Stig Strömholm; Etermedia och extremism
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STIG STRöMHOLM:
Etermedia och extremism
Man är så van vid att samhällskritiken
kommer från vänster, att man glömmer
att efter en lång vänsterregim i detta land
är samhällskritik från höger än mer
berättigad. Professor Stig Strömholm har
i sin bok ”Sverige 1972”, utkommen förra
året, framlagt en samlad sådan kritik
med utgångspunkt från humanistiskt konservativa värderingar. Nu kan Svensk
Tidskrift publicera två artiklar av honom.
I följande nummer kommer han att
kritiskt granska problem som företagsdemokratien fått i släptåg. I föreliggande
artikel analyserar han med opartiskhet
och skärpa ”vridningens” problem,
särskilt vad som förekommer i TV. Han
slutar med en analys av de ”intellektuellas” roll i våra massmedia, något som
förmodligen ingen vågat göra tidigare på
samma sätt som han.
En del av valnatten i september 1970 tillbragte jag framför en TV-apparat tillsammans med en nyfiken, intelligent och pratsam utländsk gäst, som besatt den ganska
ovanliga kombination av egenskaper, som
skulle ha gjort honom väl skickad att till
sitt avlägsna hemland sända ”persiska
brev” av blandad oskuld och klarögd insikt om Sverige och svenska förhållanden.
Han behärskade språket utmärkt – korrekt och fullständigt men utan nyanser –
hade goda kunskaper om svensk historia
och litteratur, läste sedan några år kultursidorna i några svenska tidningar och
följde sedan någon månad ivrigt och troget
svensk television med tyngdpunkt på
sådant som brukar kallas kultur. För ekonomi, politik och organisationsväsen hade
han däremot aldrig lyckats intressera sig.
Det var först genom den nytillkomna intensiva duschen av TV-program som dessa
frågor plötsligt fick realitet för honom.
Allteftersom valresultaten från de först
räknade smådistrikten började flimra på
TV-skärmen, steg min gästs förvåning och
nyfikenhet. Kunniga kommentatorer diskuterade resultaten med den professionellt
återhållna lidelsen hos book-makers, som
följer ett långt lopp. Siffror jämfördes med
äldre siffror i ökad takt, prognoser för den
närmaste halvtimmen gjordes upp i rappet. Borta var ideologier och personmotsättningar; för en natt tycktes svensk
politik vara en angelägenhet för datatekniker, statistiker och statsvetare. Samma
försjunkenhet i siffrornas värld präglade
de korta intervjuerna med partisekreterare
och valbossar.
Min exotiske väns kommentarer uttryckte stigande förvåning. ”Detta kan inte
vara verkligt,” mumlade han i början
upprepade gånger. Så småningom övergick han till att vältaligt och i olika formuleringar fråga sig vad som var verkligt.
När vi bröt upp, en bit in på småtimmarna, sammanfattade han vad som tydligen
varit det paradoxala i hans upplevelser :
”Skulle jag ha skrivit hem om de härskande åsikterna här i landet, så skulle jag
så sent som igår ha sagt, att detta folk
tvekar mellan maoism, stalinism, något
slags socialism efter Dubceks ideer och att
något slags socialdemokrati som företräds
av herr Palme möjligen har en chans. Och
nu visar det sig att den egentliga striden
står mellan konservativa, liberala och nå-
got som heter centern på ena sidan och
socialdemokratin på den andra. Kunde de
inte ha sagt det? Fantastiskt land!” Och
han skrattade bullrande.
Eftersom yttrandet tycktes innebära att
Sverige skulle präglas av något slags älskvärt irrationell och vimsig charm – omdömen som man inte är bortskämd med
– deltog jag förtjust i munterheten utan
att till att börja med riktigt begripa dess
orsaker.
I termer av en nu aktuell debatt var det
som förvånade min gäst tydligen ”vänstervridningen” hos en viss sektor av massmedierna och ”högervridningen” hos den
befolkning som har möjlighet att uttrycka
sin åsikt – i mycket allmänna ordalag –
vart tredje år. ·
Det är nu inte säkert, att överraskningar
av det slag som beskärdes den främmande
167
betraktaren under valnatten 1970 skulle
vara något specifikt för Sverige här och
nu. Man kan utan svårighet peka på
många samhällen och perioder, där spännvidden mellan ”kulturdebatt” och samhällelig verklighet varit lika stor eller
större. Men det finns otvivelaktigt särdrag
i den svenska dagssituationen som förtjä-
nar att granskas.
I det följande skall jag försöka peka på
några av dessa särdrag. Det är åtminstone
min avsikt att försöka skilja på fakta, analys av fakta och värderingar. De senare
kommer obevekligen till tals om man vill
föreslå åtgärder. Men med god vilja och
någorlunda exakt språkbruk bör man kunna hålla dem borta när man diskuterar
och analyserar faktiska förhållanden och
problem.
Vad menas med ”vridning”
Det hävdas från många håll, och det har
under ett antal år hävdats, att Sveriges
Radio-TV präglas av något för vilket man
myntat uttrycket ”vänstervridning”. Från
annat håll påstås med lika stor styrka, att
detta massmedium är ”högervridet”. Normalkursen skulle väl närmast vara den som
radion-televisionen skulle iaktta om organisationen lyckades förverkliga radiolagens krav på ”saklighet och opartiskhet”
– med den inskränkning som följer av
förpliktelsen att värna om ”de grundläggande demokratiska värdena”.
Vilka uttryck kan en ”vridning” åt det
ena eller andra hållet tänkas ta sig? Låt
oss för att begrunda den frågan skilja på
några olika programtyper. Först den ”rena
168
informationen” : urvalet av notiser från
Sverige och världen, som bedöms viktiga
nog att meddelas den mycket stora mottagarkretsen. Därnäst informationskommentarerna: vilka av dessa valda nyheter anses
viktiga nog att belysas närmare av expertis
och i vilken riktning går kommentarerna?
Som en tredje grupp kunde tas upp ”fördjupad information”. Radio och television
kan förmedla sådan i ganska skiftande former: direkta reportage, föredrag, paneldiskussioner av sakkunniga eller berörda
parter. Till en särskild fjärde grupp kan
hänföras även den omfattande undervisningsverksamheten. En femte stor kategori
är omedelbara åsiktsyttringar, s a s försedda med ursprungsbeteckning och varudeklaration : partiledartal, diskussioner i
kontroversiella frågor m m. Det förefaller
riktigast att hänföra även religiös förkunnelse till denna grupp. Till slut underhållningen, alltför blandad för att kunna
karakteriseras.
Det är nu inte svårt att inse, att en
”vridning” i var och en av dessa grupper
av program kan ta sig ganska olika uttryck.
En grov form av ”vridning” vore att en
oproportionerligt stor del av materialet
valts så att det intresserade eller appellerade endast till en eller flera mindre grupper. En annan grov form vore att endast
utvälja information, som innehåller gynnsamt gods från någon politisk eller annan
riktnings synpunkt, att kommentera sådan
information i en enda riktning, att ge den
”fördjupade” informationen samma slagsida, att helt enkelt undertrycka vissa
åsiktsriktningar, låta andra överrepresenteras markant.
Den subtilare form av ”vridning”, som
väl oftast i debatten brukar påstås föreligga, består i att ge programmen – för
att nu använda ytterligare ett modernt ord
– en ”vinkling” som går i bestämd riktning. Möjligheterna härtill är i det närmaste obegränsade, medan möjligheterna
att bevisa och påtala tendensen är ytterligt kringskurna.
Normatkursen
Det bästa med den i och för sig oprecisa
termen ”vridning” är att den drar uppmärksamheten till ett högst reellt problem:
hur skall man finna den oklanderliga normalkursen?
