Vårt jordbruks framtid
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BIRGER ISACSON:
Vårt jordbruks framtid
Med utgångspunkt från de pågående
förhandlingarna om ett nytt jordbruksavtal behandlar lantmästare Birger
Isacson, Lantbrukarnas Riksförbund,
i denna artikel problematiken kring det
svenska jordbrukets framtid. En mycket
genomgripande rationalisering av jordbruket har skett de senaste 25 åren.
Utan denna skulle priserna på jordbruksprodukter ligga väsentligt över de
aktuella. jordbrukets andel av vad
konsumenterna nu totalt betalar för
livsmedel är endast 25 %. R esten går till
importerade livsmedel, emballage,
hantering och moms etc. I sacson varnar
för att basera landets livsmedelsförsörjning på import av jordbruksprodukter
då den internationella marknaden är
labil och priserna mycket varierande.
I stället borde jordbruket just nu göra
betydande nyinvesteringar, och författaren talar varmt för att dessa skulle
ske på animalieproduktionens område.
Korna borde vara förtjänta av en hedersplats i ett välståndssamhälle, skriver han.
När detta skrivs den l februari pågår förhandlingar mellan Statens jordbruksnämnd, som företrädare för staten, och
Lantbrukarnas riksförbund om villkoren
för ett nytt jordbruksavtal. Det nuvarande avtalet löper ut med juni månads utgång. Ett nytt avtal skall beslutas av vårriksdagen. Det skulle förvåna mig, om ett
sådant avtal vore träffat för en ny två-
årsperiod, då denna tidskrift är ute hos
läsarna. Läget på arbetsmarknadens avtalsområde verkar i år kärvare än på
länge. Kraven är mycket höga samtidigt
som behovet av en stabil ekonomi är mera
påtagligt än någonsin. Att i en sådan situation träffa en snabb uppgörelse om
jordbrukets villkor för de närmaste åren
är inte lätt.
Det skulle i nuläget vara ett betydande
plus för regeringen att kunna peka på ett
jordbruksavtal som inte ger utrymme för
några väsentliga prishöjningar. Det bud
som jordbruket fått visar också på en klar
ovilja att medverka till realprisförbättringar för jordbruket. Det innehåller endast
ett skydd för en fortgående inflation. Ett
sådant bud kan jordbruket inte ta. Det
finns starka skäl till detta. Utvecklingen
inom jordbruket under senare år har nämligen varit sådan att man har anledning
att ställa frågan: Hur ska vi ha det med
vårt jordbruk?
Liten titt tillbaka
Vi har haft till synes ändlösa diskussioner
om vårt jordbruks framtid. Mammututredningar har arbetat, producerat tusentals trycksidor och föreslagit nya vägar.
74
Riksdagen har beslutat om olika lösningar vid skilda tillfällen. Ändå säger jordbruket att det finns en rad olösta problem.
Kanske detta ändå inte är så underligt.
Distansen mellan teori och verklighet är
nämligen mycket påtaglig just inom denna
näring. Allmänekonomers och politikers
drömmar och påståenden är ofta betydligt svårare att förverkliga än att uttala.
När man vill förändra i en näring kan
man inte bortse från det historiska ursprunget. Från att i början av detta sekel
vara den helt dominerande näringen och
så sent som 1940 sysselsätta närmare en
fjärdedel av landets befolkning, är det i
dag inte mer än drygt 5 procent som är
yrkesverksamma inom den primära jordbruksproduktionen. Själva strukturen inom
jordbruket är ursprungligen avpassad till
en självhushållningens ekonomi. Men i dag
är jordbruket i högsta grad en kommersiell näring. Den omställningsprocess som
pågått och pågår måste emellertid ske
med beaktande av de strukturella problem
som alltid är verklighetsbetonade. Jordbruksproduktionen försiggår på fixerade
arealer. De fält det gäller att odla är fixerade på kartan. De har alla en ägare. För
den som vill reformera kan detta synas
som ett onödigt hinder.
