GU; Namn att minnas – Knut Johansson
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Knut Johansson
I sitt b11iljanta ”reportage inifrån” om Aftonbladet berättar Sven Särmark en synnerligen
sedolärande historia från den socialdemokratiska storfinansen. Ja, mitt herrskap, det finns
verkligen en sådan, trots att de flesta svenskar, enkannerligen på den borgerliga sidan
tycks sväva i okunnighet om den. Det är skada, ty det är en int11essant för<eteelse i svenskt
samhällsliv, vid sidan av vilken ”Wallenberg” verkar som – med respekt till sägandes- ren småpotatis.
Alltnog, om hur det går till i denna storfinans kan man få läsa hos Sörmark. Under
1967, meddelar oss författaren, stod det klart
att en omfattande ombyggnad av Aftonbladets fastighet blev nödvändig. Tidningens tekniska ledning lät ett utomstående expertföretag, KF: s arkite”tkontor, göra en ungefärlig
beräkning av hur stor kostnaden kunde tänkas
bli. Svaret löd på cirka 3,2 miljoner. Tidningsledningen infordrade också anbud på ombyggnaden från två företag: ett privat och BPA,
Byggnads Produktion AB. Det senare ägs av
bl a Byggnadsarbetareförbundet. Styrelseordförande i förbundet liksom i BPA är Knut Johansson, som vid denna tid även var ledamot
av Aftonbladets styrelse.
·Båda anbuden inkom inom begärd tid, i
slutet på december 1967. BPA:s anbud var
8,2 miljoner, den privata byggnadsfirmans 2,2
miljoner, alltså 6 miljoner lägre. Det bör på-
pekas, skriver Sörmark, att den privata byggnadsfirman i många år haft hand om Aftonbladets byggnationer, kände väl till fastigheten och anses vara en av Stockholms mest solida. Enligt normalt förfaringssätt skulle den
privata firman genast ha fått erbjudande om
ombyggnaden. Mot praxis skedde inte detta.
Tidningen vände sig <cill BPA, framhöll att
man infordrat anbud även från en annan firma och att BPA:s anbud jämfört med konkurrentens låg orimligt högt. BPA fick möjlighet att räkna om och inkomma med ett nytt
anbud. Den privata firman fick samtidigt erbjudande att ompröva sitt anbud. Formellt
sätt kan man alltså säga att bägge anbuden
underkändes.
Styrelsen i vars behandling av frågan Knut
Johansson, i strid mot bolagsordningen, deltog, fattade ett mävkligt beslut: det privata
för.etaget sku1le lägga fram ett fast pris ”eller
rättare sagt ett slutgiltigt tak för hela kostnaden i samband med ombyggnaden samt dessutom ställa garantier”.
Affären hade i fortsättningen åtskilliga invecklade turer. Den privata firman stod likväl
kvar med ett nu totalgaranterat bud, nära 2
miljoner lägre än BPA:s. Det är att märka,
noterar Sörmark, att Arne Geijer vid början
av det första styrelsesammanträdet om byggnadsfrågan fastslog att man med de båda anbuden framför sig omöjligen kunde anta
BPA:s. Utvecklingen av frågan, under vilken
den privata byggnadsfirman lämnade successivt alltmer vattentäta garantier i takt med
de av styrelsen på Knut Johanssons initiativ
ställda kraven, borde rimligen ha styrkt Geijer i denna hans ursprungliga uppfattning. Så
sk~dde inte, tvärtom fick BPA uppdraget.
Klart är att redan innan det privata byggnadsföretaget lagt fram sitt sista anbud hade
styrelsen bestämt sig för att Knut Johanssons
företag skulle få uppdraget, i strid mot tidningsledning.ens önskan. Men hur kunde man,
frågar Sörmark, när man dock gett sig in på
anbudsförfarandet, ·avvisa en firma som sagt
sig vara beredd att utföra arbetet 2 miljoner
billiga11e än BPA och samtidigt lämna hundraprocentiga ekonomiska garantier? Metoden var
lika enkel som genial: man beslöt att säga nej
till de båda anbuden med motiveringen att
man ändrat sig helt och bestämt sig för ett annat slags upphandlingssystem, varvid ärendet
ändrade karaktär. Anbudssituationen var inte
längre aktuell. Både inom tidningsledningen
och styrelsen var man rimligen bakom alla diskussioner medveten om att BPA skulle bli dyrast, vilken form byggnationen än fick.
