Litteratur Från Jaktslottet till landsflykten
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
ERIK ANNERS:
Från Jaktslottet tilllandsflykten
Man upphör ej att förvånas över den märkliga
spännvidden i Stig Jägerskiölds författarskap.
Efter att med tyngd ha etablerat sig som en
av vårt lands ledande rättsvetenskapsmän har
han under de senaste åren utgivit en ännu
ej avslutad biografi över marskalken av Finland Gustaf Mannerheim. Den lovar att bli
ett verk på högsta nivå – en klassisk skildring av en stor mans levnad efter mönster av
berömda engelska »Life and letters».
I år har Jägerskiöld överraskat med något
så originellt som en litteraturhistorisk undersökning av förebilderna i Carl Jonas Love
Almquists diktning liksom ett försök till
»Ehrenrettung» av denne gentemot misstankarna om stöld och mordförsök (Från Jaktslottet till landsflykten, Bonniers). Uppslaget
har han fått genom sin förtrogenhet med finska herrgårdsarkiv och deras brevsaml,ingar.
Han har därigenom kunnat bringa i dagen
ett hittills obearbetat material belysande Almquists ungdomstid, de sju år (1814-1821), då
denne var anställd som informator hos brukspatron Michael Hisinger på Fagervik i närheten av Ekenäs. Materialet omfattar några
hundra brev av Hisinger till hans dotter J eanette och till hans svärson Magnus Linder,
liksom brev från och till sonen Fridolf Hisinger.
Breven utsäger visserligen föga av direkt intresse för den biografiska forskningen om Almquist. Men indirekt är de av stort värde; de
ger en högst upplysande bild av den miljö,
vari Almquist formades under den tid, som
kan antagas ha blivit avgörande för hans
åskådning. Möjligheterna att därur sluta sig
till miljöinflytandena på Almquists litterära
och socialreformatoriska författarskap bör rimligen vara god. Jägerskiöld har också gjort ett
brett lagt försök att identifiera eventuella förebilder till gestalter och scenerier i Almquists
böcker härrörande ur denna miljö – från Michael Hisinger själv alias Herr Hugo i J aktslottet till parallellen mellan Fagervik sett från
vägen till Karis och utsikten över sjön vid
Baron Julius K*s gård. Mycket av vad Jä-
gerskiöld säger förefaller plausibelt; att bedöma hållfastheten i hans litteraturhistoriska
prestation ligger emellertid utanför min kompetens.
Måhända har Jägerskiöld en känsla av att
han rör sig på gränsen av sin egen. Han sä-
ger nämligen (s 15) att »dessa familjebrev
är ur många synpunkter så intressanta, att
jag tror läsaren kan ha nöje av att höra på
den gamle brukspatronen, även om mina teorier om hans identitet med Herr Hugo och
Fagerviks med Jaktslottet till äventyrs skulle
befinnas för djärva». För min del tror jag reservationen är klok.
Vi kan finna – och Jägerskiöld har otvivelaktigt funnit – starka indicier på människornas och miljöns inflytande på Almquists författarskap. Men det finns ju många möjligheter tiU påverkningar hos en så originell och
rikt fasetterad författare som Almquist, vilka
vi inte vet något om.
I allt fall ger jag Jägerskiöld helt rätt i att
läsaren kan ha nöje av att höra på Michael
Hisinger. Den åskådliga bild av en sen-gustaviansk brukspatrons upplysta tankevärld och
idylliska livsmiljö, som framträder i breven,
är betagande. Inte minst förtjänar Jägerskiöld
tacksamma lovord för sin säkra stilkänsla. Han
har skrivit med ett Damoklessvärd över sitt
huvud; det hade kunnat hända att hans starka känsloengagemang för den finska bruksoch herrgårdskultur, vari han själv har sina
rötter, givit skildringen den personligt sentimentala underton, som alltför ofta gör s k
släktböcker milt outhärdliga. Men hans trä-
ning som historiker skyddar honom. Trots den
starka inlevelsen håller han distansen. Förståelse och historiskt perspektiv förmedlar tillsammans genom Jägerskiölds penna ett antal
tidsbilder, där människor och natur står upp
till liv igen inför våra ögon. Denna del av
boken är en både vetenskaplig och litterär
prestation.
