Namn att minnas – Göran Gentele
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Göran Gentele
»Fan må vara teaterdirektör!» utropade redan
Sjövall i Blanches »Ett resande teatersällskap»
och många, för att inte säga otaliga är de
svenska teaterdirektörer, som sedan dess haft
lust att instämma med honom. Inte minst gäller det våra operachefer. De har i allmänhet
gått om inte obedda till, så dock otackade
från. Detta är ett fenomen som vid det här laget nästan förefaller korrelerat till operachefskapet som sådant, eftersom det inträffar fullkomligt oberoende av innehavarens kompetens.
Också mycket framstående operachefer – och
vi kan trots allt visa upp ett par sådana- har
blivit föremål för en anmärkningsvärd brist på
uppskattning.
Riktigheten i salig Sjövalls iakttagelse har
Göran Gentele fått besanna. När han efter sex
års på det hela taget mycket framgångsrikt
chefskap för Stockholmsoperan skulle få sitt
förordnande förnyat hände ingenting. Vecka
efter vecka gick utan att regeringen fattade
något beslut. Beskäftiga individer nötte trapporna i utbildningsdepartementet. Insinuanta
artiklar dök upp i pressen, det tisslades och
tasslades bakom kulisser och i kanslikorridorer,
och under tiden undergrävdes Operans arbetsmoral och omöjliggjordes dess planering för
den kommande säsongen. Skandalen tog till
sist sådana proportioner att operastyreisens
ordförande, Folksam-chefen Seved Apelqvist,
ett av socialdemokratins bästa huvuden, offentligt gick till angrepp mot utbildningsdepartementet för dess exempellösa beteende. Först
då bekvämade sig regeringen motvilligt till att
förnya Genteles förordnande.
Nu har Göran Gentele fått sin revansch.
Bland ursprungligen ett sjuttiotal kandidater
har han, chefen för den lilla perifera stockholmsoperan, utsetts till chef för en av världens största och mest uppmärksammade operascener, Metropo-litan i New York. Motiveringen var i all enkelhet den att stockholmsoperan under Genteles ledning producerar de
bästa operaföreställningarna i samtiden. Den
utmärkelse vår Opera i Genteles person härigenom fått motta är utan motstycke. Aldrig
tidigare i det svenska musiklivets annaler har
det inträffat att en svensk anförtrotts en så
central uppgift i det internationella musiklivet.
Detta bör inte bara vara en källa till stolthet
och glädje för alla musikintresserade svenskar,
det bör också vara en tankeställare för vår
nådiga regering. Vid det här laget kan inte ens
klåparna på utbildningsdepartementets kultur·
avdelning – ty det lär faktiskt finnas en sådan
– undgå att inse vilken utomordentlig tillgång
Göran Gentele varit och är för vårt kulturliv.
När han mottog anbudet om chefskapet för
Metropolitan hade Gentele slutgiltigt och så
att säga egenhändigt infriat det bragelöfte han
avgav när han år 1963 utsågs till chef för
Kungl Teatern efter att under en tioårsperiod
ha meriterat sig för befattningen med en lång
rad lysande insceneringar på vår Opera. »Vi
ska konkurrera med världen och inte med oss
själva», förklarade han då. »När våra unga
stjärnor sjunger ska det inte vara som Metropolitanstjärnor utan som Stockholmsstjärnor.:.
Han har hållit detta löfte. Under hans chefstid
har stockholmsoperan eftertryckligt och slutgiltigt placerats på den musikaliska världskartan. Det har skett dels genom en serie framgångsrika utländska gästspel av hela Operan,
senast i samband med världsutställningen i
Montreal (ett gästspel som f ö skulle fortsatts
på Metropolitan om inte »operastrejken» i
New York kommit emellan), dels av enskilda
artister. Alltifrån Birgit Nilsson och Nicolai
Gedda fram till Berit Lindholm och Helge
Brilioth har det varit Stockholmsstjärnor, som
spritt glans över det svenska namnet, inte
Metropolitan- eller Bayreuthstjärnor. Bayreuth
har tvärtom, inom parentes sagt, på senare år
börjat kallas en filial till stockholmsoperan.
Och nu har Göran Gentele alltså även personligen bekräftat sitt löfte: han är själv den
senaste i raden av de stjärnor, som skall förgylla upp Metropolitan och tar därmed en
högst individuell revansch för det uteblivna
gästspelet – som mycket väl kan tänkas komma till stånd under hans chefstid.
