Dagens frågor
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Vägar till högre utbildning
Den s k kompetensutredningen med universitetskansler Löwbeer i spetsen fortsätter att
producera sina från doktrinära utgångspunkter dikterade betänkanden. Universitetsmyndigheter och andra, som slår vakt om svensk
forsknings möjligheter i framtiden, fortsätter
att kritisera dem. Ett av de senaste, kallat Behörighet och urval (SOU 1970: 21) har bl a
föranlett ett remissyttrande från Handelshögskolan i Stockholm. Ett avsnitt av detta yttrande återges här. I all sin korthet ger det en
mycket klar bild av vad som står på spel.
»Utredningen berör (s 108 ff) övers1ktligt
vissa konsekvenser av förslaget ur kvantitativ
och ekonomisk synpunkt. Utredningens slutsats
är att den föreslagna ändringen av behörighetsnivån för samhället i dess helhet kan beräknas medföra endast begränsade kostnadsökningar och bortfall av arbetsinsatser i produktionen.
Utredningen har här förbisett, att varje
sänkning av behörighetsnivån för tillträde till
universitet och högskolor måste ställa stora
krav på tilldelningen av utbildningsresurser
vid dessa. Ställer man upp ett visst utbildning~>resultat såsom mål, måste man vara beredd att kosta på en intensivare undervisning
ju läJngre ned man kommer på skalan av de
studerandes förmåga och V’ilja att tillgodogöra
sig utbildningen. Den nuvarande genomsnittskostnaden per student och år måste alltså stiga om man vill sänka behörighetsgränsen utan
att samtidigt sänka utbildningsmålet. Redan
nu har universitet och högskolor helt otillräckliga resurser för att kunna på et t adekvat sätt
taga hand om alla de studerande som sökt sig
till ospärrad utbildningslinje. En sänkning av
behörighetsnivån utan en mer än proportionsvis ökad tilldelning av resurser måste komma
att göra situationen än värre.
Man kan nalkas behörighetsproblemet från
den utgångspunkten, att det gäller att såvitt
möjligt till högre studier släppa fram endast
sådana studerande, som bedöms ha en rimlig
möjlighet att lyckas. Man kan också nalkas
behörighetsproblemet från den utgångspunkten
att man vill till högre studier släppa fram inte
bara nu nämnda studerande utan också ett
större eller mindre antal studerande med då-
liga utsikter att lyckas, från den utgångspunkten att det – bl a med hänsyn till prognosinstrumentens bristande precision – bör tillåtas
en större grupp studerande att pröva sina krafter för att var och en skall kunna få se om han
lyckas eller misslyckas. Väljer man det senare
alternativet, måste man ha klart för sig att det
är för samhället betydligt mera kostsamt än
det förra och fråga sig om man anser att merkostnaden uppväges av ökade fördelar. Man
måste också taga den konsekvensen, att ett
måhända avsevärt antal studiemisslyckanden
och därmed ofta följande personliga tragedier
blir ofrånkomliga, något som direktiven i det
citerade uttalandet snuddar vid men som utredningen synes helt förbigå. Man måste slutligen stålsätta sig mot krav från dem som misslyckas att studiefordringarna skall sänkas.
Valet mellan de båda här uppställda alternalliven är en politisk fråga. Det hade varit
önskvärt att utredningen till tjänst för de beslutande instanserna klart pekat på konsekvenserna av de olika alternativen.
Betänkandet präglas av en ständigt återkommande konflikt mellan å ena sidan direktivens krav på att de studerandes kvalitet inte
får sjunka, å andra sidan ett av utredningen
uppställt krav på att de studerande i sin rekrytering om möjligt skall – vid varje läroanstalt? inom varje ämne? – återspegla landets
befolkningsmässiga indelning i socialgrupperna
l, 2 och 3. I sin strävan efter att uppfylla det
sistnämnda kravet är utredningen beredd att i
avsevärd grad efterge det förstnämnda.
Lärarrådet instämmer i det grundläggande
önskemålet att man skall skapa möjligheter för
alla studielämpliga personer att oberoende av
social och ekonomisk bakgrund bedriva högre
studier. Detta bör emellertid inte ske på det
sättet att man ställer upp behörighetsregler
som delvis har ett annat syfte, nämHgen att på
bekostnad av studielämpligheten främja en
proportionell rekrytering ur olika socialgrupper. Det är anmärkningsvärt, att utredningen,
som planlägger för rekryteringen vid universitet och högskolor under en avsevärd tid framåt, har så föga av optimism inför den sociala
utjämning – både beträffande de studerandes
ursprungsmiljö och beträffande deras status efter avslutade studier – som obestridligen på-
går och som alltmer påskyndas av de politiskt
bestämmande instanserna. Utredningen vågar
tydligen inte tro på att den sociala utjämningen kommer att fortgå tillräckligt snabbt även
utan stöd av de nu diskuterade rekryteringsreglerna och den vågar därför inte satsa helhjärtat på att låta universitet och högskolor
till hela samhällets båtnad rekryteras med de
för studier bäst ägnade personerna. Utredningens förslag måste i detta avseende på litet längre sikt betecknas såsom anmärkningsvärt konservativt.