Därför finns det många missnöjda ekonomer, vilka anser att det svenska jordbruket inte har någon nämnvärd plats i
framtidens specialiserade världshushållningssamhälle. Deras förslag att köpa livsmedlen utifrån har gjort sig starkt påminda vid skilda tillfällen, knappast någon
gång starkare än i samband med förarbetena till 1967 års jordbrukspolitik. Gunnar
Byttner skrev i Svensk Tidskrift 1966 att
en nyorientering som syftar till att utan
dröjsmål friställa arbetskraft och kapital
från jordbruket för användning i mera
produktiva sektorer av vårt lands näringsliv skulle innebära betydande besparingar
för konsumenterna och mycket stora produktionsvinster för ekonomin som helhet.
Det beslut som fattades av 1967 års
riksdag innebär också att jordbrukspolitikens primära målsättning bland annat är
att frigöra kapital och arbetskraft.
Lärdomar av 1967 års jordbrukspolitik
Riksdagen beslöt emellertid att vi ska ha
ett jordbruk i landet av tillräcklig omfattning för att vi även under en längre tids
avspärrning skall kunna vara självförsörjande med livsmedel. Samtidigt fastslogs
att produktionsvolymen kunde och skulle
krympas. Den 80-procentiga självförsörjningsgraden fastställdes. Det innebär i
princip att vi under fredstid skall inom
landet producera ca 80 procent av vårt
kaloribehov samt att vår beredskap skall
omfatta upplagring av livsviktiga produktionsmedel som kan användas vid en avspärrning. Genom att övergå från en kost
som innehåller rikligt med animalier till
en mera vegetabilierik kost klaras försörjningen om gränserna stängs.
Riksdagen uttalade emellertid samtidigt,
att vad gäller mjölk och mjölkprodukter
bör vi i princip vara självförsörjande under fredstid. Vid denna tidpunkt fanns det
emellertid vissa överskott av mejeriprodukter. Begreppet »smörberg» ansågs 1967
vara ett så stort problem att riskdagen ansåg
det nödvändigt med en minskning av
mjölkproduktionen. En sådan kunde
åstadkommas genom en lämplig »prispress».
Nyorienteringen av den svenska jordbrukspolitiken 1967 kännetecknas annars
främst av att satsa hårdare på rationalisering av jordbruket. Staten erbjuder genom
lantbmksnämndema garantilån till jordbruket för en sådan rationalisering. Cirka
300 milj kronor per år ställs till förfogande, men på villkor att rationaliseringsinsatsen kan anses genomgripande, vara fö-
retagsekonomiskt fullt lönsam och samhällsekonomiskt motiverad. Något små-
plotter skall det inte bli tal om här. I
princip ingen hjälp för att bygga ut en
ladugård från 10 till 20 mjölkkor, men
grönt ljus för den som bygger nytt för
minst 50 kor på en gång. Specialiserade
företag skulle främst stödjas. Tidigare villkor att sammankoppla växtodling med
djurproduktion slopades. Specialiseringens fördelar, vilka är så påtagliga inom
industrin, borde fullt ut kunna tillämpas
även inom jordbruket, sades det. Det betyder i klartext att en äggfabrik för
100 000 höns eller en svinfabrik för 5 000
gödsvin bör kunna ges stöd utan att annan areal behövs än den plats där industribyggnaden ligger.
Vid denna tidpunkt hade inte miljödebatten kommit riktigt i gång i vårt land.
Varningar som uttalades om att det fanns
betydande immisionsproblem kring de stora animaliefabrikerna och att det måste
75
finnas betydande arealer för att sprida
gödseln, togs inte på allvar. 1969 antog
emellertid riksda,gen en miljöskyddslag,
som i princip omöjliggör uppförande av
areallösa animaliefabriker, vilket är en illustration till hur svårt det kan vara att
tillämpa erfarenheter från industrins specialisering på en biologisk produktionsprocess. Det kan vara irriterande för ekonomer och rationaliseringsivrare att behöva
ta sådana hänsyn.
Konsumenterna vill ha billiga livsmedel
Konsumenterna vill naturligtvis ha billiga livsmedel. Men de som producerar livsmedlen måste också få så pass betalt för
sina produkter att de får sina kostnader
täckta och en rimlig ersättning för sitt
eget arbete. Utan en mycket långtgående
rationalisering och effektivisering inom
jordbruket skulle livsmedlen i dag vara
mycket dyrare om bonden alls skulle ha
något för sitt arbete. Det räcker med att
peka på några siffror ur ett nyligen publicerat meddelande från Jordbrukets utredningsinstitut för att belysa detta. Sedan
1945 har arbetskostnaderna i jordbruket
fram till år 1969 ökat med över 800 procent och de totala kostnaderna för jordbruket med 393 procent, medan avräkningspriset för samtliga jordbruksprodukter ökat med endast 127 procent. Mjölkpriset till producenten har under denna tid
ökat med 153 procent men äggpriset med
endast 10 procent. Reflektionerna gör sig
själva.
