Revolutionens Kuba
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ROLF NORBERG:
Revolutionens Kuba
Kuba har under det senaste decenniet uppmärksammats i den politiska debatten i en
utsträckning, som i och för sig knappast är
motiverad med hänsyn till landets storlek
eller politiska och ekonomiska betydelse. På
olika sätt har emellertid den lilla sockerön
med drygt 7,5 av Latinamerikas cirka 250
miljoner invånare efter Fidel Castros makttillträde år 1959 vetat att tilldra sig internationell uppmärksamhet: först som den latinamerikanska stat som på allvar frigjort
sig från Förenta statemas beroende, sedan
som en bricka i spelet mellan USA och Sovjet och slutligen som förebild för u-länder,
som önskar snabba sociala och ekonomiska
reformer.
Efterhand har dock det kubanska exemplet
förlorat i attraktionskraft. Andra latinamerikanska stater har visat, att det går att hävda
en gentemot USA självständig hållning utan
att alla kontakter måste brytas och utan att
som Kuba bli beroende av en annan stormakt,
nämligen Sovjet. Kubas strategiska betydelse
har också försvagats efter raketkrisen 1962.
Aterstår så Kubas betydelse som modell för
u-länderna. Även på den punkten börjar tveksamheten bli allt större efterhand som uppmärksamheten dras från de avancerade planer som presenterats och till den faktiska
utveckling som skett.
Litteraturen om Kuba är omfattande och
även i Sverige har publicerats ett antal originalarbeten om Castros revolution och dess
följder. De har dock främst utgjorts av
övervägande välvilliga reportage, typ Anders
Ehomarks »Cuba Cubana», Björn Kumms
»Cuba si» och Artur Lundkvists »Så lever
Kuba». Härtill kommer två grupparbeten av
kubabesökare, kallade kort och gott »Cuba»
respektive »Kuba – revolutionärt exempel».
Uppräkningen kan kompletteras med ett förhållandevis långt – men ojämnt – kapitel i
Andres Kiings bok »Latinamerika – reform eller stagnation?». Det är därför värdefullt att
den svenska kubalitteraturen nu kompletteras
med en seriös och bred presentation av vad
som egentligen skett på Kuba under de senaste tio åren och hur det kubanska samhället idag fungerar. »Revolutionens Kuba» (Gebers)
av statsvetaren Jan-Oiof Sundeli är en sådan
bok och den skiljer sig fördelaktigt från sina
föregångare inte minst därför att den systematiskt och kritiskt sökt vaska fram en balanserad och väl underbyggd bild av förhållandena ur det myller av motstridiga uppgifter
som cirkulerar beträffande Kuba. Boken tar
• inte endast fram de sociala och ekonomiska
reformer som genomförts och som otvivelaktigt medfört påtagliga förbättringar för
många av öns invånare. Sundeli vågar också
ge sig i kast med de mindre tilltalande dragen
i den kubanska revolutionen, militariseringen
av arbetslivet, behandlingen av oliktänkande
och bristen på verkligt folkligt inflytande på
den politiska makten. Till de intressantaste
avsnitten i Sundelis bok hör vidare hans
redogörelse för förhållandena inom arbetslivet, omvandlingen av fackföreningarna till
den politiska maktens verktyg för att öka
produktionen och arbetsdisciplinen och reglerna för arbets- och produktionsnormer
inom industrin och jordbruket. Det material som här redovisas belyser på ett
utmärkt sätt problemen med socialistiskt
näringsliv och torde också ge en del förklaringar till de svårigheter som den kubanska ekonomin för närvarande har. Till
värdet med Sundelis bok hör vidare att han
vinnlagt sig om att inte endast redovisa planer utan också de faktiska utfallen och att
han valt tillräckligt långa perioder för att
jämförelser skall bli meningsfulla. Hans slutsatser beträffande t. ex. jordbrukssektorn är
dystra: den totala produktionen inom jordbrukssektorn är lägre än för tio år sedan,
räknat per capita är tillgången på livsmedel
cirka 20 procent lägre än 1959. Av övriga
länder i Latinamerika är det egentligen endast
Uruguay och Haiti som haft sämre utveckling…
Självfallet är det inte möjligt att mom
drygt 150 boksidor täcka alla sektorer i den
kubanska utvecklingen. Till bokens förtjänster
hör därför den utförliga notapparaten och
litteraturförteckningen. Vissa områdenhar dock
blivit väl styvmoderligt behandlade, det gäller
kanske främst den starkt koncentrerade framställningen av Kubas utveckling före 1959.
