställningen slår
de flesta av sina manliga kolleger>>. Det är
naturligtvis just detta som är källan till hennes berättigade stolthet, att hon – med andra
ord och för att citera en annan porträttör –
»lärde sig killarnas knep och slog dem med
deras egna vapen». Hennes politiska karriär
är än så länge unik i det Sverige, där kvinnorna har alltför långt kvar till den jämlikhet, på vilken socialdemokraterna slösar så
mycket munväder och så liten eftertanke.
Cecilia Nettelbrandt har förresten sagt ett
klokt ord även om jämlikhet, i vilket hon tar
avstånd från all slags jämnstrukenhet. Så här
lyder hennes definition på vad hon menar
med jämlikhet: »En absolut respekt för alla
människors lika värde, som leder till att man
på punkt efter punkt förverkligar deras möjligheter att vara lika – eller olika.»
Den karriär som fört Cecilia Nettelbrandt
längre än någon annan kvinnlig svensk politiker – åtminstone partihierarkiskt sett – tog
alltså sin början för tjugu år sedan. Men då
hade den redan grundlagts genom flitiga studier och träget yrkesarbete. Den duktiga flickan, som är dotter till en jämtländsk järnvägare, blev civilekonom 1945 och jur kand
1951, allt i Stockholm. Under en del av studietiden försörjde hon sig som lärare. Ar 1951
blev hon biträdande jurist och två år senare
ombudsman i Sveriges folkskollärarförbund för
att år 1962 bli förbundsjurist i Sveriges lärarförbund, en befattning i vilken hon kvarstod
tills hon bekläddes med talmansvärdigheten
vid senaste årsskiftet. Den rent politiska delen av sin karriär inledde hon, när hon år
506
1951 tog plats i Solna stadsfullmäktige som
representant för folkpartiet, och hon underlättade den genom sina insatser som styrelseledamot i Yrkeskvinnornas samarbetsförening,
som ordförande i Yrkeskvinnors klubbars riksförbund sedan 1962 och som ledamot av
TCO:s avtalsråd och statliga förhandlingsdelegation 1956-62.
Det dröjde inte länge förrän folkpartiledningen fick upp ögonen för Cecilia Nettelbrandt. Redan 1958 invaldes hon i partistyrelsen, 1961 tog hon plats i andrå kammaren,
1963 blev hon ordförande i folkpartiet i Stockholms län och nu är hon alltså Gunnar ReJens närmaste man= kvinna och i denna egenskap även fru talman. Hennes politiska specialiteter är skattefrågor, arbetsrättsfrågor och
trafikfrågor – hon är väl hemmastadd i trafikkommissioner och skattedelegationer – och
ingen har någonsin kunnat slå henne på fingrarna när det gäller en siffra. Hennes politiska käpphäst är allmän egenpension, varom
hon motionerat. Hon vill, rimligt nog, åstadkomma en vettig samordning av alla pensionsformer, så att alla – även frånskilda, hemmadöttrar, änklingar m fl eftersatta eller förbisedda grupper – skall få egen pension. Hon
är en trofast anhängare av liberalismen, är
följaktligen en övertygad motståndare till socialisering och har ingenting till övers för de
kvasirevolutionära griller, som frodas i partiets
ungdomsförbund.
En poetisk journalissa – det finns även så-
nana – har skrivit att fru talmannens namn
»låter som en romantisk flicka i en visa av
Cornelis Vreeswijk.» Få av fru Nettelbrandts
politiska motståndare torde ha fått just den
associationen. De flesta av dem skulle förmodligen snarare säga att hennes namn på-
minner om en stadsbudstysk översättning av
brännässla. I debatten är hon nämligen formidabel. En iakttagare har skildrat sina intryck på följande vis: »Läpparna smalnar,
hon får frost på stämbanden och rösten blir
som om hon vore ute för att skära glas med
den. Till och med Nancy Eriksson hukar i
pulpeten.» En annan skriver: »Cecilia Nettelbrandt lär ha mänskliga egenskaper under
den brynja av skräcktant hon uppvisar i riksdag och TV … denna valkyria, furia säger
somliga …»
Det kanske bör tilläggas att det är en rosenrasande socialist som står för den senare
karakteristiken. Annars hade något »lär» knappast behövts. Ty det är ingen hemlighet att
Cecilia Nettelbrandt privatim är en avspänd,
älskvärd och gladlynt person som tycker om
att leva familjeliv, fiska vid sommartorpet i
Norrtäljetrakten eller åka skidor vid vinterstugan i Jämtland allra helst i baddräkt, om
klimatet så medger. Men även privatim kan
hon förståss spetsa till repliken: »Varför skäller folk bara på Camilla? Aspling då!»