I själva verket bör man räkna med att en
av låga behörighetskrav och otillräckliga utbildningsresurser föranledd hög frekvens av
personliga studiemisslyckanden kan komma
att leda till ökade sociala motsättningar i
stället för ökad social utjämning.»
Skarpare och samtidigt mera elegant kan
kritiken knappast framföras. Det återstår att se
om den på något sätt kan tänkas påverka de
konservativa socialister som utbildningsminister Carlsson samlat i utredningen. Fråga är
om de ens bryr sig om att läsa kritiken.
En god början
Det norska arbeiderpartiets grand old man,
Einar Gerhardsen, gav för någon tid sedan vid
ett besök i Sverige en klargörande upplysning
om orsakerna till de norska socialdemokraternas fall från regeringsmakten. De var, förklarade han: en splittrad socialdemokrati och en
enad borgerlighet.
Samma läge börjar nu skymta också i Sverige. Socialdemokraterna är svårt splittrade i
EEC-frågan. Den radikala falangen med Aftonbladet i spetsen utmålar i tonfall av mycken tro och föga vetande ett svenskt medlem- 59
skap i EEC som den yttersta domen över all
frihet, jämlikhet och broderskap i det socialistiska folkhemmet Sverige. Partiets experter i
regeringen har kärvt tillbakavisat dessa Kassandraskrin och regeringen håller dessbättre
fortfarande frågan om medlemskap öppen.
Förmodligen skulle också den socialdemokratiska partiledningen få partiets majoritet bakom sig den .dag man beslutar sig för att offentligt deklarera en mer positiv syn på möjligheterna att förena neutralitetspolitiken med ett
svenskt inträde i EEC. Men så långt som EECmotståndarna drivit sin agitation lär detta
knappast kunna ske utan uppslitande inre strider, kanske rentav utbrytningar av hela grupper ur partiet.
För dem som med någon oro sett fram mot
den borgerliga oppositionens första framträ-
dande i enkammarriksdagen, fanns flera glädjande tendenser att anteckna.
För ·det första är det uppenbart att EECfrågan inte kommer att söndra de borgerliga
partierna. Att en grupp inom folkpartiets ungdomsförbund tillsammans med centerns ungdomsförbund agiterar mot EEC i nästan lika
hätska ordalag som vänsterextremisterna torde
inte få någon större betydelse. Vid sidan av
ett fåtal vilsna idealister består denna ungdomliga mittengruppering mest av högröstade ignoranter av den politiska typ, som namnet
Bosse Ringholm brukar få illustrera. Att Johannes Mikael Antonsson genom för tidig, för
mycken och för osaklig talförhet kommit att
associeras med detta sällskap, är besynnerligt.
I vart fall framstår han numera som bättre
meriterad för en landshövdingestol än för högre politiskt ledarskap.
En annan glädjande företeelse är de borgerligas goda sammanhållning såväl i partimotionerna som i remissdebatten. Särskilt viktigt är
att moderata samlingspartiet fortsatt Yngve
Holmbergs politik att ligga låg·t i skattefrågorna. Det hade kunnat te sig frestande för den
nya partiledningen att konkret demonstrera
partiets krav på resoluta sänkningar av de
orimliga marginalskatterna; om sådana frestel- 60
ser funnits har de övervunnits i en tydlig strä-
van att i skattefrågan vidmakthålla en borgerlig enhetsfront.
Att detta är en politisk nödvändighet får givetvis inte hindra de moderata från att dter
hand lägga fram sin skattepolitik i klara rättsregler och siffror. I den folkstorm mot skattesystemet, som är att förvänta, kommer väljarna att yrka på öppet besked. Rätteligen borde
mittenpartierna och moderata samlingspartiet
tillsammans så snart som möjligt utforma riktlinjer för en skatterefo11m, som kan ge ett under skatter dignande folk hopp om bättre
framtid. Lyckas man med det, blir socialdemokraternas läge inför 1973 svårt. Att det ännu är långt till valet bör emellertid inte undanskymma det faktum att oppositionen gjort
en god början.
Vuxenutbildningen
Under 1960-talet har vuxenutbildningen –
inte minst den kvalificerade – utvecklats i
snart sagt explosiv omfattning. Till universiteten och dess filialer J1ksom till mångfalden av
specialhögskolor strömmar allt större skaror
av äldre med önskemål om bättre utbildning
för det egna yrket eller om ny utbildning för
ett yrkesbyte. Universiteten och högskolorna
som nästan övermannats av uppgiften att taga
emot studenterna från den nya gymnasieskolan, får härigenom en extra och snabbt växande arbetsbörda. Samtidigt utvidgas de stora
frivilliga bildningsorganisationerna – ABF,
TBV, Medborgarskolan, Kursverksamheten
osv – i en oförutsedd takt. Därtill ställs dessa
organisationer inför en uppgift, som är svårare
än tidigare. Dessa elever i vuxenutbildningen
kräver aUt oftare att få undervisning på akademisk nivå, som kan leda till akademiska betyg
och examina. I tämlig stillhet har det på
många orter runt om i landet växt fram ett
slags inofficiella universitetsfilialer – som särskilt på fredagskvällen och lördagen fyller de
lokala läroverksbyggnaderna med ett sjudande
liv. Förr eller senare blir det förmodligen nödvändigt att skapa fastare former och säkrare
kvalitetsgarantier för denna värdefulla verksamhet. I regel torde det enklaste sättet vara
att knyta den så nära till universiteten resp
specialhögskolorna och dess lärarkårer som
möjligt. I vissa fall kan den mest praktiska
lösningen vara att helt enkelt upprätta en ny
universitetsfilial.
