Matti Häggström; Tre Citat
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
tre citat
”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig
– fråga vad du ·kan göra för ditt land”
(John Kennedy 1961).
”Låt oss alla fråga – inte bara vad
vill regeringen göra för mig, utan vad kan
jag göra för mig själv” (Richard 1xon
1973).
”Vi bör inte bara ställa frågan: Vad
kan jag göra för mig själv. Vi bör också
fråga: Vad kan vi människor göra för varandra” (Olof Palme 1973).
Dessa tre uttalanden av tre olika stat –
män har bedömts på ett mycket varierande sätt. Kommentarerna till dem har visat, att vad som sägs ofta är tämligen likgiltigt för vissa kretsar. Det väsentliga är
vem som säger det.
Vad som sagts av Kennedy, den charmfulle sonen till en mångmiljonär, veckotidningarnas favorit, mannen som faktiskt
inledde upptrappningen av Vietnamkriget, är numera för många sakrosant. Kennedy har blivit en legend, och flera av
hans tal och uttalanden är med rätta skatter i den politiska vokabulären.
Vad som sägs av Nixon, en personligen
inte särskilt vinnande gestalt, sällan förekommande i veckotidningar, son till en relativt fattig handelsman, i större grad än
kanske någon annan sin egen framgångs
smed, mannen som – trots allt – såg
till att det äntligen blev vapenvila i Vietnam, anses av många vara a priori fel,
förljuget, falskt eller cyniskt. Ingenting
gott kommer från Nixon, det är den förutfattade mening som behärskar åtskilliga kommentatorer och politiker.
Följaktligen har det ovan nämnda citatet av Kennedy höjts till skyarna. Olof
Palmes ord har också blivit väl mottagna,
åtminstone av dem som vanligtvis uppskattar det han säger. Uka självklart har
Nixons uttalande hånats enligt alla smä-
delsekonstens regler. Symptomatisk är en
teckning i nummer 8 av den i många stycken utmärkta tidskriften Metallarbetaren,
där en pojke lägger beslag på en hel tårta
för egen del- han gillar alltså Nixon-,
medan en av Palrnes flickor delar ut tårtbitar till en massa barn, så att det blir
ett helt kalas. Palme – alla goda tårtbitars givare – en anslående tanke!
Ändå – vem kräver kompromisslöst
mest av den enskilde om inte Kennedy,
som begär att medborgaren även skall
ställa den förpliktande frågan vad han
kan göra för sitt land? Järnfört härmed
är Palme betydligt mera måttfull – han
vill att vi inte bara skall göra en del för
oss själva, utan också att vi skall hjälpa
andra.
Nixon begär i själva verket minst av
den enskilde. Han är mest mänsklig i sina
krav. De är likafullt stora nog. Försök att
ta vara på dig själv, ligg helst ingen till
last. Det finns ändå alltid sjuka, handikappade m fl, som alltid måste ha rege- 113
sig själva.
De blandekonomiska systemen, sådana
de utvecklats i Norden, Västeuropa och
USA, baseras på fri företagsamhet. Det är
t1!1 stor del denna som byggt upp välståndet i dessa länder. Nixons ord tolkar detta
samhälles dynamiska kraft. En person som
exempelvis startar ett företag – förvisso
med huvudsaklig avsikt att göra någonting för sig själv – hjälper på samrna
gång sina medmänniskor, framför allt genom att han skaffar dem en tryggad utkomst.
Motsättningen mellan å ena sidan att
göra någonting för sig själv och å andra
sidan att bistå andra blir sålunda delvis
konstlad. Den har exploaterats av dem
som önskar .klämma till Nixon, kosta vad
det kosta vilL
I den mån Palmes ord är avsedda att
utgöra en indirekt polemik mot Nixon –
till en del, men måhända inte helt, måste
de otvivelaktigt uppfattas så – är denna
bristfällig. Palme säger att ”vi bör inte
bara ställa frågan: Vad kan jag göra för
mig själv”. Nyckelordet är ”bara”. Nixon
har nämligen aldrig sagt att man ”bara”
skall fråga vad man kan göra för sig själv,
men det intrycket får man av Palmes forringens stöd för att kunna existera, och mulering.
samhällets möjligheter att hjälpa de behö- Matti Häggström
rande ökar ju fler medborgare som klarar
”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig
– fråga vad du ·kan göra för ditt land”
(John Kennedy 1961).