Jägerskiölds litteraturhistoriska insats omfattar ungefär två tredjedelar av boken. I den
tredje kommer rättshistorikern till tals. Jäger- 48
skiöld vill visa att Almquist var oskyldig till
de brott, för vilka han åtalades efter sin flykt
ur landet – mordförsök på den gamle procentaren von Scheven och stöld av reverser
från denne. Jägerskiöld säger själv, att alltsedan han som ung student hörde Hemming
Sjöberg lägga fram sina resultat i en suggestiv
framställning på Uppsala universitet har tanken att återigen pröva Almquists skuldfråga
lekt honom i hågen. Almquist blev som bekant aldrig fäHd, då full bevisning enligt då-
tida formalistiska bev.isvärderingsregler ej kunde presteras mot honom. Ej heller kunde han
bli frikänd, då domstolen ansåg att mer än s k
halvt bevis förelåg. Saken blev lämnad till
framtiden, »då den kunde uppenbar varda».
Hemming Sjöberg försökte med en modern
fri bevisprövningsmetod bedöma skuldfrågan
och kom till det resultatet att Almquist verkligen var skyldig till brotten i fråga. Hans
ställningstagande har sedan dess i stort sett
varit allmänt godtaget. J ag kan inte här taga
upp huvudpunkterna, än mindre detaljerna i
Jägerskiölds argumentation. Frågan är alltför
komplicerad. Det får vara tillräckligt att säga
att enligt min mening har Jägerskiöld gjort
det sannolikt att Almquist var oskyldig. Efter
Jägerskiölds bevisföring, vars fasta grund är en
modern handstilsundersökning, kvarstår egentligen endast ett indicium mot Almquist: att
han flydde ur landet inför de dittills endast
ryktesvis framförda anklagelserna. De för Almquist belastande promemorior, som han lämnade efter sig och som anförts som bevis mot
honom, kan Jägerskiöld nämligen nöjaktigt
förklara.
Men varför flydde då Almquist? Jägerskiöld
försöker inte ge ett slutgiltigt och uttömmande
svar på den frågan. Han för emellertid fram
en hypotes om en kupp mot Almquist från de
Oscar I närstående kretsar, som var engagerade i dennes fördomsfria pressaffärer. Det skulle ha varit en ripost på Aftonbladschefens
Hiertas metod att komma åt sin fal’lige konkurrent, ägaren till Folkets röst, Frans Sjö-
berg. Hierta hade nämligen köpt upp Sjö-
bergs skuldförbindelser och sedan på en gång
presenterat dem till betalning. Att Sjöberg
räddade sig ur den situationen troddes bl a
ha berott på att han fått medel från högsta ort.
Jägerskiöld ställer frågan om det i Almquists
fall är fråga om en motsvarande kupp där
man måste förfalska reverser för att komma åt
honom. Till kravet på betalning skulle så ha
lagts beskyllningar för giftmordförsök. Hypotesen är intressant. Den förklarar många dunkla förhållanden, t ex att von Schevens båda
»pigor» Hedda Höge! och Amanda Brandt
vågade sig på att vitt och brett sprida rykten
om att Almquist inte bara stulit reverser från
von Scheven utan även försökt förgifta honom. Det skulle alltså ha funnits en ordnande
hand bakom aktionen, som förmått von Scheven att förfalska eller låta förfalska reverser
med Almquists namn samt lockat eller tvingat
tjänsteflickorna att agera med i spelet kring
den föregivna stölden och giftmordförsöket
Att den ena, Amanda Brandt, en fattig fosterdotter till en arbetare i Västerås, strax efteråt
inledde en vacker karriär med utrikes sångstudier är ett av Jägerskiöld påpekat indicium
på att en genomtänkt förföljelseaktion förelegat. H ypotesen är verkligen värd att prö-
vas närmare. Men det kan ju också ha förhållit sig så att hela affären tillkom på grund
av den gamle procentarens girighet – att han
själv (eller genom annan) förfalskade de reverser, som han beskyllde Almquist för att ha
stulit, men att Almquist trodde att det var
fråga om en planlagd aktion grundad på direktiv från högsta ort. Det skulle ju förklara
att han inte räknade med korrekt rättslig behandling utan föredrog att sätta sig i säkerhet för att återkomma i en situation, då han
hade bättre utsikter att försvara sig. Jägerskiöld antyder denna möjlighet, men går inte
närmare in på den.