Här har det t. ex. inte kunnat undvikas att
Sundell liksom så många andra Kubahistoriker mot bakgrund av den senare utvecklingen klart övervärderat Castros betydelse
före revolutionens seger. Det kan inte nog
ofta understrykas att Castro före Herbert
Matthews reportage i New York Times var
en revolutionär bland många på Kuba och
att t. ex. anfallet mot Moncada 1953 och den
påföljande rättegången knappast torde fått
många rader i historieböckerna om 1959 års
revolution haft en annan segrare. Det hade
också varit värdefullt om kampen mot Batista kunnat få en bredare belysning – i den
ingick förvisso fler grupper än Castros.
Pärmar jö·r årgång 1970
105
Ett annat exempel på att den i huvudsak
strängt kritiska behandlingen av materialet
sviktat är uppgiften att Castro i talet den
26 juli 1970 skulle ha erbjudit sig att avgå.
Det är ett påstående som via massmedia fått
vid spridning, men den som studerat talet i
sin helhet kan lätt konstatera, att Castro
aldrig erbjudit sig att avgå. Han framhöll
endast att frågan kunde ställas, men att vem
som helst lätt kunde konstatera att någon
mer lämplig person att leda Kubas öden än
han själv inte stod till förfogande (för att
nu söka återge andemeningen och inte den
exakta ordalydelsen).
Men invändningar av detta slag väger lätt
jämfört med bokens stora förtjänster: balanserad framställning, väsentliga frågor och
många tips för fortsatt studium av de alltför
många problem, som ännu återstår att belysa
när det gäller Castros Kuba.
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08- 21 00 49, eller genom insättning av kronor 9:- (inkl. moms och porto) på postgiro ·7 27 44-6.
Revolutionens Kuba
Kuba har under det senaste decenniet uppmärksammats i den politiska debatten i en
utsträckning, som i och för sig knappast är
motiverad med hänsyn till landets storlek
eller politiska och ekonomiska betydelse. På
olika sätt har emellertid den lilla sockerön
med drygt 7,5 av Latinamerikas cirka 250
miljoner invånare efter Fidel Castros makttillträde år 1959 vetat att tilldra sig internationell uppmärksamhet: först som den latinamerikanska stat som på allvar frigjort
sig från Förenta statemas beroende, sedan
som en bricka i spelet mellan USA och Sovjet och slutligen som förebild för u-länder,
som önskar snabba sociala och ekonomiska
reformer.
Efterhand har dock det kubanska exemplet
förlorat i attraktionskraft. Andra latinamerikanska stater har visat, att det går att hävda
en gentemot USA självständig hållning utan
att alla kontakter måste brytas och utan att
som Kuba bli beroende av en annan stormakt,
nämligen Sovjet. Kubas strategiska betydelse
har också försvagats efter raketkrisen 1962.
Aterstår så Kubas betydelse som modell för
u-länderna. Även på den punkten börjar tveksamheten bli allt större efterhand som uppmärksamheten dras från de avancerade planer som presenterats och till den faktiska
utveckling som skett.
Litteraturen om Kuba är omfattande och
även i Sverige har publicerats ett antal originalarbeten om Castros revolution och dess
följder. De har dock främst utgjorts av
övervägande välvilliga reportage, typ Anders
Ehomarks »Cuba Cubana», Björn Kumms
»Cuba si» och Artur Lundkvists »Så lever
Kuba». Härtill kommer två grupparbeten av
kubabesökare, kallade kort och gott »Cuba»
respektive »Kuba – revolutionärt exempel».
