Dagens frågor
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Pamparnas diktatur
Att man aldrig någonsin skall lita på kommunister har varit klart åtminstone sedan Lenins
dagar. Han är, om inte upphovsman, så dock
den i vår rid främst aktuella profeten för maximen att ändamålet helgar medlen. För kommunisterna är som bekant varje bedrägeri,
varje löftesbrott, varje form av svek tillåtet
blott det kan påskynda utvecklingen till proletarialiets diktatur.
Nu måste man alltså räkna med något av
samma attityd till givna löften från de svenska socialdemokraternas sida, nämligen sedan
de lagt fram propositionen om AP-fonden för
aktieförvärv. De första 500 miljonerna betecknas dessutom som en början. Regeringen, märk
väl inte riksdagen, skall kunna besluta att beloppet ökas.
Var och en som deltog i 1950-talets strider
kring ATP torde erinra sig hur enständigt socialdemokraterna förklarade att deras lösning
visst inte innebar en socialiseringsåtgärd. Det
gällde bara att effektivt trygga pensionerna åt
de gamla – därför borde man ha den socialistiska typen av fondbildning. Än mindre kunde det tänkas att man använde AP-medlen för
aktieköp. Inte fick man spekulera så med de
gamlas pengar! Dessutom – varje tanke på
en så extrem socialiseringspolitik var socialdemokraterna alldeles främmande.
Nu är vi alltså där. Visserligen kan inga politiska löften och inga rättsliga principer gälla
för evigt. I grund ändrade förhållanden kan
göra löften ohållbara och de rättsliga principerna nödvändiga att reformera. Men då skall
också helt nya förutsättningar föreligga. Den
nya förutsättning, som ligger bakom socialdemokraternas bedrägeri mot väljama i ATPstriderna, är tydligen denna: den svenska socialdemokratin har bestämt sig för ett helt
socialiserat samhälle. Med aktieförvärvet som
vapen i deras hand är det, om de får stanna
vid makten, bara en tidsfråga innan Sverige
blivit en sociaListisk stat – regerad dock icke
av proletariatets diktatur utan av pamparnas.
Men samtidigt binder de dessbättre ris åt
egen rygg. Efter ett regimskifte har deras politik i själva verket berett väg för en utveckling av ägardemokratin. Genom tämligen enkla lagstiftningsåtgärder kan den nya AP-fondens aktieköp göras till ett instrument för
spridning av dess aktier i småposter bland folkets stora massa. Begränsar man aktieantalet
för varje köpare och ger gynnsamma avbetalningsvillkor kan fonden komma att göra stor
nytta för att stimulera fram det ökade intresse
för aktiesparande, som är ett led i de tre demokratiska oppositionspartiernas gemensamma
po!Ltik. Vinner dessa partier, som alltmer troligt är, valet redan i höst, har AP-fonden inte
hunnit verka och då blir redan föreslagna metoder för utbredd ägardemokrati aktuella. Sitter socialdemokraterna kvar bör de veta att
allt vad de köper så småningom kan komma
att berövas pamparna och fördelas bland folket.
Sovjetiska diplomater
Inom det välkända Institutet för konfliktforskning i London har en studiegrupp utarbetat
och publicerat en rapport om Sovjetunionens
fredstida strategi. Gruppen har letts av Brian
Crozier; bland medlemmarna finns sådana
även hos oss kända experter som L B Schapiro
och Hugh Seton-Watson. Rapporten har uppmärksammats av ledarskribenter över hela
världen. Den utgår från sådana realiteter som
Sovjetunionens oförändrade politiska målsättning, dess ofantliga militära överlägsenhet i
Europa ifråga om både konventionella stridskrafter och kärnvapen, dess speciella syn på
internationell lag och slutligen från västsidans
sannolikt illusoriska förväntningar om en avspänning.
Ett kapitel behandlar det sovjetiska spionagesystemet, där ingen nedrustning sker. Riktigare är måhända att tala om två system. Ett
lyder under KGB eller säkerhetstjänsten och
ett under GRU eller den militära underrättelsetjänsten. Båda tjänsterna arbetar med insamling av militära, ekonomiska och tekniska data,
vilket dels sker från öppna källor, dels sker
160
illegalt. Vidare arbetar de med undergrävande
verksamhet inom värdlandets försvar och industri samt med den av kommunister omhuldade ”deformationen”, dvs förvrängning av
fakta och av värden.