Göran Genteles karriär har varit brokig, men
ändå konsekvent. Mot slutet av 30-talet – han
är född 1917- lämnade han Stockholms Högskola med en fil kand på fickan för att ägna
sig åt teatern. Alltsedan ändå spädare år hade
han haft utpräglade artistiska ambitioner, livligt stimulerade under uppväxttiden i en gammal stockholmsk kulturmiljö. Han härstammar
från familjer, hos vilka rik begåvning förenats
med starkt temperament och en något bohemisk läggning, som tar sig uttryck i uppenbar
motvilja mot det konventionella. Som pojke
hade Göran Gentele bland annat sysslat med
musik och spelat fiol men kom till sist underfund med att det var scenkonsten som lockade
honom mest.
Han prövade in på Dramatens elevskola och
blev småningom antagen. Redan då var han
på det klara med att han helst ville ägna sig
åt regi, men var fast besluten att lära sig yrket från grunden genom att först utbilda sig
till skådespelare. Hans kloke och förstående
chef, Ragnar Josephson, insåg snart att det
fanns skäl att låta honom försöka sig som
iscensättare. Sitt definitiva genombrott som
teaterregissör fick han när han 1950 satte upp
Calderons »Hus med dubbel ingång» på Dramatens stora scen – en succe som han nyligen
baft nöjet upprepa genom sin iscensättning av
Hilding Rosenbergs operaversion av pjäsen.
Redan innan hade han gjort sig ett namn
som filmregissör, vilket resulterat i en rad
briljanta filmkomedier – Gentele hör till de
ytterst få svenska filmregissörer som har modet och förmågan att vara rolig.
Från Dramaten lånades han över till Operan för att sätta upp Menottis »Konsuln».
Efter denna dynamiska, förtätade, expressiva
föreställning stod det klart att Gentele inte
bara var en mycket begåvad regissör i allmänhet utan också att han hade en utpräg- 51
lad specialbegåvning för operaregi, vilket är
betydligt ovanligare. Han hade kommit till
Operan för att stanna, till en början som förste regissör, efterhand som chef. Sin – som vi
sett – allt annat än lätta och tacksamma uppgift som operachef har han löst med stor
skicklighet och smidighet. Han har förstått
att kombinera Kungl Teaterns bästa traditioner med en rad friska och framsynta initiativ, som hållit repertoaren a jour med den
allra senaste utvecklingen på operakonstens
område inte minst genom ett fruktbärande
samarbete med våra egna yngre kompositörer,
författare och konstnärer.
Detta har givit Operan en alldeles ny goodwill eller rättare en good-will i alldeles nya
kretsar. Operan är inte längre en angelägenhet
bara för den gamla stampubliken. Den har
blivit en allmänkulturell angelägenhet. Det har
blivit på modet i de mest skilda kretsar, inte
minst bland ungdomen, att intressera sig för
denna som det har påståtts föråldrade och
förborgerligade konstform. Fråga är om Gentele kan åstadkomma samma mirakel med
Metropolitan, vilket onekligen förefaller som
en nästan övermänsklig uppgift. Men Gentele
har teatern i blodet, han har kärleken till och
förståelsen för opera som musikdramatik, han
kan kombinera fantasi ooh omdöme med en
numera betydande internationell erfarenhet,
han kan konsten att entusiasmera och samarbeta, han är spirituell, språkbegåvad och
representativ. Och så har han, sist men inte
minst, en hustru, rådgiverska, smakdomare och
inspiratris som är lika klok som skön, vilket
inte vill säga lite. Vem vet – kanske kommer
han som den förste bland Metropolitanchefer
slippa utropa vad han många gånger måste
ha tänkt som chef för stockholmsoperan: »Fan
må vara teaterdirektör!»
GU
Brandkontorets byggnad, ritad av
Tessin d. ä., är belägen i hjärtat av
Stockholm – vid Mynttorget
225 ÅRS FÖRTROENDE
OCH FÖRNYELSE
Att sedan 225 år tillbaka ha fastighetsägarnas förtroende, det vittnar om kunnande- och s
förnyelse. Som Sveriges äldsta försäkringsföretag kan vi därför erbjuda en tidsenlig försäkri
fastigheter i Stockholm med omnejd till låg kostnad.