Vad först beträffar ämnesvalet, är det
i en del fall sannolikt möjligt att falla tillbaka på grova kvantitativa kriterier. Nyheter, som direkt berör alla folkpensionä-
rer, alla grundskolans elever eller alla LOeller TCO-anslutna, är rimligtvis viktiga
nyheter. Har man att välja mellan två
sådana nyheter och låt oss säga tio meddelanden om begränsade olyckshändelser,
bör kvantiteten ge utslag. Det torde emellertid sällan vara så enkelt. Att några tiotal svenska turister omkommit i en brand
på Rhodos är en begränsad olyckshändelse, men den intresserar indirekt tiotusentals forna eller presumtiva resenärer.
Dessutom har händelsen detta svårbestämbara som kallas nyhetsvärde. För denna
blandning av dramatik, sorg eller glädje,
ovanlighet och plötslighet skulle man kanske kunna tala om ett intensitetskriterium.
Olyckan på Rhodos är en mer naturlig
post i nyhetslistan än en fyra timmars tågförsening, även om denna berör flera tiotusental människor.
Utanför den ”rena informationens” område torde det i mycket stor utsträckning
vara branschkonventioner, ursprungligen
ärvda från pressen och med tidens lopp
modifierade av tekniska möjligheter och
nödvändigheter, ekonomiska ramar och
publikreaktioner, som styr valet. Icke desto
mindre är redan på ämnesvalets stadium
möjligheterna till ”vinkling” och ”styrning” betydande. Branschkonventionerna
är inte fasta. Publikreaktionerna är i
huvudsak vanmäktiga gentemot ett monopolföretag, åtminstone gentemot sådana
företrädare för detta som är likgiltiga inför
verbal kritik.
Frågan om ämnesvalet ger upphov till
en korrigerande anmärkning: även publiken har sina konventioner, sin bestämda
förväntningsattityd. En programverksamhet som söker sig till nya ämnen och i
synnerhet till kontroversiella, uppskakande eller allmänna ”obehagliga”, kan redan
på grund härav uppfattas som ”vriden” åt
det ena eller andra hållet. Reportage bland
låt oss säga handikappade eller arbetslösa
låter sig inte gärna genomföras utan att
beklagliga förhållanden illustreras; sker
reportaget med intervjuteknik, kan ”osilad” och kanske primitiv kritik sällan undvikas om framställningen skall behålla sin
sannfärdighet.
Inom ramen för en viss ämnesfördelning
öppnar sig nya möjligheter till ”vridning”
och ”vinkling”. Återigen kan grova kvan- 169
titativa kriterier ge åtminstone någon ledning vid uppdragandet av en ”normalkurs”. En partiledardebatt bör samla riksdagspartiernas ledare; ett inflammerat två-
partsförhållande kräver normalt att båda
sidor får gehör. Ofta måste ett val av synpunkt eller ståndpunkt företas, och återigen regleras valet sannolikt medvetet eller
omedvetet av en uppsättning vaga och
föränderliga konventioner. Skall en historisk händelse belysas, är det rimligare att
man anlitar en historiedocent än en politiker. Men har konventionens krav på
”expertstämpeln” sålunda tillgodosetts, är
möjligheterna att välja en expert med
starka och ensidiga åsikter nästan obegränsade.
En särskild fråga är hur olika ståndpunkter skall släppas fram. Är det ett nödvändigt villkor för opartiskhet och saklighet att båda parterna i en kontrovers bereds tillfälle att uttala sig i samma program? Uppges den ståndpunkten – som
fallet torde vara i svensk television och
radio – blir det uppenbarligen en svår
avvägningsfråga att bedöma vilka framträ-
danden som är likvärdiga. Formell jämställdhet kan elimineras totalt genom olikhet i programtid, i kvaliteten och övertygelsen hos de olika ståndpunkternas företrädare och inte minst i suggestionskraft.
Ett drastiskt reportage om situationen
bland t ex hemlösa i Stockholm eller en
med brio genomförd agitatorisk pjäs (av
typen ”NJA”) uppvägs inte av att en
socialassistent efteråt intervjuas och därvid
redogör för de åtgärder som vidtas från
det allmännas sida eller av att en hårt
170
styrd paneldiskussion avlöser pjäsen.
Några slutsatser
Programverksamhetens omfattning och
mångfald förefaller först och främst att
göra det osannolikt, att en enhetlig och
generell ”vridning” skulle känneteckna
radion och televisionen i deras helhet. Omfattar man något slags konspirationsteori,
som gäller hela etablissemanget, bortfaller
naturligtvis den invändningen. Underlag
för någon sådan teori torde inte ha framlagts.
Det finns självfallet viktiga faktorer,
som eliminerar den lugnande invändningen. Radions och televisionens värld i Sverige omfattar trots allt en liten grupp människor. Yrkeskonformism, opportunism och
räddhåga, förekomsten av nyckelpositioner, passivitet hos somliga och intensiv
aktivitet hos andra, styrd rekrytering –
man kan peka på en rad möjligheter genom vilka beslutsamma element kan på-
verka den tunga organismen i önskad
riktning i en omfattning som i förstone ter
sig svårfattlig.
En andra slutsats är givetvis de enorma
möjligheter till ”vridning” i viss riktning
som föreligger utan att påtaglig verklighetsförfalskning, öppet undertryckande av
åsikter eller öppna ställningstaganden för
bestämda ideer behöver förekomma. Detta
innebär, bl a, att en diskussion av frågan
om ”vridning” faktiskt förekommer lätt
urartar till en egendomlig skuggboxning :
det är praktiskt svårt att åstadkomma en
heltäckande bevakning av hela programutbudet; det är ytterligt svårt att peka på
konkreta fenomen – det ligger i ”vinklingens” natur. Skickligt eller fräckt utnyttjade kan dessa förhållanden användas till en omfattande och långtgående
”vridning”.
Vänstervridningens innehåll
Med risk att hamna i pedanteri skulle jag
vilja föreslå som provisorisk definition för
(t ex vänster-) ”vridning”, att de möjligheter som finns utnyttjas för att underbygga en viss åsiktsriktnings påståenden
om verkligheten, utan hänsyn till deras
sanningshalt, stödja dess kritik av bestående förhållanden utan rimlig hänsyn till relevanta försvarsargument, ge dess lösn1ngsförslag en framskjutande plaJts på
bekostnad av andra lösningar, förhärliga
dess ledande personer och fön·inga motsatta riktningars företrädare.
Så mycket om ”vridning” i allmänhet.
Vad kännetecknar då ”vänstervridning”
eller ”högervridning”? Ett principiellt svar
är i själva verket inte så alldeles lätt att
ge. Skulle man hålla sig till valresultat,
skulle åtgärder av det slag som skisserats
härovan kunna betecknas som ”vänstervridna” om de gynnade socialdemokratin
och de olika kommunistiska fraktionerna
i en omfattning som överstiger dessas cirka
femtioprocentiga förankring i väljarkåren;
mutatis mutandis skulle en ”högervridning” karakteriseras på samma sätt. Sådan
matematik låter sig svårligen omsättas i
förnuftigt underlag för bedömningar.
Emellertid ställer sig inte detta delikata
halveringsproblem. Den vänstervridning,
som påstås föreligga, gagnar nämligen inte
något femtioprocentigt åsiktsblock. Vad
som hävdas är att det är de yttersta fem
procenten på vänsterflygeln, extremisterna, som njuter gott av ”vridningen”.
Är detta påstående riktigt?