Jag vågar påstå att jordbrukarna i vårt
land under dessa 25 år genomfört något
76
av en revolution inom sin gamla näring.
500 000 hästar har ersatts av över
150 000 traktorer. Skördetröskningen har
slagit helt igenom. Idag finns närmare
20 000 självgående tröskor i drift och ungefär lika många traktordragna. Avkastningen på jordarna har ökat med mellan
25-50 procent för olika grödor beroende
på bl a bättre sorter och riklig användning av gödselmedel. Mjölkkornas avkastning har ökat med i genomsnitt cirka 35
procent under samma tid. Antalet arbetstimmar inom jordbruket är nu inte mer
än en tredjedel av vad det var för 25 år
sedan, och antalet företag är mindre än
hälften.
Jordbrukarna har med andra ord gjort
sitt bästa för att anpassa näringen till den
nya tidens krav och genom en fortgående
effektivitetsförbättring försökt skapa större lönsamhet för sig själva. Utvecklingen
inom lantbrukets egna förädlingsföretag
har starkt medverkat till att möjliggöra
denna omvandling.
Det finns därför inga skäl till ett
påstående att vi har dyra livsmedel på
grund av en ineffektiv jordbruksproduktion. Att vi har dyra livsmedel beror
istället på att vi har ett högt kostnadsläge
överhuvudtaget i vårt land. Vid en jämförelse med EEC kan konstateras att vi
har i stort sett samma produktpriser som
inom EEC, medan t ex arbetskostnaderna
är hälften av våra. Endast genom att vårt
lands jordbrukare kommit längre i rationaliseringshänseende än i flertalet andra
länder är detta möjligt.
Det kan emellertid vara värt att observera, då livsmedelspriserna diskuteras
ur konsumentsynpunkt, att jordbrukets andel av vad konsumenten sammantaget betalar för samtliga livsmedel bara är ungefär en fjärdedel. Tre fjärdedelar går alltså
åt för att betala för importerade livsmedel, förädling, emballage och hantering,
moms etc. Konsumenterna efterfrågar
också allt mer högt förädlade livsmedel.
»Färdigt för bordet», »färdigt för smörgåsen». Den inbyggda hembiträdesservicen kostar mycket, men de pengarna får
inte jordbruket stor glädje av.
Konsumenten vill emellertid också ha
sunda, giftfria livsmedel – och jag tror att
han sätter värde på att vårt behov av
livsmedel i stort kan täckas av en inhemsk
produktion. Det är ett trygghetskrav.
Varför inte större import?
Frågan ställdes med betydande skärpa i
samband med vår jordbrukspolitiks utformning 1967, om vi inte borde importera betydligt mera livsmedel. Frågan
återkommer ständigt – ofta som ett krav.
De som argumenterar för detta kan peka
på de låga världsmarknadspriser som rå-
der på många jordbruksprodukter. Vad
som emellertid är väsentligt att komma
ihåg, är att världsmarknadens priser inte
på något sätt återspeglar olika länders
produktions- eller konkurrensförmåga. På
världsmarknaden finns i stort endast restpartier som dumpas dit i hägnet av inhemska gränsskydd. Vi gör det själva för
vissa överskottsprodukter. Men att bygga
ett lands försörjning på en sådan världsmarknad vore lättsinnigt. Den marknaden
är labil och osäker, och erfarenheter av
krigssituationer har lärt oss att lockande
restpartier till låga priser snabbt kan försvinna. En tillräckligt stor inhemsk produktion är alltså ur många synpunkter
en trygghetsfråga för konsumenten.
Men ändå talas det om stora överskott
utanför landets gränser. Vi hade under
1970 feta rubriker i tidningarna om enorma smörberg inom EEC. Vad var det
egentligen fråga om? Jo lager om 450
milj kg inom en marknad om 250 miljoner människor (= 2 kg per person). Smörberget har i dag smält ner till mindre än
hälften.
