Makten i Sovjetunionen

T NORWID:
Makten i Sovjetunionen
Medan Stalin levde, stöddes hans diktatur av säkerhetsapparaten,-den hemliga
polisen. Chrustjov däremot stödde sig
på armen. Denna, som under Stalin
aldrig tillåtits spela en politisk roll, har
fått alltmera inflytande på det politiska
området i Sovjetunionen. Författaren
T Norwid, en välkänd »sovjetolog», gör
idenna artikel gällande att utvecklingen
sammanhänger med den moderna teknologin. Armen behärskar själv rustningsindustrin i vidsträcktaste mening, och
denna har till sig samlat Sovjets bästa
forskare som får driva sin forskning
lilanför partiets råmärken. Partiet har
gjort sina försök att lägga under sig all
forskning men har helt enkelt inte tillräckligt kvalific~r!lt folk för att utöva
kontroll. Därför ökas fortfarande armens
roll i Sovjetunionen, utan att man för
den skull har anledning att tala om
någon kommande militärdiktatur.
Partiets monopol på makt utgör den viktigaste stöttepelaren i det sovjetryska stats~
skicket. Denna politiska princip ·infördes
av Stalin 1923 ännu när Lenin var i livet. Dennes ursprungliga vision av kom•
muniststaten grundade sig på maktens
dualism: partiet borde ha till uppgift att
utöva ideologisk makt och uppfostringsverksamhet. Regeringen (som identifierades med sovjeter på alla nivåer av den
statliga organisationen) borde verkställa
partiets program och administrera. Stalin utnyttjade Lenins sjukdom, minskade
sovjeternas roll, koncentrerade hela makten till partiapparaten eller rättare sagt
till dess högsta organ: Centralkommitten,
Politbyrån och CK-sekretariatet. Dessa organ tilldelades rätten att . besluta även. i
sådana frågor som uteslutande borde ligga
inom regeringens maktsfär. Denna maktstruktur överlevde Stalin, och på det sto-.
ra hela taget existerar den ännu.
·-· Varje makt måste stödja sig på styrka.
Makten monopoliserad inom partiapparaten behöver ännu mera fölfoga över
verkställande maktinstrument bet ’finns
två· sådana instrument: säkerhetspolisen
för inre förhållanden och armen för ’ufrikes.· I teorin är båda dessa maktinstrument vad beträffar fullmakter; organisation och utrustning hundraprocentigt beroende av partiapparaten. I praktiken
har det dock ofta hänt att de utövat ·sitt
inflytande på ·partiapparatens personsammansättning och till följd därav även på
politiken. ·Båda har sina representanter
inom partiapparatens egentliga maktkälla,
nämligen Centralkommitten. I Sovjets his- 90
toria finns dock många kända fall, då sä-
kerhetstjänsten eller armen utövat betydligt större inflytande på partiapparaten
än deras medlemsantal inom CK motiverade.
säkerhetsapparaten
Under Stalins hela epok var det säkerhetsapparaten (Tjekan, GPU, NKVD,
MVD, MGB och sist KGB – i denna artikel kommer KGB att användas) som
starkast påverkade partiets maktcentrum.
KGB:s funktionärer infiltrerade partiapparatens ledande organ, vilket resulterade
i att partiapparaten och säkerhetsapparaten i hög grad sammansmälte. Stalins
närmaste män, med hjälp av vilka han
utövade sin personliga diktatur, var i större utsträckning KGB:s höga officerare än
partiets högsta organ. Stalin sammankallade inte på åratal vare sig partikongresser eller CK-plena. På dessa omständigheter stöddes hans en-mansmaktställning;
Ända till hans död dominerade KGB partiet i strid med partistadgan och SSSR:s
konstitution.
Följden blev, att efter Stalins död i mars
1953 övertog KGB:s chef Berija makten.
Han var Sovjets diktator de facto bara
tre månader, tills han störtades under palatsrevolutionen i juni 1953. Med Berijas
eliminering förlorade KGB sin privilegierade ställning. KGB:s mäktiga officerskår
fick se sin makt minskad, organisationens
fullmakter återtog rätta proportioner, antalet funktionärer skars ned och deras privilegier drogs in. Hela säkerhetstjänsten
omgestaltades från att vara ett ministenum lydande under en minister till en
statlig kommitte, som styrdes kollektivt av
ministerrådet. Sedan 1958 har KGB:s ordförande alltid varit civila personer i motsats till på Stalins tid. Chrustjovs avstalinisering 1956 underlättade denna reform.