Till allt detta måste tjänsterna skaffa mhemska medhjälpare. Att så sker, behöver ingen som har öron att höra med vara i tvivelsmål om. Men rapporten är enastående däri
att den publicerar hur många officiella ”diplomater” som kunnat identifieras som direkt
underställda underrättelseorganisationerna. I
Sverige uppger rapporten att dessa är 44 stycken av 147 anmälda sovjetryska tjänstemän, de
senare från ambassadören och nedåt.
Denna spionagegrupp är dock förhållandevis liten. I Norge verkar en grupp på 61 av 95
anmälda, men så är också Norge ett Natoland och dess militära installationer, särskilt
uppe i norr, är svåra att övervaka och att
nästla sig in i. I Finland råder det speciella
förhållandet, att där finns inte mindre än 219
anmälda, av vilka 54 tillhör underrättelsetjänsterna. Den förra siffran är abnormt stor,
men så är det också snarare fråga om övervakare än om vanlig beskickningspersonaL Den
bör jämföras med t ex den i Turkiet, där man
begränsat antalet anmälda till 100. Men KGB
och GRU har hävdat sig väl: av dessa 100
har de sänt ut 53, alltså över 50 procent.
Vad en sådan grupp kan åstadkomma t ex
i Sverige är svårt att säga. Byråkrati och dubbelarbete förekommer förmodligen liksom i all
rysk förvaltning, och en del av gruppen är
sysselsatt med att övervaka den andra. Men
tillräcklig skada kan åstadkommas genom att
svenskar korrumperas – kanske ibland utan
att de själva förstår hur de utnyttjas – genom
att stora penningmedel används och genom att
förberedelser till även revolutionär skadegö-
relse pågår. Det oanständiga systemet att låta
diplomater medverka till att undergräva värdlandets institutioner kompletteras dessutom
från vissa satellitstaters ambassader.
Att komma till rätta med dessa förhållanden går endast, och ändå kanske bara delvi ,
om en stark regering har kraftiga och orädda
justitie- och utrikesministrar. I Sverige är det
alltså för närvarande uteslutet. Men Storbrittannien visade 1971 hur det kan gå till. Efter
ett avslöjande utvisades samtidigt l05 ryssar!
Inga repressalier skedde i Moskva, där man
alltså tyst erkände förhållandet – och förmodligen tålmodigt började att bygga upp beståndet med nytt folk.
Ett steg på vägen
När den parlamentariska s k brottskommissionen, som skulle snabbutreda de aktuella kriminalpolitiska problemen kring särskilt våldsbrottsligheten, tillsattes, uttalades i dessa spalter en förhoppning om krafttag. De förslag
kommissionen lagt fram representerar emellertid inte mera än ett första steg på vägen. Treårsplanen för förstärkning av polisen ser i förstone imponerande ut. Men gör man som ordföranden i polisstyrelsen i Stockholm, Lennart
Blom, nämligen räknar ner siffrorna till vad
de lokalt och i praktiken betyder blir intrycket ett annat. Sannolikt kommer det snart att
visa sig att man tagit till i underkant.
En annan anmärkningsvärd punkt är den
nytillkommande lag, som skall göra bestämmelserna om frihetsberövande på grund av stö-
rande av allmän ordning mer enhetliga. Där
vill man sätta en absolut tidsgräns på 6 timmar. Man hoppas då att social myndighet skall
hinna •ingripa under denna tidsperiod. Om det
är bekymmer för frihetskränkningen eller brist
på polis resp lokaler, som lett till denna knappa tidsgräns, är inte alldeles klart. Men gränsen är uppenbarligen för knapp för att åtgärden skall ha nämnvärd betydelse ur allmänpreventiv synpunkt. Det är skada. Den som så
allvarligt stör allmän ordning att han måste
omhändertagas av polisen bör bli föremål för
utredning. Det är ett syfte med åtgärden. Men
redan vetskapen om att under inte alltför kort
tid, säg 48 timmar, bli berövad friheten för att
stå till förfogande för utredning, kan vara ett
starkt avhållande moment för vissa av de fall
det här är fråga om. I dagens samhälle behövs
sannolikt ett lindrigt tvångsmedel av detta slag
för att vi skall komma till rätta med tätorternas ordningsproblem. Släpphänthet gör här
större skada än nytta, eftersom den bidrager
till att minska människornas respekt för samhällslivets krav på lojalitet och hänsyn gentemot medmänniskan.