Frågan känns nästan genant. Så många
har gått som katten kring het gröt omkring den. Jag föreställer mig, att det numera är en så gott som allmän uppfattning
bland sådana bedömare, som har den minsta förrnåga att spåra och tolka tendenser,
att radion och framför allt televisionen i
åtminstone ett stort antal program, ger
uttryck åt eller åtminstone genom ”vridningar” och ”vinklingar” främjar värderingar och åsikter, som ligger långt ut till
vänster på åsiktsskalan. Jag har bokstavligt talat inte träffat en enda samhällsorienterad vuxen människa – socialdemokrat, liberal, centerpartist eller moderat
– som inte i någon form givit uttryck åt
den bedömningen.
Men varpå grundar sig denna tolkning?
Det är rimligt att kräva bevisning, och
börjar man ansätta sina sagesmän, reduceras deras bedömningsunderlag ofta drastiskt. Mitt eget direkta iakttagelsematerial
är otillräckligt. Visserligen tycker jag mig
finna tendentiösa ”vinklingar” i de mest
oväntade sammanhang vid de allra flesta
tillfällen då jag följer televisionsprogram,
men dessa tillfällen är få och slumpmässigt valda. Sårlana individuella och glesa
stickprov är en klen bevisning. Har det väl
en gång börjat sägas allmänt, att en ”vridning” är för handen, suggereras en åskå-
dare lätt till att se ”vinklingar” även i
ganska oskyldiga sammanhang. Till käns- 171
lan av osäkerhet bidrar väl också den vaga
insikten om att det sannolikt sker ganska
snabba attitydfärskjutningar i samhället.
En principiellt konservativ bedömare i
medelåldern, som vill vara efter förmåga
opartisk och som är van vid att ställa höga
anspråk på bevisningen innan ett påstå-
ende tas för gott, grips lätt av en förlamande känsla av osäkerhet. Håller jag på
att ”bli efter”? Är detta, som förefaller
mig främmande och frånstötande, helt
enkelt uttryck för allmängiltiga förändringar i inställningen? Och om det faktiskt rör sig om ”vinklingar”, genomförda
av små men aktiva stöttrupper långt ute
på vänsterkanten, hur pass vanligt förekommande är de? Präglar de programverksamheten i stort? En sista synpunkt
bidrar till förlamningen. De flesta bedö-
mare med en smula historisk kunskap
torde ha en speciellt försiktig inställning i
alla frågor som berör yttrandefriheten. Är
man jurist, faller gärna tryckfrihetsförordningens ord i minnet : ”Envar, vilken blivit
förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller denna förordnings efterlevnad, bör därvid städse hava i åtanke att
tryckfriheten utgör grundval för ett fritt
samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än
fälla.”
Jag föreställer mig, att den situation
och den attityd som jag här försökt beskriva är mycket vanliga i samhället. De
förtjänar kommenteras ytterligare på två
punkter.
172
För det första: den osäkerhet och obenägenhet till generella omdömen som jag
tror vara vanliga utesluter inte ogillande.
Lika tveksam som man känner sig när det
gäller att grunda allmänna uttalanden på
isolerade och svårtolkade iakttagelser, lika
bestämd kan man vara i sitt fö~;dömande
av enskilda uppenbara fall. Här finns
ingen plats för liberalt vankelmod. Ett av
de mest flagranta exemplen är NJA-pjäsen
med den efterföljande, från varje elementär anständighets- och kompetenssynpunkt
miserabla diskussionen; ett annat är den
dramatiserade framställningen av saltsjö-
badsavtalens tillkomst.
För det andra: kravet på fullgod bevisning, osäkerheten i tilltron till egna
bedömningar och den liberala synen på
yttrandefriheten är element i ett högutvecklat demokratiskt samhälle vilka lätt
inbjuder till missbruk. Återhållsamheten
och de breda marginalerna ger självfallet
spelrum åt personer och grupper som tror
sig ha monopol på sanningen, som är
okunniga om eller föraktar de spelregler
och de intellektuella och etiska standardkrav vilka utgör en förutsättning för åsiktsriktningarnas lojala samspel inom demokratin – grupper som arbetar efter handlingsmönster enligt vilka alla medel är tilllåtna. Det är bland annat därför som den
nyss ställda frågan känns en smula genant.
Det är förargligt att tänka sig, att liberalt
sinnade bedömares skrupler kanske avhå-
nas som löjeväckande och inbjudande till
fortsatt spel av en handfull fanatiska vettvillingar. Brist på effektivitet i kampen
mot sådana är otvivelaktigt en del av den
fria rättsstatens dilemma.
Några vittnesbörd
Hur blir det emellertid med svaret på
huvudfrågan? Är det riktigt, att radion
och televisionen i åtminstone stor utsträckning präglas av ”vänstervridning”?
Eftersom de egna iakttagelserna slår
slint, får man söka sig till andra uppgifter.
Det finns ett par vittnesbörd, som förefaller mig särskilt användbara.
Det ena är dokumentationen i Christopher Jolins ”Vänstervridningen”. Jag fäller inga omdömen om boken i övrigt. Men
som dokumentationssamling om fenomenet ”vänstervridning” i radion och televisionen är den rikhaltig, och några bärande invändningar mot dess vederhäftighet
i den rent materialredovisande delen har
veterligen inte framställts ens från de håll
som skulle ha det största intresset av saken.
Jolins tolkningar och sammanställningar
kan lämnas därhän; är hans framställning
av fakta riktig, innebär den en avgörande
förstärkning av det spridda bevismaterial
som hittills stått till buds.
Det andra vittnesbördet belyser genom
vilka mekanismer situationen kunnat uppstå. Det är en artikel av TV-mannen och
författaren Åke Ortmark (i Expressen 8/1
1973). Läsare av Ortmarks samhällsreportage kan möjligen betvivla hans analyser och omdöme i vissa frågor men inte
gärna hans integritet och vederhäftighet
när han talar om förhållanden som är honom väl bekanta. Det är så mycket mindre
anledning att betvivla Ortmarks framställning som hans syfte tycks vara att
försvara Sveriges radio-TV mot befarade
inskränkningar i framfarten. Ortmark
framställer sig själv som en företrädare för
den tysta majoriteten inom företaget, ”vi
moderater, folkpartister, centerpartister
och gråsossar”. De medel, som en mindre
grupp vänstere~tremister enligt Ortmarks
analys använder sig av, är de företagsdemokratiska beslutsprocesserna. ”Vi som
tillhör den passiva majoriteten”, säger han,
”känner stark vantrivsel när vi upptäcker
att den lilla klicken månad efter månad
lyckas dominera beredningsgrupper, producentförening, fackförening och så vidare.”
Som orsak till majoritetens passivitet anges,
att den helt enkelt inte orkar utveckla den
aktivitet som behövs för att hålla de ideologiskt aktiva stången i alla dessa beslutande organ. Majoriteten går inte till sammanträdena, och då blir minoriteten
majoritet.
Förutom den trovärdighet i sig som
Ortmark må kunna göra anspråk på tillkommer ett mycket starkt motiv för att
sätta tilltro till hans tolkning: mönstret
tämmer. Fenomenet upprepas i ungefär
denna form på en rad ”intellektuella”
arbetsplatser. Ortmark påpekar själv, att
han inte vet ”hur många chefspersoner –
vid eterkanaler, pressorgan, teatrar, universitet o s v” – som han hört beklaga
sig över extremistgruppers dominans i de
företagsdemokratiska organen. Företeelsen
– både extremistminoriteternas aktivitet
och majoritetens passivitet – borde idag
vara alltför välbekant för att kräva kommentarer. Där ”företagsdemokratiska”
organ skaffat sig inflytande även över
173
rekryteringen till företaget och över befordran inom dess ram, mångdubblas makten lätt: motståndsvilja och motståndsförmåga hos chefer och kolleger förlamas och
nya proselyter strömmar till, som så små-
ningom kan förvandla minoriteterna till
åtminstone lokala majoriteter. Ortmark
pekar på ett intressant parallellfall: de
inre striderna i Dagens Nyheter inför det
väntade chefredaktörskiftet.