Men en uppgift är redan överhängande –
för politikerna, liksom för skol- och universitetsfolket – nämligen att ställa en prognos på
något längre sikt för den kvantitativa utvecklingen av denna typ av yrkesutbildning och att
i tid inrätta sig härefter.
Vid sådana bedömanden måste man taga
hänsyn till en cirkeleffekt av den så starkt ökade högre utbildningen av ungdomen – en cirkeleffekt, som hittills föga uppmärksammats.
10 000-tals vuxna utan högre utbildning har
att räkna med att de inom överskådlig framtid
kommer att vara arbetsledare för eller äldre
arbetskamrater till människor med samhällsvetenskaplig, ekonomisk, juridisk, eller teknisk
utbildning på universitetsnivå. För att kunna
hävda sig inför dessa unga och därtill för att
rätt kunna utnyttja de högutbildades kunskaper till myndighetens, företagets eller organisationens fromma, måste de vuxna själva skaffa
sig en högre utbildning. Bankkamrern med
studentexamen eller lasarettsintendenten med
handelsgymnasium kommer snart nog att ha
akademiker: ekonomer, samhällsvetare och jurister runt omkring sig, ooh det inte längre
bara i specialbefattningar. Hur skall han få
nytta av dem och de av honom om han inte
förntår åtminstone grunderna i deras fackutbildning? Det bästa han kan göra är givetvis
att själv skaffa sig lämplig motsvarande utbildning.
Det svenska undervisningsväsendets senare
historia överflödar av exempel på hur man i
politiken underskattat den kvantitativa tillväxten ’inom utbildningsområdet – antingen i ren
aningslöshet om följderna av kortsiktiga s k
praktiska lösningar eller på grund av otillfredsställande möjligheter till prognoser. Numera,
i datateknikens tidsålder är det inte ursäktligt
att bli överrumplad. Det kan dessutom bli
mycket dyrt.
Samhället och brottsligheten
Den ökade kriminaliteten har blivit ett av välfärdssamhällets största problem. Antalet anmälda brott mot brottsbalken var år 1955
156 000 och 1968 omkring 450 000. För de två
senaste åren föreligger endast preliminär statistik, men också denna visar en kraftig stegring. Enligt en undersökning är en inte obetydlig del av våldsbrottsoffren i Stockholm äldre
och handikappade. I storstäderna vågar numera många åldringar inte längre gå ut på gatorna efter mörkrets inbrott. Av det skälet har
man exempelvis måst flytta söndagarnas aftonsång i Katarina kyrka i Stockholm från kl
18.00 till kl 15.00. Polisen saknar resurser att
garantera kyrkobesökarnas säkerhet!
Mycket tyder dessutom på en fortsatt ökning av brottsligheten. I fjol presenterade så-
lunda en arbetsgrupp inom kanslihuset en
prognos, enligt vilken våldsbrotten beräknas
öka med 20 procent under den närmaste
femårsperioden.
Mot denna bakgrund är det uppenbart att
brottsproblemet ovillkorligen måste angripas
målmedvetet över hela fältet. Enkla patentlösningar finns inte. Statsminister Palme hävdar
ofta att en förutsättning för att brottsligheten
skall minska är en snabb ekonomisk och social
utveckling. Vore detta riktigt skulle, med tanke
på brottslighetens kraftiga ökning, en social
nedskrotning utan like ha ägt rum de senaste
femton åren. Så har faktiskt inte varit fallet.
Moderata Samlingspartiet har i en partimotion till årets riksdag försökt och även lyckats
med att lägga en helhetssyn på problemet. Motionen anknyter innehållsmässigt till det uppmärksammade PM som en arbetsgrupp inom
partiet utarbetade och som offentliggjordes
i valrörelsen i höstas. I motionen fastslås dels
att den enskilde individen har rätt att av samhället garanteras trygghet till liv, lem och
egendom, dels att varje brottslig handling innebär ett misslyckande från statens sida i upp- 61
giften att skapa goda former för mänsklig
gemenskap och upprätthålla normer för denna. Därför måste samhället också söka klargöra orsakerna till kriminaliteten och ge brottslingama reella möjligheter att återanpassa sig
till en lag!ydig tillvaro.