Några som också tycks behöva en lektion i
lojalitet är de socialvårdstjänstemän, som
framfört offentliga massprotester mot kommissionens förslag om bättve samarbete mellan
polis och sociala värdmyndigheter. Deras uppträdande styrker en misstanke, som länge legat
nära till hands, nämligen att dessa myndigheter fått alltför stora uppgifter inom vad som
mera är kriminalvård än social vård. Om det
inte visar sig möjligt att få till stånd ett smidigt och väl fungerande samarbete mellan polisen och dessa myndigheter – och det över
hela fältet – kan det uppenbarligen bli nödvändigt att överväga andra gränsdragningar
mellan kriminalpolitik och socialpolitik.
Det tåliga samhället
Att några företagsamma ungdomar för övnings
skull gjort en film om Viggen, avsedd som
propaganda mot svenskt försvar, är en händelse som påtalats i pressen. Det kan knappast
vara en tillfällighet, att en annan grupp ungdomar samtidigt gjort en vandringsutställning
som också handlar om Viggen. Den är sammanställd vid Konstfack och också den som
övningsuppgift. Den består av ett antal skärmar med text och bilder, och den har bl a visats på Stockholms universitet i ett av husen
vid Frescati, där någon tjänstvillig person upplåtit plats.
Utställningens karaktär inser man enklast
av några textcitat. ”Ett spel bakom ryggen på
folket”, ”Hur industrin hotar och staten ger
efter”, ”Militärens mtima koppling till
NATO” är exempel. Men mitt i det hela är
också insprängt en text som inte rör Viggen
men däremot förefaller att behandla utställar- 161
nas situation. Den lyder: ”Inre hot. Under
efterkrigstiden genomförde krigsmakten hemliga militärövningar, som hade hetsjakt på radikala grupper i samhället. Exempel är ”Maskerad front” 1954. Senast i juni 1971 genomförde man en övning av denna typ. Övningen
som kallades Operation Jonas förutsatte att
Sovjet var angriparen och att vänstergrupper,
FNL-ungdomar ställde sig på Sovjets sida och
blev landsförrädare.”
Om ord kan man tvista, men vad gör dessa
FNL-ungdomar annat än att de ställer sig på
en angripares sida? Skall man tala om landsförräderi, ligger det annars närmast till hands
att peka på texten om militärens nära koppling till NATO. Det är en beskyllning så god
som någon, att ansvariga militära myndigheter
skulle gå utländsk makts ärenden. Men sådant
får alltså sägas, och om man påpekar att det
är lögn, kan man förvänta att bli beskylld för
att förfölja den samhällstillvända radikala
ungdomen.
I själva verket följer denna utställning ett
mönster, som inte alls är svårt att urskilja.
När statsmakterna äntligen tröttnat på våldet
på gatorna och samlar sig till att lägga fram
ett förslag om en blygsam ökning av polisens
resurser, då höjs i radikala tidningar ramaskrin om den nya svenska polisstaten. När det
begärs att socialarbetare skall arbeta tillsammans med andra statligt anställda tjänstemän,
nämligen poliser, för att både sanera gator och
torg och tunnelbanor och rädda nerknarkade
ungdomar, då bereds dessa socialarbetare tillfälle att i tidningar och – naturligtvis – i
TV-2 meddela hur omöjligt detta skulle vara.
Först bör samhället förändras; det är den vanliga visan. Samhället är skyldigt till att brott
blir begångna, och så länge samhället inte vill
ändra sig till brottslingens förmån, får de som
inte vill eller orkar begå brott verkligen skylla
sig själva!