I sitt försvar för Sveriges radio hävdar
Ortmark, att ”programpolitiken i stort”
troligen är ”högervriden, d v s ett stöd åt
etablissemanget”. Här förefaller han att
begå ett terminologiskt misstag. Om vi
återvänder till den åsiktsfördelning, som
kom till uttryck under valnatten 1970 med
dess i stort sett femtioprocentiga fördelning
av rösterna på socialistiska och icke-socialistiska väljare, är det inte korrekt att
beteckna en programpolitik som ger stöd
åt ”etablissemanget” som ”högervriden”.
Det svenska offentliga etablissemanget är
socialdemokratiskt och blir det i stigande
omfattning – det är inte endast vänsterextremister som förstår sig på att besätta
viktiga poster. Från den ”vanliga” befolkningens och väljarkårens synpunkt är
också en programpolitik, som är ”vriden”
i etablissemangets riktning, ”vänstervriden”. Att hänvisa till en sådan ”högervridning” som bevis för något slags jämvikt i den totala programproduktionen är
ett klent försvar.
Passiviteten hos det stora flertalet i s k
intellektuella miljöer är ett faktum, vars
orsaker sannolikt är ganska lätta att räkna
upp. Hos de flesta räcker tröttheten, de
174
långa avstånden, bristen på intresse, den
stigande ledan vid diskussion i struntfrågor
mer än väl för att förklara deras attityd.
När det gäller eljest aktiva, talföra och
framgångsrika personer, tillkommer –
förutom de nämnda motiven – ofta extraknäckande, karriärhänsyn, obehag, räddhåga, och en ännu starkare leda vid den
stämning och debattnivå som ofta präglar
sammanträdena. Universitetens erfarenheter av den s k FNYS-verksamheten pekar kraftigt på dessa faror.
De intellektuella
I ett företag sådant som Sveriges radio-TV
kan man antagligen räkna med ytterligare
motiv, som ökar möjligheterna för beslutsamma extremistgrupper att dominera
rådslagen. Radions och televisionens icketekniska personal anser sig förmodligen
tillhöra den svårbestämbara kategori av
människor, som betecknas och betecknar
sig som ”intellektuella”, d v s personer
som någon gång påbörjat något slags
högre utbildning eller avbrutit annat
arbete för att använda en större del av
sin tid åt att läsa, tala eller skriva – tämligen likgiltigt vad. De ”intellektuella” i
det moderna Västerlandet är en intressant,
förmodligen ganska sen företeelse, som
också fängslat olika samhällstänkare och
givit upphov till en hel liten sociologisk
litteratur. Det är ingen tvekan om att kategorien förutom av övriga mer normala
dygder och laster präglas av större idemåssig rörlighet och därmed också mottaglighet för moderiktningar och nya paroller
än befolkningen i övrigt. Just emedan
gruppen är så lös i konturerna och emedan anspråken på att höra dit bygger på
vissa nyckelattityder och uttalade ideer
snarare än på någon specifik yrkesverksamhet, uppstår säkerligen ett starkt tryck
på ”intellektuella” att hänga med i svängarna. Att ”bli efter”, inte vara ”inne” är
något som ter sig särskilt skrämmande för
denna kategori. Den ”intellektuelles” alibi
blir ofta att han har läst de ”rätta” böckerna, diskuterar de ”rätta” ideerna – att
han har de ”rätta” åsikterna snarare än
några speciella kunskaper och färdigheter,
som den växande skaran kvalificerade
yrkesmän måste besitta för att klara sina
uppgifter.
Till de konformerande tendenserna –
och man konformerar sig med den viljestarke och ivrige, inte med den kvalitativt
mest högtstående – hör säkert kamaraderiet inom en liten, ”udda” yrkeskår en
smula vid sidan av samhället. Till den
”intellektuelles” traditionella yrkesroll hör
gruppbildningen. Röda rummet är förvisso ingen litterär uppfinning.
De ”intellektuella” är och har varit ett
salt i europeiskt samhällsliv under de senaste 100-150 åren. Utan dem hade den
stigande specialiseringens värld inte blott
varit ledsammare utan kanske också råkat
ut för gruppmotsättningar och kommunikationssvårigheter mellan grupper som
kunnat bli ödeläggande. Under gynnsamma förhållanden, d v s framför allt vid
rimliga intellektuella och etiska kvalitetskrav som villkor för inträde i kretsen, har
de ”intellektuella” också kunnat spela en
betydelsefull roll, som kritiker, vägvisare
och medlare i samhälleliga konflikter.
Deras ställning är emellertid på många
sätt prekär, både därför att deras position i
samhället är förhållandevis svag och på
grund av yrkesrollens faror och frestelser.
De så ej, ej heller skörda de – de prata
och skriva – och i ett hårt nyttobundet
samhälle är det lätt hänt, att ett trött och
vresigt etablissemang eller en likgiltig folkopinion sopar undan dessa irriterande
struphuvudsakrobater med en handrörelse.
Känslan av att inte betyda något ”på riktigt”, att inte vara nyttiga och oumbärliga,
att vara lyxpapegojor i en bur som man
helt sonika lägger ett skynke över när det
gäller allvar (”nu gäller det att hålla
käft” – den svåraste maningen av alla!)
kan säkerligen bidraga både till att accentuera de ”intellektuellas” isolering och till
att förstärka aggressioner och anspråk hos
en människogrupp, till vars selektionsprinciper blygsamhet och saktmod mera sällan
torde höra. ”Avslöjande” och ”kritik”,
som i stor utsträckning kommit att framstå som de ”intellektuellas” uppgifter (i
det borgerliga 1800-talssamhälle, där de
först söndrades ut, som en spännande lyxvara man började få råd att hålla sig
med) , kan lätt bli ett självändamål, fullföljt av slentrian. Sådana attityder gör
det på en gång lätt för dem som är ute i
ett bestämt ärende att få sin målmedvetna
verksamhet att smälta in i den allmänna
bilden och lätt att få andra, utan avsikter,
175
att följa med i rörelsen.
Sverige är sannolikt av många skäl ett
land där de ”intellektuellas” – i den här
använda meningen- ställning är speciellt
svår och utsatt för skråets faror och frestelser. Med få undantag har vi en beklagligt svag publicistisk tradition. I ett folkfattigt, påfallande konformistiskt hierarkiskt och karriärinriktat samhälle, som
upplevt en ovanligt kort liberal era mellan
stånds- och skråtiden å ena sidan, organisationsepoken å den andra, har utrymmet
för en konstruktiv insats från dessas sida
alltid varit smalt. Marknaden är liten.
Deras anseende, vid sidan av de erkända
karriärvägarna, har med få undantag varit
klent. Strindberg, den store fredlöse smä-
daren, står som ett slags symbol för den
svenske ”intellektuelle”. Sveriges radio-TV
har i stor omfattning rekryterats från pressen, kanske inte alltid genom positiv selektion. Inrättningen betraktades tidigare
med rätt eller orätt som en tillflykt för
överliggare och andra utslagna akademiker. Det är inte svårt att förstå, att viljestarka, envisa och – som erfarenheterna
från universiteten tyder på – för kunskaper, självkritik, självironi (och långtrå-
kighet) märkligt otillgängliga extremister
kunnat skaffa sig inflytande inom massmedieetablissemangets företagsdemokratiska organ. Det är inte blott de andras
trötthet som hjälpt dem.