”Låt oss alla fråga – inte bara vad
vill regeringen göra för mig, utan vad kan
jag göra för mig själv” (Richard 1xon
1973).
”Vi bör inte bara ställa frågan: Vad
kan jag göra för mig själv. Vi bör också
fråga: Vad kan vi människor göra för varandra” (Olof Palme 1973).
Dessa tre uttalanden av tre olika stat –
män har bedömts på ett mycket varierande sätt. Kommentarerna till dem har visat, att vad som sägs ofta är tämligen likgiltigt för vissa kretsar. Det väsentliga är
vem som säger det.
Vad som sagts av Kennedy, den charmfulle sonen till en mångmiljonär, veckotidningarnas favorit, mannen som faktiskt
inledde upptrappningen av Vietnamkriget, är numera för många sakrosant. Kennedy har blivit en legend, och flera av
hans tal och uttalanden är med rätta skatter i den politiska vokabulären.
Vad som sägs av Nixon, en personligen
inte särskilt vinnande gestalt, sällan förekommande i veckotidningar, son till en relativt fattig handelsman, i större grad än
kanske någon annan sin egen framgångs
smed, mannen som – trots allt – såg
till att det äntligen blev vapenvila i Vietnam, anses av många vara a priori fel,
förljuget, falskt eller cyniskt. Ingenting
gott kommer från Nixon, det är den förutfattade mening som behärskar åtskilliga kommentatorer och politiker.
Följaktligen har det ovan nämnda citatet av Kennedy höjts till skyarna. Olof
Palmes ord har också blivit väl mottagna,
åtminstone av dem som vanligtvis uppskattar det han säger. Uka självklart har
Nixons uttalande hånats enligt alla smä-
delsekonstens regler. Symptomatisk är en
teckning i nummer 8 av den i många stycken utmärkta tidskriften Metallarbetaren,
där en pojke lägger beslag på en hel tårta
för egen del- han gillar alltså Nixon-,
medan en av Palrnes flickor delar ut tårtbitar till en massa barn, så att det blir
ett helt kalas. Palme – alla goda tårtbitars givare – en anslående tanke!
Ändå – vem kräver kompromisslöst
mest av den enskilde om inte Kennedy,
som begär att medborgaren även skall
ställa den förpliktande frågan vad han
kan göra för sitt land? Järnfört härmed
är Palme betydligt mera måttfull – han
vill att vi inte bara skall göra en del för
oss själva, utan också att vi skall hjälpa
andra.
Nixon begär i själva verket minst av
den enskilde. Han är mest mänsklig i sina
krav. De är likafullt stora nog. Försök att
ta vara på dig själv, ligg helst ingen till
last. Det finns ändå alltid sjuka, handikappade m fl, som alltid måste ha rege- 113
sig själva.
De blandekonomiska systemen, sådana
de utvecklats i Norden, Västeuropa och
USA, baseras på fri företagsamhet. Det är
t1!1 stor del denna som byggt upp välståndet i dessa länder. Nixons ord tolkar detta
samhälles dynamiska kraft. En person som
exempelvis startar ett företag – förvisso
med huvudsaklig avsikt att göra någonting för sig själv – hjälper på samrna
gång sina medmänniskor, framför allt genom att han skaffar dem en tryggad utkomst.
Motsättningen mellan å ena sidan att
göra någonting för sig själv och å andra
sidan att bistå andra blir sålunda delvis
konstlad. Den har exploaterats av dem
som önskar .klämma till Nixon, kosta vad
det kosta vilL
I den mån Palmes ord är avsedda att
utgöra en indirekt polemik mot Nixon –
till en del, men måhända inte helt, måste
de otvivelaktigt uppfattas så – är denna
bristfällig. Palme säger att ”vi bör inte
bara ställa frågan: Vad kan jag göra för
mig själv”. Nyckelordet är ”bara”. Nixon
har nämligen aldrig sagt att man ”bara”
skall fråga vad man kan göra för sig själv,
men det intrycket får man av Palmes forringens stöd för att kunna existera, och mulering.
samhällets möjligheter att hjälpa de behö- Matti Häggström
rande ökar ju fler medborgare som klarar