När regering och riksdag gör sitt för att
kunna sätta effektiva vapen i händerna på de
värnpliktiga, för den händelse den olyckan
skulle inträffa att vi blir angripna, då höjer
162
samma radikala ungdomar välregiserade protester mot att sådana vapen får tillverkas. Viggen är ett sådant vapen, inom sitt område tekniskt högt utvecklat, och därför inriktas propagandan direkt mot detta. Ur de radikalas synpunkt tycks det vara ganska likgiltigt på vad
sätt samhället förändras. Att det blir förändrat, om Sverige skulle råka ut för och ej kunna
stå emot ett angrepp, det är i varje fall säkert.
Vi lever i ett mycket tålmodigt samhälle.
Den slutsatsen kan man draga av socialarbetares protester och av konstfackelevers och
filmstuderandes prestationer. Ty samhället
betalar. Skattemedel möjliggör deras verksamheter.
Redaktör (s)
Den mycket uppmärksammade bok, som DalaDemokratens förre redaktör Gösta Söderlund
givit ut och kallat ”Redaktör (s)” (Raben &
Sjögren) är utan tvivel i mycket en partsinlaga. Som bekant blev han tvingad bort från
sin redaktion av tidningens styrelse, i praktiken
av hr Arne Geijer. Söderlund hade länge gjort
sig känd som en självständig kritiker, som inte
följde partilinjen slaviskt. Det gör ju inte heller t ex Aftonbladet, på vars redaktion hr
Geijer också har ett betydande inflytande, men
den tidningen avviker åt vänster. Detta är man
i partiets topp överseende med, helst i dagens
läge då samarbetet med kommunisterna inom
riksdagen ter sig som en kär nödvändighet. Hr
Söderlund tillät sig däremot att kritisera att
hr Palme blev statsminister, en inställning som
enligt samma partitopp är oförlåtlig.
Gösta Söderlund har redogjort för sin kritik
och för vad som föregick hans avsked. Han
blottar otrevliga interiörer, men kanske har
han delvis ändå skjutit över målet. Ifråga om
justitieminister Lennart Geijer är ju detta inte
möjligt, och den kritiken är alldeles berättigad. Däremot är det lätt att kritisera mångsyssleriet bland vissa politiker, men för dem
utgör uppdragen ett sammanlagt heltidsarbete
som skaffar dem mycket goda inkomster, och
vem vill förmena dem att tjäna pengar? Så
länge deras egna socialdemokratiska menings·
fränder inte inser, att de låter sig representeras
av topplönade kapitalister, varför skulle hrr
Arne Geijer och Knut Johansson- för att nu
bara nämna några exempel – låta sig hindras
i sin vällovliga verksamhet. Söderlunds skrive·
rier irriterade, och han blev stoppad. Han tycker inte att detta var rätt gjort, men det tycker Arne Geijer, som var den starkare.
Men en sak kommer hr Geijer aldrig förbi.
En bidragande orsak till att strid blossade upp
kring Dala-Demokraten var att dess redaktör
kritiserade, skarpt och bestämt, den uppblos·
sande revolutionsundervisningen på Brunnsviks
folkhögskola. En lärare där avslöjade sig som
tillhörande KFML(r). Han var för övrigt med
och organiserade strejken vid Arendalsvarvet.
En verksamhet som hans, riktad mot det sven·
ska samhället och, om den skulle ha framgång, förödande även för fackföreningsrörelsen, tolererades, av enfald eller feghet, av skolans ledning och av skolans styrelse. Gösta Sö-
derlund skrev sannir;tgen om den och blev till
tack kallad ”mccarthyist” i LO :s tidskrift
Fackföreningsrörelsen. Att detta obehindrat
kunde ske under Arne Geijers ögon är redan
märkvärdigt. Att denne därefter inte med ett
ord stödde Söderlund utan tvärtom var med
om att få bort honom är också märkvärdigt.
Den respekt som man har för hr Geijer gör
det omöjligt att tro att han handlat, eller underlåtit att handla, av vare sig okunnighet eller
feghet. Men nog är det möjligt att bekvämligheten tagit överhanden. Det är besvärligt
med kritiker, då man kommit upp till toppen.
Slaven på triumfvagnen, som viskade i segrarens öra att han var en dödlig, fyllde visserligen en erkänt nyttig uppgift, men ingen skall
tro att han fick något tack för sitt besvär.