Etermedia och extremism
Man är så van vid att samhällskritiken
kommer från vänster, att man glömmer
att efter en lång vänsterregim i detta land
är samhällskritik från höger än mer
berättigad. Professor Stig Strömholm har
i sin bok ”Sverige 1972”, utkommen förra
året, framlagt en samlad sådan kritik
med utgångspunkt från humanistiskt konservativa värderingar. Nu kan Svensk
Tidskrift publicera två artiklar av honom.
I följande nummer kommer han att
kritiskt granska problem som företagsdemokratien fått i släptåg. I föreliggande
artikel analyserar han med opartiskhet
och skärpa ”vridningens” problem,
särskilt vad som förekommer i TV. Han
slutar med en analys av de ”intellektuellas” roll i våra massmedia, något som
förmodligen ingen vågat göra tidigare på
samma sätt som han.
En del av valnatten i september 1970 tillbragte jag framför en TV-apparat tillsammans med en nyfiken, intelligent och pratsam utländsk gäst, som besatt den ganska
ovanliga kombination av egenskaper, som
skulle ha gjort honom väl skickad att till
sitt avlägsna hemland sända ”persiska
brev” av blandad oskuld och klarögd insikt om Sverige och svenska förhållanden.
Han behärskade språket utmärkt – korrekt och fullständigt men utan nyanser –
hade goda kunskaper om svensk historia
och litteratur, läste sedan några år kultursidorna i några svenska tidningar och
följde sedan någon månad ivrigt och troget
svensk television med tyngdpunkt på
sådant som brukar kallas kultur. För ekonomi, politik och organisationsväsen hade
han däremot aldrig lyckats intressera sig.
Det var först genom den nytillkomna intensiva duschen av TV-program som dessa
frågor plötsligt fick realitet för honom.
Allteftersom valresultaten från de först
räknade smådistrikten började flimra på
TV-skärmen, steg min gästs förvåning och
nyfikenhet. Kunniga kommentatorer diskuterade resultaten med den professionellt
återhållna lidelsen hos book-makers, som
följer ett långt lopp. Siffror jämfördes med
äldre siffror i ökad takt, prognoser för den
närmaste halvtimmen gjordes upp i rappet. Borta var ideologier och personmotsättningar; för en natt tycktes svensk
politik vara en angelägenhet för datatekniker, statistiker och statsvetare. Samma
försjunkenhet i siffrornas värld präglade
de korta intervjuerna med partisekreterare
och valbossar.
Min exotiske väns kommentarer uttryckte stigande förvåning. ”Detta kan inte
vara verkligt,” mumlade han i början
upprepade gånger. Så småningom övergick han till att vältaligt och i olika formuleringar fråga sig vad som var verkligt.
När vi bröt upp, en bit in på småtimmarna, sammanfattade han vad som tydligen
varit det paradoxala i hans upplevelser :
”Skulle jag ha skrivit hem om de härskande åsikterna här i landet, så skulle jag
så sent som igår ha sagt, att detta folk
tvekar mellan maoism, stalinism, något
slags socialism efter Dubceks ideer och att
något slags socialdemokrati som företräds
av herr Palme möjligen har en chans. Och
nu visar det sig att den egentliga striden
står mellan konservativa, liberala och nå-
got som heter centern på ena sidan och
socialdemokratin på den andra. Kunde de
inte ha sagt det? Fantastiskt land!” Och
han skrattade bullrande.
Eftersom yttrandet tycktes innebära att
Sverige skulle präglas av något slags älskvärt irrationell och vimsig charm – omdömen som man inte är bortskämd med
– deltog jag förtjust i munterheten utan
att till att börja med riktigt begripa dess
orsaker.
I termer av en nu aktuell debatt var det
som förvånade min gäst tydligen ”vänstervridningen” hos en viss sektor av massmedierna och ”högervridningen” hos den
befolkning som har möjlighet att uttrycka
sin åsikt – i mycket allmänna ordalag –
vart tredje år. ·
Det är nu inte säkert, att överraskningar
av det slag som beskärdes den främmande
167
betraktaren under valnatten 1970 skulle
vara något specifikt för Sverige här och
nu. Man kan utan svårighet peka på
många samhällen och perioder, där spännvidden mellan ”kulturdebatt” och samhällelig verklighet varit lika stor eller
större. Men det finns otvivelaktigt särdrag
i den svenska dagssituationen som förtjä-
nar att granskas.
I det följande skall jag försöka peka på
några av dessa särdrag. Det är åtminstone
min avsikt att försöka skilja på fakta, analys av fakta och värderingar. De senare
kommer obevekligen till tals om man vill
föreslå åtgärder. Men med god vilja och
någorlunda exakt språkbruk bör man kunna hålla dem borta när man diskuterar
och analyserar faktiska förhållanden och
problem.
Vad menas med ”vridning”
Det hävdas från många håll, och det har
under ett antal år hävdats, att Sveriges
Radio-TV präglas av något för vilket man
myntat uttrycket ”vänstervridning”. Från
annat håll påstås med lika stor styrka, att
detta massmedium är ”högervridet”. Normalkursen skulle väl närmast vara den som
radion-televisionen skulle iaktta om organisationen lyckades förverkliga radiolagens krav på ”saklighet och opartiskhet”
– med den inskränkning som följer av
förpliktelsen att värna om ”de grundläggande demokratiska värdena”.
Vilka uttryck kan en ”vridning” åt det
ena eller andra hållet tänkas ta sig? Låt
oss för att begrunda den frågan skilja på
några olika programtyper. Först den ”rena
168
informationen” : urvalet av notiser från
Sverige och världen, som bedöms viktiga
nog att meddelas den mycket stora mottagarkretsen. Därnäst informationskommentarerna: vilka av dessa valda nyheter anses
viktiga nog att belysas närmare av expertis
och i vilken riktning går kommentarerna?
Som en tredje grupp kunde tas upp ”fördjupad information”. Radio och television
kan förmedla sådan i ganska skiftande former: direkta reportage, föredrag, paneldiskussioner av sakkunniga eller berörda
parter. Till en särskild fjärde grupp kan
hänföras även den omfattande undervisningsverksamheten. En femte stor kategori
är omedelbara åsiktsyttringar, s a s försedda med ursprungsbeteckning och varudeklaration : partiledartal, diskussioner i
kontroversiella frågor m m. Det förefaller
riktigast att hänföra även religiös förkunnelse till denna grupp. Till slut underhållningen, alltför blandad för att kunna
karakteriseras.
Det är nu inte svårt att inse, att en
”vridning” i var och en av dessa grupper
av program kan ta sig ganska olika uttryck.
En grov form av ”vridning” vore att en
oproportionerligt stor del av materialet
valts så att det intresserade eller appellerade endast till en eller flera mindre grupper. En annan grov form vore att endast
utvälja information, som innehåller gynnsamt gods från någon politisk eller annan
riktnings synpunkt, att kommentera sådan
information i en enda riktning, att ge den
”fördjupade” informationen samma slagsida, att helt enkelt undertrycka vissa
åsiktsriktningar, låta andra överrepresenteras markant.
Den subtilare form av ”vridning”, som
väl oftast i debatten brukar påstås föreligga, består i att ge programmen – för
att nu använda ytterligare ett modernt ord
– en ”vinkling” som går i bestämd riktning. Möjligheterna härtill är i det närmaste obegränsade, medan möjligheterna
att bevisa och påtala tendensen är ytterligt kringskurna.
Normatkursen
Det bästa med den i och för sig oprecisa
termen ”vridning” är att den drar uppmärksamheten till ett högst reellt problem:
hur skall man finna den oklanderliga normalkursen?