Det är nödvändigt att polismakten nu äntligen får sådana personella resurser att den kan
fullgöra sina ansvarsfulla uppgifter. Regeringen föreslår i statsverkspropositionen en ökning
på 400 polismanstjänster. Detta är alldeles för
lite. Arbetstidsförkortningen för polisen motsvarar i runt tal ett bortfall på 625 tjänster,
huvudsakligen polismanstjänster. Regeringsförslaget betyder därför i praktiken en minskning
av polisens resurser. Polischeferna har sammanlagt äskat nära l 800 nya polismanstjänster. Rikspolisstyrelsen har yrkat på 800. Detta
krav, som också Moderata Samlingspartiet anslutit sig till, är högst rimligt.
Ett av de starkaste skälen till att antalet polismanstjänster bör bli väsentligt större är att
upptäcktsrisken därigenom ökar. Det är förmodligen i första hand denna och inte på-
följdens längd som avgör dennas allmänpreventiva effekter. Så länge uppklarningsprocenten är så låg som 30 procent torde riskerna
med kriminella handlingar för många framstå
som betryggande små.
Viktigt i m-motionen är också att den aktualiserar frågan om polismans ersättning vid
kroppsskada i samband med tjänst. Här har
riksdagen begärt åtgärder av regeringen, men
ingenting har hittills skett. Problemet måste få
en skyndsam lösning.
Kampen mot brottsligheten måste även fö-
ras genom vårdande åtgärder. Den höga återfallsprocenten är ett dåligt betyg åt den nuvarande kriminalvården. Samtidigt har forskningen på detta fält varit obetydlig. En utvidgad kriminologisk forskning är angelägen –
bl a bör man snarast söka kartlägga vilken betydelse olika påföljder har för laglydnaden.
Likaså måste frivården förbättras. Denna bör
utökas på bekostnad av den slutna vården.
Skall frivården bli meningsfull krävs dock att
62
personer som kommer ut från fångvårdsanstalterna särskilt under den första tiden i frihet
får sådant bistånd, att de kan anpassa sig till
en ordnad tillvaro.
Moderata Samlingspart~et vill sålunda ha en
kraftigare statlig satsning än regeringen på att
komma åt brottsligheten och dess orsaker. Hr
Palme kommer kanske att som vanligt beklaga sig över »ansvarslösa överbud». Sådan jämmer kan partiet ta med ro. Dess förslag är under inga omständigheter så omfattande att ett
genomförande av dem innebär någon katastrof
för en budget på 50 miljarder kr.
Ridåfall efter Rysketeater?
När regeringen Palme i fjol efter mycken vånda beslöt att skona Vindelälven innebar detta
inte någon slags omprövning av den socialdemokratiska politiken i riktning mot en mindre
miljöfientlig linje. Den som möjligen vågade
hoppas på detta har all anledning att känna
sig besviken. Beslutet var helt betingat av det
förhållandet, att en inte obetydlig falang inom
partiets riksdagsgrupp ställde sig starkt kritisk
till en skövling av älven och var beredd att
slåss för denna ståndpunkt. Därigenom försvann det nödvändiga parlamentariska underlaget, och hr Palme hade följaktligen inget
val.
Detta nederlag har emellertid inte lämnat
de socialdemokratiska miljöförstörarna någon
ro. Det förefaller som om de nu mer eller
mindre maniskt söker leta fram nya värdefulla
miljöområden att gå lös på.
Det senaste exemplet härpå utgör Ritsemprojektet. I årets statsverksproposition hemställs om ett investeringsanslag för budgetåret
1971/72 till kraftstationer mm på 975 miljoner kr. I detta ingår också byggandet av Ritseros kraftstation. Vidare yrkas anslag för reglering av Sitasjaure-Autajaure och för kraftledning Vietas-Ritsem jämte anslutning.
Som bekant biföll fjolårets höstriksdag en
proposition innebärande att intrång medgavs i
Stora Sjöfallets nationalpark för att göra det
möjligt att reglera Autajaure och bygga Ritseros kmftstation.
Då hade emellertid regering·en ensam majoritet. I år är situationen en annan. Hr Palme
måste få stöd från något håll. Men samtliga
borgerliga oppositionspartier plus hr Hermanssons parti har nu klart sagt nej till Ritsemprojektet. Regeringen kommer tydligen inte att
få några pengar för ändamålet.
Det bör framhållas att ingen tvetydighet
finns i oppositionspartiernas ställningstagande,
men att centerpartiet uttrycker sig något försiktigare än de andra. Det beror sannolikt på att
partiet har ett par potentiella frondörer i sin
riksdagsgrupp. Bland .dem märks hr Nils Eric
Gustafsson i Byske, som i höstas röstade med
den socialdemokratiska propositionen.
Skälen till oppositionens nej behöver inte
framhållas här. De framstår som självklara för
alla dem som inser de vetenskapliga, kulturella och rekreationsbefrämjande värdena av
det norrländska landskapet och som känner ansvar för miljön gentemot kommande generationer. Av allt att döma går regeringen nu
mot ett lika glädjande som välförtjänt nederlag; och låt oss tillika hoppas att när ridån
faller, skall närvaron av kulturhuset trots allt
avhålla hr Gustafsson från att ställa till med
någon ny Bysketeater.
ALLTI~ tN
81FITt1HD M\NDRt!