Pamparnas diktatur
Att man aldrig någonsin skall lita på kommunister har varit klart åtminstone sedan Lenins
dagar. Han är, om inte upphovsman, så dock
den i vår rid främst aktuella profeten för maximen att ändamålet helgar medlen. För kommunisterna är som bekant varje bedrägeri,
varje löftesbrott, varje form av svek tillåtet
blott det kan påskynda utvecklingen till proletarialiets diktatur.
Nu måste man alltså räkna med något av
samma attityd till givna löften från de svenska socialdemokraternas sida, nämligen sedan
de lagt fram propositionen om AP-fonden för
aktieförvärv. De första 500 miljonerna betecknas dessutom som en början. Regeringen, märk
väl inte riksdagen, skall kunna besluta att beloppet ökas.
Var och en som deltog i 1950-talets strider
kring ATP torde erinra sig hur enständigt socialdemokraterna förklarade att deras lösning
visst inte innebar en socialiseringsåtgärd. Det
gällde bara att effektivt trygga pensionerna åt
de gamla – därför borde man ha den socialistiska typen av fondbildning. Än mindre kunde det tänkas att man använde AP-medlen för
aktieköp. Inte fick man spekulera så med de
gamlas pengar! Dessutom – varje tanke på
en så extrem socialiseringspolitik var socialdemokraterna alldeles främmande.
Nu är vi alltså där. Visserligen kan inga politiska löften och inga rättsliga principer gälla
för evigt. I grund ändrade förhållanden kan
göra löften ohållbara och de rättsliga principerna nödvändiga att reformera. Men då skall
också helt nya förutsättningar föreligga. Den
nya förutsättning, som ligger bakom socialdemokraternas bedrägeri mot väljama i ATPstriderna, är tydligen denna: den svenska socialdemokratin har bestämt sig för ett helt
socialiserat samhälle. Med aktieförvärvet som
vapen i deras hand är det, om de får stanna
vid makten, bara en tidsfråga innan Sverige
blivit en sociaListisk stat – regerad dock icke
av proletariatets diktatur utan av pamparnas.
Men samtidigt binder de dessbättre ris åt
egen rygg. Efter ett regimskifte har deras politik i själva verket berett väg för en utveckling av ägardemokratin. Genom tämligen enkla lagstiftningsåtgärder kan den nya AP-fondens aktieköp göras till ett instrument för
spridning av dess aktier i småposter bland folkets stora massa. Begränsar man aktieantalet
för varje köpare och ger gynnsamma avbetalningsvillkor kan fonden komma att göra stor
nytta för att stimulera fram det ökade intresse
för aktiesparande, som är ett led i de tre demokratiska oppositionspartiernas gemensamma
po!Ltik. Vinner dessa partier, som alltmer troligt är, valet redan i höst, har AP-fonden inte
hunnit verka och då blir redan föreslagna metoder för utbredd ägardemokrati aktuella. Sitter socialdemokraterna kvar bör de veta att
allt vad de köper så småningom kan komma
att berövas pamparna och fördelas bland folket.
Sovjetiska diplomater
Inom det välkända Institutet för konfliktforskning i London har en studiegrupp utarbetat
och publicerat en rapport om Sovjetunionens
fredstida strategi. Gruppen har letts av Brian
Crozier; bland medlemmarna finns sådana
även hos oss kända experter som L B Schapiro
och Hugh Seton-Watson. Rapporten har uppmärksammats av ledarskribenter över hela
världen. Den utgår från sådana realiteter som
Sovjetunionens oförändrade politiska målsättning, dess ofantliga militära överlägsenhet i
Europa ifråga om både konventionella stridskrafter och kärnvapen, dess speciella syn på
internationell lag och slutligen från västsidans
sannolikt illusoriska förväntningar om en avspänning.
Ett kapitel behandlar det sovjetiska spionagesystemet, där ingen nedrustning sker. Riktigare är måhända att tala om två system. Ett
lyder under KGB eller säkerhetstjänsten och
ett under GRU eller den militära underrättelsetjänsten. Båda tjänsterna arbetar med insamling av militära, ekonomiska och tekniska data,
vilket dels sker från öppna källor, dels sker
160
illegalt. Vidare arbetar de med undergrävande
verksamhet inom värdlandets försvar och industri samt med den av kommunister omhuldade ”deformationen”, dvs förvrängning av
fakta och av värden.