Vad först beträffar ämnesvalet, är det
i en del fall sannolikt möjligt att falla tillbaka på grova kvantitativa kriterier. Nyheter, som direkt berör alla folkpensionä-
rer, alla grundskolans elever eller alla LOeller TCO-anslutna, är rimligtvis viktiga
nyheter. Har man att välja mellan två
sådana nyheter och låt oss säga tio meddelanden om begränsade olyckshändelser,
bör kvantiteten ge utslag. Det torde emellertid sällan vara så enkelt. Att några tiotal svenska turister omkommit i en brand
på Rhodos är en begränsad olyckshändelse, men den intresserar indirekt tiotusentals forna eller presumtiva resenärer.
Dessutom har händelsen detta svårbestämbara som kallas nyhetsvärde. För denna
blandning av dramatik, sorg eller glädje,
ovanlighet och plötslighet skulle man kanske kunna tala om ett intensitetskriterium.
Olyckan på Rhodos är en mer naturlig
post i nyhetslistan än en fyra timmars tågförsening, även om denna berör flera tiotusental människor.
Utanför den ”rena informationens” område torde det i mycket stor utsträckning
vara branschkonventioner, ursprungligen
ärvda från pressen och med tidens lopp
modifierade av tekniska möjligheter och
nödvändigheter, ekonomiska ramar och
publikreaktioner, som styr valet. Icke desto
mindre är redan på ämnesvalets stadium
möjligheterna till ”vinkling” och ”styrning” betydande. Branschkonventionerna
är inte fasta. Publikreaktionerna är i
huvudsak vanmäktiga gentemot ett monopolföretag, åtminstone gentemot sådana
företrädare för detta som är likgiltiga inför
verbal kritik.
Frågan om ämnesvalet ger upphov till
en korrigerande anmärkning: även publiken har sina konventioner, sin bestämda
förväntningsattityd. En programverksamhet som söker sig till nya ämnen och i
synnerhet till kontroversiella, uppskakande eller allmänna ”obehagliga”, kan redan
på grund härav uppfattas som ”vriden” åt
det ena eller andra hållet. Reportage bland
låt oss säga handikappade eller arbetslösa
låter sig inte gärna genomföras utan att
beklagliga förhållanden illustreras; sker
reportaget med intervjuteknik, kan ”osilad” och kanske primitiv kritik sällan undvikas om framställningen skall behålla sin
sannfärdighet.
Inom ramen för en viss ämnesfördelning
öppnar sig nya möjligheter till ”vridning”
och ”vinkling”. Återigen kan grova kvan- 169
titativa kriterier ge åtminstone någon ledning vid uppdragandet av en ”normalkurs”. En partiledardebatt bör samla riksdagspartiernas ledare; ett inflammerat två-
partsförhållande kräver normalt att båda
sidor får gehör. Ofta måste ett val av synpunkt eller ståndpunkt företas, och återigen regleras valet sannolikt medvetet eller
omedvetet av en uppsättning vaga och
föränderliga konventioner. Skall en historisk händelse belysas, är det rimligare att
man anlitar en historiedocent än en politiker. Men har konventionens krav på
”expertstämpeln” sålunda tillgodosetts, är
möjligheterna att välja en expert med
starka och ensidiga åsikter nästan obegränsade.
En särskild fråga är hur olika ståndpunkter skall släppas fram. Är det ett nödvändigt villkor för opartiskhet och saklighet att båda parterna i en kontrovers bereds tillfälle att uttala sig i samma program? Uppges den ståndpunkten – som
fallet torde vara i svensk television och
radio – blir det uppenbarligen en svår
avvägningsfråga att bedöma vilka framträ-
danden som är likvärdiga. Formell jämställdhet kan elimineras totalt genom olikhet i programtid, i kvaliteten och övertygelsen hos de olika ståndpunkternas företrädare och inte minst i suggestionskraft.
Ett drastiskt reportage om situationen
bland t ex hemlösa i Stockholm eller en
med brio genomförd agitatorisk pjäs (av
typen ”NJA”) uppvägs inte av att en
socialassistent efteråt intervjuas och därvid
redogör för de åtgärder som vidtas från
det allmännas sida eller av att en hårt
170
styrd paneldiskussion avlöser pjäsen.
Några slutsatser
Programverksamhetens omfattning och
mångfald förefaller först och främst att
göra det osannolikt, att en enhetlig och
generell ”vridning” skulle känneteckna
radion och televisionen i deras helhet. Omfattar man något slags konspirationsteori,
som gäller hela etablissemanget, bortfaller
naturligtvis den invändningen. Underlag
för någon sådan teori torde inte ha framlagts.
Det finns självfallet viktiga faktorer,
som eliminerar den lugnande invändningen. Radions och televisionens värld i Sverige omfattar trots allt en liten grupp människor. Yrkeskonformism, opportunism och
räddhåga, förekomsten av nyckelpositioner, passivitet hos somliga och intensiv
aktivitet hos andra, styrd rekrytering –
man kan peka på en rad möjligheter genom vilka beslutsamma element kan på-
verka den tunga organismen i önskad
riktning i en omfattning som i förstone ter
sig svårfattlig.
En andra slutsats är givetvis de enorma
möjligheter till ”vridning” i viss riktning
som föreligger utan att påtaglig verklighetsförfalskning, öppet undertryckande av
åsikter eller öppna ställningstaganden för
bestämda ideer behöver förekomma. Detta
innebär, bl a, att en diskussion av frågan
om ”vridning” faktiskt förekommer lätt
urartar till en egendomlig skuggboxning :
det är praktiskt svårt att åstadkomma en
heltäckande bevakning av hela programutbudet; det är ytterligt svårt att peka på
konkreta fenomen – det ligger i ”vinklingens” natur. Skickligt eller fräckt utnyttjade kan dessa förhållanden användas till en omfattande och långtgående
”vridning”.
Vänstervridningens innehåll
Med risk att hamna i pedanteri skulle jag
vilja föreslå som provisorisk definition för
(t ex vänster-) ”vridning”, att de möjligheter som finns utnyttjas för att underbygga en viss åsiktsriktnings påståenden
om verkligheten, utan hänsyn till deras
sanningshalt, stödja dess kritik av bestående förhållanden utan rimlig hänsyn till relevanta försvarsargument, ge dess lösn1ngsförslag en framskjutande plaJts på
bekostnad av andra lösningar, förhärliga
dess ledande personer och fön·inga motsatta riktningars företrädare.
Så mycket om ”vridning” i allmänhet.
Vad kännetecknar då ”vänstervridning”
eller ”högervridning”? Ett principiellt svar
är i själva verket inte så alldeles lätt att
ge. Skulle man hålla sig till valresultat,
skulle åtgärder av det slag som skisserats
härovan kunna betecknas som ”vänstervridna” om de gynnade socialdemokratin
och de olika kommunistiska fraktionerna
i en omfattning som överstiger dessas cirka
femtioprocentiga förankring i väljarkåren;
mutatis mutandis skulle en ”högervridning” karakteriseras på samma sätt. Sådan
matematik låter sig svårligen omsättas i
förnuftigt underlag för bedömningar.
Emellertid ställer sig inte detta delikata
halveringsproblem. Den vänstervridning,
som påstås föreligga, gagnar nämligen inte
något femtioprocentigt åsiktsblock. Vad
som hävdas är att det är de yttersta fem
procenten på vänsterflygeln, extremisterna, som njuter gott av ”vridningen”.
Är detta påstående riktigt?