9t./
Tandläkare Geij”er
Vägar till högre utbildning
Den s k kompetensutredningen med universitetskansler Löwbeer i spetsen fortsätter att
producera sina från doktrinära utgångspunkter dikterade betänkanden. Universitetsmyndigheter och andra, som slår vakt om svensk
forsknings möjligheter i framtiden, fortsätter
att kritisera dem. Ett av de senaste, kallat Behörighet och urval (SOU 1970: 21) har bl a
föranlett ett remissyttrande från Handelshögskolan i Stockholm. Ett avsnitt av detta yttrande återges här. I all sin korthet ger det en
mycket klar bild av vad som står på spel.
»Utredningen berör (s 108 ff) övers1ktligt
vissa konsekvenser av förslaget ur kvantitativ
och ekonomisk synpunkt. Utredningens slutsats
är att den föreslagna ändringen av behörighetsnivån för samhället i dess helhet kan beräknas medföra endast begränsade kostnadsökningar och bortfall av arbetsinsatser i produktionen.
Utredningen har här förbisett, att varje
sänkning av behörighetsnivån för tillträde till
universitet och högskolor måste ställa stora
krav på tilldelningen av utbildningsresurser
vid dessa. Ställer man upp ett visst utbildning~>resultat såsom mål, måste man vara beredd att kosta på en intensivare undervisning
ju läJngre ned man kommer på skalan av de
studerandes förmåga och V’ilja att tillgodogöra
sig utbildningen. Den nuvarande genomsnittskostnaden per student och år måste alltså stiga om man vill sänka behörighetsgränsen utan
att samtidigt sänka utbildningsmålet. Redan
nu har universitet och högskolor helt otillräckliga resurser för att kunna på et t adekvat sätt
taga hand om alla de studerande som sökt sig
till ospärrad utbildningslinje. En sänkning av
behörighetsnivån utan en mer än proportionsvis ökad tilldelning av resurser måste komma
att göra situationen än värre.
Man kan nalkas behörighetsproblemet från
den utgångspunkten, att det gäller att såvitt
möjligt till högre studier släppa fram endast
sådana studerande, som bedöms ha en rimlig
möjlighet att lyckas. Man kan också nalkas
behörighetsproblemet från den utgångspunkten
att man vill till högre studier släppa fram inte
bara nu nämnda studerande utan också ett
större eller mindre antal studerande med då-
liga utsikter att lyckas, från den utgångspunkten att det – bl a med hänsyn till prognosinstrumentens bristande precision – bör tillåtas
en större grupp studerande att pröva sina krafter för att var och en skall kunna få se om han
lyckas eller misslyckas. Väljer man det senare
alternativet, måste man ha klart för sig att det
är för samhället betydligt mera kostsamt än
det förra och fråga sig om man anser att merkostnaden uppväges av ökade fördelar. Man
måste också taga den konsekvensen, att ett
måhända avsevärt antal studiemisslyckanden
och därmed ofta följande personliga tragedier
blir ofrånkomliga, något som direktiven i det
citerade uttalandet snuddar vid men som utredningen synes helt förbigå. Man måste slutligen stålsätta sig mot krav från dem som misslyckas att studiefordringarna skall sänkas.
Valet mellan de båda här uppställda alternalliven är en politisk fråga. Det hade varit
önskvärt att utredningen till tjänst för de beslutande instanserna klart pekat på konsekvenserna av de olika alternativen.
Betänkandet präglas av en ständigt återkommande konflikt mellan å ena sidan direktivens krav på att de studerandes kvalitet inte
får sjunka, å andra sidan ett av utredningen
uppställt krav på att de studerande i sin rekrytering om möjligt skall – vid varje läroanstalt? inom varje ämne? – återspegla landets
befolkningsmässiga indelning i socialgrupperna
l, 2 och 3. I sin strävan efter att uppfylla det
sistnämnda kravet är utredningen beredd att i
avsevärd grad efterge det förstnämnda.
Lärarrådet instämmer i det grundläggande
önskemålet att man skall skapa möjligheter för
alla studielämpliga personer att oberoende av
social och ekonomisk bakgrund bedriva högre
studier. Detta bör emellertid inte ske på det
sättet att man ställer upp behörighetsregler
som delvis har ett annat syfte, nämHgen att på
bekostnad av studielämpligheten främja en
proportionell rekrytering ur olika socialgrupper. Det är anmärkningsvärt, att utredningen,
som planlägger för rekryteringen vid universitet och högskolor under en avsevärd tid framåt, har så föga av optimism inför den sociala
utjämning – både beträffande de studerandes
ursprungsmiljö och beträffande deras status efter avslutade studier – som obestridligen på-
går och som alltmer påskyndas av de politiskt
bestämmande instanserna. Utredningen vågar
tydligen inte tro på att den sociala utjämningen kommer att fortgå tillräckligt snabbt även
utan stöd av de nu diskuterade rekryteringsreglerna och den vågar därför inte satsa helhjärtat på att låta universitet och högskolor
till hela samhällets båtnad rekryteras med de
för studier bäst ägnade personerna. Utredningens förslag måste i detta avseende på litet längre sikt betecknas såsom anmärkningsvärt konservativt.