Till allt detta måste tjänsterna skaffa mhemska medhjälpare. Att så sker, behöver ingen som har öron att höra med vara i tvivelsmål om. Men rapporten är enastående däri
att den publicerar hur många officiella ”diplomater” som kunnat identifieras som direkt
underställda underrättelseorganisationerna. I
Sverige uppger rapporten att dessa är 44 stycken av 147 anmälda sovjetryska tjänstemän, de
senare från ambassadören och nedåt.
Denna spionagegrupp är dock förhållandevis liten. I Norge verkar en grupp på 61 av 95
anmälda, men så är också Norge ett Natoland och dess militära installationer, särskilt
uppe i norr, är svåra att övervaka och att
nästla sig in i. I Finland råder det speciella
förhållandet, att där finns inte mindre än 219
anmälda, av vilka 54 tillhör underrättelsetjänsterna. Den förra siffran är abnormt stor,
men så är det också snarare fråga om övervakare än om vanlig beskickningspersonaL Den
bör jämföras med t ex den i Turkiet, där man
begränsat antalet anmälda till 100. Men KGB
och GRU har hävdat sig väl: av dessa 100
har de sänt ut 53, alltså över 50 procent.
Vad en sådan grupp kan åstadkomma t ex
i Sverige är svårt att säga. Byråkrati och dubbelarbete förekommer förmodligen liksom i all
rysk förvaltning, och en del av gruppen är
sysselsatt med att övervaka den andra. Men
tillräcklig skada kan åstadkommas genom att
svenskar korrumperas – kanske ibland utan
att de själva förstår hur de utnyttjas – genom
att stora penningmedel används och genom att
förberedelser till även revolutionär skadegö-
relse pågår. Det oanständiga systemet att låta
diplomater medverka till att undergräva värdlandets institutioner kompletteras dessutom
från vissa satellitstaters ambassader.
Att komma till rätta med dessa förhållanden går endast, och ändå kanske bara delvi ,
om en stark regering har kraftiga och orädda
justitie- och utrikesministrar. I Sverige är det
alltså för närvarande uteslutet. Men Storbrittannien visade 1971 hur det kan gå till. Efter
ett avslöjande utvisades samtidigt l05 ryssar!
Inga repressalier skedde i Moskva, där man
alltså tyst erkände förhållandet – och förmodligen tålmodigt började att bygga upp beståndet med nytt folk.
Ett steg på vägen
När den parlamentariska s k brottskommissionen, som skulle snabbutreda de aktuella kriminalpolitiska problemen kring särskilt våldsbrottsligheten, tillsattes, uttalades i dessa spalter en förhoppning om krafttag. De förslag
kommissionen lagt fram representerar emellertid inte mera än ett första steg på vägen. Treårsplanen för förstärkning av polisen ser i förstone imponerande ut. Men gör man som ordföranden i polisstyrelsen i Stockholm, Lennart
Blom, nämligen räknar ner siffrorna till vad
de lokalt och i praktiken betyder blir intrycket ett annat. Sannolikt kommer det snart att
visa sig att man tagit till i underkant.
En annan anmärkningsvärd punkt är den
nytillkommande lag, som skall göra bestämmelserna om frihetsberövande på grund av stö-
rande av allmän ordning mer enhetliga. Där
vill man sätta en absolut tidsgräns på 6 timmar. Man hoppas då att social myndighet skall
hinna •ingripa under denna tidsperiod. Om det
är bekymmer för frihetskränkningen eller brist
på polis resp lokaler, som lett till denna knappa tidsgräns, är inte alldeles klart. Men gränsen är uppenbarligen för knapp för att åtgärden skall ha nämnvärd betydelse ur allmänpreventiv synpunkt. Det är skada. Den som så
allvarligt stör allmän ordning att han måste
omhändertagas av polisen bör bli föremål för
utredning. Det är ett syfte med åtgärden. Men
redan vetskapen om att under inte alltför kort
tid, säg 48 timmar, bli berövad friheten för att
stå till förfogande för utredning, kan vara ett
starkt avhållande moment för vissa av de fall
det här är fråga om. I dagens samhälle behövs
sannolikt ett lindrigt tvångsmedel av detta slag
för att vi skall komma till rätta med tätorternas ordningsproblem. Släpphänthet gör här
större skada än nytta, eftersom den bidrager
till att minska människornas respekt för samhällslivets krav på lojalitet och hänsyn gentemot medmänniskan.