Detta är dock kanske inte det märkligaste,
summerar Sörrnark. Vikvigare är att ”en skicklig, stenhård företagare- Knut Johanssonmed kontroll över en stor del av byggnationen
152
i landet och med inflytande över tiotusentals
byggnadsarbetare, både i fackliga och privata
företag, förrnår driva Aftonbladets styrelse till
ekonomiska beslut som går stick i stäv mot tidningens med bestämdhet och saklighet framförda intressen, mitt i dess hårda kamp för
ekonomisk stabilitet. För alla som deltog i dessa sammanträden var det uppenbart a.tt Geijers helomvändning i detta ärende berodde på
att han inte ville ta strid med Byggnadsarbetarförbundet och Knut Johansson.”
Detta är inte den enda affär av samrna slag
som Knut Johansson gjort och det är därför
den refererats så utförligt. Den är tvärtorn typisk för hur det – på arbetamas bekostnad –
går till i den socialdemokratiska ~torfinansen,
där man borstar varann på ryggen så snart tillfälle givs. Det vore ofint att tala om en maffia, eftersom de socialdemokratiska pamparna
och bossarna förvisso inte ägnar sig åt olaga
spel, prostitution, knarklangning, organiserad
mordverksamhet samt poliskorruption. Å andra sidan vore det inte orimligt att tala om en
Cosa Nostra, när man ser arbetarrörelsens
oupplösligt hopflätade förg’I’eningar: partiet,
facket, kooperationen, de ”allmännyttiga”
byggnadsföretagen, bostadsföreningarna och
hyresgästsarnrnanslutningama, Kreditbanken,
Folkets Hus-föreningarna, ABF, Reso och
RFSU för att nu bara ta några exempel, som
faller en in. Något av det tyngst vägande i
sammanhanget är byggnadsverksamheten och
den person som väger tyngst inom denna verksamhet heter Knut Johansson.
Denne skicklige, stenhårde företagare, för
att tala med Sörrnark, är alltså förbundsordförande i Svenska Byggnadsarbetarförbundet,
som med sina cirka 140 000 ledarnöter är ett
av de största inom LO. Han är tillika ordförande i ej blott BPA, som är landets näst
största byggföretag (det största bostadsbyggande ) utan också i Riksbyggen, som ägs av
LO. Han är ledarnot av riksdagen, av socialdemokratiska partistyrelsen – med inrikesminister Rune Johansson som suppleant! – och
av APF :s fondstyrelse. Hans förbund stödjer
SAP med årliga miljonbelopp. Undra på att
det är •en man, för vilken även Arne Geijer
viker sig.
Knut Johansson är född år 1911 i Ström·
stad, där fadern var snickare. Han har gjort
hela sin karriär som fackföreningsman. Ar
1939 blev han ombudsman i Byggnadsarbetar·
förbundet, år 1948 förbundssekreterare och år
1952 ordförande. Därmed var hans lycka
gjoro, därigenom var vägen banad för honom
till ordförandeskapet i BPA. Dess årsomsätt·
ning på l 700 miljoner erhålls i stor utsträck·
ning genom uppdrag åt kommuner och lands·
ting utan konkurrensförfarande till följd av
politiseringen av byggandet, där de ”egna” till
priset av kommunal självstyrelse och självstän·
dighet gynnar sina likatänkande. Undra på att
föi’etaget – vilket nyligen framkommit i pres·
sen – ansetts ha råd att bjuda sin egen ord·
förande jämte LO:s Arne Geijer och KF:s
Harry Hjalmarsson, samtliga med fruar, på en
liten lusttur till Frankrike för 30 000 kronor.
Knut Johansson har utvecklat sig till en a1
de största socialistiska småpåvarna här i Sve·
rige. ”Knut Påtryckare” blev han nyligen kal·
lad i tidningen Land, efter att ha gjort ett
lika oförsiktigt som självdrygt uttalande i jord·
bruksfrågan om sänkningen av vår självför·
sörjningsgrad: ”Vad vet Herr Knut … 22
procent av dagens jo.rdbruk får slås ut. Jord·
bruksarealen minskar från 3 till cirka 2 mil·
joner hektar. Det svarar mot dagens jordbruk
i Sörmland, Östergötland, Jönköpings, Krona·
bergs och Kalmar län. Det bryr sig ju Knut
Johansson inte om. Han köper tomter, bygger
hus. I BPA.”
Nej, det kan Knut Johansson kosta på si~
att inte bry sig om. Han är säkerligen en a1·
de personer här i landet som har det största
kombinerade politiska och ekonomiska infly·
tandet. Den som råkar ha honom till Gudfa·
der behöver inte gå lottlös genom livet.