I själva verket bör man räkna med att en
av låga behörighetskrav och otillräckliga utbildningsresurser föranledd hög frekvens av
personliga studiemisslyckanden kan komma
att leda till ökade sociala motsättningar i
stället för ökad social utjämning.»
Skarpare och samtidigt mera elegant kan
kritiken knappast framföras. Det återstår att se
om den på något sätt kan tänkas påverka de
konservativa socialister som utbildningsminister Carlsson samlat i utredningen. Fråga är
om de ens bryr sig om att läsa kritiken.
En god början
Det norska arbeiderpartiets grand old man,
Einar Gerhardsen, gav för någon tid sedan vid
ett besök i Sverige en klargörande upplysning
om orsakerna till de norska socialdemokraternas fall från regeringsmakten. De var, förklarade han: en splittrad socialdemokrati och en
enad borgerlighet.
Samma läge börjar nu skymta också i Sverige. Socialdemokraterna är svårt splittrade i
EEC-frågan. Den radikala falangen med Aftonbladet i spetsen utmålar i tonfall av mycken tro och föga vetande ett svenskt medlem- 59
skap i EEC som den yttersta domen över all
frihet, jämlikhet och broderskap i det socialistiska folkhemmet Sverige. Partiets experter i
regeringen har kärvt tillbakavisat dessa Kassandraskrin och regeringen håller dessbättre
fortfarande frågan om medlemskap öppen.
Förmodligen skulle också den socialdemokratiska partiledningen få partiets majoritet bakom sig den .dag man beslutar sig för att offentligt deklarera en mer positiv syn på möjligheterna att förena neutralitetspolitiken med ett
svenskt inträde i EEC. Men så långt som EECmotståndarna drivit sin agitation lär detta
knappast kunna ske utan uppslitande inre strider, kanske rentav utbrytningar av hela grupper ur partiet.
För dem som med någon oro sett fram mot
den borgerliga oppositionens första framträ-
dande i enkammarriksdagen, fanns flera glädjande tendenser att anteckna.
För ·det första är det uppenbart att EECfrågan inte kommer att söndra de borgerliga
partierna. Att en grupp inom folkpartiets ungdomsförbund tillsammans med centerns ungdomsförbund agiterar mot EEC i nästan lika
hätska ordalag som vänsterextremisterna torde
inte få någon större betydelse. Vid sidan av
ett fåtal vilsna idealister består denna ungdomliga mittengruppering mest av högröstade ignoranter av den politiska typ, som namnet
Bosse Ringholm brukar få illustrera. Att Johannes Mikael Antonsson genom för tidig, för
mycken och för osaklig talförhet kommit att
associeras med detta sällskap, är besynnerligt.
I vart fall framstår han numera som bättre
meriterad för en landshövdingestol än för högre politiskt ledarskap.
En annan glädjande företeelse är de borgerligas goda sammanhållning såväl i partimotionerna som i remissdebatten. Särskilt viktigt är
att moderata samlingspartiet fortsatt Yngve
Holmbergs politik att ligga låg·t i skattefrågorna. Det hade kunnat te sig frestande för den
nya partiledningen att konkret demonstrera
partiets krav på resoluta sänkningar av de
orimliga marginalskatterna; om sådana frestel- 60
ser funnits har de övervunnits i en tydlig strä-
van att i skattefrågan vidmakthålla en borgerlig enhetsfront.
Att detta är en politisk nödvändighet får givetvis inte hindra de moderata från att dter
hand lägga fram sin skattepolitik i klara rättsregler och siffror. I den folkstorm mot skattesystemet, som är att förvänta, kommer väljarna att yrka på öppet besked. Rätteligen borde
mittenpartierna och moderata samlingspartiet
tillsammans så snart som möjligt utforma riktlinjer för en skatterefo11m, som kan ge ett under skatter dignande folk hopp om bättre
framtid. Lyckas man med det, blir socialdemokraternas läge inför 1973 svårt. Att det ännu är långt till valet bör emellertid inte undanskymma det faktum att oppositionen gjort
en god början.
Vuxenutbildningen
Under 1960-talet har vuxenutbildningen –
inte minst den kvalificerade – utvecklats i
snart sagt explosiv omfattning. Till universiteten och dess filialer J1ksom till mångfalden av
specialhögskolor strömmar allt större skaror
av äldre med önskemål om bättre utbildning
för det egna yrket eller om ny utbildning för
ett yrkesbyte. Universiteten och högskolorna
som nästan övermannats av uppgiften att taga
emot studenterna från den nya gymnasieskolan, får härigenom en extra och snabbt växande arbetsbörda. Samtidigt utvidgas de stora
frivilliga bildningsorganisationerna – ABF,
TBV, Medborgarskolan, Kursverksamheten
osv – i en oförutsedd takt. Därtill ställs dessa
organisationer inför en uppgift, som är svårare
än tidigare. Dessa elever i vuxenutbildningen
kräver aUt oftare att få undervisning på akademisk nivå, som kan leda till akademiska betyg
och examina. I tämlig stillhet har det på
många orter runt om i landet växt fram ett
slags inofficiella universitetsfilialer – som särskilt på fredagskvällen och lördagen fyller de
lokala läroverksbyggnaderna med ett sjudande
liv. Förr eller senare blir det förmodligen nödvändigt att skapa fastare former och säkrare
kvalitetsgarantier för denna värdefulla verksamhet. I regel torde det enklaste sättet vara
att knyta den så nära till universiteten resp
specialhögskolorna och dess lärarkårer som
möjligt. I vissa fall kan den mest praktiska
lösningen vara att helt enkelt upprätta en ny
universitetsfilial.