Till Jägerskiölds tämligen summariska diskussion av hypotesen om ett planlagt justitiemord anmäler sig en reflexion. Vare sig det
var fråga om en planlagd aktion eller denna
aktion endast fanns i Almquists fantasi, är det
i efterhand sett tydligt att Almquist genom att
fly skapade möjligheter för sina fiender att
förfölja honom till det yttersta. Varför gav
han dem denna chans? En förklaring kan ligga i hans sensibla personlighet. Hans psykiska motståndskraft kan ha varit bruten- flykten
skedde i så fall, skulle vi nu för tiden säga, på
grund av ett nervöst sammanbrott. Om så-
dant kan man emellertid spekulera hur länge
som helst. En annan möjlighet är att han
trodde sig handla realistiskt – att sätta sig i
säkerhet inför en övermäktig politisk konjunkPärmar jö’r årgång 1970
49
tur och otillförlitliga domstolar var ännu på
hans tid högst förnuftigt. Själv kunde han
hoppas på att den 78-årige von Scheven snart
skulle dö, eller på ett ändrat politiskt läge.
Någon realpolitiker var han knappast, och
han räknade fel; kanske blev detta, liksom
tidigare, den yttersta orsaken till hans olycka.
Det skall bli intressant att se forskningen
arbeta vidare med Jägerskiölds hypotes om
en planlagd förföljelseaktion. Si non e vero, e
bene trovato!
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-21 00 49, eller genom insättning av kronor 9:- (inkl. moms och porto) på postgiro 7 27 44-6.
ERIK ANNERS:
Från Jaktslottet tilllandsflykten
Man upphör ej att förvånas över den märkliga
spännvidden i Stig Jägerskiölds författarskap.
Efter att med tyngd ha etablerat sig som en
av vårt lands ledande rättsvetenskapsmän har
han under de senaste åren utgivit en ännu
ej avslutad biografi över marskalken av Finland Gustaf Mannerheim. Den lovar att bli
ett verk på högsta nivå – en klassisk skildring av en stor mans levnad efter mönster av
berömda engelska »Life and letters».
I år har Jägerskiöld överraskat med något
så originellt som en litteraturhistorisk undersökning av förebilderna i Carl Jonas Love
Almquists diktning liksom ett försök till
»Ehrenrettung» av denne gentemot misstankarna om stöld och mordförsök (Från Jaktslottet till landsflykten, Bonniers). Uppslaget
har han fått genom sin förtrogenhet med finska herrgårdsarkiv och deras brevsaml,ingar.
Han har därigenom kunnat bringa i dagen
ett hittills obearbetat material belysande Almquists ungdomstid, de sju år (1814-1821), då
denne var anställd som informator hos brukspatron Michael Hisinger på Fagervik i närheten av Ekenäs. Materialet omfattar några
hundra brev av Hisinger till hans dotter J eanette och till hans svärson Magnus Linder,
liksom brev från och till sonen Fridolf Hisinger.
Breven utsäger visserligen föga av direkt intresse för den biografiska forskningen om Almquist. Men indirekt är de av stort värde; de
ger en högst upplysande bild av den miljö,
vari Almquist formades under den tid, som
kan antagas ha blivit avgörande för hans
åskådning. Möjligheterna att därur sluta sig
till miljöinflytandena på Almquists litterära
och socialreformatoriska författarskap bör rimligen vara god. Jägerskiöld har också gjort ett
brett lagt försök att identifiera eventuella förebilder till gestalter och scenerier i Almquists
böcker härrörande ur denna miljö – från Michael Hisinger själv alias Herr Hugo i J aktslottet till parallellen mellan Fagervik sett från
vägen till Karis och utsikten över sjön vid
Baron Julius K*s gård. Mycket av vad Jä-
gerskiöld säger förefaller plausibelt; att bedöma hållfastheten i hans litteraturhistoriska
prestation ligger emellertid utanför min kompetens.