Det kan nu spåras vissa klara tendenser också i andra länders produktionsutveckling. De arbetsintensiva och starkt
bundna produktionsgrenarna viker, medan produktion av spannmål och andra
växtprodukter ökar. Även den animalieproduktion som kan mekaniseras kraftigt
visar ökning. Det senare betyder att broiler-, fläsk- och äggproduktionen visar ökning, medan mjölk- och köttproduktionen
minskar. Det är samrna fenomen som hos
o s. Vid en mjölkkongress i Europa i somras rapporterades från samtliga länder ett
vikande intresse för mjölkproduktionen
och att ingen nyinvestering äger rum. Inte
minst har den svaga lönsamheten och den
tara bundenheten i denna produktion
kapat svårigheter.
Av allt att döma torde utvecklingen vara densamma i öststaterna. Sovjet verkar
ha stora problem med sin animalieproduktion. Krisen i Polen tog ett akut ut- 77
tryck i samband med prishöjning och brist
på animaliska livsmedel.
Sverige har nu måst börja importera
torrmjölk från Canada och smör från Finland. Så starkt har mjölkproduktionen
minskat i vårt land. Allt fler jordbrukare
har konstaterat att mjölkproduktionen inte betalar sina kostnader. Sedan 1966 har
därför mjölkkornas antal minskat med nä-
ra 200 000. Vi har i dag drygt 700 000
kor, 1960 hade vi l 250 000. Huvudparten
av vår köttproduktion är baserad på de
kalvar som mjölkkorna föder. Jordbrukarna rn·enar nu, att det måste skapas en
sådan lönsamhet inom mjölkproduktionen
att den nedåtgående trenden kan hejdas.
Det finns ingen anledning att låta utslaktningen gå vidare. Men förutsättningen är
att prissättningen på mjölk blir sådan att
en godtagbar lönsamhet kan uppnås. Därför ställs det också i detta avseende höga
krav på prisförbättringar vid årets jordbruksförhandlingar.
Stora nyinvesteringar
Jordbruket borde nu göra stora nyinvesteringar för att klara konkurrensen i framtiden. Investeringsintresset finns men det
finns allvarliga hinder. Låt mig peka på
några av dessa.
De sista årens hårda kreditpolitik och
höga ränteläge har försatt jordbruket i en
besvärlig situation. Investeringsverksamheten har stoppats upp. Detta framgår bland
annat av att de statliga kreditramarna om
300 milj kronor pr år inte utnyttjas ens
till hälften. Lönsamheten är trots de rationaliseringar som beskrivits i det före- 78
gående långt ifrån tillfredsställande.
Främst är det mjölk- och köttproduktionen som visar otillfredsställande ekonomi. Inte ens de mest högrationella företagen inom denna sektor kan uppvisa en
godtagbar lönsamhet. Än mindre kan en
dyrbar nyinvestering förränta nedlagt kapital. Resultatet har blivit att många av
våra bästa och mest effektiva ladugårdar
tömts på djur.
Skall denna utveckling kunna brytas
måste priserna på mjölk höjas. Enligt kalkyler utförda vid Lantbrukshögskolan
skulle en prishöjning hos producenten på
15 öre pr kg mjölk erfordras för att nå full
lönsamhet.
Mjölken är dock ett av de värdefullaste
livsmedlen. Dess protein är mera allsidigt
än något annat. Proteinets pris i mjölk
är lägre än i något annat livsmedel. Kon
stampas i dag ut både i Sverige och många
andra länder, därför att hon inte är »kon·
kurrenskraftig», trots att hon ger oss rå·
varor till de bästa av alla livsmedel. Hon
omvandlar för människan värdelöst växt·
material, och hon skapar förutsättningar
för oss att klara vår livsmedelsförsörjning
vid en längre avspärrning på ett sätt som
inget annat djur kan göra. Kon kan också
på ett biologiskt riktigt sätt hjälpa oss att
hålla odlingslandskapet öppet. Kon borde
med andra ord vara förtjänt av en he·
dersplats i ett välståndssamhälle!
Endast en riktig jordbrukspolitik kan
återföra henne till den hedersplatsen. Men
det brådskar.