Reorganiseringen och minskandet av
KGB:s politiska inflytande utgjorde en logisk konsekvens av den ärligt menade likvideringen av Stalins skräckepok och blev
grundvalen för principen om kollektiv
maktutövning i partiapparatens namn.
Chrustjov gjorde definitivt slut på de
sista kvarlevorna av KGB:s särställning,
när han efter eliminering av den s k antipartigruppen med Molotov- Malenkov i
spetsen avskedade den beryktade Ivan
Sierov från ordförandeposten i KGB år
1958. I hans ställe utnämndes en relativt
ung och okänd man, f d förste sekreterare
i Komsomol, Alexander Sjelepin. Han
kom med nya ideer om reorganisering och
modernisering av den sovjetryska polisstaten av den föråldrade stalinistiska typen.
Detta skedde förmodligen med Chrustjovs
välsignelse, men det mötte samtidigt ett
betydande motstånd inom) den ännu av
stalinepoken influerade partiapparaten.
Under årens lopp fick denna opposition
övertag, vilket utgjorde ett av de tungt
vägande skälen till Chrustjovs fall 1964
och till Sjelepins senare avlägsnande från
det egentliga maktcentrum inom apparaten och hans placering på sidospår. Visserligen belönades Sjelepin för att han
bidragit till Chrustjovs fall med dubbelt
avancemang till fullständig medlem av politbyrån. Några månader senare berövades
han dock all verkställande makt såsom
medlem i CK-sekretariatet, vice premiärminister och ordförande i folkkontrollkommitten. I sin nuvarande ställning som
ordförande i sovjetryska LO har Sjelepin
formellt sett inga möjligheter att kontrollera eller påverka KGB:s inre utveckling.
Armen
I sin kamp mot KGB:s mäktiga och sega
välde var Chrustjov tvungen att stödja sig
på partiapparatens andra maktinstrument,
armen. I begreppet armen ingår då inte
bara konventionella stridskrafter utan också alla vetenskapliga och tekniska centra
som sammanhänger med rustningsindustrin, atom- och raketvapnen inbegripna,
med den nödvändiga ekonomiska makten.
Det förnekas ofta att armen kan tänkas
spela en politisk roll i Sovjetunionen. Detta stämde under Lenins och Stalins tid,
men efter Stalins död har en rad händelser ägt rum, som vittnar om att armen
uppträder på den politiska scenen som en
alltmer självständig faktor.
Elimineringen av Berija som kortvarig
diktator möjliggjordes av att KGB:s vakter i Kreml ersattes av soldater från kantemirovska divisionen tillhörande Moskvas
garnison under dåvarande generalens, nuvarande marskalken MoskaJenkos befäl.
Sovjets öB, som gav honom order, kunde
välja mellan Berija och hans motståndare.
Då uppträdde armen som en självständig
politisk faktor av avgörande betydelse.
När Chrustjov genom beslut av majoriteten inom politbyrån 1957 avsattes, vädjade han stadgeenligt till CK-plenum som
91
högre instans. Då gällde det att blixtsnabbt
sammankalla CK-plenum. Det var semestertid och därför praktiskt taget omöjligt.
Då bad Chrustjov dåvarande öB marskalk Sjukov om hjälp. Marskalken gav order till flygvapnet att hämta tillräckligt
antal CK-medlemmar från olika håll. Plenum samlades och ändrade politbyråns
beslut. I stället för Chrustjov avsattes hans
motståndare Molotov-Malenkov. Marskalk Sjukov skulle formellt sett bara ha
tagit order från dåvarande premiärministern men lydde trots detta partiledaren
Chrustjov. Sjukov hade att välja mellan
Chrustjov och majoriteten inom politbyrån. Då han valde Chrustjov var detta
armens självständiga politiska handling.
Men Chrustjov behöll i längden inte
armens stöd. I början av 60-talet reducerade Chrustjov de aktiva stridskrafternas numerär och skar ned de militära utgifterna även vad beträffade forskning och pro·
duktion av moderna atom- och raketvapen, detta trots armens protester. Mycket
tyder på att denna Chrustjovs inställning
bidrog till hans fall 1964, då KGB kom
igen i bilden som maktinstrument.
Annens politiska roll
Armens växande politiska roll i Sovjet
fortsatte efter Chrustjovs fall. Det var
med armens uppenbara stöd som Stalins
rehabilitering framskridit under de senaste åren. Det var militära akademier och
krigshistoriker, som konsekvent strävade
efter återupprättande av Stalins ära under kriget. Vad som är märkligt är att armens aktivitet har bedrivits trots två par- 92
tikongressers . beslut 1956 och 1961, då
bl a Stalins roll som Sovjets militäre ledare under kriget definitivt fördömdes.
