En sjuk sak

Ert sjuk sak
När hr Erlander i sin egenskap av ålderspresident avslutade andra kamrnarens arbete för sista gången, begagnade han tillfället till att ge hr Ohlin en särskild eloge.
Det var en välförtjänt uppmärksamhet
som man tacksamt noterar. Hr Ohlin har
ägnat riksdagsarbetet mer tid än de flesta och har i alla avseenden utom till formen under senare år varit den verklige
oppositionsledaren, åtminstone om man
menar att dennes uppgift är att granska
regeringens arbete och hålla detta under
ständig kritik.
Det är möjligt att hr Erlanders anfö-
rande inspirerades av den interpellationsdebatt om de svenska skolfrågorna som
hölls i riksdagen den l december. Ett flertal frågor hade ställts, bl a av hr Ohlin.
Utbildningsminister Carlsson besvarade
dem, inte oskickligt, men som vanligt med
lättviktarens snabba kringgående rörelser.
Hans svar föranledde hr Ohlin att hålla
ett helt enkelt lysande anförande om de
svenska skolproblemen av i dag, om universitetens villkor och om forskningens
möjligheter. Ståtligare kunde han inte ha
tagit sitt avsked. Hr Ohlin sekunderades
skickligt av andra specialister inom oppositionen. Mot detta kunde hr Carlsson ingenting uträtta. I sin tur sekunderades han
av statsrådet Sven Moberg. Att dennes anföranden ej höll sig på hr Ohlins intellektuella nivå kan ingen lägga honom till last:
inte ens i järnlikhetens samhälle lär obegåvning kunna döljas när den möter begåvning. Att ingen av de båda statsråden
hade ett ord av uppskattning för den äldre statsman, som talade för sista gången i
Sveriges riksdag, har däremot ingenting
med deras begåvning att göra. Underlåtenheten föranleddes av bristande stilkänsla.
Hr Moberg sökte i debatten övertyga
om att svenska examina fortfarande erkänns som järnbördiga med danska vid ett
danskt universitet. Han hade telefonerat
till Köpenhamn och trott sig få bekräftelse på att den nordiska tentarnensgiltigheten, införd genom en dansk kungl förordning den 6 juli 1965, fortfarande var i
kraft. Även sedan professor Korlen i DN
den 3 december påpekat att så ej är förhållandet, vidhöll hr Moberg sitt påstående. Det fordrades en ny artikel av hr Korlen, där denne citerade den nya förordning av den 24 juli 1969 vilken upphävde
den generella tentarnensgiltigheten, för att
bringa hr Moberg till tystnad.
Han hade misslett riksdagen i en viktig
fråga. Att han möjligen ej förstod vad han
själv talade om är ingen ursäkt för ett
statsråd. Men man har en mycket stark
känsla av att han ej vill förstå. Endast så
kan man förklara, att vad han framställde som en vilja t o m till utvidgning av
den nordiska tentamensgiltigheten av hr
Korlen kunde betecknas som ett uttryck
för »danska universitets- och gymnasielärares bottenlösa förakt för det svenska Ukassystemet». Ingen som känner förhållandena kan säga annat än att den senare sett
saken riktigare.
Inte minst i denna tidskrift har flerfaldiga gånger framhållits, hur det svenska anseendet utomlands förminskats eller gått
förlorat genom regeringens åtgärder. Regeringen anser förmodligen att kritiken
överdrivits. Men den borde inte förneka
att en förändring skett åtminstone på vissa områden. På undervisningens borde den
minst av allt söka dölja detta, eftersom
den själv önskat en förändring.
Statsrådet Carlsson tog upp frågan i sitt
interpellationssvar: »Skolan i dag svarar
mot andra krav än den gamla. Den strävar
inte efter att ge detaljerade minneskunskaper i alla ämnen men väl förståelse för de
större sammanhangen … Att därför jämföra kunskaperna hos dagens elever i dessa senare ämnen (dvs sådana som skjutits
åt sidan) med tidigare generationers och
därav dra slutsatsen att det skett en försämring, är varken särskilt meningsfullt eller särskilt hederligt.»
För Svensk Tidskrifts del måste bestämt
avvisas varje insinuation att här framförd
kritik mot förhållandena vid skola och universitet och mot undervisningens målsättning skulle vara ohederlig. Ohederliga var
ej heller de riksdagsmän som i debatten
framhöll hur matematikkunskaperna sjunkit i jämförelse med i andra länder, hur
språkkunskaperna försämrats så katastrofalt att inte ens engelskspråkig litteratur nu
på sina håll kan användas i universitetsundervisningen, hur svenska språket misshandlas och utarmas på grund av dålig
underbyggnad. Att försvara denna utveck- 3
ling genom att tala..om »de stora sammanhangen» är nonsens. I vilka stora sammanhang är det försvarligt att efter måriga
skolår och vid övergång till universitet inte kunna skriva svenska? Att .som ytterlio.
gare försvar påpeka att riksdagen tämligen enigt antog reformerna gör inte heller
något uppriktigt intryck. Det var inte en
kulturell nedrustning som riksdagen efter~
strävade. Men det är ·en sådan som regering, skolöverstyrelse och universitetskans~
lersämbete – eller sta.rka män inom dessa
ämbetsverk …: söker genomföra. Kan någon
undra över hela lärarkårens massiva opposition?
Hrr Carlsson och Moberg försvarar en
sjuk sak. Hur sjuk framgår alltså enklast
just genom jämförelse med vad tidigare
generationer presterat. Men det framgår
också om man undersöker vad jämnåriga
till dågens svenska ungdom i utlandet får
lära i sina skolor. Årskull efter årskull av
unga svenskar utbildas nu till att bli handikappade kunskapsmässigt och i fråga om
intellektuell träning i förhållande till motsvarande generationer ute i Europa. Åtminstone hr Carlsson måste ha insett detta. Därför är hans glada tillfredsställelse
över dagens läge oför~larligt – om den ej
bara är till för att dölja att han inte vågar
försöka vända den olyckliga utvecklingen.