Vårt jordbruks framtid
Med utgångspunkt från de pågående
förhandlingarna om ett nytt jordbruksavtal behandlar lantmästare Birger
Isacson, Lantbrukarnas Riksförbund,
i denna artikel problematiken kring det
svenska jordbrukets framtid. En mycket
genomgripande rationalisering av jordbruket har skett de senaste 25 åren.
Utan denna skulle priserna på jordbruksprodukter ligga väsentligt över de
aktuella. jordbrukets andel av vad
konsumenterna nu totalt betalar för
livsmedel är endast 25 %. R esten går till
importerade livsmedel, emballage,
hantering och moms etc. I sacson varnar
för att basera landets livsmedelsförsörjning på import av jordbruksprodukter
då den internationella marknaden är
labil och priserna mycket varierande.
I stället borde jordbruket just nu göra
betydande nyinvesteringar, och författaren talar varmt för att dessa skulle
ske på animalieproduktionens område.
Korna borde vara förtjänta av en hedersplats i ett välståndssamhälle, skriver han.
När detta skrivs den l februari pågår förhandlingar mellan Statens jordbruksnämnd, som företrädare för staten, och
Lantbrukarnas riksförbund om villkoren
för ett nytt jordbruksavtal. Det nuvarande avtalet löper ut med juni månads utgång. Ett nytt avtal skall beslutas av vårriksdagen. Det skulle förvåna mig, om ett
sådant avtal vore träffat för en ny två-
årsperiod, då denna tidskrift är ute hos
läsarna. Läget på arbetsmarknadens avtalsområde verkar i år kärvare än på
länge. Kraven är mycket höga samtidigt
som behovet av en stabil ekonomi är mera
påtagligt än någonsin. Att i en sådan situation träffa en snabb uppgörelse om
jordbrukets villkor för de närmaste åren
är inte lätt.
Det skulle i nuläget vara ett betydande
plus för regeringen att kunna peka på ett
jordbruksavtal som inte ger utrymme för
några väsentliga prishöjningar. Det bud
som jordbruket fått visar också på en klar
ovilja att medverka till realprisförbättringar för jordbruket. Det innehåller endast
ett skydd för en fortgående inflation. Ett
sådant bud kan jordbruket inte ta. Det
finns starka skäl till detta. Utvecklingen
inom jordbruket under senare år har nämligen varit sådan att man har anledning
att ställa frågan: Hur ska vi ha det med
vårt jordbruk?
Liten titt tillbaka
Vi har haft till synes ändlösa diskussioner
om vårt jordbruks framtid. Mammututredningar har arbetat, producerat tusentals trycksidor och föreslagit nya vägar.
74
Riksdagen har beslutat om olika lösningar vid skilda tillfällen. Ändå säger jordbruket att det finns en rad olösta problem.
Kanske detta ändå inte är så underligt.
Distansen mellan teori och verklighet är
nämligen mycket påtaglig just inom denna
näring. Allmänekonomers och politikers
drömmar och påståenden är ofta betydligt svårare att förverkliga än att uttala.
När man vill förändra i en näring kan
man inte bortse från det historiska ursprunget. Från att i början av detta sekel
vara den helt dominerande näringen och
så sent som 1940 sysselsätta närmare en
fjärdedel av landets befolkning, är det i
dag inte mer än drygt 5 procent som är
yrkesverksamma inom den primära jordbruksproduktionen. Själva strukturen inom
jordbruket är ursprungligen avpassad till
en självhushållningens ekonomi. Men i dag
är jordbruket i högsta grad en kommersiell näring. Den omställningsprocess som
pågått och pågår måste emellertid ske
med beaktande av de strukturella problem
som alltid är verklighetsbetonade. Jordbruksproduktionen försiggår på fixerade
arealer. De fält det gäller att odla är fixerade på kartan. De har alla en ägare. För
den som vill reformera kan detta synas
som ett onödigt hinder.