Måhända har Jägerskiöld en känsla av att
han rör sig på gränsen av sin egen. Han sä-
ger nämligen (s 15) att »dessa familjebrev
är ur många synpunkter så intressanta, att
jag tror läsaren kan ha nöje av att höra på
den gamle brukspatronen, även om mina teorier om hans identitet med Herr Hugo och
Fagerviks med Jaktslottet till äventyrs skulle
befinnas för djärva». För min del tror jag reservationen är klok.
Vi kan finna – och Jägerskiöld har otvivelaktigt funnit – starka indicier på människornas och miljöns inflytande på Almquists författarskap. Men det finns ju många möjligheter tiU påverkningar hos en så originell och
rikt fasetterad författare som Almquist, vilka
vi inte vet något om.
I allt fall ger jag Jägerskiöld helt rätt i att
läsaren kan ha nöje av att höra på Michael
Hisinger. Den åskådliga bild av en sen-gustaviansk brukspatrons upplysta tankevärld och
idylliska livsmiljö, som framträder i breven,
är betagande. Inte minst förtjänar Jägerskiöld
tacksamma lovord för sin säkra stilkänsla. Han
har skrivit med ett Damoklessvärd över sitt
huvud; det hade kunnat hända att hans starka känsloengagemang för den finska bruksoch herrgårdskultur, vari han själv har sina
rötter, givit skildringen den personligt sentimentala underton, som alltför ofta gör s k
släktböcker milt outhärdliga. Men hans trä-
ning som historiker skyddar honom. Trots den
starka inlevelsen håller han distansen. Förståelse och historiskt perspektiv förmedlar tillsammans genom Jägerskiölds penna ett antal
tidsbilder, där människor och natur står upp
till liv igen inför våra ögon. Denna del av
boken är en både vetenskaplig och litterär
prestation.
Jägerskiölds litteraturhistoriska insats omfattar ungefär två tredjedelar av boken. I den
tredje kommer rättshistorikern till tals. Jäger- 48
skiöld vill visa att Almquist var oskyldig till
de brott, för vilka han åtalades efter sin flykt
ur landet – mordförsök på den gamle procentaren von Scheven och stöld av reverser
från denne. Jägerskiöld säger själv, att alltsedan han som ung student hörde Hemming
Sjöberg lägga fram sina resultat i en suggestiv
framställning på Uppsala universitet har tanken att återigen pröva Almquists skuldfråga
lekt honom i hågen. Almquist blev som bekant aldrig fäHd, då full bevisning enligt då-
tida formalistiska bev.isvärderingsregler ej kunde presteras mot honom. Ej heller kunde han
bli frikänd, då domstolen ansåg att mer än s k
halvt bevis förelåg. Saken blev lämnad till
framtiden, »då den kunde uppenbar varda».
Hemming Sjöberg försökte med en modern
fri bevisprövningsmetod bedöma skuldfrågan
och kom till det resultatet att Almquist verkligen var skyldig till brotten i fråga. Hans
ställningstagande har sedan dess i stort sett
varit allmänt godtaget. J ag kan inte här taga
upp huvudpunkterna, än mindre detaljerna i
Jägerskiölds argumentation. Frågan är alltför
komplicerad. Det får vara tillräckligt att säga
att enligt min mening har Jägerskiöld gjort
det sannolikt att Almquist var oskyldig. Efter
Jägerskiölds bevisföring, vars fasta grund är en
modern handstilsundersökning, kvarstår egentligen endast ett indicium mot Almquist: att
han flydde ur landet inför de dittills endast
ryktesvis framförda anklagelserna. De för Almquist belastande promemorior, som han lämnade efter sig och som anförts som bevis mot
honom, kan Jägerskiöld nämligen nöjaktigt
förklara.