Vilket för tanken till att Cecilia Nettelbrandt skulle vara en prydnad för en borgerlig regering. Inte därför att hon är kvinna,
för all del, utan därför att hon är Cecilia Nettelbrandt. »Man ska inte välja en kvinna
bara för att hon är kvinna. Man ska välja
människor,» har hon sagt. Alldeles riktigt.
Men med tanke på hur många människor det
ändå finns bland kvinnorna kunde man gott
välja litet fler.
GU
Cecilia Nettelbrandt
När finansminister Gunnar Sträng började
sitt anförande i höstens remissdebatt vände
han sig till den dam, som innehar Sveriges
i särklass absurdaste titel, Cecilia Nettelbrandt. »Fru talman,» yttrade han och fortsatte, »som är en gammal och rutinerad politiker …» Där hejdade sig hr Sträng och
insköt chevalereskt: »Jag tar tillbaka gammal!»
Det behövde han inte ha gjort. Ty som
politiker är den ännu icke femtiåriga Cecilia
Nettelbrandt både gammal och rutinerad.
Hon har varit politiskt aktiv i tjugu års tid,
varav de senaste tio som riksdagsledamot.
Hon gör nu närmare bestämt sitt elfte riksdagsår, och hon gör det som den nya enkammarriksdagens andra vice talman. Hon är
ingen streber, hon är inte makthungrig, knappast ens ärelysten. Men hon är mycket ambitiös och det var utan tvivel ett stort ögonblick
i hennes liv då hon som talman deltog i enkammarriksdagens första högtidliga öppnande.
Hon hör – till skillnad från bl a vissa av sina
juvenila partivänner – till de förnuftiga människor, som tycker att det högtidliga riksdagsöppnandet är en vacker tradition, väl värd
att bevara som ett avbrott i den grå vardagen; hon gillar, har hon i detta sammanhang
bekänt, det färgstarka och romantiska. Och
hon bidrog till att sätta extra piff på riksdagsöppnandet genom att sida vid sida med sina
manliga kolleger tåga in i rikssalen iförd moderiktigt glittrande jätteglasögon, vit dubbelknäppt jacka och knäkort svart kjol, en utstyrsel som av folkhumorn döptes till »tjejfrack.»
Att detta var ett stort ögonblick i hennes liv
och att hon förmodligen är mer än road av att
tilltalas med den självmotsägande titulaturen
»Fru talman» beror säkert i första hand på att
hon betraktar det som en rättvis tribut inte åt
sitt kön – bort det! – utan åt alla plikttrogna
och arbetsamma politiskt aktiva kvinnor i Sverige. Men hon vore inte mer än människa om
hon inte i andra hand också uppfattade det
som något av en personlig triumf, som en rättvis tribut åt den energi och intelligens som
gjort henne till Sveriges första kvinnliga vice
partiledare. Det vore nästan en förolämpning
att påpeka att det är bra mycket märkvärdigare än att vara kvinnligt statsråd.
Erik Boheman skriver om henne i »Tankar i en talmansstol»: »Av de kvinnliga ledamöterna» (i riksdagen) »kan nog ingen mä-
ta sig med Cecilia Nettelbrandt, som i kunnighet och kristallklarhet i framställningen slår
de flesta av sina manliga kolleger>>. Det är
naturligtvis just detta som är källan till hennes berättigade stolthet, att hon – med andra
ord och för att citera en annan porträttör –
»lärde sig killarnas knep och slog dem med
deras egna vapen». Hennes politiska karriär
är än så länge unik i det Sverige, där kvinnorna har alltför långt kvar till den jämlikhet, på vilken socialdemokraterna slösar så
mycket munväder och så liten eftertanke.
Cecilia Nettelbrandt har förresten sagt ett
klokt ord även om jämlikhet, i vilket hon tar
avstånd från all slags jämnstrukenhet. Så här
lyder hennes definition på vad hon menar
med jämlikhet: »En absolut respekt för alla
människors lika värde, som leder till att man
på punkt efter punkt förverkligar deras möjligheter att vara lika – eller olika.»