Några som också tycks behöva en lektion i
lojalitet är de socialvårdstjänstemän, som
framfört offentliga massprotester mot kommissionens förslag om bättve samarbete mellan
polis och sociala värdmyndigheter. Deras uppträdande styrker en misstanke, som länge legat
nära till hands, nämligen att dessa myndigheter fått alltför stora uppgifter inom vad som
mera är kriminalvård än social vård. Om det
inte visar sig möjligt att få till stånd ett smidigt och väl fungerande samarbete mellan polisen och dessa myndigheter – och det över
hela fältet – kan det uppenbarligen bli nödvändigt att överväga andra gränsdragningar
mellan kriminalpolitik och socialpolitik.
Det tåliga samhället
Att några företagsamma ungdomar för övnings
skull gjort en film om Viggen, avsedd som
propaganda mot svenskt försvar, är en händelse som påtalats i pressen. Det kan knappast
vara en tillfällighet, att en annan grupp ungdomar samtidigt gjort en vandringsutställning
som också handlar om Viggen. Den är sammanställd vid Konstfack och också den som
övningsuppgift. Den består av ett antal skärmar med text och bilder, och den har bl a visats på Stockholms universitet i ett av husen
vid Frescati, där någon tjänstvillig person upplåtit plats.
Utställningens karaktär inser man enklast
av några textcitat. ”Ett spel bakom ryggen på
folket”, ”Hur industrin hotar och staten ger
efter”, ”Militärens mtima koppling till
NATO” är exempel. Men mitt i det hela är
också insprängt en text som inte rör Viggen
men däremot förefaller att behandla utställar- 161
nas situation. Den lyder: ”Inre hot. Under
efterkrigstiden genomförde krigsmakten hemliga militärövningar, som hade hetsjakt på radikala grupper i samhället. Exempel är ”Maskerad front” 1954. Senast i juni 1971 genomförde man en övning av denna typ. Övningen
som kallades Operation Jonas förutsatte att
Sovjet var angriparen och att vänstergrupper,
FNL-ungdomar ställde sig på Sovjets sida och
blev landsförrädare.”
Om ord kan man tvista, men vad gör dessa
FNL-ungdomar annat än att de ställer sig på
en angripares sida? Skall man tala om landsförräderi, ligger det annars närmast till hands
att peka på texten om militärens nära koppling till NATO. Det är en beskyllning så god
som någon, att ansvariga militära myndigheter
skulle gå utländsk makts ärenden. Men sådant
får alltså sägas, och om man påpekar att det
är lögn, kan man förvänta att bli beskylld för
att förfölja den samhällstillvända radikala
ungdomen.
I själva verket följer denna utställning ett
mönster, som inte alls är svårt att urskilja.
När statsmakterna äntligen tröttnat på våldet
på gatorna och samlar sig till att lägga fram
ett förslag om en blygsam ökning av polisens
resurser, då höjs i radikala tidningar ramaskrin om den nya svenska polisstaten. När det
begärs att socialarbetare skall arbeta tillsammans med andra statligt anställda tjänstemän,
nämligen poliser, för att både sanera gator och
torg och tunnelbanor och rädda nerknarkade
ungdomar, då bereds dessa socialarbetare tillfälle att i tidningar och – naturligtvis – i
TV-2 meddela hur omöjligt detta skulle vara.
Först bör samhället förändras; det är den vanliga visan. Samhället är skyldigt till att brott
blir begångna, och så länge samhället inte vill
ändra sig till brottslingens förmån, får de som
inte vill eller orkar begå brott verkligen skylla
sig själva!