Men varför flydde då Almquist? Jägerskiöld
försöker inte ge ett slutgiltigt och uttömmande
svar på den frågan. Han för emellertid fram
en hypotes om en kupp mot Almquist från de
Oscar I närstående kretsar, som var engagerade i dennes fördomsfria pressaffärer. Det skulle ha varit en ripost på Aftonbladschefens
Hiertas metod att komma åt sin fal’lige konkurrent, ägaren till Folkets röst, Frans Sjö-
berg. Hierta hade nämligen köpt upp Sjö-
bergs skuldförbindelser och sedan på en gång
presenterat dem till betalning. Att Sjöberg
räddade sig ur den situationen troddes bl a
ha berott på att han fått medel från högsta ort.
Jägerskiöld ställer frågan om det i Almquists
fall är fråga om en motsvarande kupp där
man måste förfalska reverser för att komma åt
honom. Till kravet på betalning skulle så ha
lagts beskyllningar för giftmordförsök. Hypotesen är intressant. Den förklarar många dunkla förhållanden, t ex att von Schevens båda
»pigor» Hedda Höge! och Amanda Brandt
vågade sig på att vitt och brett sprida rykten
om att Almquist inte bara stulit reverser från
von Scheven utan även försökt förgifta honom. Det skulle alltså ha funnits en ordnande
hand bakom aktionen, som förmått von Scheven att förfalska eller låta förfalska reverser
med Almquists namn samt lockat eller tvingat
tjänsteflickorna att agera med i spelet kring
den föregivna stölden och giftmordförsöket
Att den ena, Amanda Brandt, en fattig fosterdotter till en arbetare i Västerås, strax efteråt
inledde en vacker karriär med utrikes sångstudier är ett av Jägerskiöld påpekat indicium
på att en genomtänkt förföljelseaktion förelegat. H ypotesen är verkligen värd att prö-
vas närmare. Men det kan ju också ha förhållit sig så att hela affären tillkom på grund
av den gamle procentarens girighet – att han
själv (eller genom annan) förfalskade de reverser, som han beskyllde Almquist för att ha
stulit, men att Almquist trodde att det var
fråga om en planlagd aktion grundad på direktiv från högsta ort. Det skulle ju förklara
att han inte räknade med korrekt rättslig behandling utan föredrog att sätta sig i säkerhet för att återkomma i en situation, då han
hade bättre utsikter att försvara sig. Jägerskiöld antyder denna möjlighet, men går inte
närmare in på den.
Till Jägerskiölds tämligen summariska diskussion av hypotesen om ett planlagt justitiemord anmäler sig en reflexion. Vare sig det
var fråga om en planlagd aktion eller denna
aktion endast fanns i Almquists fantasi, är det
i efterhand sett tydligt att Almquist genom att
fly skapade möjligheter för sina fiender att
förfölja honom till det yttersta. Varför gav
han dem denna chans? En förklaring kan ligga i hans sensibla personlighet. Hans psykiska motståndskraft kan ha varit bruten- flykten
skedde i så fall, skulle vi nu för tiden säga, på
grund av ett nervöst sammanbrott. Om så-
dant kan man emellertid spekulera hur länge
som helst. En annan möjlighet är att han
trodde sig handla realistiskt – att sätta sig i
säkerhet inför en övermäktig politisk konjunkPärmar jö’r årgång 1970
49
tur och otillförlitliga domstolar var ännu på
hans tid högst förnuftigt. Själv kunde han
hoppas på att den 78-årige von Scheven snart
skulle dö, eller på ett ändrat politiskt läge.
Någon realpolitiker var han knappast, och
han räknade fel; kanske blev detta, liksom
tidigare, den yttersta orsaken till hans olycka.
Det skall bli intressant att se forskningen
arbeta vidare med Jägerskiölds hypotes om
en planlagd förföljelseaktion. Si non e vero, e
bene trovato!
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-21 00 49, eller genom insättning av kronor 9:- (inkl. moms och porto) på postgiro 7 27 44-6.