Den karriär som fört Cecilia Nettelbrandt
längre än någon annan kvinnlig svensk politiker – åtminstone partihierarkiskt sett – tog
alltså sin början för tjugu år sedan. Men då
hade den redan grundlagts genom flitiga studier och träget yrkesarbete. Den duktiga flickan, som är dotter till en jämtländsk järnvägare, blev civilekonom 1945 och jur kand
1951, allt i Stockholm. Under en del av studietiden försörjde hon sig som lärare. Ar 1951
blev hon biträdande jurist och två år senare
ombudsman i Sveriges folkskollärarförbund för
att år 1962 bli förbundsjurist i Sveriges lärarförbund, en befattning i vilken hon kvarstod
tills hon bekläddes med talmansvärdigheten
vid senaste årsskiftet. Den rent politiska delen av sin karriär inledde hon, när hon år
506
1951 tog plats i Solna stadsfullmäktige som
representant för folkpartiet, och hon underlättade den genom sina insatser som styrelseledamot i Yrkeskvinnornas samarbetsförening,
som ordförande i Yrkeskvinnors klubbars riksförbund sedan 1962 och som ledamot av
TCO:s avtalsråd och statliga förhandlingsdelegation 1956-62.
Det dröjde inte länge förrän folkpartiledningen fick upp ögonen för Cecilia Nettelbrandt. Redan 1958 invaldes hon i partistyrelsen, 1961 tog hon plats i andrå kammaren,
1963 blev hon ordförande i folkpartiet i Stockholms län och nu är hon alltså Gunnar ReJens närmaste man= kvinna och i denna egenskap även fru talman. Hennes politiska specialiteter är skattefrågor, arbetsrättsfrågor och
trafikfrågor – hon är väl hemmastadd i trafikkommissioner och skattedelegationer – och
ingen har någonsin kunnat slå henne på fingrarna när det gäller en siffra. Hennes politiska käpphäst är allmän egenpension, varom
hon motionerat. Hon vill, rimligt nog, åstadkomma en vettig samordning av alla pensionsformer, så att alla – även frånskilda, hemmadöttrar, änklingar m fl eftersatta eller förbisedda grupper – skall få egen pension. Hon
är en trofast anhängare av liberalismen, är
följaktligen en övertygad motståndare till socialisering och har ingenting till övers för de
kvasirevolutionära griller, som frodas i partiets
ungdomsförbund.
En poetisk journalissa – det finns även så-
nana – har skrivit att fru talmannens namn
»låter som en romantisk flicka i en visa av
Cornelis Vreeswijk.» Få av fru Nettelbrandts
politiska motståndare torde ha fått just den
associationen. De flesta av dem skulle förmodligen snarare säga att hennes namn på-
minner om en stadsbudstysk översättning av
brännässla. I debatten är hon nämligen formidabel. En iakttagare har skildrat sina intryck på följande vis: »Läpparna smalnar,
hon får frost på stämbanden och rösten blir
som om hon vore ute för att skära glas med
den. Till och med Nancy Eriksson hukar i
pulpeten.» En annan skriver: »Cecilia Nettelbrandt lär ha mänskliga egenskaper under
den brynja av skräcktant hon uppvisar i riksdag och TV … denna valkyria, furia säger
somliga …»
Det kanske bör tilläggas att det är en rosenrasande socialist som står för den senare
karakteristiken. Annars hade något »lär» knappast behövts. Ty det är ingen hemlighet att
Cecilia Nettelbrandt privatim är en avspänd,
älskvärd och gladlynt person som tycker om
att leva familjeliv, fiska vid sommartorpet i
Norrtäljetrakten eller åka skidor vid vinterstugan i Jämtland allra helst i baddräkt, om
klimatet så medger. Men även privatim kan
hon förståss spetsa till repliken: »Varför skäller folk bara på Camilla? Aspling då!»
Vilket för tanken till att Cecilia Nettelbrandt skulle vara en prydnad för en borgerlig regering. Inte därför att hon är kvinna,
för all del, utan därför att hon är Cecilia Nettelbrandt. »Man ska inte välja en kvinna
bara för att hon är kvinna. Man ska välja
människor,» har hon sagt. Alldeles riktigt.
Men med tanke på hur många människor det
ändå finns bland kvinnorna kunde man gott
välja litet fler.
GU