Uppräkningen kan kompletteras med ett förhållandevis långt – men ojämnt – kapitel i
Andres Kiings bok »Latinamerika – reform eller stagnation?». Det är därför värdefullt att
den svenska kubalitteraturen nu kompletteras
med en seriös och bred presentation av vad
som egentligen skett på Kuba under de senaste tio åren och hur det kubanska samhället idag fungerar. »Revolutionens Kuba» (Gebers)
av statsvetaren Jan-Oiof Sundeli är en sådan
bok och den skiljer sig fördelaktigt från sina
föregångare inte minst därför att den systematiskt och kritiskt sökt vaska fram en balanserad och väl underbyggd bild av förhållandena ur det myller av motstridiga uppgifter
som cirkulerar beträffande Kuba. Boken tar
• inte endast fram de sociala och ekonomiska
reformer som genomförts och som otvivelaktigt medfört påtagliga förbättringar för
många av öns invånare. Sundeli vågar också
ge sig i kast med de mindre tilltalande dragen
i den kubanska revolutionen, militariseringen
av arbetslivet, behandlingen av oliktänkande
och bristen på verkligt folkligt inflytande på
den politiska makten. Till de intressantaste
avsnitten i Sundelis bok hör vidare hans
redogörelse för förhållandena inom arbetslivet, omvandlingen av fackföreningarna till
den politiska maktens verktyg för att öka
produktionen och arbetsdisciplinen och reglerna för arbets- och produktionsnormer
inom industrin och jordbruket. Det material som här redovisas belyser på ett
utmärkt sätt problemen med socialistiskt
näringsliv och torde också ge en del förklaringar till de svårigheter som den kubanska ekonomin för närvarande har. Till
värdet med Sundelis bok hör vidare att han
vinnlagt sig om att inte endast redovisa planer utan också de faktiska utfallen och att
han valt tillräckligt långa perioder för att
jämförelser skall bli meningsfulla. Hans slutsatser beträffande t. ex. jordbrukssektorn är
dystra: den totala produktionen inom jordbrukssektorn är lägre än för tio år sedan,
räknat per capita är tillgången på livsmedel
cirka 20 procent lägre än 1959. Av övriga
länder i Latinamerika är det egentligen endast
Uruguay och Haiti som haft sämre utveckling…
Självfallet är det inte möjligt att mom
drygt 150 boksidor täcka alla sektorer i den
kubanska utvecklingen. Till bokens förtjänster
hör därför den utförliga notapparaten och
litteraturförteckningen. Vissa områdenhar dock
blivit väl styvmoderligt behandlade, det gäller
kanske främst den starkt koncentrerade framställningen av Kubas utveckling före 1959.
Här har det t. ex. inte kunnat undvikas att
Sundell liksom så många andra Kubahistoriker mot bakgrund av den senare utvecklingen klart övervärderat Castros betydelse
före revolutionens seger. Det kan inte nog
ofta understrykas att Castro före Herbert
Matthews reportage i New York Times var
en revolutionär bland många på Kuba och
att t. ex. anfallet mot Moncada 1953 och den
påföljande rättegången knappast torde fått
många rader i historieböckerna om 1959 års
revolution haft en annan segrare. Det hade
också varit värdefullt om kampen mot Batista kunnat få en bredare belysning – i den
ingick förvisso fler grupper än Castros.
Pärmar jö·r årgång 1970
105
Ett annat exempel på att den i huvudsak
strängt kritiska behandlingen av materialet
sviktat är uppgiften att Castro i talet den
26 juli 1970 skulle ha erbjudit sig att avgå.
Det är ett påstående som via massmedia fått
vid spridning, men den som studerat talet i
sin helhet kan lätt konstatera, att Castro
aldrig erbjudit sig att avgå. Han framhöll
endast att frågan kunde ställas, men att vem
som helst lätt kunde konstatera att någon
mer lämplig person att leda Kubas öden än
han själv inte stod till förfogande (för att
nu söka återge andemeningen och inte den
exakta ordalydelsen).
Men invändningar av detta slag väger lätt
jämfört med bokens stora förtjänster: balanserad framställning, väsentliga frågor och
många tips för fortsatt studium av de alltför
många problem, som ännu återstår att belysa
när det gäller Castros Kuba.
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08- 21 00 49, eller genom insättning av kronor 9:- (inkl. moms och porto) på postgiro ·7 27 44-6.