När regering och riksdag gör sitt för att
kunna sätta effektiva vapen i händerna på de
värnpliktiga, för den händelse den olyckan
skulle inträffa att vi blir angripna, då höjer
162
samma radikala ungdomar välregiserade protester mot att sådana vapen får tillverkas. Viggen är ett sådant vapen, inom sitt område tekniskt högt utvecklat, och därför inriktas propagandan direkt mot detta. Ur de radikalas synpunkt tycks det vara ganska likgiltigt på vad
sätt samhället förändras. Att det blir förändrat, om Sverige skulle råka ut för och ej kunna
stå emot ett angrepp, det är i varje fall säkert.
Vi lever i ett mycket tålmodigt samhälle.
Den slutsatsen kan man draga av socialarbetares protester och av konstfackelevers och
filmstuderandes prestationer. Ty samhället
betalar. Skattemedel möjliggör deras verksamheter.
Redaktör (s)
Den mycket uppmärksammade bok, som DalaDemokratens förre redaktör Gösta Söderlund
givit ut och kallat ”Redaktör (s)” (Raben &
Sjögren) är utan tvivel i mycket en partsinlaga. Som bekant blev han tvingad bort från
sin redaktion av tidningens styrelse, i praktiken
av hr Arne Geijer. Söderlund hade länge gjort
sig känd som en självständig kritiker, som inte
följde partilinjen slaviskt. Det gör ju inte heller t ex Aftonbladet, på vars redaktion hr
Geijer också har ett betydande inflytande, men
den tidningen avviker åt vänster. Detta är man
i partiets topp överseende med, helst i dagens
läge då samarbetet med kommunisterna inom
riksdagen ter sig som en kär nödvändighet. Hr
Söderlund tillät sig däremot att kritisera att
hr Palme blev statsminister, en inställning som
enligt samma partitopp är oförlåtlig.
Gösta Söderlund har redogjort för sin kritik
och för vad som föregick hans avsked. Han
blottar otrevliga interiörer, men kanske har
han delvis ändå skjutit över målet. Ifråga om
justitieminister Lennart Geijer är ju detta inte
möjligt, och den kritiken är alldeles berättigad. Däremot är det lätt att kritisera mångsyssleriet bland vissa politiker, men för dem
utgör uppdragen ett sammanlagt heltidsarbete
som skaffar dem mycket goda inkomster, och
vem vill förmena dem att tjäna pengar? Så
länge deras egna socialdemokratiska menings·
fränder inte inser, att de låter sig representeras
av topplönade kapitalister, varför skulle hrr
Arne Geijer och Knut Johansson- för att nu
bara nämna några exempel – låta sig hindras
i sin vällovliga verksamhet. Söderlunds skrive·
rier irriterade, och han blev stoppad. Han tycker inte att detta var rätt gjort, men det tycker Arne Geijer, som var den starkare.
Men en sak kommer hr Geijer aldrig förbi.
En bidragande orsak till att strid blossade upp
kring Dala-Demokraten var att dess redaktör
kritiserade, skarpt och bestämt, den uppblos·
sande revolutionsundervisningen på Brunnsviks
folkhögskola. En lärare där avslöjade sig som
tillhörande KFML(r). Han var för övrigt med
och organiserade strejken vid Arendalsvarvet.
En verksamhet som hans, riktad mot det sven·
ska samhället och, om den skulle ha framgång, förödande även för fackföreningsrörelsen, tolererades, av enfald eller feghet, av skolans ledning och av skolans styrelse. Gösta Sö-
derlund skrev sannir;tgen om den och blev till
tack kallad ”mccarthyist” i LO :s tidskrift
Fackföreningsrörelsen. Att detta obehindrat
kunde ske under Arne Geijers ögon är redan
märkvärdigt. Att denne därefter inte med ett
ord stödde Söderlund utan tvärtom var med
om att få bort honom är också märkvärdigt.
Den respekt som man har för hr Geijer gör
det omöjligt att tro att han handlat, eller underlåtit att handla, av vare sig okunnighet eller
feghet. Men nog är det möjligt att bekvämligheten tagit överhanden. Det är besvärligt
med kritiker, då man kommit upp till toppen.
Slaven på triumfvagnen, som viskade i segrarens öra att han var en dödlig, fyllde visserligen en erkänt nyttig uppgift, men ingen skall
tro att han fick något tack för sitt besvär.