Därför finns det många missnöjda ekonomer, vilka anser att det svenska jordbruket inte har någon nämnvärd plats i
framtidens specialiserade världshushållningssamhälle. Deras förslag att köpa livsmedlen utifrån har gjort sig starkt påminda vid skilda tillfällen, knappast någon
gång starkare än i samband med förarbetena till 1967 års jordbrukspolitik. Gunnar
Byttner skrev i Svensk Tidskrift 1966 att
en nyorientering som syftar till att utan
dröjsmål friställa arbetskraft och kapital
från jordbruket för användning i mera
produktiva sektorer av vårt lands näringsliv skulle innebära betydande besparingar
för konsumenterna och mycket stora produktionsvinster för ekonomin som helhet.
Det beslut som fattades av 1967 års
riksdag innebär också att jordbrukspolitikens primära målsättning bland annat är
att frigöra kapital och arbetskraft.
Lärdomar av 1967 års jordbrukspolitik
Riksdagen beslöt emellertid att vi ska ha
ett jordbruk i landet av tillräcklig omfattning för att vi även under en längre tids
avspärrning skall kunna vara självförsörjande med livsmedel. Samtidigt fastslogs
att produktionsvolymen kunde och skulle
krympas. Den 80-procentiga självförsörjningsgraden fastställdes. Det innebär i
princip att vi under fredstid skall inom
landet producera ca 80 procent av vårt
kaloribehov samt att vår beredskap skall
omfatta upplagring av livsviktiga produktionsmedel som kan användas vid en avspärrning. Genom att övergå från en kost
som innehåller rikligt med animalier till
en mera vegetabilierik kost klaras försörjningen om gränserna stängs.
Riksdagen uttalade emellertid samtidigt,
att vad gäller mjölk och mjölkprodukter
bör vi i princip vara självförsörjande under fredstid. Vid denna tidpunkt fanns det
emellertid vissa överskott av mejeriprodukter. Begreppet »smörberg» ansågs 1967
vara ett så stort problem att riskdagen ansåg
det nödvändigt med en minskning av
mjölkproduktionen. En sådan kunde
åstadkommas genom en lämplig »prispress».
Nyorienteringen av den svenska jordbrukspolitiken 1967 kännetecknas annars
främst av att satsa hårdare på rationalisering av jordbruket. Staten erbjuder genom
lantbmksnämndema garantilån till jordbruket för en sådan rationalisering. Cirka
300 milj kronor per år ställs till förfogande, men på villkor att rationaliseringsinsatsen kan anses genomgripande, vara fö-
retagsekonomiskt fullt lönsam och samhällsekonomiskt motiverad. Något små-
plotter skall det inte bli tal om här. I
princip ingen hjälp för att bygga ut en
ladugård från 10 till 20 mjölkkor, men
grönt ljus för den som bygger nytt för
minst 50 kor på en gång. Specialiserade
företag skulle främst stödjas. Tidigare villkor att sammankoppla växtodling med
djurproduktion slopades. Specialiseringens fördelar, vilka är så påtagliga inom
industrin, borde fullt ut kunna tillämpas
även inom jordbruket, sades det. Det betyder i klartext att en äggfabrik för
100 000 höns eller en svinfabrik för 5 000
gödsvin bör kunna ges stöd utan att annan areal behövs än den plats där industribyggnaden ligger.
Vid denna tidpunkt hade inte miljödebatten kommit riktigt i gång i vårt land.
Varningar som uttalades om att det fanns
betydande immisionsproblem kring de stora animaliefabrikerna och att det måste
75
finnas betydande arealer för att sprida
gödseln, togs inte på allvar. 1969 antog
emellertid riksda,gen en miljöskyddslag,
som i princip omöjliggör uppförande av
areallösa animaliefabriker, vilket är en illustration till hur svårt det kan vara att
tillämpa erfarenheter från industrins specialisering på en biologisk produktionsprocess. Det kan vara irriterande för ekonomer och rationaliseringsivrare att behöva
ta sådana hänsyn.
Konsumenterna vill ha billiga livsmedel
Konsumenterna vill naturligtvis ha billiga livsmedel. Men de som producerar livsmedlen måste också få så pass betalt för
sina produkter att de får sina kostnader
täckta och en rimlig ersättning för sitt
eget arbete. Utan en mycket långtgående
rationalisering och effektivisering inom
jordbruket skulle livsmedlen i dag vara
mycket dyrare om bonden alls skulle ha
något för sitt arbete. Det räcker med att
peka på några siffror ur ett nyligen publicerat meddelande från Jordbrukets utredningsinstitut för att belysa detta. Sedan
1945 har arbetskostnaderna i jordbruket
fram till år 1969 ökat med över 800 procent och de totala kostnaderna för jordbruket med 393 procent, medan avräkningspriset för samtliga jordbruksprodukter ökat med endast 127 procent. Mjölkpriset till producenten har under denna tid
ökat med 153 procent men äggpriset med
endast 10 procent. Reflektionerna gör sig
själva.