GU
Knut Johansson
I sitt b11iljanta ”reportage inifrån” om Aftonbladet berättar Sven Särmark en synnerligen
sedolärande historia från den socialdemokratiska storfinansen. Ja, mitt herrskap, det finns
verkligen en sådan, trots att de flesta svenskar, enkannerligen på den borgerliga sidan
tycks sväva i okunnighet om den. Det är skada, ty det är en int11essant för<eteelse i svenskt
samhällsliv, vid sidan av vilken ”Wallenberg” verkar som – med respekt till sägandes- ren småpotatis.
Alltnog, om hur det går till i denna storfinans kan man få läsa hos Sörmark. Under
1967, meddelar oss författaren, stod det klart
att en omfattande ombyggnad av Aftonbladets fastighet blev nödvändig. Tidningens tekniska ledning lät ett utomstående expertföretag, KF: s arkite”tkontor, göra en ungefärlig
beräkning av hur stor kostnaden kunde tänkas
bli. Svaret löd på cirka 3,2 miljoner. Tidningsledningen infordrade också anbud på ombyggnaden från två företag: ett privat och BPA,
Byggnads Produktion AB. Det senare ägs av
bl a Byggnadsarbetareförbundet. Styrelseordförande i förbundet liksom i BPA är Knut Johansson, som vid denna tid även var ledamot
av Aftonbladets styrelse.
·Båda anbuden inkom inom begärd tid, i
slutet på december 1967. BPA:s anbud var
8,2 miljoner, den privata byggnadsfirmans 2,2
miljoner, alltså 6 miljoner lägre. Det bör på-
pekas, skriver Sörmark, att den privata byggnadsfirman i många år haft hand om Aftonbladets byggnationer, kände väl till fastigheten och anses vara en av Stockholms mest solida. Enligt normalt förfaringssätt skulle den
privata firman genast ha fått erbjudande om
ombyggnaden. Mot praxis skedde inte detta.
Tidningen vände sig <cill BPA, framhöll att
man infordrat anbud även från en annan firma och att BPA:s anbud jämfört med konkurrentens låg orimligt högt. BPA fick möjlighet att räkna om och inkomma med ett nytt
anbud. Den privata firman fick samtidigt erbjudande att ompröva sitt anbud. Formellt
sätt kan man alltså säga att bägge anbuden
underkändes.
Styrelsen i vars behandling av frågan Knut
Johansson, i strid mot bolagsordningen, deltog, fattade ett mävkligt beslut: det privata
för.etaget sku1le lägga fram ett fast pris ”eller
rättare sagt ett slutgiltigt tak för hela kostnaden i samband med ombyggnaden samt dessutom ställa garantier”.
Affären hade i fortsättningen åtskilliga invecklade turer. Den privata firman stod likväl
kvar med ett nu totalgaranterat bud, nära 2
miljoner lägre än BPA:s. Det är att märka,
noterar Sörmark, att Arne Geijer vid början
av det första styrelsesammanträdet om byggnadsfrågan fastslog att man med de båda anbuden framför sig omöjligen kunde anta
BPA:s. Utvecklingen av frågan, under vilken
den privata byggnadsfirman lämnade successivt alltmer vattentäta garantier i takt med
de av styrelsen på Knut Johanssons initiativ
ställda kraven, borde rimligen ha styrkt Geijer i denna hans ursprungliga uppfattning. Så
sk~dde inte, tvärtom fick BPA uppdraget.
Klart är att redan innan det privata byggnadsföretaget lagt fram sitt sista anbud hade
styrelsen bestämt sig för att Knut Johanssons
företag skulle få uppdraget, i strid mot tidningsledning.ens önskan. Men hur kunde man,
frågar Sörmark, när man dock gett sig in på
anbudsförfarandet, ·avvisa en firma som sagt
sig vara beredd att utföra arbetet 2 miljoner
billiga11e än BPA och samtidigt lämna hundraprocentiga ekonomiska garantier? Metoden var
lika enkel som genial: man beslöt att säga nej
till de båda anbuden med motiveringen att
man ändrat sig helt och bestämt sig för ett annat slags upphandlingssystem, varvid ärendet
ändrade karaktär. Anbudssituationen var inte
längre aktuell. Både inom tidningsledningen
och styrelsen var man rimligen bakom alla diskussioner medveten om att BPA skulle bli dyrast, vilken form byggnationen än fick.