Men en uppgift är redan överhängande –
för politikerna, liksom för skol- och universitetsfolket – nämligen att ställa en prognos på
något längre sikt för den kvantitativa utvecklingen av denna typ av yrkesutbildning och att
i tid inrätta sig härefter.
Vid sådana bedömanden måste man taga
hänsyn till en cirkeleffekt av den så starkt ökade högre utbildningen av ungdomen – en cirkeleffekt, som hittills föga uppmärksammats.
10 000-tals vuxna utan högre utbildning har
att räkna med att de inom överskådlig framtid
kommer att vara arbetsledare för eller äldre
arbetskamrater till människor med samhällsvetenskaplig, ekonomisk, juridisk, eller teknisk
utbildning på universitetsnivå. För att kunna
hävda sig inför dessa unga och därtill för att
rätt kunna utnyttja de högutbildades kunskaper till myndighetens, företagets eller organisationens fromma, måste de vuxna själva skaffa
sig en högre utbildning. Bankkamrern med
studentexamen eller lasarettsintendenten med
handelsgymnasium kommer snart nog att ha
akademiker: ekonomer, samhällsvetare och jurister runt omkring sig, ooh det inte längre
bara i specialbefattningar. Hur skall han få
nytta av dem och de av honom om han inte
förntår åtminstone grunderna i deras fackutbildning? Det bästa han kan göra är givetvis
att själv skaffa sig lämplig motsvarande utbildning.
Det svenska undervisningsväsendets senare
historia överflödar av exempel på hur man i
politiken underskattat den kvantitativa tillväxten ’inom utbildningsområdet – antingen i ren
aningslöshet om följderna av kortsiktiga s k
praktiska lösningar eller på grund av otillfredsställande möjligheter till prognoser. Numera,
i datateknikens tidsålder är det inte ursäktligt
att bli överrumplad. Det kan dessutom bli
mycket dyrt.
Samhället och brottsligheten
Den ökade kriminaliteten har blivit ett av välfärdssamhällets största problem. Antalet anmälda brott mot brottsbalken var år 1955
156 000 och 1968 omkring 450 000. För de två
senaste åren föreligger endast preliminär statistik, men också denna visar en kraftig stegring. Enligt en undersökning är en inte obetydlig del av våldsbrottsoffren i Stockholm äldre
och handikappade. I storstäderna vågar numera många åldringar inte längre gå ut på gatorna efter mörkrets inbrott. Av det skälet har
man exempelvis måst flytta söndagarnas aftonsång i Katarina kyrka i Stockholm från kl
18.00 till kl 15.00. Polisen saknar resurser att
garantera kyrkobesökarnas säkerhet!
Mycket tyder dessutom på en fortsatt ökning av brottsligheten. I fjol presenterade så-
lunda en arbetsgrupp inom kanslihuset en
prognos, enligt vilken våldsbrotten beräknas
öka med 20 procent under den närmaste
femårsperioden.
Mot denna bakgrund är det uppenbart att
brottsproblemet ovillkorligen måste angripas
målmedvetet över hela fältet. Enkla patentlösningar finns inte. Statsminister Palme hävdar
ofta att en förutsättning för att brottsligheten
skall minska är en snabb ekonomisk och social
utveckling. Vore detta riktigt skulle, med tanke
på brottslighetens kraftiga ökning, en social
nedskrotning utan like ha ägt rum de senaste
femton åren. Så har faktiskt inte varit fallet.
Moderata Samlingspartiet har i en partimotion till årets riksdag försökt och även lyckats
med att lägga en helhetssyn på problemet. Motionen anknyter innehållsmässigt till det uppmärksammade PM som en arbetsgrupp inom
partiet utarbetade och som offentliggjordes
i valrörelsen i höstas. I motionen fastslås dels
att den enskilde individen har rätt att av samhället garanteras trygghet till liv, lem och
egendom, dels att varje brottslig handling innebär ett misslyckande från statens sida i upp- 61
giften att skapa goda former för mänsklig
gemenskap och upprätthålla normer för denna. Därför måste samhället också söka klargöra orsakerna till kriminaliteten och ge brottslingama reella möjligheter att återanpassa sig
till en lag!ydig tillvaro.