Stiftat år 1746
STOCKHOLMS STADS BRANDFÖRSÄKRINGSKONl
Mynttorget 4 ·Telefon 23 41 60
Göran Gentele
»Fan må vara teaterdirektör!» utropade redan
Sjövall i Blanches »Ett resande teatersällskap»
och många, för att inte säga otaliga är de
svenska teaterdirektörer, som sedan dess haft
lust att instämma med honom. Inte minst gäller det våra operachefer. De har i allmänhet
gått om inte obedda till, så dock otackade
från. Detta är ett fenomen som vid det här laget nästan förefaller korrelerat till operachefskapet som sådant, eftersom det inträffar fullkomligt oberoende av innehavarens kompetens.
Också mycket framstående operachefer – och
vi kan trots allt visa upp ett par sådana- har
blivit föremål för en anmärkningsvärd brist på
uppskattning.
Riktigheten i salig Sjövalls iakttagelse har
Göran Gentele fått besanna. När han efter sex
års på det hela taget mycket framgångsrikt
chefskap för Stockholmsoperan skulle få sitt
förordnande förnyat hände ingenting. Vecka
efter vecka gick utan att regeringen fattade
något beslut. Beskäftiga individer nötte trapporna i utbildningsdepartementet. Insinuanta
artiklar dök upp i pressen, det tisslades och
tasslades bakom kulisser och i kanslikorridorer,
och under tiden undergrävdes Operans arbetsmoral och omöjliggjordes dess planering för
den kommande säsongen. Skandalen tog till
sist sådana proportioner att operastyreisens
ordförande, Folksam-chefen Seved Apelqvist,
ett av socialdemokratins bästa huvuden, offentligt gick till angrepp mot utbildningsdepartementet för dess exempellösa beteende. Först
då bekvämade sig regeringen motvilligt till att
förnya Genteles förordnande.
Nu har Göran Gentele fått sin revansch.
Bland ursprungligen ett sjuttiotal kandidater
har han, chefen för den lilla perifera stockholmsoperan, utsetts till chef för en av världens största och mest uppmärksammade operascener, Metropo-litan i New York. Motiveringen var i all enkelhet den att stockholmsoperan under Genteles ledning producerar de
bästa operaföreställningarna i samtiden. Den
utmärkelse vår Opera i Genteles person härigenom fått motta är utan motstycke. Aldrig
tidigare i det svenska musiklivets annaler har
det inträffat att en svensk anförtrotts en så
central uppgift i det internationella musiklivet.
Detta bör inte bara vara en källa till stolthet
och glädje för alla musikintresserade svenskar,
det bör också vara en tankeställare för vår
nådiga regering. Vid det här laget kan inte ens
klåparna på utbildningsdepartementets kultur·
avdelning – ty det lär faktiskt finnas en sådan
– undgå att inse vilken utomordentlig tillgång
Göran Gentele varit och är för vårt kulturliv.
När han mottog anbudet om chefskapet för
Metropolitan hade Gentele slutgiltigt och så
att säga egenhändigt infriat det bragelöfte han
avgav när han år 1963 utsågs till chef för
Kungl Teatern efter att under en tioårsperiod
ha meriterat sig för befattningen med en lång
rad lysande insceneringar på vår Opera. »Vi
ska konkurrera med världen och inte med oss
själva», förklarade han då. »När våra unga
stjärnor sjunger ska det inte vara som Metropolitanstjärnor utan som Stockholmsstjärnor.:.
Han har hållit detta löfte. Under hans chefstid
har stockholmsoperan eftertryckligt och slutgiltigt placerats på den musikaliska världskartan. Det har skett dels genom en serie framgångsrika utländska gästspel av hela Operan,
senast i samband med världsutställningen i
Montreal (ett gästspel som f ö skulle fortsatts
på Metropolitan om inte »operastrejken» i
New York kommit emellan), dels av enskilda
artister. Alltifrån Birgit Nilsson och Nicolai
Gedda fram till Berit Lindholm och Helge
Brilioth har det varit Stockholmsstjärnor, som
spritt glans över det svenska namnet, inte
Metropolitan- eller Bayreuthstjärnor. Bayreuth
har tvärtom, inom parentes sagt, på senare år
börjat kallas en filial till stockholmsoperan.
Och nu har Göran Gentele alltså även personligen bekräftat sitt löfte: han är själv den
senaste i raden av de stjärnor, som skall förgylla upp Metropolitan och tar därmed en
högst individuell revansch för det uteblivna
gästspelet – som mycket väl kan tänkas komma till stånd under hans chefstid.