Frågan känns nästan genant. Så många
har gått som katten kring het gröt omkring den. Jag föreställer mig, att det numera är en så gott som allmän uppfattning
bland sådana bedömare, som har den minsta förrnåga att spåra och tolka tendenser,
att radion och framför allt televisionen i
åtminstone ett stort antal program, ger
uttryck åt eller åtminstone genom ”vridningar” och ”vinklingar” främjar värderingar och åsikter, som ligger långt ut till
vänster på åsiktsskalan. Jag har bokstavligt talat inte träffat en enda samhällsorienterad vuxen människa – socialdemokrat, liberal, centerpartist eller moderat
– som inte i någon form givit uttryck åt
den bedömningen.
Men varpå grundar sig denna tolkning?
Det är rimligt att kräva bevisning, och
börjar man ansätta sina sagesmän, reduceras deras bedömningsunderlag ofta drastiskt. Mitt eget direkta iakttagelsematerial
är otillräckligt. Visserligen tycker jag mig
finna tendentiösa ”vinklingar” i de mest
oväntade sammanhang vid de allra flesta
tillfällen då jag följer televisionsprogram,
men dessa tillfällen är få och slumpmässigt valda. Sårlana individuella och glesa
stickprov är en klen bevisning. Har det väl
en gång börjat sägas allmänt, att en ”vridning” är för handen, suggereras en åskå-
dare lätt till att se ”vinklingar” även i
ganska oskyldiga sammanhang. Till käns- 171
lan av osäkerhet bidrar väl också den vaga
insikten om att det sannolikt sker ganska
snabba attitydfärskjutningar i samhället.
En principiellt konservativ bedömare i
medelåldern, som vill vara efter förmåga
opartisk och som är van vid att ställa höga
anspråk på bevisningen innan ett påstå-
ende tas för gott, grips lätt av en förlamande känsla av osäkerhet. Håller jag på
att ”bli efter”? Är detta, som förefaller
mig främmande och frånstötande, helt
enkelt uttryck för allmängiltiga förändringar i inställningen? Och om det faktiskt rör sig om ”vinklingar”, genomförda
av små men aktiva stöttrupper långt ute
på vänsterkanten, hur pass vanligt förekommande är de? Präglar de programverksamheten i stort? En sista synpunkt
bidrar till förlamningen. De flesta bedö-
mare med en smula historisk kunskap
torde ha en speciellt försiktig inställning i
alla frågor som berör yttrandefriheten. Är
man jurist, faller gärna tryckfrihetsförordningens ord i minnet : ”Envar, vilken blivit
förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller denna förordnings efterlevnad, bör därvid städse hava i åtanke att
tryckfriheten utgör grundval för ett fritt
samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än
fälla.”
Jag föreställer mig, att den situation
och den attityd som jag här försökt beskriva är mycket vanliga i samhället. De
förtjänar kommenteras ytterligare på två
punkter.
172
För det första: den osäkerhet och obenägenhet till generella omdömen som jag
tror vara vanliga utesluter inte ogillande.
Lika tveksam som man känner sig när det
gäller att grunda allmänna uttalanden på
isolerade och svårtolkade iakttagelser, lika
bestämd kan man vara i sitt fö~;dömande
av enskilda uppenbara fall. Här finns
ingen plats för liberalt vankelmod. Ett av
de mest flagranta exemplen är NJA-pjäsen
med den efterföljande, från varje elementär anständighets- och kompetenssynpunkt
miserabla diskussionen; ett annat är den
dramatiserade framställningen av saltsjö-
badsavtalens tillkomst.
För det andra: kravet på fullgod bevisning, osäkerheten i tilltron till egna
bedömningar och den liberala synen på
yttrandefriheten är element i ett högutvecklat demokratiskt samhälle vilka lätt
inbjuder till missbruk. Återhållsamheten
och de breda marginalerna ger självfallet
spelrum åt personer och grupper som tror
sig ha monopol på sanningen, som är
okunniga om eller föraktar de spelregler
och de intellektuella och etiska standardkrav vilka utgör en förutsättning för åsiktsriktningarnas lojala samspel inom demokratin – grupper som arbetar efter handlingsmönster enligt vilka alla medel är tilllåtna. Det är bland annat därför som den
nyss ställda frågan känns en smula genant.
Det är förargligt att tänka sig, att liberalt
sinnade bedömares skrupler kanske avhå-
nas som löjeväckande och inbjudande till
fortsatt spel av en handfull fanatiska vettvillingar. Brist på effektivitet i kampen
mot sådana är otvivelaktigt en del av den
fria rättsstatens dilemma.
Några vittnesbörd
Hur blir det emellertid med svaret på
huvudfrågan? Är det riktigt, att radion
och televisionen i åtminstone stor utsträckning präglas av ”vänstervridning”?
Eftersom de egna iakttagelserna slår
slint, får man söka sig till andra uppgifter.
Det finns ett par vittnesbörd, som förefaller mig särskilt användbara.
Det ena är dokumentationen i Christopher Jolins ”Vänstervridningen”. Jag fäller inga omdömen om boken i övrigt. Men
som dokumentationssamling om fenomenet ”vänstervridning” i radion och televisionen är den rikhaltig, och några bärande invändningar mot dess vederhäftighet
i den rent materialredovisande delen har
veterligen inte framställts ens från de håll
som skulle ha det största intresset av saken.
Jolins tolkningar och sammanställningar
kan lämnas därhän; är hans framställning
av fakta riktig, innebär den en avgörande
förstärkning av det spridda bevismaterial
som hittills stått till buds.
Det andra vittnesbördet belyser genom
vilka mekanismer situationen kunnat uppstå. Det är en artikel av TV-mannen och
författaren Åke Ortmark (i Expressen 8/1
1973). Läsare av Ortmarks samhällsreportage kan möjligen betvivla hans analyser och omdöme i vissa frågor men inte
gärna hans integritet och vederhäftighet
när han talar om förhållanden som är honom väl bekanta. Det är så mycket mindre
anledning att betvivla Ortmarks framställning som hans syfte tycks vara att
försvara Sveriges radio-TV mot befarade
inskränkningar i framfarten. Ortmark
framställer sig själv som en företrädare för
den tysta majoriteten inom företaget, ”vi
moderater, folkpartister, centerpartister
och gråsossar”. De medel, som en mindre
grupp vänstere~tremister enligt Ortmarks
analys använder sig av, är de företagsdemokratiska beslutsprocesserna. ”Vi som
tillhör den passiva majoriteten”, säger han,
”känner stark vantrivsel när vi upptäcker
att den lilla klicken månad efter månad
lyckas dominera beredningsgrupper, producentförening, fackförening och så vidare.”
Som orsak till majoritetens passivitet anges,
att den helt enkelt inte orkar utveckla den
aktivitet som behövs för att hålla de ideologiskt aktiva stången i alla dessa beslutande organ. Majoriteten går inte till sammanträdena, och då blir minoriteten
majoritet.
Förutom den trovärdighet i sig som
Ortmark må kunna göra anspråk på tillkommer ett mycket starkt motiv för att
sätta tilltro till hans tolkning: mönstret
tämmer. Fenomenet upprepas i ungefär
denna form på en rad ”intellektuella”
arbetsplatser. Ortmark påpekar själv, att
han inte vet ”hur många chefspersoner –
vid eterkanaler, pressorgan, teatrar, universitet o s v” – som han hört beklaga
sig över extremistgruppers dominans i de
företagsdemokratiska organen. Företeelsen
– både extremistminoriteternas aktivitet
och majoritetens passivitet – borde idag
vara alltför välbekant för att kräva kommentarer. Där ”företagsdemokratiska”
organ skaffat sig inflytande även över
173
rekryteringen till företaget och över befordran inom dess ram, mångdubblas makten lätt: motståndsvilja och motståndsförmåga hos chefer och kolleger förlamas och
nya proselyter strömmar till, som så små-
ningom kan förvandla minoriteterna till
åtminstone lokala majoriteter. Ortmark
pekar på ett intressant parallellfall: de
inre striderna i Dagens Nyheter inför det
väntade chefredaktörskiftet.