Jag vågar påstå att jordbrukarna i vårt
land under dessa 25 år genomfört något
76
av en revolution inom sin gamla näring.
500 000 hästar har ersatts av över
150 000 traktorer. Skördetröskningen har
slagit helt igenom. Idag finns närmare
20 000 självgående tröskor i drift och ungefär lika många traktordragna. Avkastningen på jordarna har ökat med mellan
25-50 procent för olika grödor beroende
på bl a bättre sorter och riklig användning av gödselmedel. Mjölkkornas avkastning har ökat med i genomsnitt cirka 35
procent under samma tid. Antalet arbetstimmar inom jordbruket är nu inte mer
än en tredjedel av vad det var för 25 år
sedan, och antalet företag är mindre än
hälften.
Jordbrukarna har med andra ord gjort
sitt bästa för att anpassa näringen till den
nya tidens krav och genom en fortgående
effektivitetsförbättring försökt skapa större lönsamhet för sig själva. Utvecklingen
inom lantbrukets egna förädlingsföretag
har starkt medverkat till att möjliggöra
denna omvandling.
Det finns därför inga skäl till ett
påstående att vi har dyra livsmedel på
grund av en ineffektiv jordbruksproduktion. Att vi har dyra livsmedel beror
istället på att vi har ett högt kostnadsläge
överhuvudtaget i vårt land. Vid en jämförelse med EEC kan konstateras att vi
har i stort sett samma produktpriser som
inom EEC, medan t ex arbetskostnaderna
är hälften av våra. Endast genom att vårt
lands jordbrukare kommit längre i rationaliseringshänseende än i flertalet andra
länder är detta möjligt.
Det kan emellertid vara värt att observera, då livsmedelspriserna diskuteras
ur konsumentsynpunkt, att jordbrukets andel av vad konsumenten sammantaget betalar för samtliga livsmedel bara är ungefär en fjärdedel. Tre fjärdedelar går alltså
åt för att betala för importerade livsmedel, förädling, emballage och hantering,
moms etc. Konsumenterna efterfrågar
också allt mer högt förädlade livsmedel.
»Färdigt för bordet», »färdigt för smörgåsen». Den inbyggda hembiträdesservicen kostar mycket, men de pengarna får
inte jordbruket stor glädje av.
Konsumenten vill emellertid också ha
sunda, giftfria livsmedel – och jag tror att
han sätter värde på att vårt behov av
livsmedel i stort kan täckas av en inhemsk
produktion. Det är ett trygghetskrav.
Varför inte större import?
Frågan ställdes med betydande skärpa i
samband med vår jordbrukspolitiks utformning 1967, om vi inte borde importera betydligt mera livsmedel. Frågan
återkommer ständigt – ofta som ett krav.
De som argumenterar för detta kan peka
på de låga världsmarknadspriser som rå-
der på många jordbruksprodukter. Vad
som emellertid är väsentligt att komma
ihåg, är att världsmarknadens priser inte
på något sätt återspeglar olika länders
produktions- eller konkurrensförmåga. På
världsmarknaden finns i stort endast restpartier som dumpas dit i hägnet av inhemska gränsskydd. Vi gör det själva för
vissa överskottsprodukter. Men att bygga
ett lands försörjning på en sådan världsmarknad vore lättsinnigt. Den marknaden
är labil och osäker, och erfarenheter av
krigssituationer har lärt oss att lockande
restpartier till låga priser snabbt kan försvinna. En tillräckligt stor inhemsk produktion är alltså ur många synpunkter
en trygghetsfråga för konsumenten.
Men ändå talas det om stora överskott
utanför landets gränser. Vi hade under
1970 feta rubriker i tidningarna om enorma smörberg inom EEC. Vad var det
egentligen fråga om? Jo lager om 450
milj kg inom en marknad om 250 miljoner människor (= 2 kg per person). Smörberget har i dag smält ner till mindre än
hälften.