Alltså vågar armen ha sin egen åsikt –
inte bara en som skiljer sig från den
officiella partiapparatens åsikt utan även
motsätter sig den.
Det färskaste och måhända mest drastiska exemplet på armens hårdnande självständiga attityd uppstod vid utnämningen av ny försvarsminister efter marskalk
Malinovskijs död 1967. Politbyrån utnämnde enhälligt den kände rustningsspecialisten från krigstiden, en av Sovjets
främste teknokrater D F Ustinov, som då
var medlem i CK-sekretariatet och suppleant i politbyrån. Armen vägrade att erkänna denna utnämning, förmodligen därför att Ustinov betraktades som i högre
grad partiapparatens än armens man. Det
uppstod en unik situation i Sovjets historia. Den allsmäktiga politbyrån förhandlade med armen som en partner. Armens
kandidat var nuvarande försvarsministern,
marskalk Gretjko. Förhandlingarna varade över en vecka och politbyrån måste vika. Under denna vecka var försvarsministerposten vakant, en unik situation.
Det är fortfarande en öppen fråga i vilken grad armen utövar sitt inflytande på
Sovjets utrikespolitik. Av självklara skäl
finns inget säkert svar på denna fråga,
men det finns flera indicier på att sådant
inflytande existerar.
På den XX:e partikongressen 1956 antogs det kända beslutet, att »varje land
har rätt till sin egen väg till socialismen».
Utan att ändra på detta kongressbeslut
framlade Bresjnev 1968 sm inofficiella
doktrin, som i själva verket underminerar
beslutet av 1956. Det anses troligt, att partiledningen i samband med frågan om
Tjeckoslovakien ställdes mer eller mindre
inför ett ultimatum från armens sida och
att den nya doktrinen kom till för att ge
motiv åt vad som hände.
Skulle detta vara riktigt, har armen
åtminstone i ett fall spelat en mycket
framträdande och kanske ödesdiger roll
för sovjetisk politik. Hur mycket den gjort
det i vissa andra fall vet man mindre om.
Det har spekulerats om att den normalisering i fråga om de officiella förbindelserna med Kina som på senare tid ägt rum
skulle ha kommit till stånd efter påtryckningar från armen, som sannolikt med allt
skäl funnit att utvecklingen annars skulle
bli alltför svåröverskådlig. Att, för att taga
ett annat exempel, de militära intressena
spelar en roll i den sovjetryska politiken
vid Medelhavet är ju uppenbart.
Många tecken tyder på, att en stark
faktor som bidrar till armens politiska betydelse är den från år till år framåtskridande koncentreringen av Sovjetunionens
bästa hjärnor inom armens verksamhetsområden. Armens maskineri växer allt
snabbare på det industriella och tekniska
planet, vilket bara är möjligt genom medverkan av ett stort vetenskapligt, tekniskt
och intellektuellt kapital. För att förenkla
frågan kan man säga, att den intellektuella nivån inom armens viktigaste centra
överflyglar elitens nivå inom partiapparaten. Följden är förmodligen, att den allsmäktiga partiapparaten har allt mindre
förutsättningar att effektivt kunna kontrollera den moderna armen.
Stalin förstod tydligen i vilken riktning
utvecklingen måste gå. Redan 1945, när
sovjettrupperna deporterade 100-tals vetenskapsmän från det besegrade Europa
till Sovjet för att bilda ett forskningscentrum för atomvapen, gav Stalin detta då
unika centrum en privilegierad ställning
att bedriva fria vetenskapliga forskningar
utan ideologiska inskränkningar. Detta
centrum underställdes armens kontroll.
Samma läge består än i dag. Man kan sä-
kerligen säga, att detta militärt-vetenskapliga centrum på olika vägar och med
många variationer utvecklats till en oas
för fritt intellektuellt arbete, forskning och
tänkande även vad gäller det politiska området. Tillkomsten av ett sådant centrum
inom armens militär-ekonomiska komplex
måste påverka officerskårens intellektuella nivå, särskilt då inom alla slag av tekniska vapen. Följden är att betydande delar av rustningsindustrin nu befinner sig
på en mycket högre och modernare teknisk nivå än Sovjetunionens övriga industri.
Den moderna teknologin
Under 60-talet kunde man redan genom
att läsa sovjetryska tidningar övertyga sig
om att vad som kallas cybernetik var
fördömt och förbjudet i Sovjetunionen.