Göran Genteles karriär har varit brokig, men
ändå konsekvent. Mot slutet av 30-talet – han
är född 1917- lämnade han Stockholms Högskola med en fil kand på fickan för att ägna
sig åt teatern. Alltsedan ändå spädare år hade
han haft utpräglade artistiska ambitioner, livligt stimulerade under uppväxttiden i en gammal stockholmsk kulturmiljö. Han härstammar
från familjer, hos vilka rik begåvning förenats
med starkt temperament och en något bohemisk läggning, som tar sig uttryck i uppenbar
motvilja mot det konventionella. Som pojke
hade Göran Gentele bland annat sysslat med
musik och spelat fiol men kom till sist underfund med att det var scenkonsten som lockade
honom mest.
Han prövade in på Dramatens elevskola och
blev småningom antagen. Redan då var han
på det klara med att han helst ville ägna sig
åt regi, men var fast besluten att lära sig yrket från grunden genom att först utbilda sig
till skådespelare. Hans kloke och förstående
chef, Ragnar Josephson, insåg snart att det
fanns skäl att låta honom försöka sig som
iscensättare. Sitt definitiva genombrott som
teaterregissör fick han när han 1950 satte upp
Calderons »Hus med dubbel ingång» på Dramatens stora scen – en succe som han nyligen
baft nöjet upprepa genom sin iscensättning av
Hilding Rosenbergs operaversion av pjäsen.
Redan innan hade han gjort sig ett namn
som filmregissör, vilket resulterat i en rad
briljanta filmkomedier – Gentele hör till de
ytterst få svenska filmregissörer som har modet och förmågan att vara rolig.
Från Dramaten lånades han över till Operan för att sätta upp Menottis »Konsuln».
Efter denna dynamiska, förtätade, expressiva
föreställning stod det klart att Gentele inte
bara var en mycket begåvad regissör i allmänhet utan också att han hade en utpräg- 51
lad specialbegåvning för operaregi, vilket är
betydligt ovanligare. Han hade kommit till
Operan för att stanna, till en början som förste regissör, efterhand som chef. Sin – som vi
sett – allt annat än lätta och tacksamma uppgift som operachef har han löst med stor
skicklighet och smidighet. Han har förstått
att kombinera Kungl Teaterns bästa traditioner med en rad friska och framsynta initiativ, som hållit repertoaren a jour med den
allra senaste utvecklingen på operakonstens
område inte minst genom ett fruktbärande
samarbete med våra egna yngre kompositörer,
författare och konstnärer.
Detta har givit Operan en alldeles ny goodwill eller rättare en good-will i alldeles nya
kretsar. Operan är inte längre en angelägenhet
bara för den gamla stampubliken. Den har
blivit en allmänkulturell angelägenhet. Det har
blivit på modet i de mest skilda kretsar, inte
minst bland ungdomen, att intressera sig för
denna som det har påståtts föråldrade och
förborgerligade konstform. Fråga är om Gentele kan åstadkomma samma mirakel med
Metropolitan, vilket onekligen förefaller som
en nästan övermänsklig uppgift. Men Gentele
har teatern i blodet, han har kärleken till och
förståelsen för opera som musikdramatik, han
kan kombinera fantasi ooh omdöme med en
numera betydande internationell erfarenhet,
han kan konsten att entusiasmera och samarbeta, han är spirituell, språkbegåvad och
representativ. Och så har han, sist men inte
minst, en hustru, rådgiverska, smakdomare och
inspiratris som är lika klok som skön, vilket
inte vill säga lite. Vem vet – kanske kommer
han som den förste bland Metropolitanchefer
slippa utropa vad han många gånger måste
ha tänkt som chef för stockholmsoperan: »Fan
må vara teaterdirektör!»
GU
Brandkontorets byggnad, ritad av
Tessin d. ä., är belägen i hjärtat av
Stockholm – vid Mynttorget
225 ÅRS FÖRTROENDE
OCH FÖRNYELSE
Att sedan 225 år tillbaka ha fastighetsägarnas förtroende, det vittnar om kunnande- och s
förnyelse. Som Sveriges äldsta försäkringsföretag kan vi därför erbjuda en tidsenlig försäkri
fastigheter i Stockholm med omnejd till låg kostnad.
Stiftat år 1746
STOCKHOLMS STADS BRANDFÖRSÄKRINGSKONl
Mynttorget 4 ·Telefon 23 41 60