Det är nödvändigt att polismakten nu äntligen får sådana personella resurser att den kan
fullgöra sina ansvarsfulla uppgifter. Regeringen föreslår i statsverkspropositionen en ökning
på 400 polismanstjänster. Detta är alldeles för
lite. Arbetstidsförkortningen för polisen motsvarar i runt tal ett bortfall på 625 tjänster,
huvudsakligen polismanstjänster. Regeringsförslaget betyder därför i praktiken en minskning
av polisens resurser. Polischeferna har sammanlagt äskat nära l 800 nya polismanstjänster. Rikspolisstyrelsen har yrkat på 800. Detta
krav, som också Moderata Samlingspartiet anslutit sig till, är högst rimligt.
Ett av de starkaste skälen till att antalet polismanstjänster bör bli väsentligt större är att
upptäcktsrisken därigenom ökar. Det är förmodligen i första hand denna och inte på-
följdens längd som avgör dennas allmänpreventiva effekter. Så länge uppklarningsprocenten är så låg som 30 procent torde riskerna
med kriminella handlingar för många framstå
som betryggande små.
Viktigt i m-motionen är också att den aktualiserar frågan om polismans ersättning vid
kroppsskada i samband med tjänst. Här har
riksdagen begärt åtgärder av regeringen, men
ingenting har hittills skett. Problemet måste få
en skyndsam lösning.
Kampen mot brottsligheten måste även fö-
ras genom vårdande åtgärder. Den höga återfallsprocenten är ett dåligt betyg åt den nuvarande kriminalvården. Samtidigt har forskningen på detta fält varit obetydlig. En utvidgad kriminologisk forskning är angelägen –
bl a bör man snarast söka kartlägga vilken betydelse olika påföljder har för laglydnaden.
Likaså måste frivården förbättras. Denna bör
utökas på bekostnad av den slutna vården.
Skall frivården bli meningsfull krävs dock att
62
personer som kommer ut från fångvårdsanstalterna särskilt under den första tiden i frihet
får sådant bistånd, att de kan anpassa sig till
en ordnad tillvaro.
Moderata Samlingspart~et vill sålunda ha en
kraftigare statlig satsning än regeringen på att
komma åt brottsligheten och dess orsaker. Hr
Palme kommer kanske att som vanligt beklaga sig över »ansvarslösa överbud». Sådan jämmer kan partiet ta med ro. Dess förslag är under inga omständigheter så omfattande att ett
genomförande av dem innebär någon katastrof
för en budget på 50 miljarder kr.
Ridåfall efter Rysketeater?
När regeringen Palme i fjol efter mycken vånda beslöt att skona Vindelälven innebar detta
inte någon slags omprövning av den socialdemokratiska politiken i riktning mot en mindre
miljöfientlig linje. Den som möjligen vågade
hoppas på detta har all anledning att känna
sig besviken. Beslutet var helt betingat av det
förhållandet, att en inte obetydlig falang inom
partiets riksdagsgrupp ställde sig starkt kritisk
till en skövling av älven och var beredd att
slåss för denna ståndpunkt. Därigenom försvann det nödvändiga parlamentariska underlaget, och hr Palme hade följaktligen inget
val.
Detta nederlag har emellertid inte lämnat
de socialdemokratiska miljöförstörarna någon
ro. Det förefaller som om de nu mer eller
mindre maniskt söker leta fram nya värdefulla
miljöområden att gå lös på.
Det senaste exemplet härpå utgör Ritsemprojektet. I årets statsverksproposition hemställs om ett investeringsanslag för budgetåret
1971/72 till kraftstationer mm på 975 miljoner kr. I detta ingår också byggandet av Ritseros kraftstation. Vidare yrkas anslag för reglering av Sitasjaure-Autajaure och för kraftledning Vietas-Ritsem jämte anslutning.
Som bekant biföll fjolårets höstriksdag en
proposition innebärande att intrång medgavs i
Stora Sjöfallets nationalpark för att göra det
möjligt att reglera Autajaure och bygga Ritseros kmftstation.
Då hade emellertid regering·en ensam majoritet. I år är situationen en annan. Hr Palme
måste få stöd från något håll. Men samtliga
borgerliga oppositionspartier plus hr Hermanssons parti har nu klart sagt nej till Ritsemprojektet. Regeringen kommer tydligen inte att
få några pengar för ändamålet.
Det bör framhållas att ingen tvetydighet
finns i oppositionspartiernas ställningstagande,
men att centerpartiet uttrycker sig något försiktigare än de andra. Det beror sannolikt på att
partiet har ett par potentiella frondörer i sin
riksdagsgrupp. Bland .dem märks hr Nils Eric
Gustafsson i Byske, som i höstas röstade med
den socialdemokratiska propositionen.
Skälen till oppositionens nej behöver inte
framhållas här. De framstår som självklara för
alla dem som inser de vetenskapliga, kulturella och rekreationsbefrämjande värdena av
det norrländska landskapet och som känner ansvar för miljön gentemot kommande generationer. Av allt att döma går regeringen nu
mot ett lika glädjande som välförtjänt nederlag; och låt oss tillika hoppas att när ridån
faller, skall närvaron av kulturhuset trots allt
avhålla hr Gustafsson från att ställa till med
någon ny Bysketeater.
ALLTI~ tN
81FITt1HD M\NDRt!
9t./
Tandläkare Geij”er