Enligt de främsta ideologerna var cybernetik ett kapitalisternas infernaliska på-
hitt för att minska antalet arbetstillfällen,
skapa billigare arbetskraft, hindra arbetamas direktkontakt med produktionen
och på så sätt ännu mera förtrycka arbe- 93
tarklassen. Men man började äntligen
tvivla på att detta kunde vara riktigt, då
den första sputniken sköts upp 1957. Det
blev bekant att vetenskapsmännen inom
rustningsindustrin hade utnyttjat datamaskiner och andra elektroniska hjälpmedel,
alltså accepterat cybernetiken. Knappt en
månad efter det att sputniken börjat den
nya rymdepoken avsattes den som varit ansvarig för framgångarna, försvarsminister
Sjukov, från sin post.
Ideologernas säregna inställning till
elektronikens senaste erövringar har ännu
svåra följder för Sovjets ekonomi. En del
av de höga partifunktionärerna är fortfarande kritiskt inställda till moderniteter,
som de inte har någon förmåga att kontrollera. Att godkänna, att partiapparaten inte har tillräcklig intellektuell kapacitet att kontrollera en del av vetenskaplig och teknisk verksamhet, betyder detsamma som avstå från en del av den absoluta makten.
Skillnaden i moderniseringsgrad i produktionsprocesserna mellan Sovjetunionen
och de industrialiserade västmakterna
skulle bäst kunna illustreras med antalet i
bruk varande moderna datamaskiner. Det
faktiska antalet vet man naturligtvis inte,
men proportionerna brukar anges med i
USA 70, i Västeuropa 35 och i Sovjetunionen cirka 9. Man kan antaga att hälften
av de sistnämnda ingår i armens rustningscentra, och den övriga sovjetindustrin får alltså nöja sig med resten.
Om dessa tal är riktiga, är det lätt att
förstå vilken maktställning som »armens
hjärntrust» besitter. Den kommunistiska
94
statens struktur och ideologi har bidragit
till att det militära intellektuella komplexet
skapats, i motsatsställning till partimakten
och på trots av partiets egna önskemål.
Partiapparatens ovilja att avstå en del
av den ekonomiska makten till de svårkontrollerade teknokraterna resulterade
också i att den senaste ekonomiska reformen enligt professor Liebermanns teorier
misslyckades. Reformen bestod i införande
av vinsten som måttstock för företagens
aktivitet, den upplöste centralplaneringens tvång och gav större självständighet
till företagens ledare. Reformen stoppades
på halva vägen på grund av partiapparatens motvilja mot den. Den uppfattades
av partifunktionärerna som en begränsning av deras lokala makt.
Enligt den kände sovjetryske atomfysikern professor Sacharovs uttalande befinner sig Sovjet nu i en alldeles annan epok
än västerlandet vad gäller elektronikens
och cybernetikens utveckling. Det finns
mycket få utsikter, att Sovjet skall kunna
komma ikapp västerlandet på detta område inom överskådlig tid med stöd av bara egna resurser. Moderniseringen av sovjetindustrin (måhända utom rustningsindustrin) kan påskyndas bara genom vetenskapligt-tekniskt samarbete med och
hjälp av västliga högindustrialiserade centra. Här ligger orsaken till att Sovjet önskar ökat vetenskapligt-tekniskt samarbete
med västern.
Ingen militärdiktatur
Det framgår alltså, att armen allt kraftigare påverkar maktcentrums, dvs partiapparatens politik efter Stalins död på ana·
logt sätt som KGB påverkade den under
Stalins epok. Det behöver inte betyda, att
sovjetutvecklingen går mot vad på kommunistiskt språk kallas bonapartism, dvs
militärdiktatur. Högsta partiorganet utgör
en diktatur, alltså även militär diktatur.
Dessutom måste för bonapartism finnas en
kandidat till Bonaparte, som ännu inte
uppenbarat sig i Sovjet. Därför är det rät·
tare att tala om förskjutningar inom Sov·
jets maktstruktur eller om vissa symptom
på omgestaltning av denna struktur än om
några revolutionära förändringar.
Kommunismens stora profeter var inga
visionärer på teknikens område. Varken
Marx, Lenin eller Stalin kunde förutse att
det av dem i Sovjet skapade socialsystemet
skulle angripas av då inte existerande
krafter inom vetenskap och teknik. I H G
Wells science fiction mötte mäktiga angripare från Mars den ej förutsedda allvar·
ligaste fienden – bakterier. Tekniska och
vetenskapliga framsteg, som de framstod
för Marx och Lenin, måste vara en orubblig hävstång för den kommunistiska statens
utveckling. Det liknar en paradox, att dessa framsteg utgör ett av de svåraste pro·
blemen för sovjetkommunismens bevaran·
de i dess nuvarande form.
(