Detta är dock kanske inte det märkligaste,
summerar Sörrnark. Vikvigare är att ”en skicklig, stenhård företagare- Knut Johanssonmed kontroll över en stor del av byggnationen
152
i landet och med inflytande över tiotusentals
byggnadsarbetare, både i fackliga och privata
företag, förrnår driva Aftonbladets styrelse till
ekonomiska beslut som går stick i stäv mot tidningens med bestämdhet och saklighet framförda intressen, mitt i dess hårda kamp för
ekonomisk stabilitet. För alla som deltog i dessa sammanträden var det uppenbart a.tt Geijers helomvändning i detta ärende berodde på
att han inte ville ta strid med Byggnadsarbetarförbundet och Knut Johansson.”
Detta är inte den enda affär av samrna slag
som Knut Johansson gjort och det är därför
den refererats så utförligt. Den är tvärtorn typisk för hur det – på arbetamas bekostnad –
går till i den socialdemokratiska ~torfinansen,
där man borstar varann på ryggen så snart tillfälle givs. Det vore ofint att tala om en maffia, eftersom de socialdemokratiska pamparna
och bossarna förvisso inte ägnar sig åt olaga
spel, prostitution, knarklangning, organiserad
mordverksamhet samt poliskorruption. Å andra sidan vore det inte orimligt att tala om en
Cosa Nostra, när man ser arbetarrörelsens
oupplösligt hopflätade förg’I’eningar: partiet,
facket, kooperationen, de ”allmännyttiga”
byggnadsföretagen, bostadsföreningarna och
hyresgästsarnrnanslutningama, Kreditbanken,
Folkets Hus-föreningarna, ABF, Reso och
RFSU för att nu bara ta några exempel, som
faller en in. Något av det tyngst vägande i
sammanhanget är byggnadsverksamheten och
den person som väger tyngst inom denna verksamhet heter Knut Johansson.
Denne skicklige, stenhårde företagare, för
att tala med Sörrnark, är alltså förbundsordförande i Svenska Byggnadsarbetarförbundet,
som med sina cirka 140 000 ledarnöter är ett
av de största inom LO. Han är tillika ordförande i ej blott BPA, som är landets näst
största byggföretag (det största bostadsbyggande ) utan också i Riksbyggen, som ägs av
LO. Han är ledarnot av riksdagen, av socialdemokratiska partistyrelsen – med inrikesminister Rune Johansson som suppleant! – och
av APF :s fondstyrelse. Hans förbund stödjer
SAP med årliga miljonbelopp. Undra på att
det är •en man, för vilken även Arne Geijer
viker sig.
Knut Johansson är född år 1911 i Ström·
stad, där fadern var snickare. Han har gjort
hela sin karriär som fackföreningsman. Ar
1939 blev han ombudsman i Byggnadsarbetar·
förbundet, år 1948 förbundssekreterare och år
1952 ordförande. Därmed var hans lycka
gjoro, därigenom var vägen banad för honom
till ordförandeskapet i BPA. Dess årsomsätt·
ning på l 700 miljoner erhålls i stor utsträck·
ning genom uppdrag åt kommuner och lands·
ting utan konkurrensförfarande till följd av
politiseringen av byggandet, där de ”egna” till
priset av kommunal självstyrelse och självstän·
dighet gynnar sina likatänkande. Undra på att
föi’etaget – vilket nyligen framkommit i pres·
sen – ansetts ha råd att bjuda sin egen ord·
förande jämte LO:s Arne Geijer och KF:s
Harry Hjalmarsson, samtliga med fruar, på en
liten lusttur till Frankrike för 30 000 kronor.
Knut Johansson har utvecklat sig till en a1
de största socialistiska småpåvarna här i Sve·
rige. ”Knut Påtryckare” blev han nyligen kal·
lad i tidningen Land, efter att ha gjort ett
lika oförsiktigt som självdrygt uttalande i jord·
bruksfrågan om sänkningen av vår självför·
sörjningsgrad: ”Vad vet Herr Knut … 22
procent av dagens jo.rdbruk får slås ut. Jord·
bruksarealen minskar från 3 till cirka 2 mil·
joner hektar. Det svarar mot dagens jordbruk
i Sörmland, Östergötland, Jönköpings, Krona·
bergs och Kalmar län. Det bryr sig ju Knut
Johansson inte om. Han köper tomter, bygger
hus. I BPA.”
Nej, det kan Knut Johansson kosta på si~
att inte bry sig om. Han är säkerligen en a1·
de personer här i landet som har det största
kombinerade politiska och ekonomiska infly·
tandet. Den som råkar ha honom till Gudfa·
der behöver inte gå lottlös genom livet.
GU