I sitt försvar för Sveriges radio hävdar
Ortmark, att ”programpolitiken i stort”
troligen är ”högervriden, d v s ett stöd åt
etablissemanget”. Här förefaller han att
begå ett terminologiskt misstag. Om vi
återvänder till den åsiktsfördelning, som
kom till uttryck under valnatten 1970 med
dess i stort sett femtioprocentiga fördelning
av rösterna på socialistiska och icke-socialistiska väljare, är det inte korrekt att
beteckna en programpolitik som ger stöd
åt ”etablissemanget” som ”högervriden”.
Det svenska offentliga etablissemanget är
socialdemokratiskt och blir det i stigande
omfattning – det är inte endast vänsterextremister som förstår sig på att besätta
viktiga poster. Från den ”vanliga” befolkningens och väljarkårens synpunkt är
också en programpolitik, som är ”vriden”
i etablissemangets riktning, ”vänstervriden”. Att hänvisa till en sådan ”högervridning” som bevis för något slags jämvikt i den totala programproduktionen är
ett klent försvar.
Passiviteten hos det stora flertalet i s k
intellektuella miljöer är ett faktum, vars
orsaker sannolikt är ganska lätta att räkna
upp. Hos de flesta räcker tröttheten, de
174
långa avstånden, bristen på intresse, den
stigande ledan vid diskussion i struntfrågor
mer än väl för att förklara deras attityd.
När det gäller eljest aktiva, talföra och
framgångsrika personer, tillkommer –
förutom de nämnda motiven – ofta extraknäckande, karriärhänsyn, obehag, räddhåga, och en ännu starkare leda vid den
stämning och debattnivå som ofta präglar
sammanträdena. Universitetens erfarenheter av den s k FNYS-verksamheten pekar kraftigt på dessa faror.
De intellektuella
I ett företag sådant som Sveriges radio-TV
kan man antagligen räkna med ytterligare
motiv, som ökar möjligheterna för beslutsamma extremistgrupper att dominera
rådslagen. Radions och televisionens icketekniska personal anser sig förmodligen
tillhöra den svårbestämbara kategori av
människor, som betecknas och betecknar
sig som ”intellektuella”, d v s personer
som någon gång påbörjat något slags
högre utbildning eller avbrutit annat
arbete för att använda en större del av
sin tid åt att läsa, tala eller skriva – tämligen likgiltigt vad. De ”intellektuella” i
det moderna Västerlandet är en intressant,
förmodligen ganska sen företeelse, som
också fängslat olika samhällstänkare och
givit upphov till en hel liten sociologisk
litteratur. Det är ingen tvekan om att kategorien förutom av övriga mer normala
dygder och laster präglas av större idemåssig rörlighet och därmed också mottaglighet för moderiktningar och nya paroller
än befolkningen i övrigt. Just emedan
gruppen är så lös i konturerna och emedan anspråken på att höra dit bygger på
vissa nyckelattityder och uttalade ideer
snarare än på någon specifik yrkesverksamhet, uppstår säkerligen ett starkt tryck
på ”intellektuella” att hänga med i svängarna. Att ”bli efter”, inte vara ”inne” är
något som ter sig särskilt skrämmande för
denna kategori. Den ”intellektuelles” alibi
blir ofta att han har läst de ”rätta” böckerna, diskuterar de ”rätta” ideerna – att
han har de ”rätta” åsikterna snarare än
några speciella kunskaper och färdigheter,
som den växande skaran kvalificerade
yrkesmän måste besitta för att klara sina
uppgifter.
Till de konformerande tendenserna –
och man konformerar sig med den viljestarke och ivrige, inte med den kvalitativt
mest högtstående – hör säkert kamaraderiet inom en liten, ”udda” yrkeskår en
smula vid sidan av samhället. Till den
”intellektuelles” traditionella yrkesroll hör
gruppbildningen. Röda rummet är förvisso ingen litterär uppfinning.
De ”intellektuella” är och har varit ett
salt i europeiskt samhällsliv under de senaste 100-150 åren. Utan dem hade den
stigande specialiseringens värld inte blott
varit ledsammare utan kanske också råkat
ut för gruppmotsättningar och kommunikationssvårigheter mellan grupper som
kunnat bli ödeläggande. Under gynnsamma förhållanden, d v s framför allt vid
rimliga intellektuella och etiska kvalitetskrav som villkor för inträde i kretsen, har
de ”intellektuella” också kunnat spela en
betydelsefull roll, som kritiker, vägvisare
och medlare i samhälleliga konflikter.
Deras ställning är emellertid på många
sätt prekär, både därför att deras position i
samhället är förhållandevis svag och på
grund av yrkesrollens faror och frestelser.
De så ej, ej heller skörda de – de prata
och skriva – och i ett hårt nyttobundet
samhälle är det lätt hänt, att ett trött och
vresigt etablissemang eller en likgiltig folkopinion sopar undan dessa irriterande
struphuvudsakrobater med en handrörelse.
Känslan av att inte betyda något ”på riktigt”, att inte vara nyttiga och oumbärliga,
att vara lyxpapegojor i en bur som man
helt sonika lägger ett skynke över när det
gäller allvar (”nu gäller det att hålla
käft” – den svåraste maningen av alla!)
kan säkerligen bidraga både till att accentuera de ”intellektuellas” isolering och till
att förstärka aggressioner och anspråk hos
en människogrupp, till vars selektionsprinciper blygsamhet och saktmod mera sällan
torde höra. ”Avslöjande” och ”kritik”,
som i stor utsträckning kommit att framstå som de ”intellektuellas” uppgifter (i
det borgerliga 1800-talssamhälle, där de
först söndrades ut, som en spännande lyxvara man började få råd att hålla sig
med) , kan lätt bli ett självändamål, fullföljt av slentrian. Sådana attityder gör
det på en gång lätt för dem som är ute i
ett bestämt ärende att få sin målmedvetna
verksamhet att smälta in i den allmänna
bilden och lätt att få andra, utan avsikter,
175
att följa med i rörelsen.
Sverige är sannolikt av många skäl ett
land där de ”intellektuellas” – i den här
använda meningen- ställning är speciellt
svår och utsatt för skråets faror och frestelser. Med få undantag har vi en beklagligt svag publicistisk tradition. I ett folkfattigt, påfallande konformistiskt hierarkiskt och karriärinriktat samhälle, som
upplevt en ovanligt kort liberal era mellan
stånds- och skråtiden å ena sidan, organisationsepoken å den andra, har utrymmet
för en konstruktiv insats från dessas sida
alltid varit smalt. Marknaden är liten.
Deras anseende, vid sidan av de erkända
karriärvägarna, har med få undantag varit
klent. Strindberg, den store fredlöse smä-
daren, står som ett slags symbol för den
svenske ”intellektuelle”. Sveriges radio-TV
har i stor omfattning rekryterats från pressen, kanske inte alltid genom positiv selektion. Inrättningen betraktades tidigare
med rätt eller orätt som en tillflykt för
överliggare och andra utslagna akademiker. Det är inte svårt att förstå, att viljestarka, envisa och – som erfarenheterna
från universiteten tyder på – för kunskaper, självkritik, självironi (och långtrå-
kighet) märkligt otillgängliga extremister
kunnat skaffa sig inflytande inom massmedieetablissemangets företagsdemokratiska organ. Det är inte blott de andras
trötthet som hjälpt dem.