Det kan nu spåras vissa klara tendenser också i andra länders produktionsutveckling. De arbetsintensiva och starkt
bundna produktionsgrenarna viker, medan produktion av spannmål och andra
växtprodukter ökar. Även den animalieproduktion som kan mekaniseras kraftigt
visar ökning. Det senare betyder att broiler-, fläsk- och äggproduktionen visar ökning, medan mjölk- och köttproduktionen
minskar. Det är samrna fenomen som hos
o s. Vid en mjölkkongress i Europa i somras rapporterades från samtliga länder ett
vikande intresse för mjölkproduktionen
och att ingen nyinvestering äger rum. Inte
minst har den svaga lönsamheten och den
tara bundenheten i denna produktion
kapat svårigheter.
Av allt att döma torde utvecklingen vara densamma i öststaterna. Sovjet verkar
ha stora problem med sin animalieproduktion. Krisen i Polen tog ett akut ut- 77
tryck i samband med prishöjning och brist
på animaliska livsmedel.
Sverige har nu måst börja importera
torrmjölk från Canada och smör från Finland. Så starkt har mjölkproduktionen
minskat i vårt land. Allt fler jordbrukare
har konstaterat att mjölkproduktionen inte betalar sina kostnader. Sedan 1966 har
därför mjölkkornas antal minskat med nä-
ra 200 000. Vi har i dag drygt 700 000
kor, 1960 hade vi l 250 000. Huvudparten
av vår köttproduktion är baserad på de
kalvar som mjölkkorna föder. Jordbrukarna rn·enar nu, att det måste skapas en
sådan lönsamhet inom mjölkproduktionen
att den nedåtgående trenden kan hejdas.
Det finns ingen anledning att låta utslaktningen gå vidare. Men förutsättningen är
att prissättningen på mjölk blir sådan att
en godtagbar lönsamhet kan uppnås. Därför ställs det också i detta avseende höga
krav på prisförbättringar vid årets jordbruksförhandlingar.
Stora nyinvesteringar
Jordbruket borde nu göra stora nyinvesteringar för att klara konkurrensen i framtiden. Investeringsintresset finns men det
finns allvarliga hinder. Låt mig peka på
några av dessa.
De sista årens hårda kreditpolitik och
höga ränteläge har försatt jordbruket i en
besvärlig situation. Investeringsverksamheten har stoppats upp. Detta framgår bland
annat av att de statliga kreditramarna om
300 milj kronor pr år inte utnyttjas ens
till hälften. Lönsamheten är trots de rationaliseringar som beskrivits i det före- 78
gående långt ifrån tillfredsställande.
Främst är det mjölk- och köttproduktionen som visar otillfredsställande ekonomi. Inte ens de mest högrationella företagen inom denna sektor kan uppvisa en
godtagbar lönsamhet. Än mindre kan en
dyrbar nyinvestering förränta nedlagt kapital. Resultatet har blivit att många av
våra bästa och mest effektiva ladugårdar
tömts på djur.
Skall denna utveckling kunna brytas
måste priserna på mjölk höjas. Enligt kalkyler utförda vid Lantbrukshögskolan
skulle en prishöjning hos producenten på
15 öre pr kg mjölk erfordras för att nå full
lönsamhet.
Mjölken är dock ett av de värdefullaste
livsmedlen. Dess protein är mera allsidigt
än något annat. Proteinets pris i mjölk
är lägre än i något annat livsmedel. Kon
stampas i dag ut både i Sverige och många
andra länder, därför att hon inte är »kon·
kurrenskraftig», trots att hon ger oss rå·
varor till de bästa av alla livsmedel. Hon
omvandlar för människan värdelöst växt·
material, och hon skapar förutsättningar
för oss att klara vår livsmedelsförsörjning
vid en längre avspärrning på ett sätt som
inget annat djur kan göra. Kon kan också
på ett biologiskt riktigt sätt hjälpa oss att
hålla odlingslandskapet öppet. Kon borde
med andra ord vara förtjänt av en he·
dersplats i ett välståndssamhälle!
Endast en riktig jordbrukspolitik kan
återföra henne till den hedersplatsen. Men
det brådskar.